Tack till tretton!

Känns alltid lite otryggt när det gamla  lämnar och det nya ska in. Det trettonde året på detta millenium  har varit ett superbra år, på alla plan. Såväl  personligt, arbetsmässigt, vädermässigt, hälsomässigt, träningsmässigt  som " geocachingmässigt"... ja, det är bara att tacka de makter som styr vår tillvaro för ytterligare ett fint år.
Två sorgliga saker hände, dock som en del av tidens gång; farmor/svärmor Ingrid och  goda vännen/C-Es faster Svea lämnade det jordiska.

Traditionsenligt så var det nyårsaftonlunchkorvgrillning vid Gumpebo grillplats.  Härligt att kunna cykla de två kilometrarna och roligt få träffa och få en pratstund med byborna/grannbyborna.

Här kommer några bilder från trevlig lunchsamvaro:

Lite symbolik: Glöden från 2013 falnar så smått, och i morgon börjar en nytt år brinna med en  försiktig(?) låga.

Nyårsfirandet är bland det mest traditionsmässiga vi tar del i.
Ikväll blir det "knytkalas" i Dalstorp. Det är samma sex par som vanligt, som i år åker till Jan och Janet för att fira in det nya året. En trevlig tradition!

En liten blomma till värdinna och värd, denna nyårsafton plockad i den egna rabatten: julros, vintergröna och så blåbärsris hämtat alldeles utanför staketet.

Önskar er alla ett riktigt bra 2014!

Gott Nytt År!

Boråsblogg

Tror att det finns något som heter Boråsbloggen eller Boråsbloggarna ...

Idag kan jag göra en egen Boråsblogg ... fast det blir lite burk också.... Tyvärr, för den som kom hit för att läsa om staden Borås. :)

Började dagen på polishuset. Tog mig dit själv.... alltså inte ditkörd i handfängsel och med blå ljus roterandes på taket. Hade blivit mycket mera intressant Boråsblogg om så varit fallet.

Vilket fruktansvärt tråkigt hus det är, detta polishus. En enda stor betongbumker. Man kunde ju tro att Borås är värsta ligiststaden med massor av folk inspärrade i hundratals häkten, för så ser huset ut exteriört.

Det var en bra bit att å utmed huset för att hitta ingången, och väl där, så kom man in i en liten lokal, inte mycket större än mitt klassrum. Där fanns två avdelningar rörande polisiära ärenden, hittegodsavdelning och passavdelning. Mitt ärende var till den sistnämnda.

Jag avskyr att tas kort på i mormala fall, men att ta passkort är ännu värre. När man tar normala bilder, så uppmanas man att LEEE, men här var det tvärtom. Här fick man inte le. Man skulle ha neutralt ansiktsuttryck. Varvid jag blev så full i skratt så att hela ansiktet är ihoprynkat och ögonen i hopknipna. på nya passbilden Fy, vad man alltid ser FUL ut på ett passkort! Varför ska det vara så????

Blev utsläppt ur betongbunkern med order om att komma tillbaka när jag blir kallad.

Tog vägen via Allegatan och Hötorget, ner till citykärnan.

På Österlånggatan satt en tiggare, en av de rumänska romer som stannat kvar i Borås.

Samvetet började tala och jag trevade i jackfickan efter mynt. 

Fann en tiokrona. För dåligt tyckte jag, och gick förbi.... trots att jag på denna blogg lovat att fortsättningsvis ge de tiggare jag ser i Borås, ett litet bidrag.

Fortsatte mot Åhlénshuset - med lite dåligt samvete. Utanför det stora husets ingång satt ytterligare en tiggare. Jag lovade mig själv att ge något till honom, på min väg ut.

Mitt mål vad det gällde köpeaffär, det var Cassels. Ville köpa något nytt att ha till halvlånga sammetskjolen, nu när det blir nyårsafton i morgon. Blev störtförälskad i det första plagg mitt blick föll på, då jag gick in i en välfyllda affären. En kort klänning, lång tunika. Den bara ropade på mig och naturligtvis tog jag den till mig. Plus ett antal andra överdelar...och så jeans, för jag behöver ett par nya eftersom jag just slitit ett par ända ner i botten. Stunden i provrummet blev lång... men det var inte svårt att välja.

Min förälskelse fick komma med hem, plus en spetstunika... en sån som jag egentligen tänkt mig, men som det inte riktigt är Anna-lena -stuket på. Och så jeans då och en reaskjorta.

