Lyxliv

Vad lyxliv är, det kan man ha ganska så olika åsikter om. En del tycker kanske det är att resa omkring i världen, att bo på dyra hotell, att äta dyra middagar, att dricka dyra viner, att klä sig i märkeskläder.
Andra kanske anser att lyxlivet består av stora hus, centralt belägna stadslägenheter.... eller ostron och champange.

För egen del, så tycker jag att jag haft ett riktigt lyxigt liv under helgen.

Bara det, att jag efter alla schemaändringar som måst till, har möjlighet att  lämna mitt jobbet klockan halv ett på en fredag, känns som en lyx. Skolveckan är klar, skolveckan var kul, det mesta är  fixat inför nästa vecka.

Efter mer än fyrtio år i skolans värld, efter mer än fem år med nya läroplanen, så går skolveckoförberedelserna ofta ganska snabbt. en lyx, som jag tycker att jag, med ålderns rätt, är väl värd.

Mot Malmö styrdes färden, under den vädervackra fredagseftermiddagen.

Från Hyltebruk, ända ner till Malmö, syntes tunna snötäcken breda ut sig över det ännu vilande vårvinterlandskapet. Lite omvänt, normalt brukar vi åka från vintern här hemma, till våren i Skåne. Nu kändes det lite tvärtom.

Fast ändå inte. Här hemma är snödroppar i tidig knopp. I Malmö hade de tidiga vårblommorna  kommit en bra bit på väg, och tittade ganska så oförskräckta upp genom snön. De visste ju att vintern bara var på temporärt besök.

Där fredagssolen kommit åt, så var snön redan borta och man kunde verkligen känna hur nära våren man är. Så där 25 mil....och ett antal klimatzoner.

Lyxig fredag betydde snabb promenad från Mäster Palmsgatan till Lilla torg och ett besök i Gudrun Sjödén-affären. Visste  vad jag var ute efter, det hade jag kollat i senaste katalogen. Det var tunika och  T-shirt med kattmotiv. Dessa provades, färg valdes - och visst är det lyx att kunna gå in i en affär, vars produkter man trivs med, och kunna köpa det man vill... ?

Träffade Karin på Kafferosteriet och smakade lyxigt kaffe från både Indonesien och Brasilien.

Sushi på japansk restaurang, kan även det hänföras till lyx.

Att sova på en tjock el- uppblåsbar madrass, det är verkligen betydligt mera fashionabelt, än vad det var på den tiden man fick blåsa upp sin luftmadrass med egen utandningsluft - och på morgonen finna sig liggandes nära golvnivå, då den koldioxidhaltiga gasen inte velat stanna kvar där inne i den gummiluktande liggplatsen.

Dåliga vädret i medelhavsområdet, kunde inte avspeglas i Möllevångstorgets rika utbud av frukt, grönt och  blommor.  Det är en absolut njutning att gå på torget en lördagsmorgon och kunna vraka och välja bland alla nyttigheter. Förstår bara inte hur man kan sälja sina varor för nästan inget pris alls. Blir det pengar över till någon form av lyx, för alla försäljare, alla med icke-svensk bakgrund?
... För jag kan inte tänka mig att detta är en del av organiserad brottslighet.... läste nyss något om att man ska vara misstänksam om man  köper varor eller tjänster till oproportionellt låga priser....

Lyxmat? Ja, för mig är det det. För mig är falafelrulle bland det godaste som finns.

Med lunchmaten förpackad i rullar och bröd, lämnade vi Skåne och drog norrut igen.

Dryga två timmar tar det att köra mellan Malmö och  Ulås, Värnamo.

Moster åkte med till Småland, för att träffa Konrad för första gången.  Ljuv musik uppstod genast mellan de båda.

Sin mormor har Konrad träffat så många gånger, så att han känner sig ganska så uttråkad av henne....

Efter det att alla var mätta och nöjda, så var det gott att komma ut och röra på sig. En promenad med döttrar, hästar och Konrad, fram och tillbaka till den fortfarande isbelagda Hindsen, passade bra, under det C-E  och Martin hämtade det sista som var kvar i Hjälshammarstalllet, innan det nu ska gå över till andra ägare.



Det är mitt lyxliv, det livet jag fått leva i helgen . Den allra största lyxen, det är att få träffa mina fina döttrar, att få uppleva lille Konrad och att få invänta ännu ett litet spirande liv.

