fredag 30 april 2021

Valborgsmässoafton

 


Valborgsmässoafton! En klart nostalgisk dag. Har nog aldrig firat dagen som vuxen, inte ens då jag var ung, mer än att ha varit med i ett par olika körer och sjungit altstämman på Vintern rasat ut och Sköna maj. Nej, jag är ingen storsångare, men nog är det så att de allra flesta av oss har en så pass bra sångröst, att vi gott och väl platsar i en kör. Dessutom är det ju så med rösten, som med alla instrument; man behöver öva för att bli bättre. 

Valborgsmässonostalgin, den tar mig med till min barndom i lilla Rångedala. Vår gård  låg ungefär fyra kilometer från kyrka och skola, de platser som var det lilla samhällets centrum på den tiden.Valborgsmässoeld, vårtal och körsång föredrogs utanför skolan, på fotbollsplanen ( !) .Efter det, så var det aftonbön i kyrkan. Mamma, mormor och jag åkte  alltid till valborgsmässofirandet. En ny vårkappa fick jag varje år, och den ville jag absolut ha på mig, då vi skulle fira in våren. Samt de nya skorna, en klänning och tunna strumpor. Mamma tyckte att de kläderna kunde vänta, men jag tjatade, och fick väl min vilja igenom. Oj, vad jag frös. Tror inte det fanns en varm eller ljummen valborgsmässoafton i min barndom.


Idag fick jag en glad nyhet, då jag kollade mobilen på lunchrasten.

Klassen  som jag coachar har gått vidare till slutaudition i årets retorikmatch.
Så nu blir det TV-medverkan även för den här klassen. Superkul!

Någon inspelning på skolan är det ännu inte fråga om, då måste klassen ta sig vidare till kvartsfinal. I slutaudition är det tolv lag som gör upp om de åtta kvartsfinalplatserna. Om klassen går vidare, det får vi veta. då programmet spelas in, via länk till programledare och jury, i slutet av maj. 

Men visst är det superkul att de duktiga eleverna lyckas igen!


Träffade klassläraren, på eftermiddagens promenad. Hon bor i samma by som jag - en by där det f.ö. bor någon slags lärare i hälften av de femtontal husen. 
Vi pratade om hur mycket eleverna lärt sig, genom att titta på förra årets säsong, där de ett år äldre kompisarna var med ända till final. 
Som coach har jag också lärt mig massor genom att lyssna och lära. Samt att läsa något lite om retoriska figurer. 
Learning by doing , det är  något som fungerar på alla. Motivationen och intresset måste förstås finnas. Finns inte det, så funkar ingenting vad det gäller inhämtning av kunskap och förmågor.

Trevlig Valborgsmässohelg önskar jag alla! I morgon kommer helgens mediala höjdpunkt, då Lunds studentsångare sjunger in våren i Svt 1. Klockan nitton ska jag sitta framför tvn och njuta! 

 


onsdag 28 april 2021

Stopp

 - Kan vi få sjunga på skolavslutningen, undrade några tjejer. 

- Jaaa, svarade jag. Vad hade ni tänkt er?

Jag kommer inte ihåg svaret, för jag har inte så bra koll på ungdomars musik, men det var ju något sångbart, då de brukade sjunga den på kulturskolans musiklektioner.

- Be att få noterna av sångläraren, sa jag- lite övermodigt -  så ska vi nog fixa det.

Torsdagen därpå fick jag noterna av tjejerna. Fyra sidor. Började  i Ess-dur. Tre b, tre tonsänkningar. Började spela... ok, det här får jag öva en del på, men tre tonsänkningar eller tre tonhöjningar, det har jag fixat förut. Även om jag helst vill hålla mig till högst två svarta tangenter på pianot....

Så kom sida två....


Fyra tonsänkningar. 

Där tog det stopp! Det är bara så, jag fixar inte att hålla reda på fyra svarta tangenter. Tonarten är så ovanlig för en gammal "spela för husbehov"- person, så jag har aldrig övat.

Träffade tjejerna igen och fick erkänna att detta klarar inte jag. 

Visst gör du det, kanske någon säger. Om du övar länge, takt för takt.

Mycket möjligt, men jag har inte lust att lägga ner så mycket tid som det skulle behövas.... Ibland får det ta stopp, ibland får man säga stopp, både till sej själv och andra.