Vid hemkomsten kunde jag med glädje konstatera, förälskelsen går att ha med enbart tights och den går också bra att ha till sammetskjolen. Bra köp alltså. När jag ska använda spetstunikan, det vet jag inte... kanske jag lämnar den tillbaka vid nästa Boråsbesök... eller inte....

Jag handlade för över tusen kronor. På utvägen stack jag till tiggaren en tjugolapp. Han såg varken glad ut eller verkade tacksam, men vad hade han för skäl till det? Tanten som har garderoben överfull med kläder slänger gladeligt ut 1000 kr plus på ännu mer sådana, medan han får en skrynklig sedel-smula nedkastad från den rika människans bord. 

Ytterligare en tiggare satt vid Södra Torget. Jag såg honom sent, hade redan passerat när jag blev varse att han satt där i en "smyg". Kände mig villrådig, hade ju fler tjugor i fickan, för tiggare....men blir de glada, är det för lite ....? Det blev inget mer givet... 

Tänker: Varför kan inte varenda vuxen människa med inkomst i Borås med kranskommuner ge varje tiggare tio/tjugo kronor så att de kan få komma hem till sitt. Det är inte människovärdigt att behöva tigga....

Hämtade tio ex av BT från den 21 dec i BT-huset. Där står det just om de rumänska romerna och deras fullständigt hopplösa tillvaro, även i hemlandet. Tänkte använda tidningarna i undervisningen, framför allt som lästräning och bl.a. låta eleverna ta del av hur våra vänner i den stora unionen har det.

Köade en halvtimme på Telia, med resultatet att kundtjänst ringde upp i eftermiddag och C-E tecknade muntligt avtal för router och surfplatta. Jag kunde inte göra det på plats, för att abonnemanget står i hans namn. Knäppt, tycker jag... men så gör de! Men nu är allt fixat! 

En sväng till Storknallen, Ekohallen, blev det också. Nya fönsterlampor behövs, när elljusstakarna snart ska bort. Och lite roliga geocachingattribut inför Finnekumlarundan. 

Tog vägen genom stan istället för att trängas med alla bilar i Knallerondellen. Den rondellen är bara för mycket för en tant!

Hade kollat upp några cacher att leta efter på vägen hem.
Svängde in på gamla Målsrydvägen och klättrade högt upp till en elledningskorsning.
Kanske fick lite extra energi där av energikällan.... eller var det den goda Thaimaten från Young Thai som började verka?
Lätthittad cache var det iallafall.

Trollstenen låg alldeles utmed vägens kant. Det måste ha varit en syn för de som billedes passerade förbi att se tjock tant med lång, röd "sidenschal"  trycka sig tätt intill bergsskrevan på motsatt  sida där bilden är tagen, för att få tag på det rör som hängde inne i stenskrevan, i ett snöre. Handväskan hade dock tant lämnat i bilen. Hon behövde den inte, men fann en lång pinne, som kom till god användning.

Skolan i Målsryd är åldersstigen, det tyckte jag redan då jag vikarierade där några gånger under utbildningsåren på sjuttiotalet.
Nu är jag ju nästan lika ålderstigen jag, och då kan det kännas bra att den skola som jag anser vara gammal, är den som anses vara ny, eftersom den gamla skola är denna.
Cachen var nåbar även för den som kom med permobil.

Att det fanns en fin liten sjö med ett ganska stort antal sommarstugor runt sig, mellan Målsryd och Aplared, det hade jag ingen aning om, förrän jag svängde in för att leta burk.
Ovanligt att bryggan ligger kvar i sjön, tycker att det känns som ett gott omen för den som vill ha en mildvinter. Och det vill ju jag!

Ljushults hembygdsgård ligger bara någon kilometer från Aplared.
Här fanns flera gamla hus....

... och alldeles bredvid låg denna ödsliga byggnad.
Undrar om det varit en bygdegård ... eller en syfabrik?

De geocachande pojkarna ( ja, yngre medelålders männen  då) från Limmared gör fina gömmor. Det är så att jag skäms när jag jämför mina med deras. De/ någon av dem gillar hårdrock, för i  gömman, inlåst med ett hänglås som bara kunde öppnas med den ondes sifferkombination, fanns denna skräckinjagande varelse. 

