E-twinning, entreprenörskap, egen erfarenhet

Man ändrar sitt sätt att arbeta under tid. Man ändrar innehåll i sitt undervisningssätt.
Arbetsbördan påverkar definitivt. Klasstorlek och klassammansättning är också en bidragande orsak.

Tänker på åren med e-twinning. Blev bjuden till både London och Sevilla ... och Amsterdam...
Blev t.o.m utsedd till månadens e-twinnare.....
Personligt utvecklande tid. Utvecklande för de elever jag hade då.
Det enda som återstår av mitt e-twinningliv, det är Schoolovision. Känns lite betungande, det också. Men visst ska vi fixa till det, med hjälp av Kulturskola och tidigare elev... Årets bidrag blir " Jag tänker hoppa ner från Eiffeltornet".
Mina e-twinningvänner i schoolovisionäventyret skickar massmail om att de är inbjudna till konferens i Portugal. Mitt namn finns inte med på inbjudningslistan. Det är det svenska programkontoret som sköter de svenska inbjudningarna.
Nejdå, jag är inte ledsen för detta.
Jag är bara lite besviken för att jag inte har några egna e-twinningprojekt på gång. Det är så bra att skapa internationella kontakter med såväl lärare som elever.

Men jag får inte till det. Inte detta året. Allt arbete med det som läroplanen kräver, det äter upp en, ända in i märgen.... Jaja, bildligt talat, ingen fara... mitt hull rår inte ens den mest krävande läroplan på.....
Men jag får inte tid med det utvecklande europeiska mötet. Det är synd.

Både femmorna och sexorna är med i Webbstjärnan.
Det är enklare att organisera, eftersom man skriver på svenska. Internationellt så är det ju engelska som är kommunikationsspråket. Då behövs mycket mer assistans.

Tyvärr är det inte så många som kollar på bidragen som varje klass jobbar med i webbstjärnetävlingen.
Alla har ju nog med sitt eget arbete och hinner inte med något annat.
Men här kommer länkarna för den som har tid. Vore kul med någon kommentar:
http://girlfootball.se/
http://footballskillers.se/
http://emtiem.se/
http://livetarorattvist.se/
http://mediagirls.se/
http://datatime.se/

Visst är de duktiga, mina elever. Det allra bästa är att alla arbetar med det som intresserar dem. Det blir mycket sökande efter fakta, formulerande och diskuterande.
Nu är det bara ett fåtal som får pris och uppmärksamhet. Vore bättre om fler fick ett litet pris än att några blev speciellt uppmärksammade. Tycker jag.

Synd att man inte hinner mer roliga saker.
Pratade om detta på lärarnas rum i veckan.
Tänk så mycket kul man gjorde förr.
Man hade teaterföreställningar, musikaler, soarér, utställningar, riktiga skolresor som inte bara var nöje,utan en del av skolans arbete.
Idag finns inget av detta kvar.
Allt ska bedömas.
Inget får kosta.

Det mesta faller på det.

Det är inte kul att ha musik, slöjd, bild, idrott... när man samtidigt måste tänka bedömning.

E-twinning kostar inget.
I läroplanen står det att man ska arbeta internationellt.
Vi behöver tid för detta.
Mer tid för viktigt skolarbete, mindre tid för att bedöma.

Nästa år vill jag ha tid för såväl egna e-twinning-projekt som webbstjärnearbete.
Eget intresse, eget ansvar, egna initiativ..... det som kallas entreprenörskap. Det tror jag på.

Mot Malmö

 Lämnade vacker-vintern här hemma, och hoppades få en försmak av tidig vår på resan som skulle ta oss 25 mil söderut.

Det är alltid lika kul att sätta sig i bilen och köra ner till mysiga Malmö och att träffa Karin och Hampus.  Ja, det är väl inte Malmö i sig som är den starkt dragande magneten, det är vissheten att få några roliga timmar med dotter K och hennes sambo. Men jag gillar staden också.... även om jag tror att det är K och Hs närvaro som  ger den lite extra glans.
Frostträden  härhemma fortade jag på fredagseftermiddagen. Liknande frosttäckta träd kunde ses en bra bit ner på Nissastigen.

Man måste ju hitta på något när man är i storstaden. Inte bara vara hemma i Ks och Hs trevliga lägenhet.
Denna gång blev det Moderna museet som blev "görandet". Trots att byggnaden ligger mindre än 500 meter från Ks och Hs bostad, så har det inte blivit av att besöka detta sevärda utställningshus tidigare.  Förhoppningsvis blir det fler gånger.
Riktigt  häftigt att se verk av Dali, Picasso och Miro på riktigt. Plus en massa andra konstverk gjorda av mindre kända konstnärer.
På bilden, som Hampus tog, har vi fått på 3D-glasögon och ser på ett "levande" digitalt verk. Superhäftigt!
Supersurrealism kallades utställningen. Jag gillade den verkligen!

 Efter bilresa och konstvandring var vi förstås hungriga. Nära Moderna museet fanns denna nya snabbmatskedja Vapiano. Detta var en nyhet för mig och C-E.
Man fick ett betal/magnetkort när man kom in, av en tjej som hade sin lilla disk vid ingången. Därefter gick man till den del av den långa tillagningsdisken, där man tänkte beställa sin mat.

