Mormor

Tänk, om min mormor hade vetat att bilder på henne skulle kunna ses av miljontals människor. Skulle kunna ses, alltså. Hon hade nog tyckt att det hade varit lite övermaga, inte ska man visa upp sig på det sättet.
Min mormor skulle varit 137 år den 31 mars, om livet skulle kunna vara så länge. Det kan det inte, inte ännu, i allafall.
Hon blev gammal ändå, min mormor, fyllde 91 år, ett halvår innan hon dog.

Mormor var en sådan där mormor som finns i sagorna, som finns i de goda berättelserna. En mormor som var en gammal kvinna, en mormor som var en vis kvinna, en mormor som alltid hade  tid, en mormor som alltid lyssnade, en mormor som man kunde prata om allt om. En mormor som utstrålade godhet.

Min mormor bodde på ovanvåningen av det hus som var mitt hem. Morfar levde tills jag var tolv år gammal. Han var en rolig, lite ansvarslös "gubbe". En gubbe som gillade kaffegök och snus. Han var snäll, han var lekfarbror, han ville sina barnbarn det allra bästa.

Mormor fixade allt. Sydde, stickade, fixade med trädgårdslanden, bar skulhink och potta nerför den branta trappan till ovanvåningen. På "yttre vinden" förvarades de allra mest välsmakande, vedeldsugnsbakade, smörinnehållande kakor. Det var fest när man fick dricka förmiddagskaffe hos mormor.

Det är klart att min mamma betydde mycket för mig då jag var barn, men faktum är, mormor var lika viktig.
Min mormor levde till jag var arton år. Då hade mormor sparat ihop pengar till en begagnad bil till mig.
Hon satt i sin soffa i sitt lilla kök, då livet lämnade henne. Hon hade lagt ifrån sig sin stickning på bordet och lutat sig bakåt och bara låtit sig försvinna i från världen.
Mormor föddes till 1880, fick sitt första barn 1917 ( ett barn som tyvärr dog när det var 6 år, p.g.a av ett hjärtfel, som i våra dagar skulle kunna åtgärdas med en operation) och sitt andra barn, min mamma 1921. Mormor fick vara med och fira sin dotters 50 års-dag.

I söndags blev jag mormor. Min dotter föddes 100 år efter min mormor Anna och fick sitt första barn hundra år efter det att lilla Ella föddes.
Ella föddes hemma på köksbordet, Konrad mottogs på en trygg förlossningsbrits. Hundra år gör skillnad!

Jag önskar mitt lilla fina barnbarn välkommen till livet! Jag önskar honom det allra bästa i en spännande, men lite orolig, värld. Jag vet att Konrad har de allra bästa möjligheter till en  fantastisk barndom - på landet, bland djur, bland böcker och musikinstrument. Och med de bästa föräldrar man kan önska.
Naturligtvis önskar jag att få följa mitt barnbarn en bit på hans väg genom livet, och få vara den mormor som han kommer att minnas som en ganska så ok gammal kvinna.

Rimfrost

Rimfrost, det hör till min favoritvinternatur. Den allra bästa faktiskt, om solen skiner på de vita kristallerna. Det gjorde den idag, då jag efter genomförd skolvecka kunde åka hemåt i ljusets tid och ta en skön promenad, innan resterande skolveckoarbete tog vid.

Det är, och har alltid varit, ett av  privilegierna i lärarjobbet, det att visa dagar kunna förskjuta arbetet till kvälls eller helg tid. 

 Rimfrost är vackert, men ganska så bedrägligt.
Kommer man för nära det vackra vita, så utstrålar det kyla.
Tänker på hur frost kan uppstå människor emellan, och hur den känslan, utan värmande försoning kan bli till den den djupaste permafrost.

Frostiga förbindelser råder mellan länder och mellan grupperingar. Jag tänker på två saker;
Den tokige Trumpen som ska bygga en mur mot grannlandet i söder, och samtidigt har bjudit in det landets ledare och tror att hans land ska betala det  avskärmande byggnadsverket.

Undrar hur i helskotta folk tänkte som gav pajasen en röst,  då det var presidentval?

När jag ser och hör den  gamle clownen på Tv, och inser att han är ledare för ett av världens allra mäktigaste män, ja, då fryser magens nervcentrum till hårdaste, mest smärtsamma is.

Ingen vacker rimfrost där inte, bara en tung isklump....känns det som....

JA jag är orolig för världens framtid, men jag tror ändå på att det goda och det förnuftiga ska stänga  till den osmakliga cirkusen ganska snart.