Det var denna dagen det. Borås och burk blev det mest. I morgon är det nyårsafton. Igen. Tiden går och alldeles strax får man bara tacka för ännu ett fint år.

Maskinerimiss

Det blev lite tokigt.
Tant brukar ju se till att vara utrustad med bildtagningsmaskin.
Trodde att jag skulle vara det idag också... men när jag tagit bilden på de olikfärgade natur-äggen, så visade kameran sig från sin röda sida: DET ÄR DAGS ATT LADDA UPP MIG!
Och jag som tänkt ta ett antal bilder under den kommande eftermiddagen, bilder på sotig korv, hundar och deras hussar ( och mattar), på våghalsiga klättrare och på det stora gänget av professionella ( och så sådana som jag ) geocachare.
Klar miss att ta med fel/oladdad bildtagarmaskin.Jag som brukar vara så flitig med kameran, nu var tvungen att sovra bland tillgängligt bildutbud.

Inga och Katrin hade bjudit in till Mellandagsevent vid Prostsjön i Värnamo.  ( Nej, det är inte Katrin med skägget under luvan, det är Stickan... Katrin syns i bakgrunden) :)

Naturligtvis ville jag åka dit, nu när det är så bra väder för burkletande och när dessutom dottern min och hennes sambo ville komma med. Superkul, alltså.

Vi var på plats vid Prostsjön precis vid utsatt tid, klockan 14, men insåg att fint geocachingfolk kommer tidigt, för på platsen fanns redan alldeles fullt med folk samt ett antal hundar.

Jag slås av två saker vad det gäller geocaching; Det är nästan som på fotboll ( ja, inte hundarna då förstås), ca 75 % män och 25 % kvinnor. Förstår inte varför geocaching är så mansdominerat ... ja, inte för att det borde vara kvinnodominerat heller, men fifty-fifty borde vara mer rimligt,  det är ju något som passar alla.
Sen är det alltid ganska många hundar med ( i detta avseende liknar det mera ett hästtävlingsevenemang f.ö, där brukar det också vimla av människovänner). Hundarnas närvaro har jag dock stor förståelse över, klart man tar med sig hunden ut i naturen!
Vi som har katt har det lite svårare, men en eventdeltagarna berättade att hon hade haft med sig sina katter på geocaching några gånger. Fast knappast på någon längre runda, tänker jag, som försökt ta mig framåt med katt i koppel..... I så fall blir det nog släpmärken i marken rundan runt...

Ett femtiotal personer var på plats vid Prostsjöns öppna gråa vattenspegel, ett antal hundar och så en tjej från Värnamo Nyheter (tror jag - det var iallafall ingen från Aftonbladet/Expressen- tror jag) som tog bild på oss alla.

Först hälsades alla välkomna, tyvärr var det ingen presentation av alla deltagare, lite synd tycker nyfiken tant...sen var det korvgrillning, och med tanke på att Vaggerydskorv normalt brukar vara guddomligt god, så blev den sotiga korven en, i det närmaste himmelsk måltid här ute i det sköna, gröna.

Efter maten så var det dags för koordinat-lapp-utdelning . Sex nya gömmor skulle publiceras klockan 16 och med tanke på att klockan ännu bara var dryga 15, så fick de som ville lite tidsförsprång.
Och sprang det gjorde man, någon stackare hade sprungit ett par kilometer till en gömma, bara för att komma först... men tji fick han, för det fanns de som var betydligt bekvämare av sig och tog bilen... och kom först. Jag tycker att geocaching skulle ha flera olika startgrupper för dem som vill vara först, springgruppen,  gågruppen och bilgruppen. Och att de som springer skulle premieras med tre poäng, de som går med två och bekvämlighetscacharna bara med en poäng.
Nu är det ju inte jag som bestämmer reglerna i denna "sport" .... för om det så vore, så skulle inte det finnas någon förstahittarjakt alls, och då hade ovanstående regel ingen funktion att fylla.

