lördag 26 december 2020

Lite

 

Utsikt från sovrumsfönstret 

Lite längre har dagen redan blivit. Fem minuter, närmare bestämt. All tid förlagd till eftermiddagen. 

Trots den vackra soluppgången, så övergick dagen snart i en grådaskig historia. Tio minuter efter det att bilder tog, så kom det en snöby. En liten en...och väldigt mysig. 

Så här fem minuter före solnedgångstid, så är det ordentlig skymning. Fast klockan bara är tjugo över tre. Lite hade vi väl kunnat få njuta av de fem extra minuterna.


Lite sol fick vi i alla fall igår,  på juldagen. Var riktigt härligt att ge sig ut på en promenad mitt på dagen. De bleka solstrålarna kunde till och med ge lite värme. Och så gnistrade det så fint i det frostiga gräset. Synd att de  många små ljusbrytningarna ska vara så svåra att fånga på bild....

Dagens promenad blev en "tvinga mig ut"-historia. Har gett mig den på att minst en halvtimme per dag, eller minst tre kilometer, ska det promeneras. Ingen större utmaning, men idag, i det stora grå, kändes det som en sådan. 


En stor del av dagen ( med tanke på att dagen bara är sex och en halv timme läng) tillbringades i bilen, med uppgift att hämta den här lilla krabaten och sedan överlämna den till nya matten.

Ena dottern, som bor på landet, med hästar, hönor och katter - och man och två små pojkar - ville gärna ha en kattunge. Det är inte riktigt lätt att få tag i en kattunge nu förtiden. Annat var det förr, då fanns de i parti och minut. Jag vet inte hur många kattungar som min mamma tog ihjäl, En alldeles nyfödd en hade hon inte svårt att ta livet av, men när kattmamman gömt undan sina kattungar, så att de kom gående för egen maskin, då var det värre. Jag skulle inte ens ha kunnat ha ihjäl de nyfödda, men förr så hade man inget val.... man kunde ju inte ha hur många katter so helst på gården... och alla hade ju katter, så vem skulle man ge dem till?
Numera så finns det knappast en katt med intakta könsdelar, och då blir det problem med kattavel. 
Åtminstone om man vill ha en katt av europeisk ras. Raskatter finns väl att få tag på, men de kostar ju minst lika mycket som en hund. Våra  snart tioåriga katter, kostade tio kronor styck. Idag har inköpspriset för en gatukorsning av katt gått upp med ganska många tusentals procent. 

Nu har Rut kommit till sitt nya hem utanför Värnamo. Matten och jag möttes på ungefär halva vägen. Har fått bilder på de nya små-hussarna och lilla Rut. De tycks redan ha funnit varann.

En liten road-trip till en liten by norr om Borås, blev det alltså på förmiddagen. Kul att  åka till nya platser och bara se sig om, tycker jag. 


Lite till får den här husvaktande tomten stå ute. Men bara lite. Tveksamt om han får lov att stanna ute tills nyår. Utverkar han tillstånd att få vaka in det nya året under bar himmel, ja, då blir det marsch tillbaka ner i pannrummet på nyårsdagen.

Lite gott är det att slippa höra jullåtar på radio. Kollade lite när jag var  ute och körde. Megapol körde fortfarande sin eviga jullåtslista idag vid middagstid. Andra kanaler spelade "vanlig" musik.  Kändes som ett renhetsbad att höra "vanliga" låtar, efter att ha varit helt nersmetad av jullåt efter jullåt. 

Jo, jag gillar jullåtar också. Men nu vill jag inte höra något mer av sådana, förrän i slutet av november 2021.  Eller, jo, ett vanligt år hade jag velat det. En julkonsert i en vacker och fullsatt kyrka, brukar höra trettondagshelgen till. Men denna jul blir det inget sådant. Inte utan att jag saknar den upplevelsen...åtminstone lite....





onsdag 23 december 2020

Jul

 

Toarpskrona, tror att det är en ganska lokal variant av ljushållare. 

Dagens inlägg på fina wiolettans blogg, fick mig att fundera. Över två  saker.

Hur många funderar i dessa dagar över varför vi firar jul?

Barndomens jular, hur var dom?

Den första frågan är nog ganska enkelt besvarad. Anledningen till julfirandet, det blir lätt bortglömt i alla bestyr med mat, klappar och tomteprydnader. Tur att Boney M påminner om vad som hände, i sin Mary´s boychild

Eller lyssnar vi bara, utan att tänka på innebörden.

Ja, jag vet, det finns en hel del som inte tror på det som hände.... MEN hur jag än tänker och tror, så måste det varit något speciellt som hände den gången.... Vad det sedan betyder i vår tid, jag det har jag svårt att riktigt förstå.... Jag avundas alla som har en trygg och fast kristen tro.

Tomten längst fram till höger, den fick jag av min morfar i julklapp på tidigt sextiotal.

Barndomens jular, därhemma på bondgården, den var fylld av förväntan.  Precis som det är för många barn även i denna tid. Sen vet jag att det finns barn som har det riktigt dåligt i juletid. Som tur är, så har jag ingen referens till ett sådant liv....så dem glömmer jag lätt bort, och tänker att julen är en förväntanstid för alla barn, precis som det var för mig, för våra barn och är för våra barnbarn. Och även var för min mamma under hennes barndom..
Tomten användes till att skrämmas med. Han såg allt.  Han ser allt ännu, och det är det väldigt bra att påminna lite stökiga barn om. De blir snabbt  betydligt beskedligare.

