Soundtrack

Det började så smått ljuda i morse, då jag läste dagens BT ( Borås Tidning). Soundtracket till mitt liv.
Varje dag från midsommar och fram till i mitten av augusti, så publicerar tidningen en krönika, som någon läsare skickat in.
Jodå, jag har skickat in ett  par gånger jag också, och till min glädje blivit utvald varje gång.
Detta år ska min krönika komma i tryck i början av augusti.
Idag var det ett bekant namn och ansikte som dök upp som krönikör. En personlig återblick vars rubrik och text satte igång  mitt eget soundtrack.

Krönikören och jag gick på högstadiet tillsammans.  På den tiden, så kunde man gör ett antal val inför sjuan. Man kunde välja särskild och allmän kurs i matte och engelska, man kunde välja ett antal inriktningar som sedan mer eller mindre ledde till vilken "linje" man valde i åk 9. Och så kunde man välja mellan slöjd och musik.
Yes, yes, yes- jag kunde välja bort den förhatliga slöjden till förmån till favoritämnet musik.
Jag skulle gissa att vi var ca 150 elever i åk 7. Sex av oss hade valt musik. Däribland denne kille.
Vilken ynnest för mig att få tillbringa en hel lektion varje vecka, med denne kille, som alla tjejer var förälskade i.
Jag förstår absolut inte varför, han var för all del ganska trevlig, med han drev rätt mycket med mig, den tjocka bondungen... och han var inte speciellt snygg. Hade ett utseende som alla andra....
Men vissa personer har väl DET.
Tror att han blev mindre glorifierad allt eftersom, under högstadietiden. Jag kommer inte ens i håg om vi gick i samma 9g, eller om han gick i den klass som var sammanslagen med 9h.

Skolvalen som fanns i grundskolans barndom,  var ju bara så bra. Det var en tid då man kunde välja inriktning efter intresse och förmåga. Visst fanns det en viss segregering- vi som gick i 9 g, vi tyckte väl att vi var lite bättre än tjejerna i 9 ht och killarna i 9 tp. Och det var vi ju, på våra teoretiskt inriktade studier - medan de var mycket bättre än vi på att jobba praktiskt.
Idag ska alla välja likartat, och det mest förödande med vår tids skola, det är allt att alla ska mätas efter samma måttstock.

Tillbaka till mitt soundtrack!
Maken tyckte att vi skulle ta en promenad runt Tranemosjön idag, och sedan åka till Limmared och äta den berömda snitseln som serveras på värdshuset där,

Lät väl som ett helt ok förslag, speciellt som det var en perfekt sommardag för promenad. 20 -22 grader och små vita ullmoln på en turkos himmel. Bästa vädret som finns, om ni frågar mej.

Parkerade på kyrkparkeringen, bästa parkeringsutsikten i hela samhället.
Parkuddens gula hus syntes på avstånd. Vi valde att gå medsols, vilket skulle betyda att soundtracket hade kommit att spelas ganska många gånger innan vi nådde den gamla festplatsen.

I Tranemo håller man på att färdigställa ett nytt kulturhus, innehållande bibliotek, scen, cafe och faktiskt en hotelldel. Många förfasar sig över färgen. Jag tycker att det blir supersnyggt.

Här ska jag börja låna böcker igen. Får nog skaffa mig ett nytt lånekort, för mitt gamla är borta - och sannolikt utgånget. Slutade låna på det gamla biblioteket då jag anmodades betala böter för att jag glömt att lämna tillbaka en kulturtidskrift. Det var någon artikel som jag skulle läsa i samband med någon kurs, för snart tjugo år sedan...
 Jag blev så förbaskad för boten, för att jag visste att det var en tidskrift som var helt otummad innan jag bläddrat i den,  och att det var en tidskrift som man "ska" ha i ett bibliotek. Inte för att den läses, utan för att det hör till. Tyckte ju att det var superlöjligt att jag skulle betala lika mycket som tidningen på den tiden kostade, för att jag glömt lämna tillbaka i tid.
Ett typiskt Anna-Lena ( fem-femma) soundtrack- att bli förargad och sedan i princip straffa sig själv, genom att bestämma... nej. jag slutar att låna på biblioteket om det ska vara på det sättet.