 Martin, Johanna och jag tog en promenad i Prästskogen och letade upp ett par gamla, närbelägna gömmor, som Fredrik (pjf70) lagt ut. Jag letade upp ett par av Prästsjögömmorna  förra året vid denna tid,  men det fanns några jag inte lyckades med.
Medan mörkret överföll oss, så lyckades vi finna två av dessa gömmor.
Vid den tredje letade vi länge, och det var då vi insåg maskinmiss nummer två; riktiga geocachare låter sig inte nedslås av mörkrets infallande, utan det tänder sina lyktor och fortsätter som om inget hade hänt.
I min mobil finns en bra ficklampsapp. Den kom till användning. Fast någon burk lyckades vi ändå inte hitta. Så kom då ett proffscachargäng... och vips, så var burken hittad.
Nu uppstår en tankemaskinerikullebytta i mitt huvud. Har jag/vi funnit denna gömma eller ej? Ej, säger jag, men skriver gladeligt mitt långa alias på lappen då den skickas från man till man (till kvinna) och även kommer till mig.
Fast... om nu jag inte hittat den och den som funnit det eftersökta hade satt tillbaka burken där han fann den... så hade jag ju sett det och letat upp den...
I min regelbok ( den som inte innehåller någon speciell ynnest för den kommer först) hade det nog stått att den som funnit cachen ska se till att alla som inte funnit den, men som sett att den funnits, de ska vända sig om och räkna till 100 och låta hittaren gömma burken på samma ställe som den fanns på först....
Låter det genomförbart? Nä... kanske lite svårt.
OK, jag fanns på rätt plats vid rätt tillfälle, och kunde på det sättet plita dit det långa aliaset på pappersremsan.

Efter Prästsjöcacherna så tyckte jag att det kunde vara nog för idag. Men så tyckte inte de unga i mitt sällskap, för nu ville de att vi skulle hitta de sex eventcacherna.
-Va, sa jag. Det är ju mörkt!
- Då får du pröva på att fumbla in the dark, sa dottern min.
- Det ligger nog en ficklampa i handskfacket, var mitt svar på det. En dålig sådan.
Jodå, det var rätt på båda påståendena. Ingen maskinrmiss på själva innehållet i handskfacket, men en klar miss i laddningen av maskindrivande vara.
Men det funkade, det här med att fumla runt i mörkret. Var på en ödetomt och hittade en burk vid en flaggstångsrest och kände hur de gamla gårdsspökena flåsade mej i nacken. Åkte till tennisbanans omgivningar, klättrade i mörka branter, hittade tennisbollar med och utan burkinnehåll, fumlade bland snår av gullris och björksly och fann en övergiven termos med innehåll som inte var drickbart, men loggbart och kom så småningom tillbaka till stadens gatljus för att hitta eventcache nummer sex. Tant var glad över att vara välbehållen efter seneftermiddagens äventyr.

I min regelbok för geocaching skulle det absolut vara ok med mörkercaching, och cache tagen i mörker skulle belönas med högre poäng än den som tas i dagsljus. Om man har gjort maskinmiss, vad det gäller belysningsmaskin? Ja, där få man skylla sig själv.Om det var kul att leta cache i mörker? Nja.... fega jag skulle iallafall inte göra det på egen hand.

En kul eftermiddag blev det. och  denna blomma tillägnar jag fixarna Katrin och Inga. Även Fredrik få ta ett kronblad av den, för sina kluriga cacher.
Jag lärde mig en del under eftermiddagen: Kolla alltid batterinivån i din kameran, ta med en bra ficklampa/pannlampa och se till att pennan fungerar...även här var det lite miss även om den löste sig, kulspetspennmaskineriet gillar inte när det är kallt, det är tydligt.
Kanske det är dags att ta dottern på orden och skaffa en liten geocachingväska med för ändamålet lämpligt innehåll?

Rekande, rökande, rytmer i Rångedala

 "I coming home for Christmas" ... eller nä, det var längesedan Rångedala var mitt hem... men ändå, så ligger det mycket hemkänsla i att få besöka barndomens trakter ibland.

På annandagen passade det bra att göra den drygt 6 mil långa resan till det nygamla hemmet.

Passade på att hitta några cachegömmor på vägen dit, närmare bestämt i trakten av Ulricehamn. Längs "Blå stigen" kom det ut två nya gömmor igår, och dem tyckte jag att vi kunde passa på att leta upp, samtidigt som C-E fick se lite av det stora frilufts/aktivitetsområdet vid Lassalyckan.
De fanns bara en tidigare logg på papperet... och jag kände inget alls, av att se ett nästan blankt papper, och hade inte fått någon större kick om det varit helt blankt. Nej, det där med att var först att hitta cache, det förstår jag inte alls... och inser att det måste vara fel på mig som känner så, med tanke på att det tycks som det normala hos en geocachare är att tycka att det är det förnämsta som kan hända en, det att få skriva sitt alias på blankt papper....