Frost tycks ha utvecklats i den politiska alliansen, här hemma hos oss.
Hon, Batra, är ju gift med en komiker och det är nog det enda positiva med henne. Det är det med stor sannolikhet många som tycker.
Maktgalen, som hon tycks vara, så föreslog hon samarbete med SD för att komma i regeringsställning nästa höst.
För första gången någonsin, så måste jag ge både Lööf och Björklundarn en liten eloge. De ställer inte upp på komikerfruns tankar, och Björklundarn kan tänka sig ett samarbete med s och c i en kommande regering.
Absolut ett sätt för dem att få mera av den åtråvärda makten förstås, men jag tror ( och förstår) ett en sådan koalition skulle göra mindre skada för vårt land än vad en m+ sd, regering skulle göra.
Bevare oss för en sådan!

Sedan tycker jag att det är fel att frysa ut sd, som man tycks göra nu.
Man ska kunna diskutera med dem på ett sakligt sätt, förkasta det i deras politik som är emot ett någorlunda lika människovärde ( kom inte och säg att alla är lika mycket värda, så länge man värderar kungar och majestäter och rikemansfolk högre än andra)  och ta fram det som är mera positivt i deras politik.

Måste få ändan ur och gå med i republikanska föreningen. Har tänkt så länge. Till allt  vad kungahus heter och till alla som hyllar dem som fötts in i dessa familjer, har jag ett väldigt frostigt förhållande. Tycker att hela spektaklet med kung och prinsar och prinsessor är osmakligt och otidsenligt. Tänk att en dokusåpaskådis kan bli prinsessa! Sjukt, sjukt.... och så finns det massor av människor ( tanter) som tycker att det är så fint, så fint.


Rimfrost det är fint det. Jag njöt av dagens kristallinramade solskenspromenad.

Siffror

1475 kr kostade de bästa biljetterna till Körberg vs Skifs på Scandinavium.
Fick koll på konserten så sent som i torsdags, kollade fredagsbiljetterna och såg att det fanns biljetter för 875 kr kvar. På läktarplats.
 Kändes lite lockande att se/höra två 60 +killar, "idoler" från barndomens/ungdomens sextiotal.
Tänkte att vi kanske kunde ta en sväng till Göteborg idag och kollade biljettillgången.
Biljettillgången var 0, priset för biljetter 1375 - 1475 kr.

Min smärtgräns för biljetter går vid tresiffrigt.

Kom på att jag sannolikt betalat fyrsiffrigt för fotbollsbiljetter i London vid flera tillfällen.
Tur att den summan inte specificeras i priset, utan att man betalar för helhetsupplevelsen.
3500 kr kan man få betala för en biljett till en toppmatch i Premier Leauge.

3500 kr brukar vara min gräns för kläd/sko-inköp då vi besöker den brittiska huvudstaden.
Kläder som håller i många år.

54 000 biljetter har sålts till  World Cup-tävlingarna i skidor i Ulricehamn.
Suveränt kul att man lyckas med ett skidevenemang i södra delen Sverige.

Att vara en av de 54 000 åskådarna, det är inte att tänka på. Klarar inte sådana folksamlingar.
TV finns, som tur är.

En biljett till Lassalyckans världscuparrangemag kostar 200 kr. ( 300 kr för två dagar)
Billigt för en heldagsgrej.
Parkeringsplatser lär finnas på ca 5 km avstånd från arenan.
Bussar ska transportera publiken uppför backarna till evenemangsplatsen.
Det kostar swisch att åka buss.  Så knäppt att inte ta några tior mer för biljetten och slippa allt swischande.

3 klänningar var likadana på årets Idrottsgala.
En bars av Carolina Klüft. De andra två klänningsbärarna har aldrig fått så mycket publicitet för sina idrottsinsatser som de fått för klänningskrockandet.

"Kvällsmedia" - numera förmiddagstidning - släng dej i  väggen!

USAs  45e president svor eden i går,
70 år gammal, så är han den äldste presidenten som någonsin installeras.
35 år är lägsta gränsen för att kunna bli president i USA. Tycker att det borde finnas en övre gräns också. Tycker nog att 60 år skulle kunna vara bra, möjligen uttänjd med ett par år.

45 män har valts till presidenter, sedan 1789. Inte en kvinna.
Och USA ses som ett fördömligt land.
Näppeligen.
Skulle vara intressant att få klarhet, utan dimridå, över hur stor Rysslands inblandning i 2016 års amerikanska presidentval var. Eller är det bara ett elakt rykte....?

Två tredjeplatser tog svenskarna i dag, där i U-hamn.
När tävlingarna snart är slut, så ska 30 000 bronsglada åskådare ta sig ner för  de branta backarna,till bussar och bilar.

Dagens promenad tog en dryg timme och blev ca 5 km.

När jag kom hem plockade jag ner tvätten i tvättrummet. Den var helt torr på mindre än 20 timmar.
Jag tackar vår minst 15 år gamla avfuktare för det, liksom den suveräna värme som den jordvärmeanläggning, som installerades för 3 månader sedan, ger.

Jordvärmeinstallationen kostade mindre än 130 000 kr. Mindre än 100 biljetter, av sämre sort, på Körberg-Skifs-konserten.

