"Stjärnorna på slottet" missar jag inte. Man kan ju tyckas lite knäpp, som gillar att lyssna på en massa bedrövligheter, från kända folks liv. Men jag gör det. Jag tycker att det är intressant att höra om alla människors bakgrund och uppväxt. Sanningsenliga skildringar. Inga förskönanden. Vilket det nog ofta blir. Eller också pratar man inte alls om det jobbiga. Så dumt. Jag tror att om man kan prata om sina och andras erfarenheter, så förstår man sig själv bättre.
Igår var det Johan Hedenborgs "dag". Så ärligt han berättade om sin barndom och den som han blev, som vuxen. Hans uppväxt gjorde honom till en ganska odräglig människa
Jag spetsade öronen extra noga, för att jag kände igen så mycket. En krävande mor, en hotande mor, en far som var argsint och kylig.
Nu hade Johsn det säkert snäppet värre än jag. Han blev fysiskt misshandlad av sin far. Som ett led i uppfostran. Jag fick bara örfilar, någon enstaka gång dask på bar rumpa. Men örfilar gör också ont. Ännu mer ont gjorde det att det fanns ett "ris" hängades på torklinan ovanför spisen. Ett ris som skulle användas om jag inte lydde. Det var också skrämmande att mamma ofta hotade att skicka mig till uppfostringsanstalt. Eller att bergatrollen skulle komma och ta mig. Kommer inte ihåg att jag var ett besvärligt barn, endabarn som jag var, fram till åtta års ålder. Jag var iaf inte till belåtenhet för min mor.
Det var jämt och ständigt bråk hemma. Pappa skällde. Mamma grät. Jag hade ont i magen. Som tur var hade jag mormor och morfar på andra våningen. Det blev min tillflykt. Pappa vågade sig inte på att sätta upp sig mot dem.
Varför blev det då? Min mamma var endabarn. Hennes syster hade dött då mamma var två. Systern var sex.
Mamma ville gå i realskola. Det fick hon inte för morfar.
Morfar godkände inte riktigt min far. Statarsonen. Han satte stopp för mammas och pappas gemensamma boende, då när de äntligen kunde gifta sig. Han överlät gården på pappa och mamma. Min pappa hade ett jobb som plåtslagare. Nu fann han sig plötsligt som bonde. Jag tror aldrig han ville bli det.
Två bittra människor tog ut sin bitterhet på varann och på sitt barn. Min åtta år yngre bror fick mindre krav på sej. Pappa ville ha en son. Han var 43 när hans önskan uppfylldes.
Kraven var stora på mej. Speciellt från min mor. Precis som Johan Hedborg berättade. Jag skulle vara bäst i skolan. Bli "något". "Något" som hon aldrig blev. Hon ställde krav hela sitt liv. Jag ställde nästan alltid upp.
Hur har detta påverkat mej? Det var något som föll på plats, där jag satt i tv-fåtöljen i går, och då jag låg vaken mitt i natten och funderade
Hela mitt liv har jag velat vara "bäst". Fast jag inte ofta klarat det.
Trots att jag är född sent på året, så var jag ganska "bra" i skolan, redan från första klass. Det fanns en tjej till i vår lilla klass som var duktig att stava. Vi hade rättstavning och fick rätta varandras böcker. När jag fick rätta hennes bok så satte jag till några extra bokstäver, och skrev en stor bock. Jag måste ju vara bäst..
Insåg dock att jag inte kunde vara bäst i teckning och idrott. Det insåg nog min mor också. När jag gick på högstadie och gymnasium så var det hon som tyckte att jag kunde skolka från idrottsdagarna. Vilket jag gärma gjorde.
När jag var fyrtio och nittiotalets babyboom inträffade, kände jag mig oduglig för att jag bara hade två barn. Maken var inte road av fler. Jag gick in i världens depression, fyrtioårskris. Jag var inte tillräckligt bra i mina egna, i andras ( inbillade jag mej) på ögon. Däremot kände jag då inga krav från min mor ...det var iaf inget vi pratade om.
Kom i natt på varför jag inte gillar snö. Jo, snö kräver av "duktiga" mej att jag ska ut och åka skidor. Jag har helt enkelt för ont i den sneda ryggen för att klara det. Dessutom är balansen dålig. Men när jämnåriga vänner talar om att de åkt skidor, så känner jag mej värdelös. Det är mycket enklare om snön håller sig borta. Det blir mycket mindre krav på den som alltid vill vara BÄST. Trots att ingen kravfylld förälder finns kvar... så finns känslan kvar inne i mej
Någon som känner igen sej?