Vet faktiskt inte alls hur det är tänkt med skolavslutning f.ö.  Får väl kolla lite i morgon, då det är jobbardag.  Förra året var det sång och musik ( i enklare tonarter) utomhus. Det blåste ordentligt, så det var svårt att göra sig hörd, där på det mest lä-ande utomhusstället på hela skolan.


Ibland tar det stopp. 

Stopp på viljan att göra en speciell sak, stopp på viljan att lära sig något nytt. Och även stopp på förmågan eller förmågorna! Jag kan t.ex.  inte ge mig ut och springa en halvmil längre, det gör för ont och är för stelt-  men det går ju bra att gå i stället... 
Det är svårt att kontrollera en boll, det har det alltid varit. Om jag tränat mer som barn, hade det säkert blivit bättre. Men intresset har aldrig funnits.... eler kanske inte ens möjligheten.


Ibland att det stopp på viljan att komma vidare i en bok.

Den senaste boken som jag lade ifrån mig efter fyrtio-femtio sidor hette "Små eldar överallt". Den har fått flera utmärkelser som årets bästa bok... men det hjälper inte... min läslust tar stopp när det är långsamt tempo och sidor som är fullskrivna, i långa meningar och stycken.
En sådan omtalad bok som "Boktjuven" har jag försökt mig på ett par gånger- men där har det också tagit stopp efter några tiotal sidor... jag tycker bara inte om sättet den är skriven på...


Ibland skulle man vilja våga utmana sig mer. 

Ge sig ut på långvandringar, på flera mil. Eller, på den tiden man joggade en del, våga sig på ett göteborgsvarv. Men det har tagit stopp på de utmaningar, redan i tanken.... "Jag klarar det nog inte".

På vandringsresor, så går man inte så långa sträckor. Aldrig över en mil, många gånger bara 5-6 kilometer. Oftast är det dock ordentliga höjdskillnader, för det mesta på 200-300 meter.. Vilket givetvis känns, både uppför och nerför. ( Nerför kan vara nog så jobbigt att gå..)

På en av resorna så  fick vi veta att "morgondagens vandring har en höjdskillnad på 600 meter". 
Jag fick ju nästan hjärtsnörp och var absolut beredd  att kasta in handduken och säga "Stopp, det klarar inte jag". Nu fanns det de som var 75-80 år med på resan, och de skulle gå med på vandringen, så jag kunde helt enkelt inte med att hoppa av.
Det var en jobbig, jobbig passage, annars så gick det ganska bra att ta sig 600 meter över Lago di Maggiore, och på det sättet få  en otroligt fin utsikt. 



Man klarar absolut mer än man tror! Men att för den skull få mig att spela ett stycke i Ass-dur, det funkar inte. Viljan måste finnas också. Och vad det gäller den, så är det absolut stopp!


måndag 26 april 2021

Promenadens dag

 


Måndag. Inget planerat. Inte heller någon som "behövde" göras.

Kom att tänka på min väninna som avled för snart ett år sedan. Hon hade knappast aldrig förvärvsarbetat, hon hade mest jobbat på den egna gården, och sedan hon blev änka, fött upp hästar. Hon uttryckte vid flera tillfällen: "De bästa dagarna, de är de dagar, då jag vaknar och inget är planerat. Dagar som från början är helt tomma"

Idag var en sådan dag för min del. Det var nästan så att jag kände lite panik. Jag mår bäst då jag har något planerat. Behöver absolut inte vara jobbardag eller mormorsdag, utan något att göra här hemma. trädgård, baka, städa......


Vad gör man  då det är en "tom" dag? Inte ens mat behövde lagas, det fanns rester sedan i lördags. Och inget att förbereda inför mormorstisdagen, matsedel planerad, men maten ska tillagas på plats.

Läsa!  Ja förstås. Går ju lite upp och ner med läsandet. Påbörjade iallafall Louise Boye af Gennäs "Motståndsserie" igår. Köpte de tre böckerna till extrapris på Adlibris för ett tag sedan. Läste nästan hela den första boken igår- och är f.ö. ganska övertygad om att jag har läst den en gång tidigare. Hade dock glömt det mesta, utom ett par väldigt speciella händelser, de som gjorde att jag är ganska säker på att ett exemplar av Blodloka funnits i bokhyllan för några år sedan.

De två följande delarna har jag inte läst, det är jag säker på.