Tjugo år senare ska soundtracket få en ny stämning och harmoni.

Vandringen gick förbi reningsverket. Vi var där på studiebesök för ett par tre år sedan, med våra elever på mellanstadiet.
- Det är dags att se till att få till ett nytt besök detta läsår, kom jag att tänka.
Tills det tog stopp på tanken, och jag kom på att soundtracket som lärare, det är slutspelat.
I allafall i större sammanhang. Jag ska nog få köra mitt musikaliska soundtrack även nästa läsår, visstidsanställningen på 15 % är påskriven och inskickad, men någon annan påverkan kan jag inte räkna med att kunna ha.

Vandrade längs den gamla banvallen och njöt av blomsterprakten. Getväppling är inte så vanligt just i våra trakter, men här på sandjorden trivs den utmärkt.
1986, det är jag säker på att det var, så åkte mina döttrar och deras jämngamla kompisar tillsammans med oss mammor, rälsbuss från Limmared till Sjötofta, på järnvägen som gick här.
Vi klev av i Sjötofta, fikade medhavd fika utanför järnvägsmagasinet och väntade tills rälsbussen kom tillbaka från ändhållplatsen i Landeryd. Sen var det dags för hemresa, samma väg.

Hagatorpet, det är samhällets, kommunens största fritidsanläggning. Iallafall vintertid. Man gör konstsnö och man får betala en avgift för att åka i spåren. Tror att det är så, även om det finns natursnö.
När vi bodde i Tranemo, i slutet av 1970-talet, då var det snörika vintrar. Det blev många rundor i skidspåren. Gratisrundor, förstås. Det finns en ganska brant backe med en kraftig sväng längst ner. Jag kan tänka mig att jag förstörde en del fint uppkörda spår, då jag plogade mig genom den backen.

Under några år, så hade man 12-timmarsåkning i spåret. Man fick anmäla sig lagvis. Då jobbade jag i Dalstorp och ville gärna vara med då man skulle bilda ett skollag. En timme, på kvällstid fick jag köra runt på 3-kmslingan. Kan högst ha hunnit med tre varv, kanske bara två.... jag var ju ändå  gravid i åttonde månaden.

Ungefär halvvägs på den 5,5 km långa rundan så har man en utmärkt utsikt över Tranemo vackra kyrka.

Soundtracket började ljuda igen och påminde om mitt livs första julavslutning som färdig lärare.
Jag hade jobbat i den stora skolan i Tranemo under min första termin med egen klass. 23 år gammal.
Vi var många unga som jobbade på skolan på den tiden. Någon ordnade en fest, kvällen före avslutningen, en fest på hotellet som den som ville kunde anmäla sig till. Det är klart man ville. Det var både förfest, fest och efterfest och ljudspåret  berättade om en avslutning då vi unga lärare var ordentligt bakis där i kyrkan. Minnesbilden av en andedräkt som man ville skydda barnen ifrån, den är väldigt tydlig.

Några vänner har jag också tagit avsked av i den vackra kyrkan. En kollega som var årsgammal med mig, men som gick bort då hon bara var 59 år. Tänker på henne ibland och undrar varför en del får så korta liv, medan vi andra får leva vidare ett tag till.

Hängbron leder över till andra sidan sjön,

och där berättade soundtracket om när alla vi gamla kollegor från Dalstorpsskolan, hade börjat skingras för vinden, men fortfarande träffades varje sommar. Flera somrar sågs vi här vid grill och fikaplatsen längs Assman.  Två av kollegorna är borta sedan många år, och nu är vi alla pensionärer. Det är nog minst fem år sedan som alla vi som finns kvar träffades.



Tänker att jag, den yngsta av alla, ska försöka få till ett möte i höst. Men först måste de som känner att de är "riskgrupp", bli trygga i att våga mötas igen.

Som bondunge, så hör förstås kreaturens råmande och speciella lukt till mitt soundtrack. Bara det att jag har "koskräck". Inte panisk... men nära nog. Ska nog skriva om det i nästa års sommarkrönika...