Är det ok att vara så här personlig på bloggen? Är det bara något som är förbehåller "stjärnor på slott'?
Jag vet inte.
Skulle gärna vilja veta hur människor EGENTLIGEN haft det under sin uppväxt. Och hur det påverkat dem. Jag skulle vilja prata med vänner och bekanta, förklara varför jag ibland är odräglig. Och veta varför de är som det är...
Naturligtvis fanns det kärlek i mitt hem också. Bara det att det kommer jag inte ihåg på samma sätt som det hårda, det krävande.
Kanske "Stjärnorna på slottet" är ett program som är olämpligt för mej. Som sätter fart på "smådemoner", som annars håller sig undan.
Måste bara visa ytterligare en bild från dagens promenad.
Undrade vad det var för mönster i snön. Såg sedan att det var solen som reflktetades. Har aldrig sett något liknande. Häftigt!







Jag ser också Stjärnorna på slottet. Igår var det rörande på riktigt när kompisen kom in.
SvaraRaderaMan får vara så personlig man vill på bloggen, tycker jag. Det är fint att berätta hur man haft det, oavsett om man haft det bra eller dåligt.
Det där duktiga-flickan-syndromet har nog alla generationer lidit av. När man egentligen duger precis som man är. Man kan ju bara göra sitt bästa och det får vara gott nog.
Nu har vi precis flyttat hem. Det var en trasig skara som kom hem. Men nu är de hemma iallafall. Skönt det.
Ha nu en fin kväll. Hoppas du sover gott, i vetskapen att du är så bra som du är💞Eval8
Brukar sova gott. Bara det att Hedenborgs berättelse drabbade mej så kraftigt. Tankarna började mala. Och så fattade jag lite hur allt blir som det blir.
RaderaÄr det läkarbesök som gäller för familjen i morgon då? Gissar att allt behöver följas upp.
Tack! Jo, jag vet. Kram
Nej, B5 behöver ingen uppföljning om det inte blir värre. Svärsonen ska till röntgen och sen träffa läkare på torsdag. Typiskt enda dagen vi inte kan hjälpa till. Då ska vi ju på begravning. /eval8
RaderaJa, det är jublite typiskt. Men ni ställer ju alltid upp annars...
RaderaJag tittar också på Stjärnorna på slottet och tycker det är intressant att höra hur andra har haft det. Man får nog lite mer förståelse för personen om man känner till lite om bakgrunden. När det gäller kändisar får de ju nu möjligheten att dementera alla lögner som skrivits och det tycker jag är bra. När jag läser om din uppväxt förstår jag att du kände igen dig i gårdagens program. Min barndom var inte alls så. Mn far var mycket sträng och egoistisk och min lillasyster var lite vild av sig ända sen hon var liten. Jag var mer blyg. Men jag minns när far skulle slå henne när hon var i tonåren att då gick jag emellan, och på nåt konstigt vis så blev far så häpen att det hände aldrig fler gånger. Min mor däremot var världens snällaste och omtänksammaste människa. Jag saknar henne fortfarande. Kram
SvaraRaderaTror att man mest minns det negativa. Min far var väl våldsam mot min bror någongång också. Men när han var I tonåren, så gav han tillbaka. Och sen hände det aldrig mer. Konstigt att man kan ha så mycket lika i sej som han hade. Kanske därför han dog ganska tidigt. Saknad men inte sörjd...Kram
RaderaVi missar inte Stjärnorna, fint program.
SvaraRaderaLivet var inte alltid Bullerby, men jag vägrar låta det påverka hela mitt vuxna liv. Jag skrev dagbok och släppte en del tråkigheter, lite som prata med ”terapeut” kanse.
Blir varmt i hjärtat att förstå att livet haft sina hyss för flera än mej... Skrev ju en "bok" när min mor gått bort. Borde nog ta fram och läsa den. Som terapi...
RaderaEn bra text och ledsamt att läsa. Jag tycker absolut att man kan skriva om detta, bra gjort av dig. Jag tyckte verkligen om programmet med Johan.
SvaraRaderaDt fanns positiva saker pckså förstås. Men det negativa påverkade mest...Tack!
RaderaJag såg också det senaste avsnittet av Stjärnorna på slottet. Tänkte inte se det, men kunde inte slita mig från tv:n när jag hade börjat titta.