Dagens lyx...... en välbehövligt lugn söndag.

Rosor

Mitt förhållande till rosor, är tudelat.
Rosor kan vara det vackraste blommor man kan se, men också de tråkigaste och mest besvikelsegörande.
Förr i tiden kunde det hända att jag kunde få en bukett rosor. Kommer ihåg en gång för många år sedan, då C-E kom hem med de mest fantastiskt vackra rosafärgade rosor. Dagen därpå nickade de alla. Slappa och sega, hängde de med sina blomhuvuden.
Jag tog med buketten och åkte till affären där de var köpta. Där fanns igen ångervecka... de bara ryckte på axlarna och tyckte att sådant kan hända....
Många gånger har man fått plocka den ena  hänghuvade rosen efter den andra, från rosbuketterna. Till slut så har det - i bästa fall- funnits någon enstaka stoisk ros kvar, som har hållit ut mer än några dagar.
Efter förra årets luciauppträdanden på det stora företaget, så fick jag en otroligt fin bukett med vita blommor. Det var säkert  fem olika slags blommor, uppblandade med vintergröna kvistar. De två rosorna fick jag plocka bort efter två dagar. Då hade de förlorat all spänst. Resten av buketten kunde vi njuta av ända tills nyår.

Bakom vårt garage, tyckte jag att det skulle passa med några olika rosenbuskar. Inköpte dylika och inväntade vackra blommor. Bladlössen hann äta upp både blad och blommor innan de var klara för avnjutning.  Skrumpna rosenblad har återkommit sommar efter sommar. Jag har, under blodsutgjutande och svettdroppar, försökt gräva upp de bladlössattraherande växterna.  Trots djupgrävning, så kommer det upp några skott varje sommar. Nu använder jag sekatören så fort de syns, och hoppas på utmattningsutrotning.

Min barndoms doftros/bonna-ros fick följa med mig in i vuxenlivet. Den växer och frodas och gläder oss med rik blomstring. Att sätta ner näsan bland kronbladen, ger en flashback till solig barndomssommar. Det är sällan som jag faller för frestelsen att plocka in några av de väldoftande blommorna i en vas, för jag vet att då får jag plocka avfallna rosenblad nästa dag. "Rosor fallnar lätt" som min mormor uttryckte det. Men njuter av att ha dem vid husknuten, det gör jag.

Under många av oktober-novemberbesöken i London, så har vi besökt Queens Mary´s rose garden i Regents Park.  Rosenprakten där är helt otrolig, man vandra mellan hundratalet  olika odlingsbäddar av namngivna rosor.  Det är så nära "paradiskänsla" som man kan komma.

I onsdags, dagen efter ( den alldeles för upphosade, tycker jag) hjärtansdagen, besökte vi Lidl. Inhandlade tio rosor för sammanlagt 30 kronor. En halv vecka senare så är rosorna lika fasta och de öppnar sina kronblad  alltmer för varje dag. Fairtraderosor, sägs det dessutom vara, enligt en påklistrad etikett. Förstår bara inte hur man kan sälja rosor till det priset, förstår inte hur Lidl-rosor kan stå sig mycket, mycket bättre än blomsterhandelsrosor. ( Har nämligen samma erfarenhet från tidigare ros-inköp på lidl... två-tre veckors hållbarhet)

Blommor, det är den absolut bästa present som jag kan få.... men helst inte rosor.... där kan presentglädjen lätt förbytas i besvikelse.
Men nästa gång som vi passerar en Lidl-affär, så får det bli ett stopp.....för de rosorna tycks vara av en alldeles särskild kvalité.

Förfall

 "Gamla människor är vackra"  Så tycker en del. Vilket man förstås  får tycka.  Men frågan är vad det är man bedömer; människan eller utseendet?

För inte blir man vacker när man blir gammal ! Förhoppningsvis har man blivit vis nog att bli en bättre människa men inte ens det är en självklarhet....

Under de senaste veckorna har jag haft anledning att titta på gamla foton, och genom de gamla bilderna bli medvetandegjord om det kroppsliga förfallet. På  fotona från åttiotalet ser jag en snygg tjej med glada ögon och smal midja.
På nutida foton är allt detta borta, det kroppsliga förfallet är så uppenbart.
Det är så livet är, jag vet.... men man blir ändå lite vemodig av att erfara skillnaden...