Pasta, pizza, antipasta eller sallad. Tror att de två senaste hade samma beställningsdisk.
Beställningen tillagades under det att kunden tittade på.
Min rätt, räkor och spenat i pesto och gräddsås, var riktigt, riktigt god.

 Hampus pizza var vacker och ( enligt de tre som smakade på den) väldigt välsmakande.
Karin åt en stor sallad och C-E pasta carbonara.
Dit går vi gärna igen.

Runt tillagningsdisken var det vackra illustrationer och "visdomsord". Och visst ligger det något i detta om dryckerna avnjuts med måtta.... iallafall vin och visdom ... Efter ett glas vin blir man skärpt, efter tre tror man att man kan allt....

 Tycker att denna bilden blev så bra. Själva bilden som bild alltså. Karin tog en likadan bild med sin julklapps-ipad.... och jag ville också ha med min kamera. En riktigt välbalanserad bild tycker jag, men inte så bra i skärpa och ljus... det får man skylla den gamla Panasonicen för....

 Tre timmars kortspel blev det. Gimmy-Rummy hette spelet som vi spelade igenom alla femton rundorna. Det gällde att tänka och att hålla reda på flera olika uppdrag. Karin klarade det bäst. Jag kom sist. Men det var kul ändå.
Tänkte, att om man får förmånen att bli pensionär, så gäller det att hitta pensionärsvänner som gillar att spela kort och andra spel, så kan man säkert få det kul på äldre dagar.

Att tänka kostar massor av energi. Detta avhjälptes med hämtmat från thairesaturangen på andra sidan Drottningtorget. Fördelen med storstad, allt finns nära .....
Sen blev det ett par andra kortspel innan vi alla somnade gott på våra vanliga sovställen, på hotell Bagersgatan.

Nybakta frallor från stora ICA-köpcentret på andra sidan gatan blev det till frukost. Vi hann med både poängpoker och casino innan vi sa hej och tack för denna gång.

En timma och en kvart tar bilresan mellan Malmö och Halmstad. Vi tittade till stugan, nu när vi hade vägarna förbi. Konstaterade att det vimlar av kaniner i stugområdet, det fanns tasspår och bajsspår överallt.
En av grannarna, som har vinterbonat hus, använde sommarhuset även som vinterhus. Annars var det tillbommat på vår gata.

 Hoppet om en ny sommar förmedlade den bortglömda trädgårdshandsken. Konstaterade att det är fyra månader sedan vi stängde till stugan och knappast tre månader tills det är dags att öppna upp igen.

 Ville förstås till havet en sväng också. Det var riktig snålblåst på stranden och is så långt man kunde se.

Men visst är det häftiga formationer som vattnet format under det att det frusit till is. Havet är vackert året om, och i vilken form som helst, det är tydligt!

Vi var inte ensamma på stranden. Jag kunde gått ganska så långt i den sydliga vinden, som trots sin sydlighet, bet rejält. C-E ville gärna upp i lä. Så fick det bli.
Vi vandrade förbi stängda golfbanor, tillbommade kiosker och nedsläckta restauranger. Det var en annorlunda, men absolut inte negativ, upplevelse.
Vi har våra årstider, livet har sin gång.... that´s it. Någon vårkänsla infann sig aldrig... men det blev många fina vintervyer längs vägen. Skåne är fint!

En kul helg var det iallafall! Tack för den Karin och Hampus!

Vintervackert

Trots den för mig sena timmen - ok, klockan har bara passerat 22 .... - men det är  ändå lite sent för gammal tant... så vill jag bevara några vackra bilder till mig och till världen.

Bra för vinter-inte-gillaren i mig att se att det kan finnas otroligt fina vinterdagar.

Idag var det inte svårt att ge sig ut på torsdagslunchrastvaktande.
Med tanke på att våra mellanstadiebarn inte behöver vaktas speciellt mycket, så tog jag skolan kamera och tittade på den förtrollande vita världen både genom och utanför lins.

Världen var obeskrivligt vacker. det kändes som om man befann sig i ett paradisiskt sagoland. Om man ställde sig i vägen för solen, ja, då värmde den.... En sådan härlig dag.

Här kommer några bilder som jag skickade mig själv innan jag gick hem idag.

 Fotboll är rastaktiviteten som gäller för tillfället.

Mycket trevligare än snöboll, tycker jag.... eller kanske man kan kalla fotboll på snö för snöboll. Sån tur att det är ok att vara på fotbollsplanen med snöbollar.

Alla gillar inte bollar, men då erbjuder den fina vinterdagen andra sysselsättningar.
Underbart med kreativa elever.

Med så fina elever som vi har på vår skola, så kan man som lärare bara njuta av vackerhet och av trevlighet.