SvaraRaderaDu är modig som berättar om din barndom. Min barndom skiljer sig helt från din. Rena rama bullerbyn. Minns inte alls några hot, skäll eller krav. Naturligtvis finns det sånt som skaver, men då måste man ha ett samtal, eller flera... i skriven form får man inte fram nyanserna...
Den enda som har höga krav på mig, är jag själv. Jag försöker ändra på det. Jag behöver inte vara bäst.
Inte du heller.
Du skulle kanske skulle kunna börja ändra dig ang. skidåkning om du kunde vara på en liten snösäker vinterort en ljummen vårvinterdag. Sakta glida fram i ett bra preparerat spår, i lätt kuperad terräng med bara små lätta nedförsbackar. Åka mest bara för att låta solen värma ansiktet, och njuta av vädret och utsikten. Sakta. Njuta. Det är viktigt. Inte vara bäst.
Strunta i ditt eget "måste vara bäst på det här". Ingen annan bryr sig. Så varför skulle du?
( Vet att det är svårt...).
Du har helt rätt.Och det är till de spåren som du beskriver, jag vill återvända.
RaderaVi duger. Även om vi inte är bäst,, så är vi bra för några.
Glömde skriva att man ska naturligtvis ha med sig gott fia också. Stanna i en solig backe och njuta av matsäcken, innan man skidar vidare. / A-L igen
SvaraRaderaMen då kanske man fryser. Jag blir extremt varm av att åka längdskidor...
RaderaVi såg också programmet och vi tyckte det var väldigt bra. Ett program som berör. Det är nog så att vi alla har något i vår ryggsäck men för egen del kan jag säga att jag växter upp i ett tryggt och kärleksfullt hem. Min pappa som jag stod väldigt nära var beredd att göra allt för oss döttrar och mer därtill. Jag tycker att man får bli så personlig som man vill i bloggen. Dessutom så tror jag det är viktigt att göra saker talbara.
SvaraRaderaKanske var det inte så lätt för dina föräldrar. Din mamma som ville gå realskolan och din pappa som blev bonde lite mot sin vilja. Det kan vara en förklaring men det är ingen ursäkt. Så hemskt med ett ris som hängde där.
Min filosofi har alltid varit att gör man sitt bästa har man alltid rätt att vara nöjd oavsett hur långt det räcker. Så resonerade mina föräldrar också och vi döttrar var trygga med det. Något behov av att vara bäst har jag inte utan jag kan bara göra mitt bästa utifrån den aktuella situationen. Det är nog inte halt ovanligt att ställa större krav på sig själv än på andra men det är viktigt att tänka att vi duger som vi är.
Jättefina vinterbilder!
Kram
Jo, du har helt rätt i allt. Och jag är säker på att min mamma ville att jag skulle bli det hon aldrig kunde bli. Få en yrkesroll alltså. Och på sjuttiotalet var ju lärare fortfarande lite "statusyrke". Vet t.ex. att svärföräldrarna var väldigt nöjda med att deras äldste som var tillsammans med en lärare.
RaderaDet var andra tider det...
Idag är det grått. Blir inte lika fina bilder. Och säkert bara en kortpromenad i eftermiddag.
Otroligt vad det där programmet kunde få igång mina tankar. Ha en fin måndag!
Nu har jag också sett Johan Hedenborg i Stjärnorna på slottet, hugaligen vilken uppväxt, och tårarna kom!
SvaraRaderaAlla bär vi på våra ryggsäckar, fint att du delar med dig. Jag upplevde en ganska "normal" uppväxt i en arbetarklassfamilj, men tyvärr med psykisk ohälsa hos pappa och även min syster så småningom, skulle kunna skriva en hel bok om det!
Svar: Jag jobbar nu 80 % natt, och ska i slutet av januari gå ner till 50 %, det ska bli såååå himla skönt, dygnsomställningarna tär på kroppen, ännu mer med stigande ålder känns det som.
Ha det fortsatt fint, trots all snö!
Kram
Jo, många har sina ryggsäckar. Eller alla. Fast en del gömmer dem väl. Psykisk ohälsa måste vara otroligt jobbigt att leva med och leva tillsammans med.
Radera50 % blir säkert bra ett tag. Borde bli en del längre ledigheter.