-

Vi var på Lorensberg och kollade på "Macken" igår.  Den uppskattade tv-serien från åttiotalet hade, trettio år efter sitt ursprung, gjorts om till scenföreställning. Det var de gamla kända låtarna, det var de gamla välbekanta sketcherna.  Aktörerna var till två tredjedelar de samma som 1986.
Det kroppsliga förfallet var tydligt på några av dem... på några inte alls lika tydligt.
Tidens tand undgår inte någon, men den biter hårdare på en del. Genetiken har sannolikt en avgörande roll. Mat/dryckesintag och graden av träning påverkar säkert också.

Sångrösterna hos de drygt sextioåriga herrarna, det var det inget fel på.
Min egen pipa, den har väl aldrig varit något att skryta med, men förfallit,  det har även den gjort.
Underhållet av den har varit alltför dåligt.



Något som har förfallit, det är vårt sociala nätverk. Speciellt alarmerande är det för oss som börjar komma till åren.  Man vet ju att man själv förfaller alltmer, och kommer att behöva hjälp att klara sin vardag, så småningom.
När hus och trädgård blir för mycket att orka sköta, då vill man ha en trygg plats att tillbringa ålderdomen på.
På åttiotalet var detta en självklarhet, idag så finns inte den tryggheten kvar längre.  Man hör veckoligen talas om  människor på mer än 90 år som nekas äldreboende eller multisjuka åldringar som får nöja sig med  några korta besök av hemtjänsten per dag.

Hörde på radion en kvinna, nybliven pensionär, som hade hört av sig till de sociala myndigheterna i sin kommun, för att ställa sig i kö till en plats på ett äldreboende. Hon räknade med att det kunde vara "lagom"  att ställa sig i kö vid 65 för att vara säker på att ha en plats då hon blir 80. Så klokt tänkt!
Om det var möjligt? Inte då, inte i ett socialt nätverk i förfall och sönderfall.

Tänkte mig en promenad på grusvägen idag, men då den var alldeles nedisad bitvis, så blev det skogsväg och asfaltsväg i stället.
Passerade detta område och funderade på om det handlade om förfall.
Naturligtvis inte! Det är ju tvärtom ett föryngringsområde.
Är väldigt glad att den genetik som jag själv bär inom mig, också har fått möjlighet att föryngras.
Och att förädlas.

Skitig och stadd i förfall, ska den här snöskulpturen tillbaka in i kretsloppet igen.

Det är trots allt en ynnest att få vara människa och ha ett bra liv, även om man tycker att ens spegelbild ser lite konstig ut, Fast... ibland händer det allt att jag blinkar lite finurligt åt den halvgamla tanten i spegeln och tänker - Du duger bra!

De vackra rosorna ( a 29 kr från Lidl -otroligt billigt!) har en kort vackerhets-tid.
Förfaller, det gör allt, även om det tar olika lång tid.

Det är bara att inse att vi alla har en plats i ett kretslopp och bör ta till vara  vår tid på ett sätt som vi blir nöjda och glada av.
En glad människa, det är en vacker människa - ung som medelålders som gammal. Hos en glädjespridande person, så noterar man inte det naturliga förfallet på samma sätt, man smittas av gladhet och positivitet i stället.

Halvvägs

Tiden går fort när man jobbar och minst lika fort när man är ledig.
Över huvud taget, så gör tiden med en rasande fart, det är nog de flesta överens med mej om.
Lite för fort ibland....¨
Halvvägs in i sportlovet har vi, som har lov vecka 7, kommit. Lite drygt. Medan de som har lov vecka 8, nu räknar ner för ledighet.

Vilket fantastiskt väder det varit!  Klarblå himmel och flera plusgrader under dagen. Krispigt och vårvinterdoftande på seneftermiddagen, då solen sänkt sig i en kaskad av röd-orange färgskiftningar.
Långpromenader har det blivit varje  dag, så här  långt.  Har försökt få till olika rundor varje gång, variation, det är ju också ett nöje.
Rundor här hemma, i olika riktningar, har det blivit. Igår gick vi runt Tranemosjön och idag tog vi en häst och barnvagnspromenad i Ulås.
Gissar att det är drygt  en och en halv kilometer på bra skogsväg, från Martin och Johannas - och Konrads - hus i  Ulås till Hindsen,
En tur och retur till isbelagd sjö, det blev dagens promenad, tillsammans med två hästar som behövde motioneras.