På högsta höjden längs promenadvägen ( 239 möh ?) lättade dimman.
Bilderna blev inte alls lika intressanta i strålande solsken.

Dagens inlägg är nummer 1300.  Många är det, men färre än antalet kronor för en konsertbiljett.

Efter 1300 lägger jag ner det fåniga allittertionsrubrikstänket.  Nästa grej: 100 enordsrubriker!

Kylig känsla

Jag tyckte inte om honom.
Kanske berodde det på att han nonchalant kom släntrande ut genom hotelldörren, några minuter efter avtalad tid.
Utan en ursäkt. Utan ett tack för att jag gjort mig omaket att åka och hämta honom.
"Här kommer jag, den berömde författaren, rulla ut röda mattan!"

Två mil i bil kan kännas långt. Tur att man har ett litet hum om hur man kallpratar.
Det blev kyligt prat om hans tidigare besök i kommunen, om tågförbindelser, om hans böcker, om snötäcket längs vägen, om den förestående skidtävlingen i U-hamn. Det var jag som förde samtalet, han var inte ett dugg nyfiken.

Nä, jag gillade inte den mannen.
När det blev tyst, i backen ner till Grimsås, så lät jag det vara tyst. Kändes rätt gott.

Det var min klass som han skulle besöka. Med stöd av statligt kulturarbetarstöd.
Det var sig själv han skulle berätta om. Sitt författarskap.

Vi hade  inte läst någon bok av honom, bara några få kapitel ur en hastigt beställd bok.  De flesta eleverna var inte så förtjusta i det lästa... men det sa de förstås inte. Inte jag heller.

Han kändes lite gubbsjuk. Raljerade med könsord, avföringsuttryck.
Pojkarna skrattade lite artigt.... inte alls det där gapskrattet som kan komma, när de själva orerar med de spännande orden.
Gubbar på 60 +, de är inte ett dugg roliga när de uttrycker sig lite plumpt. Mest lite äckliga, skrämmande.

En timme skulle ägnas åt workshop. Åt att skriva.
Det var enkla meningar som skulle skrivas. Någon dikt.
Det var dåligt med ställtid, det var snabba ryck och korta meningar. Men man behövde fundera lite.

Man skulle skriva dikt - elva ord. En färg var starten på dikten.

Grön
Mörkt grön
Jag vill aldrig
bli en löjlig författare.
Aldrig!

- Är det mig du kritiserar, är det mig du förlöjligar, skrek han, när eleven  läste upp den lilla dikt som han fått ett ok av mig att skriva.

Tårar kom i ögonen på eleven, jag fick ont i magen. Shit, hos oss får man tycka vad man vill! Jag ville ju inte utsätta eleven för arghet.

Nej, jag tyckte inte om honom!

Tiden var ute, han skulle lämna oss, Han dröjde kvar i dörröppningen efter det att jag sagt tack. Hade han förväntat sig en applåd? Hade han förväntat sig eskort? Hade han trott att någon skulle hålla honom sällskap tills dess att han blev hämtad av personal från den skola, som han skulle besöka under eftermiddagen?

Jag gick igenom vad som förväntades av eleverna under den kommande lektionen.

Två tankar har förföljt mig, så här dagen efter.

" Jag avskyr att bli gammal", sa han. "Det ni ser är inte jag, det är bara mitt skal. Inne i mig är jag fortfarande en pojke".

Vi hade trots allt något gemensamt, jag och den oomtyckte. Åldersnoja.  Känslan att vilja låta ungdomligheten råda inombords, den kyliga känslan inför den lite obekanta spegelbilden. Vetskapen om att bäst- före-datum är passerad. Vetskapen om att det är betydligt mindre tid kvar, än den tid som var.

Det andra, det var en av skrivuppgifterna.

Jag skulle vilja vara en örn/en sparv, därför att....

I min tankevärld finns det bara ett svar på den frågan. Jag skulle vilja vara en örn, därför att jag är stark, har kontroll, har översikt, klarar så mycket på egen hand....

Gissa om jag blev förvånad då mer än hälften av min lilla klass skrev att de ville vara sparvar, de ville vara med i gemenskapen där i busken, ha kompisar, hjälpas åt....

Funderar mycket över denna tydliga örn-wanna- be- känsla idag. Vad är det för kylig känsla för våra medmänniskor som vi har, vi som vill bli örnar?  Inte så konstigt om vi känner oss utanför ibland.... vi har ju själva gjort ett ( mycket omedvetet) val....

Jag tyckte inte om honom..... kanske var det för kylslagna känslan han lämnade kvar  inom mej...

Skolsjukt

Visst kan man få ont i magen för mindre!
Skolvärlden har blivit så sjuk, så att vi som jobbar där understundom känner oss illa till mods.
Jag tänker på den helsjuka flyttkarusell som är igång, och som kan göra den mest stabile illamående av mental yrsel.