Ett minne som bitit sig fast från barndomen, det är minnet  då min mor och far ska sätta upp julgransbelysningen. Jag förstår inte varför min mamma var tvungen att trassla in den så förskräckligt, då hon plockade ner den i  ett iskallt "fina-rum" långt efter jul. ( Fina -rummet användes bara till jul- och då det kom gäster. ) Varje jul var det ett väldigt hallå, då julgranen skulle kläs på julaftonens förmiddag. Pappa svor så det osade( vilket han ofta gjorde) för att inte ljusslingan  låg snyggt i kartongen, och mamma grät, för att pappa skällde.  ( Där har ni förresten min barndom i ett nötskal, pappas vresiga ilska och mammas gråt... Det  fanns ingen form av våld dem emellan dock... så det kunde varit betydligt värre.  Däremot fick jag en tjolablängare ibland.... det var väl så barn skulle uppfostras...)

På en bondgård fanns det gott om mat. Fett och salt skinkspad, där  sedan rimmat kött från gris och ungnöt och hemmastoppad korv kokades. Naturligtvis doppades det i grytan. 
Mormor och morfar  bodde på ovanvåningen i det lilla   huset. De skötte normalt sin egen kosthållning, men på julafton kom de ner till vår familj. På nyårsaftonen bjöd sedan mormor upp till andravåning, och då vankades det lutfisk.

Lutfisk åts även på julaftonskvällen, tillsammans med Janssons frestelse, sillsallad, inlagd sill, omelett, prinskorv och köttbullar... och rödkål... Dessutom bjöds det på risgrynsgröt. En skål sattes ut till tomten, och jag kunde inte förstå hur han kunde sätta i sig en stor tallrik gröt på varje ställe som han besökte.

Knäck kokades på julaftonseftermiddagen, före det att alla bänkade sig framför den svartvita tvn för att se på Kalle Anka. 

Ja, jistanes vad mat det var.... och visst finns julaftonsfrosseriet kvar ännu, men det är mindre mängd av av varje rätt.

På kvällen, efter all julmat, så kom tomten.  Grannen var tomte i många år, och när min åtta år yngre bror var liten, så var det mamma som klädde ut sig. Hon sa väl att hon skulle till ladugården för att se till något djur. 

Julklappen som jag kommer ihåg allra mest, den måste jag fått då jag var i tolvårsåldern. En alldeles nymodern kassettbandspelare  var det. Så överlycklig jag blev! Bandspelaren  hade jag glädje av i många år. 

Julotta, det var en självklarhet. Under de år som jag sjöng i barnkör eller senare kyrkokör, så  förmodades man att vara på plats vid fyra -halv fem för att sjunga upp sig. Pappa fick skjutsa mig i den grå Volvon innan han själv  gick till ladugården och mjölkade. Han var aldrig i kyrkan, men han hjälpte resten av hushållet att ta sig de dryga tre kilometrarna dit... och hämtade oss sedan utanför kyrkan i gryningsljuset. 

Nej, nu får jag inte försjunka mer i barndomsminnen. I alla fall inte utformade i härstädes skrivna ord.

Jo, jag saknar granen. Denna furukvast har blivit ersättning för granen under minst fem års jular....

Önskar er, mina bloggvänner, EN FIN OCH FRISK JUL!






måndag 21 december 2020

Ljuset

 


Nu har det vänt! Ljuset är på väg tillbaka. Ja, jag vet, det tar sin tid, men vi är i alla fall på rätt sida om årets längsta natt. 

Blev mäkta irriterad över morgonens okunniga radiopratare. På Radio Sjuhärad så sa man gång efter annan att vi var som längst ifrån solen just nu. Jag var på väg att ringa in, när jag hörde det för tredje gången under en timme. Men... någon annan hann före, rättelse kom innan jag kommit till skott.

Är det typiskt en gammal lärare, detta att bli mäkta irriterad över att folk pratar utan att veta?

Det allra fånigaste är ju att jag inte vet så mycket själv, och kan ju bara vara kritisk mot det jag vet. Så visst  går jag på en massa osanningar, jag också.

FAST... killgissningar, det är jag överkänslig emot, alltså folk som bara tror och uttalar sig, utan att ta reda på fakta. Vilket ju inte är svårt i denna google-tid.


Julen står för dörren, och faktum är ju att jag varje jul blir glad när jag blir utsläppt från den instängdheten igen. 

Återigen, fy, vad jag är fånig.... jag måste inte uppfylla alla måsten, som jag själv mer eller mindre omedvetet, kräver av mig själv. Ändå gör jag det.... fast ett måste är borta sedan några år.... julgodistillverkningsmåstet. Var ju bara jag som åt av allt sött och fett... och jag behöver absolut inte alla dom extra kalorierna. 

Nu är flera  av jul-måstena fixade; bröd och småkakor är bakade, huset är  julpyntat och maken har griljerat skinkan.'

I morgon är det vanlig mormorstisdag- om alla är friska. Den brasklappen har gällt länge nu, och kommer nog att fortsätta gör så ytterligare ett bra tag.

På onsdag får det blir julmatsfixande. Inget att klaga på, egentligen bör man vara glad och tacksam att man har någon att dela julematen med,  denna annorlunda jul, då covidmonstret känns mer aktuellt än jultomten.


När man bor på rena rama landet, så får man ta tillvara det dagliga ljuset. 