Så har vår vandring tagit oss till den del av rundan där lundkovallen växer.

Eller som den också kallas "natt och dag".

Den är nära släkt till skogkovallen och ängskovallen, de arter av kovall som är vanliga i hela landet.

Och där kom "fröken"-soundtracket fram. Kan vara jobbigt för en del, att jag har ovanan att gärna vilja förklara och tillrättavisa.

Men blomnörd, det är jag. Det är något som finns i bakgrunden på hela soundtracket om mitt liv.

Snart är vi tillbaka till startpunkten, men först passerar vi Parkudden. Det är en festplats, som förr var mest berömd för de årliga "Kräftfesterna", en fest som höll på en hel helg och som bjöd på uppträdanden och dansmusik.
Några kräftor åt jag aldrig på kräftfesten. Men festade det gjorde jag tillsammans med C-E och hans kompisar under några år, då vi bodde i Tranemo. Även då, innan husbygge och barn, så var det fråga om både förfest, fest och efterfest. Festen var den minst roliga. Förfesten oftast den roligaste.

Ljudspåret spelade också ett kort spår från ungdomen, då när jag var arton, då jag var nitton och vi tjejer från Rångedala åkte till Tranemo med omnejd för att åka på dans. Då var det inget festade, inte för någon av oss. Jag körde min gamla Folkvagn 1600. Mina något år yngre kompisar, de hade inte heller vana av att det behövde drickas alkohol för att man skulle ha roligt. Någon liten ljuv förälskelse, som varade ett tag... det hördes också där från parkudden, in the soundtrack of my life.

En halvmil med bil, så var vi vid värdshuset i Limmared. Beställde en medium snitsel. Insåg att det räcker med en small nästa gång. Mätt blev man iallafall.

Och lite starstruck också. Snitsel passar tydligen en f.d. partiledare och blivande Italienambassadör. Jan Björklund och hans båda söner placerade sig med social distansering från vårt bord.  Tog inte upp kamera, för det kunde jag inte med. Och faktum är, även om man nått framgång inom ett visst område och blivit ett känt ansikte, så har han sannolikt sitt alldeles egna soundtrack, som genljuder så man upplever speciella platser, hör speciella ljud eller känner speciella dofter.

Vad vill du berätta om ditt eget soundtrack?

Äntligen!

Ja, det var inte utan det kändes att tårar ville stiga upp i ögonen, då vi äntligen gick uppför de tre halvtrapporna i den välbekanta trappuppgången.
Mer än fyra och en halv månad var det sedan vi träffade det här lilla yrvädret  och hennes familj senast.

Visst hade man hört talat om corona, covid-19, då i början av februari, men inte kunde man för sitt liv tänka sig att det skulle bli något som skulle komma att påverka vår vardag, på det sätt som det har gjort.

När vi, tillsammans med kusin Konrad från Värnamo, sa hej då den där gången, så hade vi redan ett nytt datum för besök inplanerat. Konrads mamma skulle också ansluta och jag och min äldsta dotter skulle gå till Malmöoperan och se stjärnspäckade operetten "Orfeus i Underjorden". Biljetter fanns inköpta tills i slutet av mars.

Men se, det blev inget med det..... och inga Malmöbesök på lång tid.

Som den icke insatte i epidemispridning, så tycker jag att det var fel att stänga ner hela Sverige på samma sätt,  samtidigt. Det var ju i Stockholm som smittan fanns, i någon mån i Göteborgsområdet. Malmö och Skåne har, enligt statistik, de färsta covid-fallen per 100 000 invånare i Sverige.
Här ute på landet, hos oss, så har smittan börjat spridas först nu - till stor del beroende på ansvarslösa ungdomars festande...
Så.... kanske man skulle satt in olika åtgärder i olika områden....  och så även i dessa dagar, då så mycket öppnats upp.

Även om det dröjde lång tid innan vi kunde ses igen, så blev det en superrolig och superfin återförening.
Kusinerna lekte på ett helt annat sätt än vad de gjort när de träffats tidigare. Nu var de bästa kompisar, och jag tror att det var enbart tre gånger på hela dagen, som de kivades. Mest beroende på för låg blodsockerhalt.