I vår skola fick vi en förkänning av vad som komma skulle för ett och ett halvt år sedan. Ett par lärare sa upp sig, och som jag tolkade det, så var det en känsla av att de blivit orättvist behandlade i lönesättningen som orsakade flytten.
Naturligtvis trodde vi att det skulle finnas nya lärare på plats då höstterminen började, för så hade det ju alltid funkat förut.

Det tog en bit in på terminen innan vi var fulltaliga igen. Den fulltaligheten varade bara några veckor, sedan så var det dags för ny uppsägning. Nyanställda lärare har bara en månads uppsägningstid ( efter ett års anställning har man tre månaders uppsägningstid) så återigen, så var vi en man kort. Detta löstes genom duktiga och ambitiösa outbildade vikarier, men det blev ändå en jobbig tid för den som jobbade närmast vikarierna. Någon måste ju ha huvudansvaret, och det ska vara en legitimerad pedagog.

När hösten kom var vi  helt behöriga vad det gällde pedagoger igen.  Men säg den glädje som varar. De som sist anställts kunde efter jullovet försvinna till ett nytt jobb, med bara en månads uppsägning.
Rekrytering inleddes omedelbart, men att finna någon - numera ens obehörig- som vill åka till en lite avsides belägen fantastiskt fin skola, det finns inte att uppbåda.
Nybliven pensionär ställde upp på del av tiden, vi andra har fått ta på oss mer tjänstgöring och i fler klasser. Klart mer arbetsbelastande, även om det efter en vecka inte känts så, då vi har världens mest fantastiska elever. Men det är ju de som blir förlorare, för även om alla vi som är kvar är goda pedagoger, så blir det ingen riktig kontinuitet i elevernas undervisning.

Vi är absolut inte den värst drabbade skolan. Hos oss har ingen lämnat för att de varit missnöjda med det senaste lönelyftet, det som var ämnat för de "bästa" lärarna och som gav 2500 kr extra i månadslön, i de flesta kommuner.
Visst finns det skolor i vår kommun som sett sina lärare byta kommun för att få upp lönen, det tror jag nog, för jag har läst i media att så är fallet i väldigt många kommuner. Det finns större skolor, där tiotalet lärare sagt upp sig samtidigt, där man inte fått någon ersättare, och där eleverna
 ( företrädesvis på högstadiet) möts av ett meddelande "Lektionen inställd".

Snälla regering! Inga mer idiotiska lärarlönereformer. Alla ska premieras, inte bara en del, för vem kan avgöra vilken lärare som är "bra" eller ej?
Snälla "facket".... eller vem det nu är som ska göra det.... Gör en överenskommelse, en lagstiftning eller vad som helst, som säger att alla lärare anställs på helår, och inte kan byta arbetsplats mer än under sommarlovet.

Vi kan inte fortsätta med den skolsjuka som har drabbat landet. Både vi lärare och våra elever behöver lugn och ro, för att få till så bra skolresultat som möjligt och för att ge våra fina elever en så trygg skolmiljö som vi bara kan. Jag är gammal, det må så vara, men jag tycker fortfarande att vi ska vara föredömen för våra elever.... och den som hoppar av ett fungerande arbete med kort varsel... för att få mer i lönekuvertet.. eller en mer bekväm undervisningssituation, den är inget föredöme. Vi ska visa våra elever jävlar anamma, inte ger vi upp, vi tror ju på det vi gör och tror att eleverna ska göra detsamma.

Det skrivs och pratas så mycket i media om att vi ska tillbaka vår plats som en av världens bästa kunskaps/förmåge-nationer. Den visionen, den kan vi sluta tro på, i det läge som har blivit. Först måste skolsjukan botas!

Rimfrostrunda

Rimfrost är fint, tycker jag.
Helst ska det vara solbelyst rimfrost. Sådan var obeställbar idag, så då fick man ta det näst bästa.
Tycker att det är så gott att snötäcket är minimalt.  Det finns flera anledningar till detta tyckande:
Skogsluffartanten kan med lätthet ta sig fram varhelst hon vill.
Snöskottning  är inte favoritsysselsättningen, och den slipper man undan.
Skidorna pockar inte på sin uppmärksamhet. Jo, jag tycker att det är roligt att åka skidor, men under de sista åren, så har både skidor ( tycks det) och balans blivit sämre.... jag ramlar  på slätt underlag ibland. Så det känns bra om de smala laggarna inte har anledning att bli uppmärksammade....   : )

Har försökt att få till någon form av promenad under alla jullovets korta dagar. Några gånger enbart två- tre kilometer, de flesta gånger så har väl rundan blivit en halv mil lång.
Kollade  antal aktiva dagar, med någon form av motion, under 2016 och kom fram till att det var ca 270 tillfällen som gett lite extra rörelse.
Tanken kommer: Trots att tanten får till någon form av motionspass de allra flesta dagar, så är hon ändå precis lika tjock som tidigare. Visst äter hon lite felaktigt, lite för mycket..... men den största boven ligger nog i generna.
Genetiken ställer till en hel del, både positivt och negativt. En del människor tycks ha fått till det riktigt bra med generna... förmågemässigt, hälsomässigt, utseendemässigt..... de flesta har nog fått både  "bra" och "dåliga" gener med sig. Sen gäller det att förvalta det man har fått på bästa sätt.... Jag borde nog underhålla mina fettalstrande gener lite mindre..... men det är inte lätt när de samstämmigt ropar efter söt och lite halvfet näring....