Fördelen  med frånvaron av snö, det är att man har tillgång till vägar och stigar, såväl i byn som i skog och mark.  Om det blir ett par decimeter snö, så känner man sig så begränsad, man blir "instängd" på byvägen. 
Är lite kluven i om jag vill ha snö eller inte.... det enda som känns riktigt fel med frånvaro av snö, det är att det just känns fel.... det var ett antal år sedan som vi hade "riktig" vinter.

Och så är det det där med ljuset- det blir ljusare med snötäckta marker..... och det mest vintervackra som finns, det är ju snötyngda träd, blek sol och turkosblå himmel. Samt knarr under skorna. Och nätternas djupa månskuggor.
Hoppas att få uppleva det någon mer gång....


Gick förbi Karlas hus, vilket numera är Roberts och Jennies hus, och där  fanns snögubben, precis som vanligt.
Har alltid tyckt att plastgubben varit osedvanligt ful.... men har ändrat mig. 
Hoppas att gubben får stå kvar många år framöver...den påminner om så många olika vintrar, såväl snörika, som snöblaskiga  eller snöfattiga.


Klockan närmar sig tre, solnedgången är nära.....men redan i morgon, så får vi se någon minut mer av eftermiddgsljuset.




fredag 18 december 2020

Känslan

 

Taklöken mår bra i kalla växthuset. Hade förstås klarat uteliv också.

Känslan, när jag klev in i ICA Kvantum vid halv tio på förmidagen  den var allt annat än angenäm. Hu, så mycket folk det var i affären. Trångt att passera, trångt att hämta det man skulle ha, trots att affären är stor och rymlig. Vi var många som tänkte att förmiddagshandla, det var tydligt.  Kändes nästan lite skrämmande att frotteras med så många okända  människor, det är ju inte jag van vid.
Några stod och pratade med varann mitt i gångarna. Med någorlunda avstånd. Vilket betydde att det var svårt att ta sig förbi. 


Vintersallad, skulle man kunna odla i kyla. Sas det. Jag sådde i september. Än är det inte lönt att skörda.... men kanske framåt våren.

Känslan att träffa på någon bekant i den stora affären, det är en positiv känsla. Fann en vrå där vi inte stod i vägen  för någon annan, så vi kunde språkas vid en stund. 
Absolut är det viktigare än någonsin att se varann och byta några ord. Man blir glad av en stunds socialisering. Men det gäller som sagt att hitta sin egen lilla vrå....

Ljungen har fortfarande  sin färg kvar.  Doftnejlikan är i högsta grad levande. 

Känslan av att få sig en pratstund, även på de normalt tomma skogsvägarna, den var klart positiv. Träffade en bekant, ja, nästan så man kan kalla henne granne här ute i vår glesbygd, och hade ett halvtimmeslångt samtal därute i ödsligheten, på dagens halvmilarunda. Mötas och språkas en stund, sedan förnöjda gå åt olika håll, det skapar glada känslor hos mig.


Egenplanterat på trappan. Hyacinterna växer och utvecklas!

Känslan av att ha kommit till slutet av terminen och att få gå på jullov, den saknar jag. Med en enda arbetsdag i veckan, så är man inte med i verksamheten och missar läsårets cykler och olika begivenheter. 
Nu var det förstås en annorlunda avslutning, utomhus i mörker och en stund för varje klass i klassrummet och sedan gemensam fika för personalen.  Men ändå, jag hade velat uppleva den där känslan att nu är det slut för terminen, det gör jag absolut inte som endagsarbetare, och det är en saknadskänsla. 
Bara att vänja sig.... jag är ju faktiskt pensionär........ 

En jämngammal kollega, som trappade ner under några år, och sedan gick i pension vid "rätt" ålder sa till mig: - Du kommer att känna att du avskärmas mer och mer från skolan, att du inte hör till kollegiet längre. Hon hade helt rätt i detta....

Och så dessa otroliga julrosor...

Känslan, då jag tittade ett år tillbaka i femårsdagboken, det var en känsla av vemod, saknad sorg och skam. I dagarna, för ett år sedan, var vännen Karla här med en julblomma, en julgrupp.  Hon var hög på cortison, åt alla bitar med fransk nougat som fanns i twistpåsen som jag bjöd henne att smaka ur. Hon pratade och pratade och ville aldrig gå, och jag kände mig stressad, jag hade väl annat att göra än att sitta och lyssna på hennes prat.... 
Ett par månader senare fick hon veta att hennes cancersjukdom inte gick att bota och efter mindre än fem månader var hon borta. 
Idag skäms jag för mina tankar, jag kommer ihåg dem så väl.  Hade jag vetat hur det skulle bli, så hade jag förstås kunnat låta henne prata på hela dagen, speciellt som det var en sådan bra dag för henne, en dag då cortisonet hade så god effekt.

Det närmaste julgran som vi kommer.... jag saknar granen, kanske den gett lite julkänsla... eller så har man ingen sådan kvar då man är gammal och fortfarande inte har julen som någon favorithögtid, direkt.

Känslan av att ha hört Lövens och FHMs nya rekommendationer, det var bara ett stort jaha, jaså. 
Gör något radikalt, för tusen gubbar. Stäng ner allt utom matvaruaffärer, apotek och systembolag under tre veckor. ( Systembolagets sortiment kan ses som medicin - medicin är ju inte alltid nyttig, och kan vara direkt farlig om den missbrukas. men kan göra stor nytta om den brukas rätt - så vad är skillnaden...?)
Se också till -om det går - att samma grupp av hemtjänstpersonal eller annan äldrevårdspersonal jobbar med samma åldringar hela tiden. Det måste ju kunna funka- iaf bättre än vad det gör nu....
Kollektivtrafiken är det svåraste- den behövs - med mask på..