Fina Finnekumla

Utsikt från barndomshemmet

 Upptäcker hur vacker min barndomsby är när jag besöker den.
När man var barn och ung, så var det vackra landskapet en självklarhet. Man tänkte aldrig på hur fint man bodde, snarare tänkte man på hur långt borta från samhället man fanns. För att inte tala om avståndet till stan... som var dryga en och en halv mil.
Frågan är om det finns någon central punkt i Rångedala, eller ens någonsin funnits....Skola, sporthall, idrottsplats och kyrka finns det.... ca tre och en halv km från Backgården. Det är ett utspritt samhälle, och Finnekumla by är absolut dess pärla, radbyn som ligger i flera etage ovanför Marsjön... Viskans upprinningssjöar...
När jag gick i skolan, så fick jag faktiskt cykla de tre och en halv kilometrarna till skolan under den ljusare delen av året. Jag hade vinterskjuts, kommer inte ihåg när den började... men den avsåg iallafall vintertiden.
Även då fick jag ta en promenad på ca 700 meter nerför och uppför backarna från Backgårdens mest avlägsna hus.
Det fanns väl inte så mycket bilar på sextiotalet, inte som nu iallafall. Cykelhjälm var inte det minsta påtänkt. Vet att jag gjorde en ordentlig vurpa i en nedförsbacke, då badklädskassen fastnade i framhjulet. Men det gick bra, trots ordentliga sår och blåmärken. Och inte mådde jag dåligt av att sätta mig på cykeln vid åttatiden på morgonen heller.....

Sista huset i Nordgården, sista huset i den sjuåtta gårdar långa radbyn i Finnekumla

 Besökte min barndomsby i går. Broder Roger och hans familj bor numera i det ombyggda barndomshemmet. Det är en glädje att ha det kvar och att kunna besöka sin barndoms stenar, när man vill och har tillfälle.
Medan C-E, Roger och Johan såg Dyrestammarnas favoritlag Chelsea besegra C-Es favoritlag Arsenal i kanal Viasat, så togjag,  Anki och hennes bror Peter en promenad "Runt". Ja, den heter så promenaden. Så sa både mamma och mormor när jag var lite: -Ska vi gå runt?
En runda på ca tre kilometer är det, ganska kuperad väg.
Nyttig motion alltså. Igår bet det i kinderna.

 Min favoritsutsikt, lika fint varje årstid

Om man går vår gamla körväg mot de våra mader först, så blir det den här vackra utsikten som man kan njuta av på vägen hem, ca 200 meter från Rogers och Ankis bostad. Visst är Finnekumla fint, ingen kan säga nå´t annat. Känner lite avund mot min bror som bor så enormt fint..... men kanske njuter jag mer av det fina de gånger jag kommer på besök, än vad han gör som alltid bor där.

Förresten, får lägga ut en geocache ungefär där jag tagit bilden.... det är ju verkligen nå´t att visa.

Blev bjuden på fantastiskt god lunch igår, nyrökt makrill som Peter dragit upp i Skagerack i höstas.  Har aldrig smakat mat direkt från alspånsröken tidigare. Det gör jag gärna om, makrillen var supergod.

Gillade gudstjänsten

Det var en fin stund i kyrkan idag.
Dissade det här med tacksägelser igår, och har i grunden inte ändrat uppfattning.
Men det var fint, så som man gjorde i Ljungsarps kyrka. Man tände ett ljus för Ingrid, man ringde i kyrkklockor och man läste en kort bön.
Egentligen är det rofyllt att gå till kyrkan. Fin musik bjuds det också på. Plus att man får sjunga lite.
Jag skulle absolut kunna tänka mig att gå till kyrkan oftare.
Anledningen till att jag inte gör det, är allra mest den att det är så få människor som går dit att man känner sig  obekväm. I kyrkan vill jag kunna smälta in i mängden, var helt utan krav och bara vara. Det är svårt när det är så få besökare att smälta in bland.
Tänker på prästen och kantorn. Vilket otacksamt jobb de har.  Gör  förberedelser för en åhörarskara som ibland kan räknas på händernas två fingrar. Beundransvärt att de orkar!

Man hade  t.o.m ordnat kaffe för kyrkans besökare. Goda kakor och gott bröd fanns  framdukat vid utgången i kyrkan. Tyvärr tyckte inte de övriga i mitt "sällskap" att vi ta del av kaffet och pratet efter gudstjänsten. Jag kände mig riktigt ledsen och besviken efter det.... tycker att det hör till god ton att  tacka ja till något positivt, som andra ansträngt sig för att ordna.....

Hade hoppats på att farmors bortgång skulle hjälpa till att tina upp en snart decennielång iskyla. Men så tycktes inte vara fallet, det var tydligt även denna kalla dag. Får försöka släppa alla tankar och inse att det är som det är, men det är så otroligt tråkigt, och framförallt är det så dumt att flera då och då ska må dåligt år efter år, bara för att en kommunikation är fastfrusen i något som tycks vara som inlandsis.

Förlåt alla läsare att jag skriver om detta personliga, men just nu är det många funderingar i min hjärna till hur, varför och till vilken nytta..... och jag har absolut ingen att prata med detta om. Försökte med  C-E innan, fick bara tystnad till svar. Naturligtvis mår han heller inte bra som utsatt för allt det kalla .... Han tål inte kyla, varken i väder eller i relationer.
Ja, på något sätt behöver man få ur sig tråkiga tankar, som man vet skulle kunna avhjälpas..... för mig blir den offentliga dagboken den naturliga platsen. Förlåt alla, men ni behöver ju inte läsa.....