En liten bit ut i sjön finns ön med denna lilla stuga. Skulle ju funkat att ta sig över dit idag, men övervägde inte ens den tanken. Är alldeles för isfeg...... tror ju inte att isen skulle hålla tunga mej... Ska bli spännande att gå hit i sommar och se om det bor någon i stugan då.  Skulle kunna tänka mig att hyra stugan i två dygn.... och bara vara. Fast egentligen vet jag inte om jag skulle klara att bara vara i 48 timmar. Men jag skulle behöva träna på det. Då skulle nog tiden gå långsamt....

Mer än halvvägs genom vintern, har vi kommit.  Känns lika fantastiskt varje år, då ljuset kommer tillbaka, och det är ljust nästan till klockan sex. Även om det blir "bakslag" och mer snö och kyla, så är vi på väg mot den levande årstiden. Tänkte det idag, då jag gick omkring i området kring familjen Fribergs nya hem, att det ska bli väldigt intressant att se vilka vår och sommarblommor som är vanliga här och vilka träd som finns, mer än de vanliga, björk, asp och sälg.

Det blir förstås många bilder tagna på den här lille killen.  Har bestämt att jag inte ska hänga ut honom på Facebook eller Instagram, det får hans föräldrar göra, om de så tycker. Men på bloggen får han visa sig, där är han lite mindre offentlig. Kloka ögon har han, undrar vad de ser? Halvvägs till tokiga tanten med kameran?

Halvvägs in på lovet har den myckna utevistelsen i den härliga vårvintern, gjort mig ganska så sömnig.Känner mig halvvägs på väg till sängen, fast klockan bara är halvvägs till klockan 22. Att sova en stund längre på morgonen, jämfört med olovliga dagar, det gör en inte ett dugg mera kvällspigg.

Sportlov

I morgon börjar sportlovet.  Lite lugn för elever och lärare. Eller lyx?
Sportlovets historia började på 1940-talet ( källa: Min grej of the day från förra året), dels för att ransonera på bränsle i kalla februari, dels för att storstadsbarnen skulle få möjlighet att åka till fjällen  och dels för att undvika att alla de infektioner, som även under 40-talet var riktiga februarimarodörer, skulle sprida sig.
Funderar på om sportlovets historia snart är all. Skolpolitiker har ju flaggat för att barnen ska få färre lov, så att de har möjlighet att få sig mera kunskap till livs.  ( Så otroligt dumma politiker ! Fattar de inte att 1. Kunskap är inte vägen till livsframgång. Visst är det bra med lite grundkunskaper, men det är ju ändå möjligheten att få använda talanger och intressen ( + även kunskaper och förmågor) och framförallt att inneha ett jäklar anamma, som till stor del bidrar till ett rikt liv. 2. Ledighet, utevistelse, batteriuppladdning lägger en god grund till fortsatt kunskapsinhämtningmotivation.)

Det jag kommer ihåg av mina barndoms sportlov, det är  skidåkning i  backen bakom huset.  ett harvande upp och ner för backen. Lagom brant ( flack) för feg tös. Bra sportlovsmotion, var det iallafall.
Ungdomsårens sportlov kommer jag inte alls ihåg, sannolik var det bara en välbehövlig ledighet.

Under de år som jag och C-E bodde i lägenhet i Tranemo, så inbjöd elljusspåret och andra spår till skidåkning. På den tiden var det snö på vintrarna, och längdskidorna användes en hel del.

Tre år i rad, åkte vår familj med organiserad bussresa till Ottsjö på sportlovet. Vi har då kommit fram till åttiotalets sista år.  Jag hade  kommit till mogen ålder, då jag stod på slalomskidor första gången, och någon" riktig" slalomåkare blev jag aldrig. Men ner tog jag mig, om än med inslag av plogsvängar och skidor som höll sig ganska så brett isär.  Och roligt att svänga nerför blåa - blå/röda backar det tyckte jag allt att det var.

Efter det blev det Härjedalen, och senare Sälen under sportloven, i hyrda stugor och i egen bil.
Under flera år åkte vi tillsammans med goda vänner. De, som inte hade samma feghjärna som  jag, lärde sig åka slalom lika bra som om de börjat då de var barn.
Ja, det var roliga veckor. Veckor som man mådde bra av, eftersom man fick röra sig mycket och fick frisk luft.
Längdåkningsskidorna var alltid med, och de allra mysigaste utflykterna, det var då man  gick på tur, med en våffelstuga som mål.