Om tre dagar vänder det och går mot ljuset- bästa känslan att veta att det är så.... 





onsdag 16 december 2020

Solglimt

 

Jag har sett den! Jag har fått en glimt av den som man mest av allt vill ha en daglig stund med, så här års. Solen har varit borta så länge, men idag har den visat att den finns. Kändes bra, trots att den bara glimtade till några korta minuter.

En matt sol visade sig alldeles ovanför horisonten en stund efter dess uppgång. Hade ju hoppats att den skulle hålla sig framme ett tag, men den gäckade oss.... och gled bakom molnen igen. Lite blå himmel  kunde man dock få se vid flera tillfällen under förmiddagen.

Schysst av solen att få ut tanten på en långpromenad under förmiddagen. En stund i ljus, det gör underverk för en mörkertrött själ.

Varvid jag undrar... HUR KAN MAN ÖVERLEVA DÄR UPPE I NORR. där solen inte alls eller bara kortvarigt orkar över horisonten? Har man snö som lyser upp istället?


Solglimten som jag fick på förmiddagen, kom mig att tänka på min barndoms lördagseftermiddagar.
Vi gick i skolan på lördagar, ända tills jag gick i åttonde klass.  Under låg och mellanstadiet serverades en lättlunch innan det var dags för "roliga timmen" och veckoavslutning, på högstadiet slutade vi efter tre lektioner och där serverades ingen lunch.

Skola till ett-tiden på lördagen, alltså, och när man väl kommit hem- tre och en halv kilometer med skolskjuts på vintertid, cykel under  höst och vår - så var det dags att återvända till skolans matsal klockan tre. Varannan lördagen så var det "Solglimten". En syförening med kristet förtecken, som varade  ett par timmar  under lördagseftermiddagen. Naturligtvis enbart tjejer- i åldrarna åtta till tolv år. 
Där satt man och  broderade på något som sedan skulle säljas på en auktion, till förmån för dem som hade det svårt... vilket var barn i andra länder, företrädesvis de afrikanska.



När man tänker tillbaka på den tiden, så inser man att man är gammal och att tiderna förändrats. 
Det var på något sätt självklart med ideella krafter under det förra århundrandet. Både från barns och vuxnas sida.
Nu kommer jag inte ihåg Solglimten som vare sig en rolig eller mindre rolig företeelse, det var bara något man gjorde/var med på.

Kom genast att tänka på blockflöjtsgruppen som de båda musikintresserade och kunniga mellanstadielärarna anordnade.  Kantorn - och han som hade venia- nej, det är ingen sjukdom, det betyder att man som icke prästvigd har fått kyrkans tillåtelse att förrätta gudstjänster. Tveksamt om man får ha nattvardsgudstjänst- eller förrätta dop, bröllop, begravning. Men vanlig gudstjänst får man ha.

Blockflöjtsgrupp låter kanske fånigt, men det vi var ett  antal mellanstadieelever samt de båda lärarna som spelade tillsammans. På fyra sorters olika stämda flöjter.  Sopran, alt, tenor, bas. precis som i en kör. Det lät bra, och det var kul...  Naturligtvis spelade vi i kyrkan vid olika tillfällen. Jul, valborg... antagligen någon mer gång per år. 


När tankarna nu flödar utifrån solglimtsrubriken, så inser jag också vilken påverkan kyrkan hade på skolan förr i tiden. Som lärare, från andra hälften av sjuttiotalet, så har jag varken hållit i morgonsamling med psalm och bön, eller i bön till maten. 
Det är bra, för det är något som inte hör hemma i skolan.
Men vi är dock ett land som har lång tradition i den protestantiska kyrkan, och jag blir riktigt förbannad då man diskussionen om avslutning i kyrkan, psalmsång och kyrkovälsignelse kommer upp. 
Det tycker jag att man ska ha kvar, det är vårt kulturarv. 


Som det är nu, så är det ju indirekt andra religioner som tar över. 
Jag tänker bland annat på mat som serveras på förskola och skola. Inte är det mycket till gammal husmanskost, inte, för mycket av den innehåller fläskkött. Och det kan man inte ha, för det finns det många av de som kommit till vårt land under senare år som inte äter. Alltså är det massor av kyckling, kyckling och återigen kycklingkött som serveras. 
Galet, tycker jag.... gamla tanten - som varken röstar på sverigedemokrater eller anser sig rasistisk .....


Jag kan känna mig som det här avsågade trädet ibland. 
HJÄLP!
Vad är det som händer? 
Var tog idealisterna vägen? 
Var är den svenska kulturen, kan inte den leva ihop med den nya kulturerna - måste de som styr vika ner sig för det nya? Eller är det bara en sund utveckling?
Var är vintern, kylan och snön? Härlig promenad i fleecetröja och täckväst idag. Kläder för en normal oktoberpromenad. Men visst är det något tokigt när vinter efter vinter uteblir?
Vad händer med covid- smittan.  Ska det gå  tillbaka eller ska det bli ännu värre?
Har molnen segrat över solen? Den gjorde ju ett tappert försök idag, och jag fick glädjen att uppleva en glimt av den....men var det bara helt kort? 
Jag längtar efter klara dag med fem minusgrader, turkosblå vinterhimmel, frostnupna marker och vatten med sköra ishinnor. 
Någon mer som hänger på?


söndag 13 december 2020

Underrubriker

 Underrubriker, ja, det kanske jag alltid skulle behöva, utifrån det röriga tänk som det brukar bli i min offentliga dagbok/tankebok. Idag får det i alla fall bli så.