Och gudstjänsten var jättefin, tack för den!

Januariljus

 För en vecka sedan satt jag här framför datorn och lovade en sak, och det var att lördagarna skulle bli ljusare och ljusare. Det var ju det enda jag med säkerhet kunde veta skulle ske. Inte kunde jag förställa mig att Ingrid skulle vara borta en vecka senare, att t.o.m hennes lägenhet skulle vara undanstädad.
Livet går fort ibland.....
Tack för alla positiva kommentarer som jag fått på sociala medier och in real life, om mitt förra blogginlägg, det om min svärmor. Visst blir man glad åt positiva kommentarer.
För ett antal år sedan gick vi i skolan en kurs på konferenstid, där ledaren flera gånger framförde att för varje negativ sak som man säger till sin medmänniska, så behöver man säga fem positiva saker för att få balans.
Ligger sannolikt något i detta.
Frågar mig själv varför det ska vara så svårt att säga något  positivt ( ärligt menat, förstås) till en medmänniska, när man själv vet hur gott det gör i själen.

Det var kallväder idag, så jag bestämde mig för att vänta med dagens promenad tills efter lunch. Nu äter vi alltid sent på helgerna, så jag kom inte i termobyxor och tjockkängor förrän närmare halv tre.
Med erfarenhet från gårdagens seneftermiddagspromenad, så visste jag att det fortfarande var två timmars ljus kvar... fast så lång promenad tänkte jag förstå inte ta.

 Hade ingen direkt plan med promenaden, men insåg då jag kom till "Krokakorset" att det var mer sol om jag tog vägen mot Kroken-gårdarna. Mötte Helena och två av hundarna. Hon berättade att hon gått hela långa järnvägsrundan, och då tänkte jag att jag nog skulle vilja gå en långpromenad i de trakterna också.

Bestämde att Helena skulle hämta upp mig och C-E i arla morgonstund i morgon. ( Halv nio är arla morgonstund för mig när de är helg)
För C-Es skull ska jag åka med på något som jag verkligen ogillar. Tacksägelse i kyrkan. Tycker att det är riktigt otrevligt och otidsenligt att förväntas sitta i kyrkbänken och vara tacksam för en anhörig som gått ur tiden. Tänker framförallt på alla sorgliga dödsfall, hur kan man förvänta sig att någon som mår så dåligt ska sitta och bli uttittade i sin sorg?
Kom att tänka på min egen mors bortgång. Hon var också på demensboende under sin sista tid, men bara under tio månader. På den tiden rökte jag, och jag rökte mycket när livet var jobbigt.
Mamma låg i döende i sin säng, jag och min bror stod ute i den ljusa majkvällen ( anno 2001) och rökte. Jag framförde min ångest över att gå till tacksägelse och bli uttittad i Rångedala kyrka,  så Roger lovade ta på sig detta.
Eftersom det var i tiden för Karins student fick vi till en snabb begravning. Två dagar efter begravningen, nio dagar efter Lillys bortgång, var det tacksägelse. Då hade både min bror och hans fru blivit sjuka, så att de inte kunde gå på någon tacksägelse heller.
Jag tror och hoppas att Lilly har det lika bra i sin himmel, trots detta.
Sen kan man se det ur kyrkans perspektiv, de vill ju avsluta det jordiska medlemsskapet i kyrkan med just detta tack.

 Hade lite dåligt samvete då jag passerade Karlas hus. Visst borde jag gått in och frågat om hon ville gå med på en promenad. Men jag hade bra flyt i stegen.... nej, jag har inget att skylla på.......

Jag har en stor brist ( en bland flera): Jag lovar så mycket som jag inte håller. Lovar att komma och hälsa på, lovar att fråga om någon vill åka med på något, lovar att bjuda .... och så får jag inte till det.
Inte av elakhet.... för  egentligen vill jag det jag lovar .....tror att mer att det känns lite besvärligt.... det blir något som kan vänta till en annan gång..... Förhoppningsvis kommer den gången så småningom....

 Den lagom myckna, för skogsvägspromenad, januarisnön lyste vackert i den låga, men intensiva  januarisolen.
Nästan så man väntade sig att se en lite vätte titta fram mellan granarna. Såg ingen, kanske berodde det på fel fokusering. Kollade på programmet om hjärnan i Vetenskapens värld i veckan. Oj, vad man missar mycket av det som händer omkring en. Finns fortfarande på SvT play ... och ytterligare två program kommer i serien.

 Alltid lite obehagligt att passera över järnvägsspåret. Trots att det är god sikt.  Hade svårt att välja vilken väg jag skulle ta. Gick först åt höger, vände sedan åt vänster då den vägen går högre och sannolikt skulle ge mer sol, vände en gång till då jag kom ihåg hur sönderkörd skogsvägen blivit av avverkningsmaskiner. Besvärligt att gå på ojämn frusen väg. Det blev vägen genom den "egna" skogen.

 Passerade platsen där jag fann min allra första geocache. Den hänger fortfarande kvar, det syns tydligt.
Det är faktiskt bara ett och ett halvt år sedan jag letade upp de närmaste gömmorna. Känns som om det skulle vara betydligt längre sedan.
Tänkte på alla nya bekantskaper jag fått genom den roliga hobbyn och på det stora nätverk som finns. För att inte tala om platser som jag aldrig skulle besökt om jag inte leta burkar.