Vi åkte till Sälen under några kortveckor, även efter det att döttrarna blivit vuxna, jag och C-E.
Det är roligt att vara i fjällen, men det är så långt att köra.

Tänker att man kunde åka tillbaka någon gång, om man är pigg pensionär om några år. Vore härligt att åka under icke lovtid. Ett aber bara, idag har alla hjälm i backarna. Vet att det är bra, en gång ramlade jag i en backe i Vemdalen och slog i huvudet rätt ordentligt.... MEN det ser ju lite fånigt ut på en tant som knappt har styrfart på skidorna.

För några år sedan kom jag på att vi gott kunde göra något "roligt" på sportlovet igen, förslagsvis åka till sol och värme.
Madeira hade länge varit en ö som jag velat besöka, och det blev verklighet för fem år sedan.

Jättefin plats, men  lite för kylig för den som ville använda sommarkläder fullt ut.

De tre följande åren gick resan femtio mil söderut, från Madeira räknat, till Teneriffa. Charmlöst, men bekvämt, att bo på samma hotell varje år. Visst är det varmare och soligare på Teneriffa, jämfört med Madeira, men vi fick uppleva alla slags väder under de sammanlagt tre veckorna. Från regn och 10-12 plusgrader och snötäckta berg i fjärran till riktigt varma sommardagar på mer än 25 grader.

Förra året blev det ett sportlov på hemmaplan, så även i år. Bidragande orsaker är absolut C-Es känslighet för alla virus och bakterier som han träffar på..... och kanske också lite olägenheten med en påse på magen, då det är fråga om att sola och bada.

För tillfället har jag varken längtan efter solsemester eller vintersemester under det annalkande lovet.
Jag är alldeles nöjd med långpromenader och resor till Göteborg ( för att se musikalen Macken), till Värnamo ( för att träffa Konrad och hans mamma/föräldrar) samt till Malmö (för att träffa Karin och Marcus) under den kommande ledigheten. En promenad på Östra stranden och fika på  Café regnbågen i Halmstad, ser jag också fram emot.  Fördelen med att ge sig av från hemmaplan det är att man släpper tankar jobbet.  Det gör man inte här hemma.

Mina sportlov börjar närma sig slutet. Många har det ju blivit, från sju års ålder och framåt. Under lärarhögskoletiden, så var det (nog) inte fråga om lov, men jag kommer inte riktigt ihåg. Men 12 skolår + dryga 40 år i skolans värld genererar en hel del skollovsledighet.
Om jag räknar rätt, så börjar sportlov nummer 53 i morgon. SMHI lovar sol!

Tävling

Tävling, det var temat för den argumenterande texten, som eleverna i sexan skulle skriva i årets nationella prov.
" Tävlingar i skolan, bra eller dåligt ?".
De flesta av mina elever, tycker att det är ok att ha tävlingar i skolan,bara det inte blir för många.
Andra diskuterade vad tävlingar egentligen är; är det här med betyg också en tävling? Många känner det så.

 
I min skolvärld, för lång tid sedan,  så hade vi en friidrottstävling på mellanstadiet. Eller rättare sagt två, både på skolan och sedan inom kommunen. Jag var inte speciellt intresserad av de tävlingarna, i skolans resultatlista låg jag alltid bland de sista, och till kommuntävlingen blev jag förstås inte uttagen. Men jag kommer ihåg att det var kul att åka iväg till Dalsjöfors och träffa elever från andra skolor.
Det där med att ha idrottstävlingar och socialisera  ( ja, en elev använde det ordet) sig med andra, det är något som mina elever också uppskattar.

Redan när jag var barn, så fanns "Vi i femman". Jag hade en liten dröm om att få vara med i radioprogrammet, för i min lilla klass, så var det självklart att jag skulle vara en av de ( tror jag) tre utvalda. Jag kommer inte ihåg om vi var med i någon uttagning, men jag vet att i någon radioprogramtävling har jag aldrig varit med. Inte heller med någon av mina klasser. Tyvärr! Det hade varit kul att få leva sin dröm genom sitt jobb. Det kan bli så att jag har en femma nästa år (min sista klass) och får en sista chans.