Lucia


I Facebooks minnesflöde så vimlar det av luciabilder. Bilder från olika framträdanden med skolans lucia. Hade det varit en vanligt år, så hade det med största sannolikhet varit samhällsföreningens luciafirande idag.... 

Nu är det som det är och jag är väldigt glad åt att sexorna får framföra sitt program för alla skolans elever ( sammanlagt ca 65) i kyrkan i morgon. Sen blir det ju som det blir skönsjungandet. Jag tycker att årets tolv elever ( normalt brukar även femmor vara med, så det kan röra sig om 25 elever i lucatåget)  sjunger bra. Framförallt är jag så imponerad och glad över att man vågar sjunga ut, trots att man kanske inte har världens mest tonsäkra röst. Jag nekar aldrig något barn som vill ha ett eget litet solo, det är mycket bättre att det blir lite svajigt, än att personen i fråga får höra att han/hon inte sjunger tillräckligt bra.

Kulturskolor står ju annars för riktigt fina framföranden. Värnamodottern delade detta med mig. Jag tycker att det är så bra, samt att platsen för filmmakeriet, Apladalen, gör inspelningen extra stämningsfull. 

https://www.youtube.com/watch?v=_yod7Rm8f4Q&feature=youtu.be

Kulturskolechefen i vår kommun tog ett  annat grepp på årets luciaframträdande. Alla som ville fick vara med. Naturligtvis hängde vi på. Så här ser den videon ut. Gillar den också, trots att det bara är stillbilder till sången. 

https://www.youtube.com/watch?v=oMZtfPN2SCE&feature=youtu.be

Gillar luciatiden och luciaframträdanden, både de som är riktigt proffsiga och de som är mera glädjefulla.

Crowdfarming

I förrgår kom det ett stort paket till Stockremma, ja, ända fram till vår dörr. Jag var inte hemma när det kom, men maken berättade att det den som levererade paketet ringde på dörren och sedan lämnade lådan på verandan. 



Den stora, väl emballerade lådan innehöll tio kg clementiner. De hade vuxit på buskar/träd i en liten by i närheten av Valencia och skördades för en vecka sedan. 

Kom i kontakt med  Crowdfarming förra året,  Då beställde jag en låda apelsiner, även de från Spanien.

Clementinerna i lådan var betydligt större än de som man kan köpa i livsmedelsbutikerna. De var lättskalade. Klyftorna var stora och fasta, och väldigt saftiga och clementinsöta. Supergoda, alltså.  Rena rama godiset!

Prisvärt? Tycker allt det. Jag betalade 320 kr för tio kg hemköra kvalitétsfrukter. 

Kommer allt beställa apelsiner efter jul, definitivt!

Falskt


Promenaderna har återgått i det normala igen, efter en liten nedgång med krånglande häl. Men jag använder inte mina nyköpta skor, däremot de inläggssulor som jag köpte på fotriktigt förra veckan.
Skorna, som jag tyckte var så sköna och fotuppbyggande, var falsk marknadsföring, från både fotriktigt och min första uppfattning.  Hälsporrefoten trivdes väldigt bra med dem, men på den andra foten/hälen fick jag skavsår  så det stod härliga till. Har  försökt åtgärda med compeed och även med andra omläggningar, men det skaver ändå... så jag har gett upp. Det får bli de gamla vanliga skorna, där goretexen är utsliten, som får ta mig på mina dagliga vandringar. Med en den  uppbyggande sulan i. Ska åka till Brämhult i morgon och byta eller lämna tillbaka skorna. Känns lite fånigt, jag var ju så förtjust i dem från första början...

En annan falsk marknadsföring, det är Sara Bäckmos "löfte" om att man kan odla grönsaker/sallad när det är höst och vinter. Lyssnade på hennes sommarprogram och blev väldigt inspirerad att kunna skörda vintersallad till jul. Sådde tre olika sorter i växthusets pallkragar då jag rensat ut sommarens grönsaker. Visst har det grott, visar upp ganska stora hjärtblad, men sen händer inget mer. Inget att skörda alltså! Få se vad som händer när ljuset kommer tillbaka. Kanske växer det då.... eller också fryser alltihop om det blir ordentligt kallt....

Smaksak


"Så mycket bättre" hör till de få TV-program som vi tittar på direkt när det sänds på lördagar, 
De senare årens koncept med många olika artister tycker jag har varit trevligt... fast jag gillade det gamla också.... där man ( om jag kommer ihåg rätt) var  samma sex medverkande hela tiden.

Vems tolkningar man gillar det är verkligen en smaksak. För min del så uppskattar jag de artister som sjunger ut klart och tydligt allra mest. Jag vill höra vad som sjungs. Helen Sjöholm är en sådan artist, liksom bl.a. Tommy Körberg, Plura och positiva nybekantingen Newkid. 

Rap gillar jag inte, alltså försvann Silvana Imam, direkt  bland favoriterna.  Tyvärr är det svårt att höra vad Ana Diaz sjunger också. Jag gillar hennes personlighet, 
Nu har Loreen anslutit. I mångas ögon är hon den största stjärnan. Jag kan inte med henne. Mår fysiskt illa av att höra hennes oartikulerade stönanden. Så jag förstår bara inte hur så många kan tycka att hon är så bra.....
Men vi tycker olika, och det är väl jättebra. På så sätt så finns det utrymme för många olika stilar och röster....
Men ändå ... jag kan inte släppa tanken... säger folk att dom gillar henne bara för att man ska gilla henne.... för vem kan tycka om hennes musikaliska uttryck?