 Tycker  f.ö. att Louise Boye af Gennäs är underskattad. Har läst många böcker av henne under årens lopp. De böcker som jag kommer ihåg allra mest, det är Milleniumtrilogin.  Författaren skriver på ett lättillgängligt språk och har ett bra tempo i sina böcker. Något som jag uppskattar. Dessutom så  knyter hon an till verkliga händelser i sina böcker. Något som gör det lättare att identifiera sig såväl till tid som till platser.

Började på bok nummer två "Skendöd". Radion står alltid på hemma hos oss, och där hörde jag något om "promenadens dag". Visst planerade jag en ordentlig promenad när morgonkylan släppt, men med tanke på den speciella dagen, så kunde det vara på sin plats med en lite speciell runda.

Undrade om maken ville följa med och gå rundan vid Lagmanshagasjön, en runda som vi gått ett par  gånger tidigare. 
Det ville han.


En och en halv mil med bil, delvis på krokiga grusvägar, tog oss till en av favoritbadplatserna, vid Lagmanshagasjön.

Det blåste riktigt kallt utmed sjön,  men det står man ut med då man får gå längs vatten.

Sträckan genom skog och längs öppen mark i byllerbylika Lindås, bjöd på värmande solsken.



5,4 km visade aktivitetsklockan på, då vi kom tillbaka till badplatsens parkering. En fin, lagom lång promenad. 

Har använt eftermiddagen att fortsätta att läsa i "Skendöd". Kan tänka att de som är finsmakare vad det gäller litteratur fnyser lite, men jag tycker att böckerna är otäckt spännande. Även om innehållet och budskapet inte är så starkt, så att det stannar kvar i en gammal förvirrad lärarinnehjärna, så länge.

Det är väl så att vackra promenader och vyer från dem, göt djupare spår i hjärnans slingervägar.


lördag 24 april 2021

Beklämmande

 


Migrationsverket slutar aldrig att förvåna. Undrar vad det är för folk som jobbar där? Människor som helt tycks sakna empati och sunt förnuft! Ja, jag vet, man har lagar och förordningar att följa, men med de förordningar som finns, så förstår jag inte att någon vill jobba där och genomföra det som bestämts av politiker och tjänstemän ( eller är det bara politiker) som  tycks leva långt ifrån verkligheten.

I dagens lokaltidning fanns ett reportage om en afgansk familj som med kort varsel blivit förflyttad från den bostad man haft i fem år. Barnen har gått i skola, lärt sig svenska, fått svenska kompisar och fått ett nytt hem i den lilla orten norr om Ulricehamn. 

Plötsligt kom ett brev, ett brev som barnen fick läsa och översätta för föräldrarna. Man skulle lämna sitt nya hem inom en månad. Var och en fick ta med en packning på högst 25 kg.

Nu tog det bara en vecka från det att man fått brevet till flytten var ett faktum.  Från att bott i en normal lägenhet, så fick man flytta till ett  rum på förläggningen i Spenshult, Halland. 20 kvadratmeter var rummet, och där ska sju personer bo på obestämd tid. Den tid det tar tills dess ineffektiva ( antar jag att det är, eftersom handläggningarna tar sådan tid) Migrationsverket har bestämt om familjen ska få uppehållstillstånd i Sverige eller skickas tillbaka till ett av världens farligaste länder, Afganistan.

En handläggare yttrade sig i reportaget och tyckte att tjugo kvadratmeter var ett skäligt utrymme för sju personer.  Att toaletten var angripen av mögel spelade ingen roll, det fanns toalett i korridoren.

Man önskar bara att den som gör ett sådant uttalande skulle få bo på det sättet under några månader...


Vi kanske inte kan ta emot alla som söker sig till Sverige, men jag tycker absolut att en familj som sköter sig och som bara vill få stanna i vårt land, och dessutom har bott här i fem år, ska få sitt uppehållstillstånd BUMS!

Jag blir bara ledsen och arg långt in i hjärtat, då jag genom olika medier för höra om Migrationsverkets sätt att behandla människor. Kanske är det poltiska beslut som ligger bakom allt, jag kan inte processen, men det spelar ingen roll: i Sverige tar vi hand om dem som bor här.

Jag har ju vikarierat i grannskolan vid några tillfällen under de senaste två veckorna, och ska göra det samma under ytterligare två veckor. 