Det blev, som vanligt, en kort promenad till närbelägna Folkets Park och alla dess roliga lekplatser.

Varmt var det, och lite jobbigt för både stora och små. Men naturligtvis kan man köpa glass i parken, och gott om skugga finns det... jo, det är allt en toppenplats.

Den stora trädgården vid familjen bostad, den har jag alltid tyckt så mycket om.
Blommande växter, från februari till november- december. Stora ytor för lek och flera små "rum" med trädgårdsmöbler. Och så alla barn som man nästan alltid träffar på. Ofta finns det en lekkamrat  ute.
Igår var det bassängbad och vattenlek som gällde,

Det är alltid lite tråkigt att säga hej då och åka hemåt.
Igår kändes det som om det var lagom att bryta när barnen blev lite småstökiga.
Det hade varit en lång dag, och de hade varit i farten hela dagen. Och då menar jag - i farten.

Nu hoppas vi och tror, att vi snart ses igen.
Semestertider står för dörren och då har även den yngre generationen mer tid att resa till nära och kära och hälsa på.

Så  nu hoppas vi att vi kan ses i Halmstad allihop, snart, och att  även Karl-Petter kan få träffa sin kusin Ava. 

-

- Var det en kul dag i Malmö? frågade morfar, då Konrad tagit plats i barnstolen och vi körde norrut igen.
- Nä. sa Konrad med övertygelse.
- Varför det? undrade morfar.
- För att det är så tråkigt att åka hem!

Det ligger något något i det... men det är mycket tråkigare att inte ses alls.

Två minuter efter sitt uttalande sov Konrad. Det hade varit en kul, men tröttande dag.

Djurparken

Aktiviteterna avlöser varann för pensionären.
Idag var det djurparken som stod på programmet.
Med "djurparken" avses förstås den djurpark som är "vår" djurpark,  alltså den i Borås.

Det har blivit lite av tradition att åka till djurparken veckan efter midsommar.
Ja, en tradition sedan barnbarnen i Värnamo, även det på ok Borås-avstånd, kunde ha något nöje av att se på alla djuren. Innan de kom till världen, så var det ett långt uppehåll på djurparksbesöken för vår del.
Men tredje året i rad, det är väl nästan så det har blivit en tradition.

Aphuset var stängt i år, p.g.a rådande omständigheter. Det, och så att lunchmaten tallriksserverades istället för att serveras som buffe, det var väl enda skillnaden mot tidigare år. Förbokning av biljetten också, förstås. Annars var det som vanligt.

Avstånd, det har vi ju lärt oss att hålla, det är ju en vana sedan månader tillbaka.

I den stora parken hade man  kunnat ge  skolungdom kommunalt feriejobb, genom att de bara rörde sig runt iklädda gula västar, där det stod skrivet "Tänk på att hålla avstånd".

Pojkarna åt köttbullar till lunch, ja, det gjorde förresten mormor och morfar också.
-Supergott! Liksom att dricka svarta vinbärsdricka med sugrör ur glas!

De andra stora rovdjuren, de fick mala ner sitt kött med egna tänder, istället för att få det serverat i form av köttbullar.

Egentligen, tänkte jag... så är det ingen större skillnad på oss människor och på stora rovdjuren. Bara det att rovdjuren får jaga födan på egen hand- ja, om man inte lever i en djurpark då.

Denna söta nalle, den skulle jag inte vilja komma för nära - iallafall inte ute i de fria skogarna. Inbillar mig att den kan vara lika farlig för oss människor som det "blodtörstiga" lejonet är.

Det finns flera roliga lekplatser i djurparken.
Kul att se hur mycket mer en liten kille kan och vågar, om man ser från år till år.

Lillebror tog en tupplur, så han missade leklandet.
Förhoppningsvis blir det nya tillfällen nästa år. Och andra lekplatser att besöka.

Nästan så pappa också tycker att det är lite kul att sköta en "riktig" grävskopa.