Julpynt


Förstår att jag är gammalmodig och  tillbakasträvande vad det gäller julpynt. 
Många sätter ju fram både tomtar och klär julgranen redan i början av december. 
Nu har vi ingen julgran ( lite tråkigt, men handlar om en som tror att han är allergisk/överkänslig)  men hade vi haft, så hade den fått komma in tidigast nästa helg. 
Husets tomtar ligger i startgroparna, men de får också vänta tills nästa helg. Jag vill ha adventstiden för sig, med röda dukar och gardiner och med adventsljusstakar och julstjärnor... och när det blir jul vill jag ta fram julgrejerna. 

Någon som håller med.... eller är jag hopplöst förlegad och kvar i den gamla tiden?

Julros


Visst är det en otrolig växt, julrosen1? Den här blomman fick jag av min bortgångna vän Karla för mer än tio år sedan. Den stod inomhus från juletid tills det blev vår. Då planterade jag ut den. Den har blommat varje år, med rikligt med blommor, från november tills  april/maj. Två små plantor har jag flyttat till en annan rabatt. 

Önskar alla en fortsatt fin luciadag!







torsdag 10 december 2020

Länkar

 Det känns lite tomt idag, då vi verkligen nått vägs ände i Retorikmatchen. Så kul det har varit! Och vi är så nöjda, trots att det felade en enda poäng.

https://urplay.se/program/218436-retorikmatchen-2020-final

Visst var det spännande!

När man anmäler sig till tävlingen, så ska man skicka in en video- samt texten - till ett tal, där man berättar för juryn varför man ska vara med i retorikmatchen. vad klassen kan tillföra och vad juryn kan hjälpa till med. En kort tid innan vi skrev det första talet, i april, så hade en ung tjej, 25 år gammal, en tjej som många av eleverna kände, gått bort i cancer. 

En tidigare klasskamrat har behandlats för cancer. Nu är han fri från sjukdomen, men har blivit tvungen att gå om en klass, eftersom han missade så mycket under sin behandlingstid.  

Detta gjorde att klassen skrev ett tal där man berättade om vad sjukdomen kan ställa till med, och om hur viktig forskning är och har varit.  Många. ja de flesta, blir ju idag botade från den sjukdom som tidigare var en dödsdom. Därför lovade man att skänka hälften av prissumman, om  man skulle vinna, till Cancerfonden. Förstapriset i Retorikmatchen är 10 000 kronor. Vad vi inte visste- eller kanske är det nytt för i år - är att såväl andra som tredjepris, genererar en prissumma på 5000 kr.

Eleverna ville förstås stå för sitt löfte att skänka en del av prispengarna till Cancerfonden. Naturligtvis vill de att många ska vilja ge ett litet bidrag till insamlingen som de startat. 

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/retorikmatchen-2020-silverpristagarna

Jag startade insamlingen för en stund sedan, och fick nästan direkt ett tackmail från cancerfonden, där man uppmärksammat insamlingen.

Luciatider: Jag bad kollegan filma vårt luciaframträdande, samtidigt som det blev filmat i vår fina kyrka, av kunnig personal från ortens stora företag, Nexans Grimsås. Hon ställde bara min kompaktkamera på en av kyrkbänkarna- och resultatet blev bättre än man kan tänka sig.

https://www.youtube.com/watch?v=b9gCPCzzhYs




onsdag 9 december 2020

Julmarknad

 


Jag har alltid hört till dem som har ett oförklarligt, djupt inrotat behov att vara lite tvärtemot. Inte extremt tvärtemot, men så mycket att det sannolikt irriterat dem som vill göra rätt och vara "som man ska vara".

Nåväl, i detta "inte-tycka - som -andra"- behov, så ansåg den inre besserwissern att det där med julmarknader, det var bara fånigt och en  plats där en massa skräp salufördes.  

I mera mogen ålder, så har jag haft dagar då jag nästan velat passa in, och  under en av dessa dagar tyckte jag att det skulle kunna vara kul att besöka en julmarknad, så här i adventstider.


Så fel min inneboende besserwisser hade! Julmarknad var ju mysigt! Och en hel del bra grejer fanns ju att köpa. Lite annorlunda saker, passande en sådan som jag.

Sedan finns det en sak med marknader av alla de slag, som hela jag inte gillar, och det är att trängas med folk. Detta kan man försöka undvika om man kommer precis då det är öppningsdags- eller innan stängningsdags. 


Under senare år så har det brukat bli några julmarknader varje år. Har besökt en enda megamarknad-  Vapnö utanför Halmstad. Det gjorde jag bara en gång, det var helt enkelt för stort för denna tanten. och så var det för mycket folk...

Det finns små  julmarknader på nära håll, t.ex, Torpa julmarknad - i ladugården tillhörande det gamla stenslottet. där Gustav Vasa hämtade sin tredje fru, unga Katarina Stenbock. 
En liten och fin julmarknad finns i Mossebo stoms gamla hus, dit det bara är en mils resväg
En lite större marknad, anordnas i sen november på Segerstads naturbruksskola, nära Reftele, Gislaveds kommun.