 

Ett skäl att åka till Rångedala det var att rekognosera för ett event som ska äga rum i Fristad i början av april.
Event-anordnaren sände ut en förfrågan på FB, om någon ville bidra med lite cacheutlägg till detta event.
Eftersom Fristad ligger nära min barndomsby, Finnekumla by, så tyckte jag att det kunde vara en bra idé att lägga en runda där. Speciellt som jag tycker att byn har mycket av vackerhet att visa.

Kollade med min bror och svägerska, de som numera äger mitt gamla hem, om det var ok att lägga en runda som passerar över deras gård, och det var det. De tyckte att det skulle bli kul att se lite folk, eftersom deras hus ligger vid vägens slut.

En riktigt bra sak med rundan är att det går inte att köra bil runt. Man måste promenera - åtminstone vissa sträckor.
På den rundan som vi lade ut här hemma i somras- Älmåsrundan- där var det folk ( framförallt de där tokarna som skulle komma först, men även andra) som tog sig runt på skogsvägarna med bil. På senaste rundan, den vid Hjälshammar, så är sannolikt bil det naturliga fortskaffningsmedlet, trots att vissa delar av rundan går på dålig väg.

Men här måste man gå, även om man kan förflytta sig en del med bil. Men tanken med rundan är inte framåtfarande med fortskaffningsmedel, min tanke är att en geocachingrunda ska bidra till  roligare vardagsmotion. Röra sig, det behöver alla!

Rundan kommer att gå längs Viskan en bit. Tänkte lägga tre cacher utmed ån.
Helt otroligt vad mycket vatten det rinner i ån nu. Normalt så ligger denna bro flera meter över vattenytan. Idag så var vattnet nästan i nivå med underdelen av bron.

Vi skulle gå längs åkanten, gå över en smal bro och sedan komma till min barndoms badplats,det var min plan.
Den plats för kroppsrengöring, som man gick till när man var svettig och skitig, efter en dag i slåttertid. Badkar eller dusch, det hade vi inte när jag var barn, det var utomhusbad som gällde på sommaren och zinkbalja på köksgolvet vintertid....

Insåg ganska snart att vi inte skulle kunna passera den lilla bron, utan i stället skulle få gå genom grinden, nästan hundra meter från badplatsen. Nu gick inte detta heller, för även denna övergång, som normalt inte går över vattenväg, den låg under vatten.

Där träden slutar, där ligger badplatsen. Kommer ihåg hur man kunde skymta den blå åfåran, då man som barn kom gåendes stigen, som faktiskt går här mellan träden. Då kittlade det lite i magen av bad-förväntan.

Idag tog jag ut koordinater till en gran som hade torra fötter - och någorlunda torra rötter - och planerar att låta gömman heta "Vägen till badplatsen".

Få se vad som har hänt med vattenståndet, då jag ska lägga ut burkarna om ett par ( kanske t.o.m tre) månader.

Vattenspegeln ger iallafall fina bilder.

Skulle tro att rundan är ca tre kilometer. Höjdskillnaderna är ganska ordentliga, från å-nivå......

... och upp till högsta nivå - vid min favoritutsikt.
Vyn över den gamla byn, radbyn i Finnekumla. En utsikt som jag inte alls uppskattade som barn. Jag tyckte bara att backarna var jobbiga och önskade att jag slapp bo på höjden, i en av Backgårdarna.

Åtta vanliga cacher blir det på rundan och så tänkte jag få till en myst bara en liten bit från själva rundan, i blåsippsbackarna. En lätt myst blir det, jag har aldrig tidigare gjort någon. Så nu ska jag försöka göra en som jag skulle vilja ha den.... relativt lätt att lösa. Tidsåtgång; högst 15 minuter.Plus att man fattar VAD man ska göra!

När vi kom tillbaka till Backgården, så var svägerskans bror på plats med makrill för rökning. En dryg halvtimma efter att filéerna placeras i den lilla röklådan, ovanpå en bädd av alspån, så kunde vi avnjuta den mest utsökta lunch. Rökt makrill, potatis, spenatsås och hembakat knäckebröd.