Min mor sa alltid att lite fett är bra, för det tyder på god hälsa. Det ligger väl något i detta, så länge fettcellerna håller sig någorlunda lugna.
Och det där med att försöka röra på sej, det tror jag är ett bra sätt att tämja dem lite.
I morgon börjar spinmixpassen igen.  Känns väldigt bra att få till lite annan träning, än bara promenaderna. Skulle förstås kunna köra styrketräningspass här hemma också.... men det är svårt att få det att bli av.

Kollar anmälningarna till veckans träningspass med IKO Fritid. Ser till min förvåning att det inte är fulltecknat. Tycker att det borde var kö till de femton platserna på veckans båda spinnmixpass.
Har folk slutat med nyårslöften?

För egen del så missade jag det där med nyårslöften i år. Har sällan hänt tidigare. Efter alla år, så har jag nog äntligen kommit till insikt att det är ganska så fånigt med nyårslöften. De håller ju ändå bara några dagar....  Men det kanske är så det är menat, löften att hålla medan året är nytt.  Men är det gammalt efter en vecka...????

Dagens promenad gick runt Flathult, Spolabo och Rörstorp. En runda, där asocial tant kan vara ganska så säker på att få vara ensam på skogsvägar i stigar, Det är glest mellan husen utmed den ca 5 km långa rundan.
Har stegräknare - och meterberäknare -  i mobilen, men det blir så sällan av att jag sätter i gång den. Jag blir stressad av att inte prestera bra nog, att skärmen ska visa en "dålig" kilometertid.
Den blir inte så bra fart för tant med kängor på och med en genetik som inte har så mycket spänst i muskelfibrerna.

När rundan var gjord och jag var på väg hem igen, så mötte jag våra närmaste grannar. Mark och hans fru, vars namn jag aldrig kommer ihåg. Det börjar på G och är ett långt namn....
Mark och G flyttade till Flathult för .... tja, kanske fem år sedan. De kommer från Nederländerna och är musiklärare. Jag träffar Mark på skolan varje torsdag, då han ger gitarrlektioner till elever och  både Mark och G på promenader lite då och då.

Vi pratade lite om lärarbristen och om pensionsålder.... varvid jag då sa att jag gärna jobbar några år efter pensionsåldern, om jag  får förmånen att vara frisk.

G skrattade och sa, att i Nederländerna skulle det inte finnas en lärare som sa att den skulle jobba en dag efter pensionsåldern. Alla lärare är så trötta efter ett långt arbetsliv i skolan..Jag undrade om det är hårdare att jobba i en skola i Nederländerna, jämfört med i Sverige. Hon påstod att det så var.....
Skulle varit intressant att testa.... eller åtminstone göra studiebesök där.....

Sedan är det väl en jätteskillnad mellan arbetssituation i  vår lilla skola jämfört med  skolor i städernas ytterområden..... Antar att jag aldrig skulle stå ut på en sådan arbetsplats.  Men jag vet inte, jag har ju aldrig prövat....

Upptäckte under såväl bilresan till Tempo i Hestra som under dagens promenad, att folk fortfarande ha kvar adventsljusstakar  och julstjärnor i sina fönster. Här åkte det sista av julen undan i går, och det var sent för att gälla detta hus.  Adventsljusstakar  och röda dukar gör sig väldigt bra i vårt trähus och adventstiden är en jättefin tid. Men allra bäst är dock adventstiden och jultiden när den är förbi... för då går vi mot ljuset igen. Ja, det  är alltid lika gott att gå tillbaka till vardagen igen!

Finns bara ett aber med att skolan börjar i morgon igen, och det är att behöva vakna klockan sex. Min biologiska klocka ( är den genetisk månne ??) vill vakna två timmar senare.

En annan klocka som alltid är inställd på samma sätt, och inte är så mycket att göra åt, det är kissnödighetsklockan. När ögonen får syn på hemhuset, så slår kissnödigheten till. Alltid. Det gäller att rusa in och uppsöka lämplig plast för benägenheten. Att ta av jacka och kängor, det är inte att tänka på.
Nyckelhålsinkontinens, kallar Ingela det..... hon som bor i det  vita huset med damm och bastu.  Som dom använder varje vecka.... är både imponerad ... och lite avundsjuk.

Avundsjukan är genetisk.... för det var min mor på allt och alla..... eller också är den icke genetisk men har haft grav miljöpåverkan.