Tänker att för varje dag är vi en dag närmare våren. Kram
Visst får man vara hur privat man vill här på bloggen. Vilken tragisk uppväxt du hade. Förstår att du gärna gick till din mormor och morfar. Min pappa har också alltid varit knepig. Favoriserade min syster, min bror och jag fick ofta skit. Pappa är väldigt knepig än idag, likaså hans särbo. Min syster och jag har inte mycket kontakt med honom idag, men min bror har bättre kontakt med honom. Jag äger gården i Åskefälla, Sara äger huset som pappa bor i, och Clifton äger grannhuset. Pappa har synpunkter på vad vi gör med marken, den arrenderar vi ut, men han tycker att vi gör ett bra jobb i skogen, han och Lehna misstycker vad Sara gör i trädgården, hur hon underhåller huset, allt som Clifton gör är bra, bortsett ifrån att pappa tycker att Clifton borde vara här nere oftare, han bor i Månsarp, han har 23 mil ner till Åskefälla, Sara bor i Växjö och har 5,5 mil, och jag har 2,2 mil. Ibland så är det jobbigt med föräldrar, så därför är både Stefan och jag försiktiga med att lägga oss i Therese och Sofies familjeliv, men stöttar och hjälper dem gärna.
SvaraRaderaHa en fin dag! Kram
Ps glömde att berätta att dina vinterbilder är helt underbara!
RaderaDen var nog inte tragisk. Den var som den var. Har ofta som vuxen tänkt att det var en hel del i min uppfostran som gjorde att jag inte riktigt vetat /vet hur man uppför sej.
RaderaMånga har säkert haft det mycket värre än jag. Det fanns inga alkoholproblem i mitt hem. Mycket värt.
Sen kan man undra var vresig gubbar kommer ifrån. Är det hormoner kanske? Kram
Jag tycker att man får vara precis hur privat man vill på bloggen. Det väljer man själv. Jag tittar alltid på "Stjärnorna på slottet" och även jag berördes av Johan Hedenborgs berättelse om sin uppväxt. Precis som jag berörs mycket när jag läser om din uppväxt. Så hemskt med riset som hängde på torklinan ovanför spisen. Eller att bli hotad med att hamna på uppfostringsanstalt. Även om det även fanns kärlek i ditt hem så förstår jag att det är det andra du minns.
SvaraRaderaSjälv har jag inte alls den upplevelsen. Jag minns bara ett kärleksfullt hem. Jag var sladdbarn och kanske fick extra mycket kärlek både av mina föräldrar och mina bröder. Jag blev faster när jag var tre månader. Men så dog min pappa när jag var tio och då tog jag som min uppgift att finnas där extra mycket för min mamma. Jag ritade tavlor till henne varje dag. Jag sprang alltid fram och kramade henne. Hon gick till jobbet jag till skolan och på kvällarna hade vi "mysstunder". Jag var nästan aldrig med kompisar för jag ville vara hemma hos mamma för jag tyckte så synd om henne. Så till slut så sa hon till mig att jag måste börja vara tillsammans med kompisar igen och det gjorde jag, även om jag inte ville lämna mamma. Men ofta var vi då hemma hos oss. Mamma bakade världens godaste sockerkaka och den åt vi och drack mjölk till minns jag. Vi spelade spel och mina kompisar tyckte det var jättemysigt att vara hos oss. Och jag tyckte det var bra för då behövde ju inte mamma vara ensam. Kan tänka mig att hon nog ville vara ensam ibland dock :) Jag fortsatte alltid att måna om min mamma även efter jag som nittonåring flyttat hemifrån.Vi pratade varje dag i telefon. Tyvärr fick jag inte så många år med min mamma. När jag var 22 gick hon bort och lämnade ett stort tomrum efter sig. Lilla mamma. Det var tungt att förlora sin pappa vid så unga år och sedan även mamma. Men det känns fint att ändå minnas tillbaka på en mycket kärleksfull tid med mina föräldrar och även mina bröder som också nu är borta.
Ursäkta lite lång kommentar men ibland blir det så.
Önskar dig en fin dag!
Kram
En underbart fin kommentar. Det är ju sådant jag ville med min berättelse, att höra om hur andra minns sin barndom. Din var vacker, men ändå tragisk, med föräldrar som gick bort så tidigt. Stor kram till dej!
RaderaTack Anna-Lena för ditt ärliga blogginlägg. Du får ju vara precis hur privat du vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan än dig själv på din blogg. Det är upp till var och en, däremot behöver man inte ta kommentarer som sänker en eller andra på sin blogg. Det vet du förstås redan.