 Gick förbi farfars stolthet, stugan i Hästbacken, En jaktstuga som han byggde ut för större kalas. Här har man haft dans och här har vi haft roliga bytillställningar.
En mig närstående person tycker att vi skulle ha ett geocaching-event just här.....
För  egen del tycker jag att det finns bättre platser.... men  om intresse finns från lokala geocachare att göra något tillsammans, så är jag öppen för detta....

Den låga, starka solstrålarna sipprade in genom farfars sista gallring. Han var en riktig skogskarl han.
Skogarna runt om har bytt ägare, och man har avverkat lite överallt.
Funderade på kommande generationer, de som ska ta över de stora skogsområdena här på sydsvenska höglandet. Har de kunskap nog till detta? Hittar de kunskapen och förmågorna de behöver ha,  genom att gå kurser/utbildningar?

 Fast visst finns det utbildat folk, både vad det gäller teori och praktik, som har skogsvård som yrke.
Känns bara att det just nu har blivit mer skador än vård i skogarna runt omkring. Men det är inte mitt problem.... och avverkning ingår också i skogsvården.
Anders ( bilden) sköter sin skog med egen grundkunskap och erfarenhet.

Det var en fin promenad, som blev vackrare och vackrare. När solen stod i den vinkeln mot jorden att det röda ljuset tog överhanden, då blev det fina färgkombinationer på himlen.
På måndag ska vi börja arbetsområdet om ljuset i no/fysik. Jag tycker att no är superkul, och tänker på att när vi femtio-sextiotalisterg ick i skolan, så innehöll inte läroplanerna i åk 1- 6 något specifikt om ämnena kemi och fysik. Sådant började man med i sjuan.
Överhuvudtaget fanns det ju inget laborativt arbetssätt före högstadiet. Så där har skolutvecklingen gått framåt!

Hade slutredovisning på arbetsområde luft i går. Roligt att gå igenom det som eleverna skrivit/ritat och med ord bedöma detta. Men att sedan bokstavsbedöma i bedömningsverktyget, det är pest.
Jobbade med skolarbete fram till  klocka 20 igår ( paus en timme för promenad) och under två timmar idag. Bara för att bedöma! Det blir alldeles för mycket tid man lägger på detta, tycker jag.... plus att jag ändå inte känner mig nöjd med det jag skriver/bedömer i bedömningsverktyget.
Önskar mig återigen 40-timmarsvecka.... och färre bedömandekrav.

 Denna vecka har jag jobbat betydligt mer än 40 timmar och betydligt mer än de 45 som vi förväntas jobba, vi lärare. Blir lite ledsen då man från ledningshåll indikerar ( ja, detta är t.o.m genomfört i ett fall) att man tycker att vi ska ta tjänstledigt då vi måste vara lediga på den tid som är arbetsplatsförlagd, men som är vår egen planeringstid. Planera och efterarbeta, det måste vi ju göra vid annat tillfälle.
Vi måste ges tillit att jobba under eget ansvar.

 -Varför har du  så sällan några bilder på dej på din blogg, frågade en av mina elever i veckan.
Här kommer en bild på frosthårig, frostmustaschug, frostpälskragad tant.
Hon var nöjd och glad efter en promenad på dryga åtta kilometer. Nästan två timmar var hon ute i det härliga januariljuset. Vid hemskomsten stod termometern på  - 15 grader.

Tänker tillbaka

En bild från febr 2005

I går natt gick min svärmor ur tiden.
Det var varken chockartat eller sorgligt, men det blev ändå en aning omtumlande.
I fem år har vi väntat på att Ingrid skulle lämna det jordiska. Så länge har hon varit långt inne sin demens, och i stort sett okontaktbar, iallafall verbalt.
Naturligtvis vet vi inte vad hon känt där inne i sin instängda kropp, hon kanske har varit med mer än vad vi förstått.
För åtta och ett halvt år sedan lämnade hon sitt gula "undantagshus" i Moghult och flyttade till gruppboendet på Hjälmå i Dalstorp. Hon var så pass dålig så att hon inte längre klarade det vardagliga där hemma.

Ja, farmor har levt med sin demens i 13-15 år.... det måste nästan vara rekord.

I  lördags hörde man av sig från äldreboendet och berättade att Ingrids tillstånd under veckan hade förändrats till det sämre. Drygt tre dygn senare somnade hon in, så det gick väldigt snabbt på slutet, och det är vi tacksamma för. Hon slapp lida länge. Hennes stora lidande och sorg, det var för sex- tio år sedan, då något hände med hennes hjärna och dess förbindelser, något som kändes konstigt och skrämmande för henne, något som gjorde henne ledsen och upprörd. Det var jobbigt - mest för henne, men också för alla hennes närmaste,