Annandag jul så är det konsert i Rångedala kyrka. Besökte den fina konserten förra året och ansåg att den var så bra att både jag och svägerska gärna ville ha en repris detta år.
När vi kom till kyrkan en halvtimme innan konserten började, så var kyrkan nästan fullsatt. Vi satte oss på läktaren och det var bra av flera skäl. Inte så trångt, inte så varmt ( man hade dörren öppen) och bra "utsikt". Dessutom kunde man smita iväg innan konserten var slut och det gjorde vi. När körer, solister och instumenalister ( + en präst som tog god tid på sig ) hade hållit på i en timme och fyrtio minuter, så tyckte vi att det räckte. En "föreställning" på två timmar, det är minst en halvtimme för mycket. Lagom längd på en föreställning utan paus, det tycker jag är högst en timma och femton minuter.
Synd att man inte har "omdöme" att begränsa sig i tid, fast det kanske jag också är ensam om att tycka....det tycktes som om det bara var jag och Anki som lämnade i "förtid".... men nere i kyrksalen hade det varit svårare att "kunna med" att göra så.

Konserten var jättebra, tills man tyckte att den blev för seg.......

Annandag går strax över i vardag igen. Julen är slut för denna gången. Skönt, tycker jag.

Det är gott när det blir vardag igen. Fast detta år blir det lite extra soffläge och vila för många, nu när vardagarna kommit i kläm mellan alla helgdagar.

Känns lite som om det är i morgon som lovet börjar.... funderar på hur många dagar ... jo, en hel vecka och en dag på varje håll om den veckan + helgen.... tio dagar kvar alltså.... det gäller att njuta av den lediga tiden!

Mat, motion och magsyra

 Matblandningen är ganska så katastrofal, så här i juletid, åtminstone för oss som har  lättretlig magsyreproduktion.
Så har det alltid varit för min del, och faktum är att jag tycker att jag klarat julmaten relativt bra detta år.... det är inte mer utvecklad magsyreproduktion än att det bara blir halsbränna av det.... andra år har det hänt att jag mått ordentligt magdåligt.
Dessutom finns det bra basiska tabletter som neutraliserar den sura tanten.
Synd att inte sådana finns för annan surhet också, förresten... en medicinalprodukt som skulle kunna sälja bra. Eller är det kanske så, att det går lika bra med choklad eller annan sötsak, om man är mer mentalt sur än magsur.

Juledagarna går snabbt över.
Två roliga dagar med döttrarna blev det, innan de gav sig hem till sina respektive egna hem, för några timmar sedan.
På julaftonsförmiddagen skulle de gå ut på promenad med sin ganska välmotionerade moder.
Modern är dock nästan trettio år äldre och tjugo-trettio kilo tyngre, och då blir hon avhängd av sådana som tränar för göteborgsvarvet, även om det denna gång bara gällde promenad.

Det måste ha varit en syn för alla som passerade oss på landvägen: Först rödklädd snabbgångare, femtio meter där bakom blåklädd inte riktigt lika snabbgångare och ytterligare 50-60 meter därefter tjock, lilaklädd tant med stavar.

Och jag som trodde att mor och döttrar-promenad skulle vara något där man går tillsammans och socialiserar.
Nu väntade blåklädd snabbgångare in sin gamla moder, där skogsvägen som vi skulle gå för att få till Stockremma-rundan, lämnar landsvägen. Stavtant stretade på ganska bra, blåklädd snabbgångare höll igen några procent av max-fart för att tjocka tanten skulle hänga med.
Nytt rekord, 52,5 minuter på rundan som är 5, 3 kilometer ungefär....

Dopp i gryta smakade ovanligt bra efter det.
Hemmavarande matlagande herre doppar gärna i grytan, tjock tant tycker att hon både kan ha och mista detta, döttrarna vill inte alls smaka fettdrypande brödbit. Tror att vår generation är de allra sista dopparna.

 Julklädda systrar med kusin, smakade gärna på det julbord dom vi med förenade krafter hade framställt för julaftonskvällens firande hos kusinens föräldrar.
Trevligt att umgås en stund  i det extremt julpyntade huset.
Många julklappar var det, trots att alla numera uppnått minst myndighetsåldern.

Såväl mor som dotter i det extremt julpyntade huset,  är talangfulla konditorer. Till kaffet bjöds det tre olika sorters biskvier, traditionella chokladbiskvier, jordgubbsbiskvier samt passionsfruktsdito. Nu fixar man inte att smaka tre stycken, men två går det bra att klämma ner för vidare retning av magsyreproducerande organdel.  Hoppade ( förstås)  över chokladbiskvin... sådana har man ju ätit förr. Jordgubbsbiskvin var god, passionsfruktsditon var helt underbart smakfull.