SvaraRaderaJag är lyckligt lottad på så många sätt. Alla har vi fått våra törnar men örfilar fanns inte i vår familj annat än som kaffebröd. Föräldrar har också sina olika bagage att tampas med och prägeln sitter i och ska föras vidare i märkliga uppfostringssyften. Du har säkert sökt bekräftelse, för att få veta att du duger som du är. Många har haft det så och har det så. Du har en god poäng i att skriva rakt ut hur du hade det, kanske andra följer efter..kanske jag gör det också, som kommer från ett hem med stor sorg i botten men med mycket kärlek trots livets svåra smockor. Så växte jag upp i den arbetarfamilj jag kommer ifrån. Jag fick ha mina föräldrar länge i jämförelse med Anita här ovanför. Jag var 38 när pappa dog och 39 när mamma gjorde det, bara 7 månader efter honom. Unga var de men sjukdom gjorde sitt till.
Tack igen för att du är du och lyfter din katt på bordet!
Kram
Tack för din fina berättelse.
SvaraRaderaDu var ung när dina föräldrar lämnade dej.Min far dog när jag var 35. Mamma var 68 då. Hon fick några fina år där hon fick leva som hon ville. När sen kroppen inte ville vara med längre, så gick hon in i en depressionsdemens.
Undrar hur mina föräldrar uppfostrades, med tanke på hur allt blev. De var absolut inte elaka...
Tack och stor kram till dej!
Det var en sorglig men angelägen berättelse du plitat ner om din barndom. Jag har aldrig tittat på nämnda program, jag har allergi mot "kändisar" och undviker därför dylikt. Kanske dumt, men å andra sidan har jag ingen personlig känsla för någon av dem som medverkar, har liksom inte följt med i svenska kändisvärlden alls. Men, jag kan iaf berätta att jag växte upp med min mamma och från 8-årsålder när mamma skilt sig två gånger även min mormor som blev min trygghet. Mamma var sträng, örfilar förekom ofta när jag kom upp i tonåren och hon inte längre kunde kuva mig med ord. Någon särskilt lycklig barndom hade jag nog inte, och enda anledningen till att jag själv skaffade barn var att alla mina vänner gjorde så. Men, medan många av dem blev hemmafruar några år så återgick jag till mitt bankjobb på heltid när dottern var 4 månader...Ja det säger väl det mesta om hur jag trivdes hemma. Nu ska jag avsluta innan det blir för långt, men alla bär vi med vår historia som är värd att lyssna på och dela med andra. Då märker man snart att man inte är ensam om sina barndomsupplevelser!
SvaraRaderaTack för stt du delar med dej! Mormor är bra att ha. Speciellt som det borde nära.
RaderaJag började jobba när Johanna var tre månader. C-E var hemma hela hösten. Jag pumpade bröstmjölk. Sen varcjag hemma under stor del av vårterminen. Helt sjukt egentligen, att man ville ha det så.
C-E var en av de första papporna dom var föräldralediga. Hans chef straffade med att inte ge honom löneförhöjning...
Sen var det egentligen bra att han var ledig. Som lärare gjorde man bara timmarna i skolan. Jag var hemma klockan 12 två dagar i veckan. Skriv hemma efter halv tre.
Fast visst var jag jättekonstig som hellre ville jobba än att vara hemma med mun dotter...
När Karin sen kom, så tror jag att hon ..och Johanna... Fick börja hos dagmamma då hon var tio månader
Jag vet ..jag är helknäppt. Undrar om det beror på min uppväxt?
Liksom att jag inte kan slappna av och känna mig som riktog pensionär..
Kram!
Du ska absolut inte bli "riktig pensionär" innan du känner för det. Man håller sig mycket mer alert så länge man är med i svängarna. Jag börjar få problem med minnet, har gjort ett enkelt test hos doktorn men det var gjort för en femåring så det klarade även jag. Oron sitter där, mormor blev mycket dement, mamma dog ju så tidigt, vid 48 år så vad hon hade i generna vet jag inte. Nåväl, jag är pensionär fullt ut och tar inte längre på mig några uppdrag på PRO heller. Men jag deltar med liv o lust i aktiviteter som jag gillar, nu har vi cirkeln Läs och res som ska leda oss fram till en tripp till Åland i maj. Bokcirklar gillas också, jag är med i två. Ha en skön söndag, kanske en pensionärssöndag!
Radera