Några tävlingar kan jag, med stolthet, säga att jag har vunnit med mina elever.
Med min sista klass i Dalstorp, så vann vi Läsfrämjandets tävling. Det gällde att jobba med och redovisa språkutvecklande arbetssätt.
Jag vet att jag  skickade in en ganska så kort sammanfattning på vad vi jobbat med och jag kommer ihåg att Bengt Westerberg ( ja, han den gamle politikern) ringde till skolan samma dag som min mamma dog, och talade om att vi vunnit. ( Sådana dagar minns man... den var den 24 maj 2001...)

Det var en åk 4 som vann, den största klass som jag någonsin haft, och jag och min kollega fick åka till Bokmässan och ta emot priset. Det var böcker och T-shirts... och sedan inträde och åkband på Liseberg. Ja,det var en kul vinst.... en tävling som vi vann, utan att egentligen göra mer än vad vi gjorde genom den vanliga undervisningen. Det var mycket teater och drama som ingick.... sådant som är svårt att hinna med numera.
Vi blev omnämnda i radio och i lokalpress... ja, det var kul.

 Med en av mina grimsåsklasser, så vann vi en uppfinnartävling. Vi var på  Världskulturmuseet i Göteborg och ställde ut våra uppfinningar. Alla i klassen, inklusive medföljande föräldrar, blev mäkta förvånade, då en av klassens uppfinningar stod som segrare.  Vad vi hade "uppfunnit", det var en väckarklocka som inte gick att stänga av, förrän man knappat in svaret på en multiplikationen.
Synd att inte priset var att uppfinningen skulle tillverkas på riktigt.
Det var iallafall kul att få en resa med Stena Line till Fredrikshamn.

Året efter förbjöds alla resor där föräldrar agerar chaufförer. Riktigt synd tycker jag, sådant ska bestämmas av föräldrar och inte av skoltjänstemän, enligt min mening. Slut blev det på möjligheter till att delta i olika evenemang/tävlingar som kräver förflyttning från vårt lilla samhälle.

Jag är väl ingen tävlingsmänniska. Fast det är inte riktigt sant. Vi har ju, tillsammans med C-Es extremt allmänbildade syster och svåger, deltagit i ett antal Quiz i närbelägna orter.  Där är det bara vinst som gäller. Att bli tvåa, det är inget att sträva efter. Har lite ångest över att delta i sådana tävlingar, tänk om vi inte vinner.
Styrketävlingsmänniska, det är jag nog också. Tjock tant har inte bara fett, utan även muskler. Vilket hon  måste bevisa gång efter annan.Igår bar tanten en lite onödigt tung låda över skolgården. Det fick ryggen lida för resten av dagen....

De första dagarna efter sportlovet, så är det gemensamhetsrättning av de nationella proven. - Hur många A fick du i din klass? Det är också en tävling.
 Den tävlingen gillar jag inte.

Förnamn

Britt Anna-Lena, det är jag det. Eller rättare sagt, mitt namn.  Anna-Lena, det är jag det. Britt har jag ett ganska så frostigt förhållande till.
Min pappa ville att jag skulle heta Britt, då när jag föddes för 63 år sedan. Mamma ville att jag skulle heta Anna-Lena. Flera år tidigare, hade hon läst en följetong i en veckotidning, om en flicka som "det var synd" - ja, hon uttryckte det så - som hette Anna-Lena.  Hon tyckte att namnet var så fint, att hon ville döpa sin dotter till det namnet. Medan jag ju kan tycka, att man skulle vilja döpa sitt barn efter någon som det gått bra för....
Som det så ofta blir, så blev det mamman som fick namnge den förstfödda.
Nåja, jag gillar mitt namn. Men Britt det gillar jag inte. Det låter som ett kastat spjut. Shit, det har nog hänt att jag levt upp till mitt andra namn. Flera gånger.

Min pappa fick ge min bror sitt namn, då han såg dagens ljus. Roger.  Min mamma fick stå för andra namnet Bo.

Roger var ett synnerligen vanligt namn på 50, början av 60-tal. Clas-Erik heter också så Roger. Bäste svåger, det är en Roger.
Roger är ett av de fulaste namn jag vet.... Tur att namnet inte har ett dugg med att göra, vad man tycker om dem som bär dem.

Fast .... det finns namn som kan bli fula, bara för att vissa människor bär dem.....