Idag blev det mest svammel.... vilket det f.ö. ofta blir .... I morgon börjar vardagen igen... och då brukar det inte bli så mycket tid, vare sig för fotopromenader eller svammelblogg.

På rimfrostrundan passerades i tur och ordning: Gunnars Flathult, Spolabohusen - i vilket ett bästa spinnmixledaren Madde bor,  Ingela och Ingemars Rörstorp samt Marks och Gs Flathult.

Fantastiska framföranden

Första gången jag besökte en julkonsert i Voxtorps pastorat ( församling?), det var på trettondagen 2012.
Jag var ensam stalledräng i dotterns och svärsonens hus i Hjälshammar, och ville ha något att förströ mig med i min ensamhet. Då hittade jag en annons om en trettondagskonsert i Gällaryds kyrka, och letade mig på slingriga vägar till en plats jag aldrig tidigare besökt, "långt in i de småländska skogarna".
Jag glömmer aldrig den konserten, för den var så otroligt bra. Det var bl.a två systrar från Gnosjö som var solister, och som tillsammans sjöng "The Prayer". Det var ett framförande som suttit kvar i minnet sedan dess.
Förra året var det äntligen läge att besöka trettondagskonserten i Voxtorps pastorat (församling ?) igen. Då var den på betydligt närmre håll från dotterns och svärsonens hus i Hjälshammar, för då var konserten i Tånnö. Nu var jag inte ensam, utan hade med mig dotter och make, och alla var vi lika lyriska över de fantastiska framförandena som vi fick höra.
"The Prayer", en av de vackraste musikstycken som jag vet, framfördes ånyo, denna gång av två harmoniserande röster, Maja Björk och Johan Hultgren.

Årets trettondagsresa gick inte till Hjälshammar, utan till Ulås, Kroken. Dottern har tillsammans med make, hästar och katter bytt bostad, och är nu medlemmar i pastoratet (församlingen?) med de fantastiska trettondagskonserterna.
Naturligtvis blev det ett besök i den fina kyrkan i Gällaryd.

Vi var ute i god tid och fick bra platser, i den vid konserttid,fullsatta kyrkan.

Årets konsert var ännu bättre än tidigare, ja, det är otroligt att ett så professionellt framträdande som detta, kan komma till stånd på en plats "långt ute i de småländska skogarna",

En riktig operasopran, Isabella Frisk,  framförde flera välkända stycken, bl.a. Marias vaggsång, kompad av urduktiga musiker å flygel, violin och cello. De båda stråkmusikerna framförde kvällens absoluta höjdpunkt, La  Muerte del Angel. Vilken upplevelse att få höra detta dramatiska stycke stråkmusik!

Kören var superbra, och variationen av olika typer av julmusik var superb.
"The Prayer" fanns med i år också. Jag hade kameran med och passade på att föreviga musikstycket, så att jag kan ta fram det när jag vill under året.


Tack för en. återigen, fantastisk  trettondagskonsert/gudstjänst.

Jag har ett råd till er: Låt någon relativt god filmare, med stativ och bra kamera, filma nästa konsert som ni genomför, för att sedan lägga ut den på Youtube, till alla som vill njuta av bra musik.

Om livet vill  oss väl, så återkommer vi förstås igen, nästa trettondagen 2018.

Kallt, klänning och kreativitet

Idag var det lite kallt ute. För kallt, tyckte en del. Katterna till exempel.
För egen del, så tycker jag att dagens väder är ett perfekt vinterväder. Lite, lite snö -  inte mer än att man kan ta sig fram överallt - 8-10 grader kallt, sol, vindstilla. Det blev en ljuvlig promenad runt Kroken och Stockremma.... på vägar och tydliga stigar.

Kände lite dåligt samvete för att jag inte stannade till och sa hej till den som bor i detta huset. Förr gjorde jag ofta det. Tänkte tanken idag.... men sedan insåg jag att jag hade så mycket kläder på mig att det bara varit besvärligt att behöva lossa på skor och jacka och halsduk..... Eller också är det så, vilket jag tror, jag blir allt mer asocial för var dag som går.....

När jag kom in i skogen insåg jag att det var fler än jag som var ute i det vackra vintervädret. En något större skostorlek än mina kängor, storlek 40, samt en hund, hade irrat omkring på en del av stigarna. Tror att det kunde vara en sådan där otäck djurmördare....

Vi har inte hittat på så mycket under 2017, så C-E tyckte att det började bli lite segt här hemma. Bio i Borås kanske. Och möjligen lite shopping.

Den här klänningen har kommit upp som annons i mitt Facebooksflöde under flera veckor. Har gillat den så mycket att jag påbörjat en beställning av den. Idag gick jag rakt in i affären och kollade om den var så snygg som jag tycker då jag ser den på bild.
Det känns alltid så avslappnat att besöka Zizzi, affären för storvuxna kvinnor. Man blir mottagen av en expedit som har lite extra hull lite varstans, och man får konstruktiva råd. Man känner sig hemmastadd, avslappnad och öppen för de tankar som butikspersonalen delar med sig av.
Klänningen var snyggare... och skönare ... än  jag vågat tro. Den kommer att bli en favorit!