Från dottern i huset fick vi dessutom en uppskattad present, riktigt goda julkakor, limecurd och lakritskola. Tycker att Helena och Caroline ( tillsammans med Carros pojkvän) skulle öppna gourmetcafé. De gör så otroligt goda bakverk och konfektyrer.

Lite spel hann vi förstås också. Spelet på bilden är ett gammalt spel, som familjen Andersson fått i julklapp av vår snabbast promenerande dotter, för flera år sedan.
Innan detta så spelade vi det spel som jag fick i julklapp i år, Timeline. På Timeline gällde det att placera  ut olika händelser i rätt ordning på en tidsaxel. Ett spel som passade mig utmärkt.
Johanna ( och Martin) hade också fått ett roligt spel, som vi spelade idag. Det handlade om att skaffa sig så många djur som möjligt i olika inhägnader. Det tog en stund att läsa igenom reglerna, men sedan var det ganska så enkelt.
Tänker så här, att om jag har förmånen att få uppleva en tid som pensionär, så ska jag hyra någon ledig Grimsås-lokal för regelbundet återkommande sällskapsspelande. Det måste finnas fler än vår familj och Helenas familj, som verkligen gillar att spela olika spel.

Roligaste julklappen var den från döttrarna, en fotoskrivare, som skriver ut foton i vykortsstorlek.
Skrev ut några bilder från gårdagen för att testa. Det blev jättefina bilder. En superkul julklapp, som jag aldrig kunnat komma på att köpa på egen hand.

När döttrarna gav sig hemåt, så var den roligaste delen av julen över, tyckte den gamla modern.
Samtidigt så blev det läge för motion i egen takt. Har kört igenom Åsas tisdagspass, funktionell träning, varannan dag under lovet här hemma. Funkar väldigt bra framför dator och med en spellista från Spotify. Funktionell träning är ganska så jobbig muskel och konditions-träning, men övningarna är enkla och det enda man behöver det är ett par hantlar. Den gamla kroppen njuter verkligen av att de allra flesta muskler för en genomkörare.
Ska försöka få till antingen ordentlig promenad eller träningsprogram dagligen under lovet. Det behövs för att uppväga den mat/godiskonsumtion som det gärna blir  i dessa tider. Magsyran.... jo, det är ju så att det skvimpar omkring rätt bra när tung tant hoppar, studsar och står på alla tentaklerna. Men det får man väl ta ... och en tablett efteråt.

God Jul-fortsättning!

Färdigfixat. Främling-funderar.

Det var längesedan som jag stressade upp mig inför julen. Det är väl en av fördelarna med att bli äldre, det att man vet att det blir jul, även om man inte sätter igång  kroppens kortisol och adrenalin på högre nivå än vanligt.
Annat var det när man var yngre, hade små barn och en ganska stor släkt som skulle tillfredsställas vad det gäller julklappar, julmat och julefrid. Idag är det bara vår familj och C-Es systers familj som delar julefrid, och när vi är så få och alla är vuxna... ja, då är julen bara positiv och rofylld.

Lite pynt och lite matfix hör julen till. Det är ganska så roligt, när man kan ta det hela med ro. Rödkålen är färdigkokt, köttbullssmeten har C-E fixat och ställt in i kylen, två sorters julgodis är klart och avsmakat och skinkan puttrar på spisen. Julgranarna är på plats, såväl kattgranen- som C-E envisas att ha - och den "riktiga"  julgranen som står på ovanvåningen.

Så nu kan man ta det ganska lugnt, ja, nästan lika avslappnat katterna tar livet. Förstår inte varför de inte vill vara ute i det ljumna senhöstvädret. Kanske tycker de också att ett julfixat hus är ett hus man kan vara inomhus och "mysa" i.