Detta tråkiga år, så finns det förstås inga julmarknader alls. 
Saknar faktiskt att varken kunna besöka Segerstad - där vi brukar sammanstråla med äldsta dottern och hennes familj- eller att tillsammans med maken åka till Torpa, precis när marknaden öppnar, handla lite och förmiddagsfika i caféet.

Johanna, äldsta dottern hade letat upp ett covid-vänligt alternativt. Ett alternativ som finns tillgängligt varje dag, och som skulle passa som en kul aktivitet på en mormorstisdag. Gårdagstisdagen var dessutom en dag då hela familjen kunde vara lediga på eftermiddagen. 



Så Johanna bokade in oss alla för tomtevandring på Kastebergs gård, norr om Ljungby. Förhandsbokning är ett måste i dessa tider, det är ju jättebra. Enbart åtta personer fick befinna sig på tomtarnas stig samtidigt.

Vilken kul aktivitet! Mysigt för oss vuxna att få lite julstämning. Julstämning utan snö, det är ju det som gäller nu för tiden, så den saknade vi inte ett dugg.
Vädrets makter var riktigt schyssta, det envisa dagsregnet tog paus under tiden som vi  kollade på alla tomtar och barnen kikade extra noga efter leksaker som tomten tappat bort.


Så kul att en nybliven tvååring och en som ska fylla fyra när det nya året kommit några veckor fram, verkligen uppskattade att gå och spana efter tomtar och  borttappade julklappar utefter den...tja... kanske tvåhundra meter långa ljussatta stigen.


Kastebergs gård har aktiviteter även på sommartid. Dotterns familj  hade redan varit där vid några tillfällen. En stor lekplats med plats för både mindre och större barn besöktes förstås.


En söt lite stuga i plast, det var det enda som var av icke naturmaterial. Men den passade bra ändå, och inbjöd verkligen till lek.




I det klart humana priset för att gå tomtestig och för att få en liten present till de små, så ingick också fika, inne i det kombinerade kaféet -  affärslokalen. God saffranskaka och ännu godare morotskaka, garnerad med lingon, bjöds det på.

Det fanns massor med roliga, annorlunda och bra saker att inhandla. Det fanns böcker, leksaker, muggar och annat dekorativt att duka med. Det fanns livsmedel av olika slag, naturligtvis med ekologiskt och lokalt ursprung. Så roligt att få handla lite  "hemmamalt"  kvalitetsmjöl, egenodlad/framställd rapsolja, korv från gården djur mm.

Dit följer jag gärna med familjen när de åker på utflykt till våren/sommaren igen.  Kastebergs gård ligger en  bilburen halvtimme bort, från deras hem.


Blev lite baksugen  med tre nyköpta mjölpåsar i huset,
Detta brödet blev inte så vackert - men jag är inte så bra på att göra vackra bakverk- men de bir oftast goda. I lingonbrödet från husguden Fredrik Nyléns brödreceptbok, bytte jag ut nästan hälften av rågsikten mot dinkelmjöl. Inbillar mig att det ska bli en bra smakkombination.


I sockerringarna bytte jag ut en halv deciliter vetemjöl mot dinkelmjöl. Har aldrig haft en smidigare deg att jobba med. Sen är det en annan sak med det esteiska ....  Precis som jag har ett inbyggt "inte tycka/vara som alla andra" sätt, så har jag en absolut o-förmåga att göra riktigt snygga saker. Men orginella är dom....

Igår fick jag se något väldigt speciellt, något som jag aldrig tidigare sett under mina sextiosju levnadsår. När vi kom hemåt mot familjen lilla gård, med mindre än en kilometer kvar, kom det ett djur farande ut på byvägen, en liten bit framför bilens helljus.

Ett rådjur? Nej, inget rådjur.. Det var ett LODJUR! Så fint djuret var, och så stort det var!  Ögonblicket då djuret passerade framför bilen gick snabbt förbi, men som tur var, så är bildminnet klart kvar och har plockats fram lite då och då under dagen. Riktigt, riktigt häftigt.... och en jätterolig utflykt, som passade både barn och vuxna.

söndag 6 december 2020

Julkort

 


Under många år, så har jag bara skickat en fåtal julkort. Det har blivit färre och färre med åren, under det att de äldre som uppskattat att få ett kort, har lämnat det jordiska.

I stället för att skicka julkort så har jag varit "duktig" och skänkt lite pengar till Läkare utan gränser.

Detta år så vill jag skicka julkort igen. En julkortshälsning har aldrig känts viktigare än detta tokiga år.

Under senaste månaden så har det dykt upp julkortspaket från såväl Mun och fotmålarna, Diabeteswellness och Hjärnfonden. Tillsammans med ett inbetalningskort - inget tvång, men naturligtvis tar man gärna emot en gåva.

Nu har jag  bestämt mig för att skriva och skicka julkort i slutet av veckan. Lite personliga hälsningar, det är ju mycket roligare än bara ett GOD JUL, även om det förstås också duger.  Kollade på antalet julkort som finns färdiga att skicka iväg, ja, tjugotalet ligger och väntar på att bli använda.... det borde räcka en bit. MEN KAN JAG MED GOTT SAMVETE ANVÄNDA JULKORTEN UTAN ATT BETALA NÅGOT FÖR DEM? 

Konstaterar att jag inte kan det.  Så nu har var och ett av ovanstående föreningar fått en någorlunda rimlig betalning. Kollade att om jag, efter det att jag "betalat" korten via internetbanken, kunde köpa  frimärken via nätet. Visst kunde jag det! Så gott att slippa gå in i någon butik som säljer frimärken för att inhandla sådana. Nu kommer det tre häften frimärken med POSTEN! 