Lillebror fick också testa !

Barnens zoo, det är verkligen en tummelplats för allra minsta. Och getter, de tycks vara helt otroligt snälla djur.

Glass är ju ett måste, en sådan här härlig dag.  Det blev många "glassbyten". Lillebror har "bytt till sig" mammas glass och storbror har både tagit över mormors glass och en egen "Pippi-glass."

Dinosaurier, det kan Borås djurpark också ståta med. Lite mindre skrämmande, än för ett år sedan. När man är tre och ett halvt, så kan man förstå att de faktiskt bara är på låtsas.

Den företagsamme unge mannen klättrade själv in på förarsätet och ville själv styra familjen ut på nya äventyr. Men än är han lite kort i rocken- och så har man ju inte skaffat någon övningskörningskylt ännu.

En kul dag, som så småningom blev årets varmaste dag i Borås med omnejd.

Guidning

Man kan göra mycket trevligt, så här i covid-tider.
Saker som är betydligt bättre, nyttigare och roligare än det man brukar göra.

Träffa vänner t.ex.
I stället för att träffas hemma hos någon, så kan man ge sig ut i den vackra naturen och dessutom  få en guidad tur i den miljö, där den ena av väninnorna växte upp. I detta fall i Brandsmo, i Tranemo kommun.

Ta med lite fika och avnjuta dem mitt i bästa naturen, vid den ständigt brusande ån.
Betydligt mera trivsamt att sitta där och fika än under parasollet på altanen här hemma, som vi först hade tänkt.

Njuta av de vackraste av blommor.

Bli bedårad av  vatten och grönska i bästa samklang
.

Se vattnet strömningar bland alla stenar som samlats på åns botten.

Höra om hur det var här vid det gamla industriområdet, då när det fanns både kvarn och sågverk här.

Fundera; Vad heter denna stora ormbunksväxt? Nä, vi visste inte, och inte vill google hjälpa mig heller.

En sådan tur att någon - kommun eller enskild - ordnat till en "vandringsrunda" i absolut närhet till  Janets barndomshem  och alla dess minnen.
En trakt som såg helt annorlunda ut för femtio år sedan, då när Janet var barn.
Då fanns här åkrar och betesmarker som idag är helt övervuxna av skog.

 
- Här badade vi aldrig, berättade Janet.  Vi hoppade inte ens på stenarna här. Vi hade så många andra stenar att hoppa på i ån, och vi hade en bra badplats en bit bort.

- Och där, där i dammen, där bodde Näcken. Det sa iallafall alltid morfar. så där vågade vi aldrig bada.

Den gamla kvarnstenen hade sin plats vid den fyrdelade tallen. En märklig plats, nästan en rituell plats.

- Det fanns många ormar här, fortsatte Janet.
Kanske för att det också alltid funnits mycket grodor.
Förresten ska ni veta, att jag är paniskt ormrädd.
Förresten, är det inte en orm därborta?
Jo, det var det. en söt liten snok. Vi andra två skulle aldrig sett den utan Janets ormvråksögon.

- Det var här din pappas släktingar bodde, berättade hon då vi passerade Brogården.
Jag lekte ofta med dina tredjedelskusiner, då jag var barn.

Flera olika slags rosor växte kring det halvt förfallna uthuset, innehållande vedbod och tvåsittsdass.

Jordkällaren var helt innesluten i grönska.

- Där är en huggorm, informerade Janet, med en smula spänning i stämman.
Inte heller den hade jag eller Ingela noterat, om inte ormvråksblicken hjälpt oss att se den.

Ja, det var en synnerligen trevlig eftermiddag, med vacker natur, mycket kultur och mängder av minnen som på olika sätt väcktes till liv hos oss alla tre.

Funderar på var jag ska träffa de gamla kollegor som jag gärna vill ha en utomhusträff med, inom den närmaste framtiden.. 

Ingen av oss är från trakten, så någon guidad tur kan det nog inte bli fråga om. Men naturen är så vacker, så att ett "medhavd fika- ställe" och en trevlig promenadrunda, det ska nog inte vara så svårt att hitta.