Under den första tiden på gruppboendet var Ingrid synnerligen aktiv, ja, nästan överaktiv. På den tiden åkte jag med en eller flera klasser till den utmärkta hemkunskapsslokalen i Dalstorpsskolan ( den som man sedan rev ) för att ( trots obehörighet, men med god kunskap) ha hemkunskap med en eller flera klasser. Jag slutade min skoldag efter dessa lektioner, och passade då på att gå till gruppboendet och ta ut Ingrid på en promenad.
Så fort jag kom in genom dörren så reste hon sig och utbrast: - Ska vi gå ut och gå?  Det var en av hennes bästa stunder på veckan och jag tyckte också det var roligt. C-E och jag tog med henne på långa samhällspromenader även på helgerna. Efter några år skedde en hastig försämring. Hon orkade inte gå längre. Då blev det  frisk luft i rullstol. Under de senaste fyra-fem åren, så har det blivit längre mellan besöken för min del. Men när C-E och jag hälsat på Svea, som bor på "stora" Hjälmå, så har C-E hämtat Ingrid i den stora bekväma rullstolen, och hon har suttit med oss, utan att på något sätt kunna kommunicera.

Ringar var Ingrid bra på att baka. Här har jag hämtat hem henne från Hjälmå i februari 2005. Motoriken var fortfarande helt ok.

I närmare fem år har Ingrid varit borta för mig, och jag har sällan funderat på henne. Hon har funnits på Hjälmå och fått en bra omvårdnad. Jag har inte kunnat göra något för henne.
Strax efter midnatt, natten till igår, då Helena ( dottern) ringde och talade om att Ingrids sista livslåga slocknat, så började tankarna gå. Jag kom att tänka på första gången som jag träffade henne.
Det var i maj 1974. Hon satt i hammocken på baksidan av huset och väntade på att få träffa den tjugoåriga tjej, som hennes äldste son träffat ett tag. Jag hade röd kjol och en vit trikåtröja med röda blommor på och var lite nervös.
Nu gick mötet mellan mej och min blivande svärmor alldeles utmärkt, och vi har aldrig haft några konflikter. Jag tror att vi tyckt ganska bra om varann.
För våra döttrar, Johanna och Karin,  så var farmor den BÄSTA och det var inte utan att hon ofta stod högre i kurs, än vad både jag och C-E gjorde.
Det var ganska fantastiskt att ha farmor och farfar på en kilometers avstånd. De tog ofta hand om Karin och Johanna, när de var lite halvkrassliga och behövde stanna hemma från skolan.
Att få barnvakt på kvällstid, det var däremot inte alltid så lätt, farmor och farfar var ute och svängde sina lurviga flera gånger i veckan. De gjorde också många resor, ja, de tog tillvara på sitt medelåldersliv på ett bra sätt.

Ingrid hade aldrig något eget arbete eller egen inkomst. Hon var hemmafru på gården som hennes man brukade tillsammans med Sveas man. Naturligtvis hade Ingrid en del sysslor att utföra på gården, men hon hade också tid att sy, sticka, väva och baka gott bröd och goda kakor.
Under många år bad jag Ingrid att sy mina gardiner ( numera är det det enda jag syr) och hon sydde också kläder till Karin och Johanna. Våra respektive hus bär dagligdags många minnen av Ingrid, då det är hennes löpare som ligger på borden,  hennes mattor som ligger på golven, hennes flamskvävda tavlor som finns på väggarna och hennes vävda/virkade plädar som finns på soffor sängar.
Ja, hon var duktig och flitig min svärmor!

Jag gillade Ingrid för att hon var rak och sa vad hon tyckte. En del kunde säkert bli lite rädda för hennes rättframhet. Den hade hon i sin tur fått med sig från sin egen mamma, Svea på Gårdö. Det var en kvinna med skinn på näsan, med stor pondus men med ett stort hjärta. Ingrid var likadan. Så visst fanns det många som inte var så förtjusta i henne... eller kanske mer rädda för henne....

Tänkte på det i går natt.... det sägs att man ofta väljer partner  som har likheter med ens föräldrar. C-E har definitivt valt en som har liknande sätt som hans mor och mormor :)

Det har varit roligt att bläddra i album och minnas Ingrid. Fler minnen kommer att komma när vi återvänder till Halmstad i sommar. Hon gillade verkligen den gamla stugan, som under flera decennier var ett sommartillhåll för hela Ingrids familj.

                                                        Klipp från BT sommaren 1999

Den åttonde februari kommer Ingrid att jordfästas bredvid Holger. När jag tänker på det, så ler jag lite. De var rätt ofta osams, farmor och farfar. Fast deras lite högröstade åsiktsutbyten var inte så illa menade. Så lite knäppt tänker jag... ska de böja munhuggas när de nu möts igen.

Jag gillade Ingrid, jag har saknat henne länge. För mer än tio år sedan, så lämnade hon oss bit för bit. När hon lämnade sitt jordiska liv, då fanns det bara ett visset skal kvar.
När man tänker på och pratar om Ingrid i sin krafts dagar, då kan man prata och skratta länge.

Lite ljusare lördag.

Jodå, ljusare har det blivit, iallafall på eftermiddagarna. Och det är nog så viktigt för den som bara LÄNGTAR TILL VÅREN.  Tycker att vinter är tråktid.