Funderar en del på hur människor i världen har det  i juletid.
I gårdagens  BT kunde man läsa ett längre reportage om romernas/zigenarnas situation i Rumänien.
I Borås har det under det senaste halvåret befunnit sig ett sextiotal tiggare från den rumänska byn. De har bott i ett tältläger, ett litet samhälle gjort av presenningar och tält. Under dagarna har de tiggt pengar på Borås gator.
För egen del så är jag en sällsynt besökare i vår närmsta större stad, och har bara vid ett tillfälle i somras, träffat på tiggande romska rumäner. Hur gör jag när jag ser dessa människor, sittande på en pappersskiva eller en fleecepläd, och med en plastburk för penningbidrag i handen? Jo, jag tittar åt ett annat håll och går med bestämda steg därifrån. Jag mår mentalt dåligt av att se dessa tiggare.... och visst är det dumt av mig att känna så.
Jag tror att det är så att jag och många med mej är förskräckligt rädda för det obekanta, för det vi inte känner till och heller inte vill veta något om, vi är rädda för sådant vi inte förstår.
Heder till alla de människor som ger pengar till tiggarna, som skänker kläder och olika förnödenheter, och till dem som t.o.m åkt ner till Rumänien för att hjälpa.

I början av veckan så ordnade Borås kommun en resa med buss, för de romer som ville hem. De allra flesta åkte med bussen till sin hemby, men läser man reportaget i BT, så förstår man att de flesta inte kommer att få det så mycket bättre i sin hemstad jämfört med hur de haft det i Borås.

Vad är det som gör att romerna är sämre sedda än många andra folkgrupper, och det i alla länder? Är det bara förutfattade meningar eller finns det en större kriminalitet bland den folkgruppen än hos andra?
Kommer ihåg från min barndom, hur min mamma beklagade sig att "Nu har zigenarna kommit  till Rångedala igen, nu måste vi vara på vår vakt."
För ett antal år sedan var vi på kryssning och var under en dag i Genua. Guiderna som vi hade med oss varnade oss för tiggande zigenarbarn, där ett barn uppehöll det tilltänkta offret och ett annat barn stal  plånbok eller annat värdeföremål. Vi såg dessa barn och vi skyndade oss snabbt ifrån dem....

Vad det än handlar om, så är det omständigheterna som gör människor till tjuvar/kriminella. Så tror jag iallafall. Vad ska man göra när man inte får jobb, därför att man tillhör ett speciellt folkslag?

De är många demonstrationer mot främlingsfientlighet i vårt land, i dessa dagar. I morgon kommer det att vara en sådan i Tranemo.
Det handlar om att alla  människor är lika mycket värda. Ja, jag håller absolut med om det.
Samtidigt så vet jag att de allra flesta av oss inte behandlar människor lika, att vi behandlar vissa människor med mycket större respekt än vad vi behandlar andra. Jag gör så, och jag skäms efteråt varje gång som jag kommer på mig själv.

Dumt tycker jag det är, när vi tror att vi visar på likavärde genom att byta nämn från "negerbollar" till chokladbollar,  förbjuda pepparkaksgubbar i lussetågen, ( i Nederländerna har man gjort det samma med Zvarte Piet, berättade vår hollänske granne),  förbjuda nyutgåvor av böcker med färgade människor som anses vara lite dumma osv. Jag tror att vi bara ökar på främlingsfientligheten på det sättet och att vi även "kränker" våra invandrare genom sådana tilltag. Läste igår om en förskola som förbjudit pepparkaksgubbar i sitt lussetåg. När man sedan skulle redogöra för detta ställningstagande, så tyckte invandrarföräldrarna att det var både dumt och på gränsen till kränkande. "Ni kan väl inte jämföra våra barn med pepparkasfigurer!"
En sund reaktion, tycker jag.

Jag tror att det är så här: Alla människor föds i grunden goda, men olika kulturer  och olika omständigheter gör oss till dem vi är, och alla ( iallafall nästan) har både goda och mindre goda sidor. Jag håller dessutom med Stefan Einhorn då han påstår att goda gärningar, gör den som utför det goda, ännu "snällare". Jag anser dessutom kristen övertygelse tyvärr inte gör människor bättre, de ondaste människor jag vet, de är bekännande kristna. Och de godaste... ja, faktiskt är de icke-troende. Så religion, godhet och synen på människans lika värde, de är inte alltid i fas med varann. I alla grupper finns det sådana som utmärker sig negativt, tyvärr.

Inför julhelgen önskar jag att alla människor hade det lika bra som de allra flesta av oss i nord-Europa har det... och att alla vi som har mer än vi behöver kunde dela med oss betydligt mycket mer än vad vi gör.

Lovar f.ö. att lämna ett bidrag om jag träffar på en tiggare på Borås gator, nästa gång jag besöker staden.