Första dagen som jag var i klassen träffade jag på en afgansk kille som verkligen var på och med i undervisningen. Lite väl mycket kanske, men han var intresserad och visade att han förstod.

När jag kom tillbaka gången därpå så var killen helt off, sa ingenting på hela långa lektionen. Jag påpekade detta för klassläraren. Killens familj hade fått besked om att förflyttning från det lilla samhället där han trivs och har goda vänner, ska ske senast den 7 maj.

Nej, nej, nej- man gör inte så med människor! 


På äldreboendena i Gislaved, så får de äldre inte dricka läsk till maten. Inte ens på helgerna. 

Läsk serveras enbart på storhelger.

En handlare från en annan ort i Småland fick höra om detta, och körde 480 l läsk till de aktuella äldreboendena.

Vad hände? Jo, all läsk slängdes och kommunala tjänstemän beklagade sig över att kommunanställda fick extra jobb, då de skulle göra sig av med de söta dryckerna.


Vem bestämmer över vad de äldsta i Gislaveds kommun ska få dricka?

Jo, en dietist som tillträdde i början av året.

" Om de gamla dricker söta drycker, så äter de inte av maten som serveras. Dessutom ska de veta när det är riktig fest, på stora högtider, för då får man  läsk!"

Det är nog fler än jag som blivit riktigt förbannade då man läst om överförmynderiet!

När/Om jag blir gammal så ska ingen bestämma vad jag ska äta eller dricka. Det är jag som avgöra det, och om jag blir dement och inte kan bestämma över mig själv, så är det mina barn och barnbarn som ska göra det! Ingen (j-a) dietist!


Man blir beklämd över hur människor behandlas i vårt land, i vår närhet.

Förtroendet för myndigheter,  i stort och i smått, det försvinner allt mer. 

torsdag 22 april 2021

Svängningar



 


Ett sådant otroligt väder det var i början av veckan. 

Sol och närmare tjugo grader varmt.

Utomhus var det som gällde både under helgen, under ledig måndagseftermiddag och under mormorstisdagen.


Det var ett tag sedan som vi tog den en och en halv kilometer långa promenaden till sjön med killarna. I tisdags ville båda gå med till sjön för att "pluppa sten".  (Vi hade kärror med och Karl-Petter använde sin  hela vägen hem, då det var dags för en liten tupplur) 


Hittar man en tillräckligt stor sten, då kan det bli ett ordentligt plask. Eller plupp...


Plupp igen, på ett lite "farligare " trilla- i -ställe.  Säkrats för "lilleman" att hålla morfar i handen och låta storebror sköta ploppandet.

Vårluft söker, det är ett som är säkert. Pojkarna somnade rekordtidigt och mormor var inte mycket sämre hon. Stålsatte mig för att inte gå och lägga mig direkt jag kom hem.... man kan väl inte gå till sängs före halv tio, om man är frisk... Eller? 

Den sömnighetsgörande vårluften drog österut under natten till onsdag.


Vårluften ersattes av blåst och nordostvindar. 
Gamla stugan i Halmstad har stått tillbommad sedan i höstas, så det var hög tid att ta en tur dit och kolla till den och sätta på el och vatten. 
Vi hade ändå tur med vädret, solen sken  och i lä, så var det rätt så gott. 
När vi tyckte att vi gjort vad som behövdes för denna gång, så drog de tunga molnen in. 

När vi åker ner till Halmstad, utan avsikt att stanna mer än nödvändigt, så brukar jag kolla upp om det finns någon lite geocachingrunda som vi kan ta på vägen hemåt.

Geocachingintresset har dalat ordentligt under de senaste åren, men är bra att ta till för att se nya platser.

Jag hade sett ut en runda på tre kilometer i ett naturreservat som heter Biskorpstorpet och som ligger i bokskogarna öster om Kvibille.

Det första stoppet, det var en utsiktsplats. Där blåste det ordentligt. Dubbla tröjor, fleece och vindjacka hade svårt att hålla den kalla nordanvinden ute. Lite disigt var det, så utsikten var inte jättebra. Men nu har vi sett den platsen och dessutom fått känna på hur det känns när det BLÅSER.


Rundan i bokskogen, förbi trollstenar, över rötter och snubbelstenar, backe upp och backe ner, var betydligt mera vindstillsam. Det är nog jättefint i naturreservatet under försommar, sommar och tidig höst.  Hoppas att vi får till att ta den vägen hemåt,  när bokarna är utslagna.  Bokskog är så vackert!