Lite bättre var det så länge det var barmark och mildväder. Det mesta var lite mindre besvärligt då. Man kunde gå ut med jeans och gå-skor... och väglaget var bra både för bilförare och fotgängare.
Idag blev det till att ta på långkalsonger och vinterkängor när man skulle ut....

Vi tycker och tänker olika. Många tycker att snön lyser upp och att man själv blir gladare av det.
För egen del, så vill jag inte ha snö... jag mår bäst när marken ligger bar och när termometern pekar på plus.

 En veckas jobb har hunnits med sedan jag sist skrev i den offentliga dagboken. Det är inte mycket att blogga om, när man jobbar. Dels kan man ju inte skriva vad som helst... för integritet måste ju råda... och skulle jag kunna skriva öppet om skola och elever, så hade jag ändå inte haft så mycket att skriva om...Det var en bra terminsstart, det var roligt att börja jobba igen.
Även eleverna tyckte att skolan var helt ok att komma tillbaka till, och mina elever och jag var klart överens om en sak.... det negativa med att börja skolan efter lovet, det var att behöva vakna alldeles för tidigt på morgonen...
Men man vänjer sig vid det också.

Träningspass av olika slag startade igen, efter juluppehållet. För min del har det varit träningsuppehåll i över två månader, tack vare olyckan som gav ett djupt sår på benet.
Nu är såret fint läkt, och det kändes riktigt bra att sätta igång att röra på sig igen.
Spinn-mixen i måndags innehöll något som hette Tabata som mix. Tyckte väl att den vanliga styrketräningen brukar vara betydligt roligare ... men nya trender  tas lätt upp av våra ledare.... och man gör ju så gott man kan, och bara man rör på sig, så får man träning... och det kändes väldigt bra efteråt.
I onsdags testade jag yoga igen. Helt OK..... känns mycket avslappnat efter ett sådant pass.
Alla dumma spänningar släpper då man tränar....
Testade stepup-styrka i tordags. Ryggen gillar inte stepupen.... men jag gillar styrkepasset. Ska ge det hela en chans till, ska ta på hälsovästen  och se om stepupen funkar bättre med  lite extra stöd.
Ska försöka komma med på tisdagens zumbapass...så får jag se vad jag tycker funkar bäst/ är roligast/ mest positivt. Målet är minst två träningspas i veckan... och promenader minst tre gånger i veckan. Och godis på helgerna bara.... vilket medförde att jag kokade en omgång hård knäck till i eftermiddags.....

Tjock tant fortsätter vara tjock tant, trots all träning.... hon äter väl för mycket, även om hon inte tycker det själv. Men tjock tant mår väldigt mycket bättre av att träna.... och det är en bra vinst !

Annars känner jag mig lite lågledsen idag.... Tittade på "Allt faller", det kritikerrosade TV-programmet där div. medelålders komiker/skådespelare medverkar ... Gardell, Rheborg, Marie Göranzon... Trodde att det skulle bli ett riktigt roligt program... men jag hittade inget alls som var kul. Mest grått och ledsamt ... och ingen riktig handling.
I TV 4 gick ett program med Martin Timell, där tittarna skickade in videos som skulle vara roliga. Tittade tio minuter och mådde själsligt illa... bara en massa videos där folk ramlar eller på annat sätt misslyckas ... HUR KUL ÄR DET? Är det konstigt att en del barn/ungdomar/vuxna helt tappat sin empatiska förmåga.
Ett humorprogram/revy från Lund, även det i statlig kanal, visades i går kväll. Det var säkert tio olika inslag. Jag skrattade en gång. Tänkte tillbaka på den egna revytiden, som jag ibland kan känna som lite skämmig, för att jag inte fick ihop tillräckligt bra revynummer.... Dalstorpsrevyn var betydligt roligare än det som kända skådespelare/komiker visar upp i de kanaler som vi betalar licenspengar för.
Och faktum, jag känner mig lite låg och ledsen utifrån detta faktum.... är jag för gammal för att förstå dagens humor....??? .....trots att de som agerar humorister är nästan lika gamla som jag....

Funderar på vad jag egentligen skrattar åt... eller om jag slutat skratta. Galenskaparna tycker jag är roliga... och nu är det faktiskt bara dryga två månader tills C-E och jag ska se deras 30-årsjubileumsföreställning i Göteborg. Hasse och Tage var roliga.... deras revyer kunde man väl sända i TV-repris.... Jonas Gardell gillar jag också, men han var inte rolig i torsdagens humorprogram. "Hipp hipp" gänget från Lund, ja, de är också roliga ibland, speciellt då de framför olika personligheter.....

Fem damer åkte t.o.r. Moghultsbyn- Dalstorp för att stepup-styrka sig i torsdags.Vi kom att prata om träningsprogram som gått på TV. "Träna med TV" och  Lanefeldts gympa t.ex. Vi konstaterade att vi var med i dessa träningspass, på vår sida TV-rutan. Vi frågade oss varför det inte sänds några träningsprogram i TV nu för tiden...skulle ju vara superbra att kunna träna hemma, coachad av en bra ledare....

Mörkret har fallit denna lördag. Det var ganska så ljust ända till klockan halv fem.... det blir ljusare för var dag . Och en sak är säker, vad som än händer, så blir det en lite ljusare lördag för varje lördag som går i nästan ett halvår framöver. Det känns bra!