Om det blir någon gåva till Läkare utan gränser detta år? Jag vet faktiskt inte. Har blivit bättre på att stödja svenska insamlingar, och då framförallt Cancerfonden,  och sämre på att skicka bidrag till människor i nöd, under senare år.  Lite skäms på mig över det.... men kanske är det att man blir sig själv närmast, ju äldre man blir. I och för sig, fadderbarn genom PLAN har  vi ( som jag aldrig hör av mig till - skäms där också) och månadssumma till UNICEF, det betalar jag. Det kanske kan räcka? 

Fast... visst skulle jag kunna förmå bättre än så. 

Hur tänker du kring julkort och insamlingar?



fredag 4 december 2020

Gråskala

 


Världen var vit i morse. Och jag hade nya skor. Samt betydligt mindre ont i hälen.
Bara att ge sig ut på en runda, då morgonmörkret försvunnit. 


Allra vanligaste rundan blev det. Den som jag gått en del på sistone, när det inte varit läge för de riktigt långa rundorna. 
För visst är det roligare att gå en runda, speciellt som den går på stig och skogsväg, än att gå fram och tillbaka på byvägen.


Att vara ledig för promenad under den sex timmar långa dagen, det är absolut en av pensionärslivets fördelar.  Har ju haft som vana att ta minst en halvtimmes promenad dagligen i många år. Så här års har det brukat bli en byvägspromenad med pannlampa. Det slipper jag nu. Hann även ut på en promenad i dagsljus igår, på jobbardagen. Man har ändrat start och sluttid på skolan detta år. Klockan åtta ringer det in till första lektionen, klockan kvart över två är skoldagen slut. Med fem minuters restid, så hinner man ut i dagsljus, även om solen går ner före klockan halv fyra.


Eftermiddagen ska inte bli mer än fem minuter kortare, innan det vänder mor ljuset igen. Morgonen, däremot kommer att förkortas med ytterligare tjugo minuter. Morgontid vänder inte ljuset tillbaka, förrän vid nyår. Det känns viktigare att man märker att det vänder på eftermiddagen.  Och det gör det ju redan före jul.


Kom på,  under att jag tog snöbilderna, att världen är inte alls vit så här års. December är gråskalans månad. Liksom januari. Oftast. Kom att tänka på en gång när jag gick en annan runda i gråskaleårstiden, att jag kände mig likadan. Att min sinnesstämning var den samma som naturens färger. Det var ingen rolig känsla. Idag känner jag mig mycket mer färgglad Och då kan man absolut njuta av  december-gråskalan. 


Kom uppför den långa backen till nya hygget och upptäckte till min glädje att den vackra granen stod kvar.  Nu är det inte bara en gran, berättade maken som inspekterat avverkningen, utan två granar som växer tätt tillsammans. De två topparna syns  tydligt om man kollar lite mera noggrant. Schysst att de båda livskamraterna inte behövde skiljas åt! När alla andra stora ståtliga granar är borta, så får det här gran-kärleksparet.... eller tvillingparet... bli mina vänner, dem som som jag alltid kommer att titta lite extra på då jag passerar. 


Man har ju sina "husgudar",  I alla fall jag, och i alla fall tillfälligt. Ett tag tyckte jag att Anders Tegnell hade ett gudaskimmer över sig. Det tycker jag inte idag. Tycker bara att han är en tråkig tjatgubbe som tror sig veta bäst, och inte förmår lyssna på någon mer än sig själv.

Mina husgudar just nu,  det är Fredrik Nylén , som har massor av  bra bak- och matrecept på sin Fredriks fika sida,  Sofia Åhman med sin dagliga hemmagympa  och Anders Hansen, som propagerar för all sorts träning.

Lyssnade på en radiointervju med den sistnämnde under veckan. Han ansåg att man absolut inte måste superträna för att må bra, utan att det är bättre med några kortare, lätta träningspass per dag än ett längre. Varvid det passar mig utmärkt att ta den där fyra kilometerspromenaden och göra ett pass med Sofia gympa... eller Friskis och svettis -motion.... lite senare på dagen. 

Förstår att det där med att ha hund måste vara utmärkt, man kommer ut på ett antal kortare promenader per dag..... 

Inser också att röra på sig är ett måste för att jag ska må bra... tror att det gäller de flesta....


Mötte en stor maskin på skogsvägen. Vägen som i somras var täckt med olika sorts klöverblommor och senare med ljung.  Den är helt förstörd nu, när detta vidunder kör last efter last med virke till den upplagsplats, där sedan timmerbilen ska komma och hämta stockarna. 

Vägen kommer att bli tillrättad och läka så småningom, men det kommer nog att ta några år.... 
Men så är det på landsbygden, skogsvägarna finns ju egentligen till för att man ska kunna ta sig fram och underhålla sina skogar.


Gott promenadväder var det idag också.  Någon tiondels plusgrad och vindstilla.

Var nere i skolan för en sista repetition med sexorna, inför inspelningen av luciaframträdandet på måndag förmiddag. Jag kom när eleverna hade lunchrast. Det var full aktivitet på skolgården, det byggdes snömurar och det byggdes snögubbar. Några snöbollar for runt i luften till de flestas förtjusning.
Kul med snö, tyckte även de stora sexorna- som egentligen inte är så stora . och luciasångerna satt som en smäck.
På måndag är sannolikt det som byggts av snö borta och nersmält.... men decembergråskalan, den får vi nog leva med ännu någon månad.