Dubbelnamn, det var populärt på 40-50-60-talen. Allra mest på 50-talet. I min lilla klass fanns såväl jag, Sven-Arne och Rose-Marie. Numera tror jag aldrig att barnen ges några dubbelnamn.   Ganska synd egentligen, kombinationer av namn känns mycket vackrare än vad de enskilda namnen gör.
Britt låter riktigt fint i kombinationen Britt-Marie, det mediokra namnet Lena klingar bra i dubbelnamn som Inga-Lena, Eva-Lena, Anna- Lena och det ganska tråkiga namnet Klas blir riktigt snyggt i kombination med Erik.... eller Håkan.
Däremot gillar jag namnet Per betydligt bättre som det fina enkelnamn det är, än i kombination med exempelvis Arne eller Erik.

Min mamma hette Lilly. Asta Lilly Margareta. Min pappa hette Ejnar. Ejnar Wilhelm.
Jag hade en faster som hette Alice.
Typiska namn från en tid för snart hundra år sedan. Amerikainfluerade.
Lilly och Alice är namn som är populära idag. Om jag hade en barnbarnstjej som hette Alice eller Lilly, vad tänker jag om det?
OK.... men jag tycker att det är mycket roligare med föräldrar som ger sina barn lite mer  ovanligt förekommande namn.
Margareta...det är inget bra namn... för enkelt att rimma taskigt på....Åtminstone enligt min mamma, som f.ö. kallades Asta i skolan. Det fanns en Lilly till i klassen. Asta Margareta - den tjocka och den......

Tänk, så många Linda som föddes på 70-80-talet, så många Wilma som kom på 90-00-talet...
Kändisars barn och TV-serie-namn påverkade

När jag hörde namnet Tuva första gången, så undrade jag vad det var för ett konstigt namn. Likadant med Tova. En tuva välter ju stora lass och en tova kan behöva redas ut i hår eller i garnnystan.
Pojknamn som Vidar och Alve kom bekantas barnbarn att döpas till..... men fy, sådan namn, tänkte jag.
Vid namndiskussion med en Tuva-farmor fick jag veta att ovan nämnda namn är riktigt gamla namn, kända från forntiden.
Men jag gillar dem ändå inte, däremot känner jag flera Tuva, som jag tycker är verkliga toppentjejer....

Johan, det är ett av mina favoritnamn. Liksom Johanna. 

Det var liksom klart, långt innan vårt barn nummer ett föddes; Det var en Johan eller en Johanna.

Anledningen till att jag föll så för namnet Johanna, var att när jag gjorde praktiktermin och hade en klass fyra i Gislaved, så fanns där en jättemysig tjej, en jätteduktig tjej dessutom, som hette Johanna. 

Till min glädje, så heter en av min brors två söner Johan. Så det blev en Johan i släkten ändå.

Karin, det namnet fick C-E, bestämma. Hade jag bestämt namn på första barnet, så skulle  han ju få bestämma namnet på barn nummer två. Jag hade inget att invända, Karin är ett fint namn, ett namn som funnits i den nära släkten. Karin fick det vackra tillnamnet Anna - min mormors namn.

Johanna, den förstfödda, fick såväl farmors som mormors namn.... Ingrid och Margareta.

Man kan ju verkligen fundera kring vitsen med det där med tillnamn, namn förutom tilltalsnamnet.
Jag tycker nog att det finns en vinst, och det är, som vi gjort med våra båda barn -  att "hedra" en tidigare generation  genom de extra namnen.

Namn är en smaksak. Definitivt. Och en känslosak. Jag gillar namn som håller genom tid. Johan, Johanna, Karin, Rickard, Niklas, Anna, Maria, Fredrik...........

Ganska vanliga namn, sådana som inte är modenamn.
Idag finns en massa konstiga namn - Liam, Lias, Tindra...... Barnnamn....knappast vuxennamn... tycker jag.
Ännu "värre " är namn som Solöga, Månstråle, Solörn, Stjärnljus...

Tänker mig en vuxentid.... direktör Månstråle Dunkehjälm....nej, det går inte....

Namn är en smaksak. En del människor har samma namn som djuren... en del djur har människonamn. En del människor har efternamn som förnamn, en del har har förnamn som efternamn.
Ljus katt heter f.ö. Fredrik, svart katt i fönster heter Fransson.

Den här lille killen heter Konrad Rikard Erik. Alldeles perfekt för honom, tycker hans mormor.