Från promenad längs havet till en runda kring en lugn insjö, blev det denna onsdag. Vatten är alltid lika fascinerande, tycker jag.



Jobbdag, idag. Vaknade vid sextiden och tittade ut. Våren hade ersatts av vinter. 
Naturligtvis så har snön smält bort under dagen. Men vårvädret, det lär inte komma tillbaka på ett tag.

Det är som det ska vara i april. Jag tycker faktiskt att det känns bra med alla vädersvängningar, att det är en helt normal aprilmånad.




I eftermiddags kom det efterlängtade Sms:et från vår vårdcentral. Det var äntligen femtiotreornas tur att boka vaccinationstid. Maken och jag bokade genast tiderna efter varandra, nästa onsdag.

För första gången känns det lite så där att gå och jobba i morgon ( vikariera). Det är  ordentlig smittspridning i vår kommun, men jag vet inte i vilket/vilka samhällen. I min vanliga skola, där jag varit idag, är det hellugnt. Kollade frånvaron i grannskolan, dit jag ska i morgon, och där är enbart ett fåtal barn frånvarande. Så det är bara att hoppas att det samma gäller i morgon. Nu när vaccinationen är så nära, så vill man ju hålla sig borta från viruset.

Rätt gott är det faktiskt att vara inomhus och att jobba. Faktum är, jag känner mig mycket piggare efter en jobbdag än efter en heldag utomhus, i  aprilvädrets alla svängningar. 

lördag 17 april 2021

Blåsippshagar

 


Det blev en tur till barndomens blåsippshagar, idag på förmiddagen.

Det är lika efterlängtat varje år, att komma dit, då vårens vackraste blomma står i full blom.


Blåsipporna i Finnekumla hagar finns över ett ganska så stort område, i många hagar.

Det växlar lite från år till år, var den största mängden sippor finns.

Den mängd som gör att som det ser ut som om marken lyser blått.



Vissa år är det väldigt mycket sippor, andra år är det lite färre.
Detta år var ett andra år. 

Kan det beror på tidigare sommar, eller kan det bero på den kalla våren?


Parkerade bilen hos bror och svägerska. De bor sedan tio år tillbaka i vårt barndomshem. 
Det är inte mycket som är sig likt i det gamla huset. Det är bara ett enda rum som inte alls är ombyggt.
Men man känner sig ändå HEMMA.



Jag är så tacksam över att ha tillgång till mitt barndomshem livet ut.

I blåsippstid, så brukar jag bli extra nostalgisk, och få "hemlängtan", Det är mer än 45 år sedan som jag lämnade mitt barndomshem och trakten däromkring på heltid. 
Ändå blir det för alltid hemma för mig.

En timma med bil, 65 km bort ligger det. Så det är inga avstånd, så länge man får vara frisk och kan ta sig.


Jag vet inte om man kan önska att ens aska sprids i naturen. Borde kanske ta reda på det...
För visst är det så att jag känner en betydligt större samhörighet med min barndoms blåsippshagar, än med någon annan plats. 
Där skulle jag vilja bli en del av jorden.


Nostalgi, djupa tankar, flash backs till barndomens upptäcktsfärder i blåsippstider. En tankefärd genom livet.

En trevlig fikastund med bror och svägerska blev det. Det blåste alldeles för kallt för att sitta på altanen, så vi trotsade åter igen FHM och satte oss bekvämt inomhus.

Årets blåsippsbilder- och den enda synliga tuvan med vitsippor -finns inlagda i den offentliga dagboken. Hoppas på att det blir fler turer, under kommande vårar, till barndomens vackra blåsippshagar.


fredag 16 april 2021

Vikarie

 


Idag har jag varit vikarie.

Visst har jag varit det, vid flera tillfällen under läsåret, men då bara i min egen skola.

Då räknas man inte riktigt som vikarie. Man känner sig inte som vikarie heller. Alla känner ju igen en, och på skolan med bara 70 elever, så känner man de allra flesta elever till både namn och "rykte". 

Idag- och vid ytterligare fem tillfällen framåt- så ska jag vara vikarie på grannskolan.

Hade förstås hört rykten om klassen som jag skulle ha. Klassen hade hört rykten om mig. Hade förväntat mig strul från en del av killarna, men faktum var; de var helt normala sjätteklassare. Duktiga, ambitiösa, men med ett behov att prata emellanåt och behov av att röra sig.