Nya glasögon, fotokromatiska, sådana där som UV-strålning förvandlar till solglasögon, blev också beställda på Smarteyes. Jättebra service där också... och jag fick till ett par häftiga bågar som jag verkligen gillade. - Vad billigt, sa jag, då jag fick priset för det beställda.  Expediten tyckte nog att jag var knäpp. Men glasögonen, som förhoppningsvis räcker i 3-5 år, kostade inte mer än en tusenlapp mer än vad en lagning av två tänder gjorde i veckan.... och ungefär hälften av de motsvarade glasögon som jag köpte hos vår lokala optiker i Tranemo för, gissar jag, fyra år sedan.... Så jag tyckte att glasögonen var billiga... och gick alltså direkt över gatan och inhandlade en ganska så prisvärd klänning....

Så var det bion då. Det fanns inte så mycket att välja på, så att det fick bli fortsättningen på historien om hundraåringen som försvann från äldreboendet i Malmköping.
Filmen har ju fått blandad kritik... men en massa nomineringar till Guldbaggen. Jag hade inga större förväntningar på innehållet, faktiskt. Filmen var ganska så seg i början, men efter en stund så fann jag mig själv sittandes storskrattandes i den fullsatta biosalongen. Och jag hör ju inte till de mest lättskrattande människorna, precis.
Filmen visade på en stor uppsättning kreativitet hos manusförfattarna och maskörerna, inte tu tal om den saken. Det var en underhållande historia, men något budskap, det fick man allt leta efter. Skönt att få skratta en stund, iallafall.

Nöjd med dagen - den vackra promenaden i den torra, kyliga, friska luften, inköp av klänning och glasögon och ett skrattframkallande biobesök. Samt en pizza ( den tredje inom bara några veckor) på favoritstället Granada... det tycker jag är en alldeles utmärkt trettondagsafton.

Skuld, synd, skäms

- Det är min skuld, sa C-E. Det är min skuld att julgranen barrar. Jag glömde att ge den vatten, när vi satte i den.
Skuld! Jag verkligen hatar det ordet!  ( Det finns f.ö. de som hatar ordet hat också...jag tycker att det är ett bra ord för en stark känsla) Vad då skuld? Står man i skuld, så är man ju skyldig något. Vem sjutton är skyldig något, för att en gran barrar.  Vad det handlar om, det är det är ett förbiseende, glömska,  distraktion.
" Det är aldrig ens skuld att två träter". Vore mera rätt att säga att en konflikt, en ovänskap inte beror på en part, utan beror på tillkortakommanden, misstag, obetänksamhet, stolthet, hämndlystnad.... hos alla de parter som konflikten berör. Men skuld? Ja, i den mån man skyller på varann... och det har vi människor en alldeles förtvivlad benägenhet att göra.

Ska det vara så svårt att säga: - Förlåt, jag tänkte mig inte för, jag gjorde fel.
??
 Nä, det där med att man måste skylla på någon annan, det förstår jag bara inte.

Julgranen är förpassad ut i det kalla, vintriga igen. Det var en särdeles fin gran vi hade i år.
Var det synd att den inte fick stå inomhus och bli betittad och beundrad i mer än två veckor?
Var det synd att hugga den från sin plats i skogen? Den lilla granen hade alla förutsättningar att bli stor och präktig, om den fått växa i ytterligare ett antal decennier.
Det är mycket som är synd här i livet. Det är synd att tiden går så fort, att livet är så kort, att sommaren tar slut....och visst var det synd på en sådan fin gran att den inte fick växa och bli stor. Men det var knappast synd att slänga ut den, det känns alltid lika skönt när juletiden går mot sitt slut och vi går mot ljusare tider igen.
Det finns det som är synd "på riktigt" också.... men det vill jag kalla orätt. Synd och skuld, det är ord som bara trycker ner oss människor, som får oss att må dåligt. Dåligt mående människor gör ofta orätta saker, vill hämnas den eller dem som fått dem att må dåligt.

Skam är ingen trevlig känsla att känna. Men mänsklig. Visst skäms man lite då och då. Framförallt för dumma tankar eller för att ens obetänksamhet gjort någon annan ledsen.
För det mesta så skäms man ett tag, och så hoppas man att man ska slippa skämmas för samma sak en gång till och sen går man vidare. Ibland får man be någon om ursäkt för sitt dumma beteende...

Välden är ingen genomtrevlig plats. Det är många som borde skämmas för vad de säger och för vad de gör. Det gäller myndigheter och personer i ledande ställning, det gäller media, det gäller grupperingar av människor.Men man tycks inte skämmas. Man skyller på någon annan i stället.