Uppskattat, upphosat, undanplockat

 Så var julen undanplockad för denna gång.
Har en lite kluven inställning till den fina högtiden. Jag uppskattar julen, och jag gör det på ett helt annat, mycket mera positivt sätt, numera. När man var många i släkten och flera skulle besökas, samlas och fixas mat och klappar till, då tyckte jag att julen var hemsk. Det var många gånger som jag grät av trötthet på julaftonskvällen.
Nu är julen bara positiv i den bemärkelsen att man ges tillfälle att träffa dem man helst vill träffa och den långa julhelgen ger möjlighet att ha kontakt med vänner och bekanta. Lite stök är det förstås i adventstiden, men det är inte så stressande. Jag njuter av röda gardiner, dukar, adventsljusstakar och det varma som hör hela adventstiden till.
Men så är det själva julen, med matfrossa och tomtefrossa... den har jag lite svårt för.
Mat äter mat som man egentligen inte gillar.
Man sätter fram  alla  tomtar, och visst de är uppskattade ett par dagar, men när juldagarna är över, så är de lika tråkiga som den överblivna skinkan....
Nåja, detta är inga stora problem.... men jag ställer mig frågan varje år: Skulle vi inte kunna minska på maten och tomtarna i juletid...? Jag tycker att dess betydelse är tämligen upphosad.

Nu är julen undanplockad  vårt hus. Med undantag av amaryllisen som just är på väg att slå ut. Den kan man njuta av ett par veckor till. De få, men fina, uteljusen får också lysa upp mörkret ytterligare en tid.
Men här inne är det julfritt, det ser väldigt vardagligt ut, och det är så det ska vara.
Nu börjar det nya året för de flesta av oss... det nya arbetsåret, det nya träningsåret, det nya tänka-rätt-vad det gäller mat -året.

Hade tanken att låta bli att äta godis under 2013 ... eller iallafall under en tid av året. Nu är det inte lätt att låta bli godis, när det finns hemgjort sådant samt när det bjuds på godisfrossa, vilket det gjorde hos Johanna och  Martin igår. 

Godis är klart uppskattat för sockerberoende gammal tant.

Dottern hade ett bra förslag, man kan låta bli godis och kakor under veckorna och sedan unna lite på helgen. Låter som överkomligt.... ska försöka leva efter detta nu när det "riktiga" året startar ... Det borde kunna funka... om man ger sig sjutton på det.....

En spela-spelkväll i Hjälshammar har hört till julhelgstraditionerna under senare år. Detta spel, där det gällde att bygga sina egna byar enligt olika förutsättningar och uppdrag, det är kul.

Julklappsspelet från Karin och Hampus till Johama och Martin, det var inget för gamla sirapshjärnor.

Det hette "Blitz" och det gällde att snabbt urskilja olika färger och figurer på olika kort för att sedan agera på rätt sätt, genom att plocka föremål från bordet ... eller antingen säga eller plocka. 

Vilket försprång den ännu unga hjärnorna hos den yngre generationen hade! Tyckte hjärnans tankebanor var fyllda av seg sirap... visst jag fick till rätt tankar, men det tog för långt tid.

Skulle vilja köpa in spelet till skolan, tror att många av de riktigt unga är blixtsnabba .... eller också är de nästan lika långsamma som jag, därför att deras hjärnor är inte tillräckligt utvecklade och tanke-tränade. 

Är ganska övertygad om att spelet  tränar upp nervcellerna i hjärnan hos alla som spelar det upprepade gånger.

Spela spel är KUL, även om man inte vinner, så är det roligt att använda och träna den gamla hjärna man har... som i och för sig inte är så pjåkig... bara att den är långsam.

Ser f.ö. att "Blitz"spelet är ett billigt spel... det kan jag nog bjuda mina elever på om det inte går att köpa in via skolans medel... eller kommunens tillåtna vägar.

Spelfrossa, godisfrossa och räkfrossa bjöds det på i Hjälshammar. Katten Max var den som först bänkade sig  i väntan på att bli serverad sin favoriträtt. Han tar räkorna så fint från tallriken, oftast med tassen. Undrar om djur i allmänhet är högertassade ... för det är Max, det visade han klart och tydligt när han plockade sina godbitar från tallriken. När han ätit upp emot tjugo räkor, var han nöjd, lämnade bordet och intog ryggläge i en fåtölj,  för att smälta maten.

 Promenad har det blivit varje dag, under lovet, det är en bra "må-bra"-sysselsättning.
Igår gick jag till nordsvensk stallet. Det blev riktigt fina bilder i den disiga luften.

Fick en trevlig pratstund med hästägare Ingemar och hästägare Tomas.
Jag tycker att nordsvenskar är så fina. Dessutom är de nästan alltid sällskapliga.

Dessutom är de klart underhållande!

Den fina juletiden har nått sin ände för denna gång.
I morgon börjar skola och i morgon börjar spinn-mixen igen.
Ser fram emot båda. Bara ett aber...man måste vakna klockan sex fem dagar i rad.....och dessutom gå och lägga sig "i tid"...

GOTT NYTT ARBETSÅR PÅ ER ALLA!