Positivt!


Sista lektionen blev  för mycket för en av eleverna, dock inte en kille.. En elev, som den som jobbat så länge i skolan som jag, tveklöst kan ge en diagnos på fyra bokstäver.

Eleven orkade inte hålla ihop till slut, så det blev en del strul. Stök som gick ut över de andra eleverna, som satt där alldeles tysta. De är sannolikt vana. De skämdes över kamratens beteende och kom efteråt och bad om ursäkt för henne, och någon också för att den i någon mån bidragit till stöket.
Det finns hopp om dagens unga, men jag tycker att det är synd att den som stör och förstör inte ska kunna gå till en annan plats, i alla fall under slutet av skoldagen.

På måndag träffar jag eleverna igen. Får tänka om i planeringen en smula. De kunde mer och hade en bättre arbetsdisciplin än vad ryktet sa. Och visst var det både kul och intressant att vara vikarie.

Även bilderna är vikarier, flera år gamla. Nog för att jag tog en av de vanliga rundorna när jag kom hem, men jag var försjunken i tankar och fotade inget alls.  Men visst duger vikarier ibland.


onsdag 14 april 2021

Felval?

 


"Har fått första sprutan idag! " skrev en av mina jämnåriga vänner på Facebook.

" Jag fick min första går". kommenterade den som är född året före.

" Jag ska få min  första nästa tisdag" jublade den som var född -54, året efter mig, genom att använda onödigt många emojer.

Jag känner mig faktiskt lite ledsen. Jag har gjort ett felval! Tydligen. För några år sedan så gick vi över till den privata vårdcentralen i Tranemo. Anledningen var att jag vill ha samma läkare så mycket det går och jag vill absolut ha en läkare som pratar svenska med mej. Som tur är så har jag inte haft några allvarligare krämpor, det är i princip bara blodtrycket som har behövt åtgärdats. Men de gånger jag besökt vårdcentralen, Närhälsan, så har jag träffat på läkare som dels varit rent otrevliga och dels har brutit på ett annat språk, så att jag helt enkelt inte förstått. Det värsta exemplet var en dansk läkare- otrevlig som få och dessutom fattade jag knappast ett ord av vad han sa. Bara hans otrevliga attityd.

Så jag listade mig på nystartade Tranehälsan, då flera av mina vänner och bekanta hade så mycket gott att säga om dem. Som sagt, det är bara blodtryckskoll ( vilket inkluderar en del andra prover) som har behövts, men varje gång har jag känt mig så bra omhändertagen och fått såväl personligt som professionellt bemötande. Precis som jag vill ha det!


Jag kommenterade vännens inlägg och skrev att jag/vi tydligen gjort en felval vad det gäller vårdcentral. 
En annan vän och bekant har lite mer insyn i Tranehälsans förutsättningar och kommenterade att skillnaden i hur långt man kommit med vaccineringen, beror på att den privata vårdcentralen inte fått alls lika mycket vaccin, som Västragötalandsregionens vårdcentral har fått. 
Och jag som har fattat det som att varje vårdcentral får det antal doser vaccin som ska täcka varje åldersgrupp. Sen kan man tycka att två vårdcentraler i samma lilla skithåla, Tranemo, gott kunde hjälpas åt vad det gäller vaccinering. Speciellt i detta fall, så att alla i samma åldersgrupp, kunde ha samma möjligheter.

Felval? Egentligen inte! Jag trivs så bra med "min" vårdcentral. 
Men logiken vad det gäller såväl rekommendationer, restriktioner som vaccinationsordning- den övergår mitt förstånd. 


Hade en paket att hämta i ICA-affären i Tranemo. Tyckte att jag  (vi, maken hängde också på) kunde ta dagens promenad, genom att gå  runt Tranemosjön. En mycket populär runda, som vi brukar gå några gånger per år.
En bit från det bilden är tagen, så finns en gammal festplats. Parkudden. Där var det mycket folk. Pensionärer satt och stod i klungor kring utomhusborden. SPF hade träff, antar jag. 
För egen del så gick jag med i PRO när jag blev formell pensionär, i somras. Maken gick med något år tidigare. 
Naturligtvis hade jag tänkt att det skulle bli en del  olika aktiviteter genom PRO. Men det har varit helt tyst. Beroende på covid, förstås. Men SPF häller igång, trots pandemi. Hörde om en skidutflykt i vintras. Sannolikt var det de som var samlade för någon utomhusaktivitet med fika, även idag. Helt säker kan jag inte vara, men jag kände att även här har jag gjort ett felval. Beroende på att jag inbillar mig att det finns lite partipolitiskt tänk även i pensionärsgrupper, och då hamnar mitt hjärta i PRO....