Under helgen som gick, så var raketer och smällare ett stort problem. Ungdomar siktade på oskyldiga personer och på sådana som försökte hålla ordning.  Jag blir upprörd och jag blir ledsen, när jag läser om detta, och tänker att vore jag förälder till dessa ungdomar, så skulle jag verkligen skämmas.  Är det inte ett fruktansvärt misslyckande att inte lyckas uppfostra sida barn  så att de håller sig inom lagarnas gränser? Eller är det Sverige som samhälle som ska skämmas? Skämmas för att vi/man inte lyckats ta hand om människor i utsatta grupper... utan i stället under senare år, kliat de som redan är på grön kvist, på alltmer på deras breda ryggar.
Jag vet inte, men jag tror att det är så. Att det blivit så, det är synd, tycker jag.  Någon skuld, det är ingen beredd att att på sig....Jag tror inte heller att det skulle bli bättre av det, det skulle vara mycket bättre om alla erkände sina misstag och började jobba på att rätta till dem!

MitteMellan

Det så man känner sig i dag, tycker jag.
MITTEMELLAN.

Mittemellan 2016 och 2017. Detta trots att år 2017 enligt den gregorianska kalendern oomkullrunkeligen  har inletts.

Mittemellan helg och vardag.  Det har varit fullt upp sedan luciatid. I morgon är en dag, med enbart ett tandläkarbesök inbokat.

Mittemellan  ledighet och arbete. En vecka är det kvar av lovet.  Även om jag inte riktigt vet hur mina arbetsveckor kommer att se ut under våren, så behöver jag börja planera för den första veckans arbete ändå.

Mittemellan  höst och vinter.  Med någon veckans vinterkänningsundantag, så har det varit en lång höst. En fin höst tycker jag. Snart måste väl vintern komma, för det brukar det göra varje år, om bara för några veckor.

 2016 var ett bra år. Ett överraskningsår.  Ett år då jag, som vanligt,svajande upp och ner i mentala dalar och toppar. Den delen tycks bli värre med åren....oroar mig för allt.... och så går det oftast bra.. hade inte behövt oroa mig.

Överraskningarnas år. Vem kunde tro att singelkillen, som tillsammans med sin familj firade julafton med oss 2015, ett år senare skulle vara både sambo och far till en liten tjej.

Vem kunde tro att jag under 2016s sista månader skulle sticka babykläder åt en liten kille, som snart ska se världens ljus. Vårt barnbarn!

Vem kunde tro att jag också skulle sticka raggsockar till en trevlig skånekille, som blivit del av vår lilla familj under året .

Och vem kunde ana något om flyttlasset som gick  under årets sista vecka, då när det var nytt år förra gången.

2016 år sista timmar, firades traditionsenligt, med samma vänner som under många år tidigare,,,, ja, sedan förra århundradet....
Knytkalas är det som gäller, där värdparet står för huvudrätten.

I år var det vår tur att vara värdpar.  Något som jag förstås oroade mig för i flera dagar.  Naturligtvis avlöpte allt hur bra som helst.
C-E fixade maten, jag fixade välkomstdrink och dukning.....och lite grönsaker till huvudrätten.

När fem timmar återstod av året som passerat, kom de tio gästerna med sallad, bröd och ost, förrätt, efterrätt och tolvslags-dricka. Något mousserande, detta år var det en god cava.

Nyårsmeny 2016 var nog en av de bästa vi fått till. En del av det hela, det var att man till varje rätt serverade ett passande vin. På det sättet kändes det som en riktigt högklassig måltid. En festmåltid, som den bästa restaurang skulle ha svårt att nå upp till, vad det gäller kvalitet och smak.

Välkomstdrink: En drink gjord på gin, färskpressad citron i sockerlag och prosecco.
Förrätt: Ostsallad med sparris, äpple och räkor. Serverades tillsammans med frökäcke och halvtorrt vitvin.
Huvudrätt: Vitlök och fetaost-späckad fläskytterfilé, serverad  med rostade rotfrukter, hasselbackspotatis och kantarellsås, sallad och brytbröd. Ett spanskt rödvin serverades till detta.
Efterrätt: Kladdkaka med grädde och frukt, hemgjord hallonglass samt pannakotta med blåbär tillsammans med ett vitt dessertvin .
Kaffe + chokladbit, fick avsluta den nästan fyra timmar långa måltiden.

Absolut trevligt med denna tradition, kul att träffas, åtminstone en gång om året.  Visst springer vi på varann lite då och då under året, men den enda gång vi socialiserar på detta sätt, det är på nyårsafton. Tror att många har liknande nyårstraditioner....

 Mittemellan eftermiddag och kväll, i den tilltagande skymningen denna första dag år 2017, önskar jag alla som letar sig till min bloggsida, ett riktigt bra, positivt och innehållsrikt 2017.

Fåglarna på bilderna, dom fotograferade jag mittemellan promenad och lunch, med fönsterrutan mittemellan kamera och motiv.