Om man ville se vårblommor, så var det definitivt ett felval att gå runt Tranemosjön. Inte en enda liten vårblomma, inte ens en tussilago eller vilsekommen scilla, fanns att se längs väg och stigkanter på den 5,5 km långa sträckan.
Tur att jag fick frossa i vackra lökväxter igår, på mormorstisdagen. 


Möjligheten att få en dag varje vecka med de allra bästa, det uppväger det mesta.

Men vaccinationsordningen, den retar mig storligen!



söndag 11 april 2021

Naturspan

 

Vi har haft två killar på besök under helgen.  Då gäller det att hitta på något kul att göra. Helst ute i naturen.  Igår åkte vi ut till naturreservatet i vår skog. En kul stig att följa och så kunde vi kolla efter spår av djur. Naturligtvis fanns det lite  bajs på stigen. Räv hade varit framme på några ställen, tjäder på något annat.


Spännande att gå över spången/bron ut till reservatet.  Vi hittade en lämplig sång att sjunga, under det vi passerade. " Stora bocken Bruse, klampar över trollets bro... Nu tar jag dej sa trollet.... "


I Moghults naturreservat finns ett antal vekefuror ( väckefuror) kvar.

Runt gården Moghult finns två områden med gammal skog. Det ena ligger som en ö omgiven av kärr- och mossmarker. Det andra är en utpräglad sumpskog.

Båda består av skog med mycket gamla granar och tallar. En del granar är över 200 år gamla, vissa till och med över 300 år, och tallarna ännu äldre. Det finns många vekefuror i områdena. Det är tallar, från vilka man har skördat ved för tjärbränning.

Under mosstäcket finns på sina håll ett tjockt lager av kol- och sotrester som vittnar om gångna tiders tjärbränning. Datering av vekefurorna, från vilka tjärveden höggs, visar att tjärbränningen upphörde omkring 1830 i det här området. Skogsmarken täcks på många håll av mjuka lav- och mossmattor. Kuddarna av falsk vitmossa (Leucobryum glaucum) är uppenbara. I ett av områdena växer orkidén knärot, mattlummer och myrlilja.

 ( Källa: Länsstyrelsen Västra Götaland)

Otroligt att de gamla träden fortfarande är vid god vigör!


Höga, klätterbara stenar, fascinerar alltid barn. Tur att det finns mycket mjuk mossa under stenen, om man skulle trilla ner. Sen är det absolut så att barn har betydligt bättre kroppskontroll än en gammal "rädd" mormor på 65+.


Fika hör förstås till en utflykt i skogen. Tur att mormor hann baka fler bullar under veckan. De har en strykande åtgång i skogen!


Idag var det naturspan/fågelspan på Store Mosse för Skogsknyttar. 
Det var bestämt att Konrad tillsammans med mormor, skulle möta upp med Friluftsfrämjandets minstingar och deras ledare i nationalparken.  Morfar fick ta  med Karl-Petter hem till mamman.

Fika avnjöts i ok väder, men sedan så började det snöa.

Fågelspaning stod på dagens program för såväl Skogsknyttar som Mullebarn. 

En hel del småfåglar fanns att se vid de tre fågelborden utanför Naturum. Bl.a. min absoluta favoritfågel; stjärtmesen.


Längst uppe i fågeltornet blåste det snålt och små flingor virvlade i luften.  Inte var det många fåglar att se där i busvädret, bara ett par tranor. Men barnen var nöjda ändå, och visst var det spännande att klättra upp och ner i tornet.


Här hemma finns det betydligt fler fåglar att spana på. På nära håll, alldeles utanför köksfönstret. När det snöar i april, då brukar det vara fullt under fågelbordet. Bofinkarna tycks vara särskilt tacksamma över att hitta något att äta, i busvädret. 

Nu hoppas vi att dagens snöoväder är det sista för denna säsongen. Tror att våren kommer på riktigt inom någon vecka. Sämre väder än dagens snöblask kan det knappast bli i alla fall!