lördag 23 december 2017

Minnen




Det där med minnen är lite knepigt, kan jag tycka.
Jag kommer mest ihåg negativa saker. När jag gjort något dumt eller när jag sagt något dumt. Ja, jag kommer inte ihåg allt då förstås, för så många dumheter som jag sagt, det har min hjärna inte lagringsutrymme till. Och jag vet inte hur jag ska göra för att defragmentera hårddisken min, det skulle ju annars kunna underlätta,  jag tror att det finns mycket vita fläckar emellan de använda utrymmena, nämligen.
Länge sedan man hörde om defragmentering, förresten. Fixar datorn det på egen hand numera? Sannolikt!

Minnen var det, minnesbilder. Negativa, absolut. Framförallt när någon sagt något till mig, som jag blivit ledsen av. De minnesbilderna sitter stenhårt kvar, och kan tas fram direkt om det behövs.

Minnen av jobbiga tider och situationer i livet, de finns också kvar, men de har bleknat på ett helt annat sätt, än vad de där orden som sas, och som jag inte ansåg mig förtjänt av, har gjort.

En del förmaningar, tillsägelser, repressalier,  de har jag gjort mig förtjänt av.... och de är helt raderade ur minnesbanken.


Visst finns det positiva minnen också. Minnen, där man kan säga var man befann sig precis i den situationen.

Något som är ännu mer knepigt, det är andra slags minnen än själva minnes-minnena.
En doft, t.ex, kan få en att komma ihåg sådant man inte har haft framme i det arbetande minnet på många, många år.
Sångtexter, de som man lärde sig som ung... de sitter där, trots att man inte hört låten på decennier. Att lära sig en ny text, när man är 64, det är skitsvårt. Men texten till "When I´m 64" den sitter där....


Allra knepigast är "kroppsminnena".
Jag spelar inte så ofta piano - eller gitarr- nu när jag inte längre undervisar i musik. Men luciaövningarna, dem har jag hand om, och vill ha så länge jag jobbar. Trots att jag försöker få in någon ny låt varje år, men samtidigt idkar elevinflytande,  så är eleverna så traditionsbundna, så att det blir nästan samma program varje år.
Det konstigaste är, att så fort jag börjar klinka mig igenom lucialåtarna, så sitter dom där, och spelas på samma sätt som de alltid brukar. Det är som om fingrarna rör sig själva. Muskelminne, kallas väl det?
Likadant är det med ackorden på gitarren... Fascinerande, tycker jag.


Finns det ett hudminne också? Sannolikt! Upptäckte detta i veckan, då jag köpte nya jeans på  "tantbutiken" i Gällstad. Vet inte vad butiken heter numera, tidigare var 2xXL - om jag inte MINNS fel.
Så här var det:
Förra hösten när vi var i London, så köpte jag ett par mörkgråa jeans på Marks and Spencers. Jag hade dom mycket förra vintern, riktigt goa byxor.  Under sommaren använder jag sällan långbyxor, och i så fall aldrig mörka sådana. För några månader tog jag fram de mörka byxorna, och har använt de mörkgrå jeansen en hel del.
Behövde ett par nya,lite mörkare blå jeans, då de gamla sådana var utslitna. ( Utslitna jeans tycks ju vara populära, även bland dem so är lite äldre, men jag tror fortfarande inte att jeans som har hål på insidan av låren har blivit en mode grej)
När jag ändå passerade Gällstad, kunde jag ju kolla om det fanns några byxor som passade mej. Jodå, jag fick med mig ett några par och gick in i provrummet, Började med de mjukaste jeansen. När jag drog på mig dem, då kändes det som om jag var tillbaka i provrummet, där på Oxford Street. Samma mjuka känsla mot huden. Som ett extra skinn. Det var då jag insåg att det inte alls var jeansen från M&S som jag använt i höst.
Naturligtvis kom hudminnesjenasen med hem. I garderoben, långt in, fann jag byxorna som inköptes för dryga året sedan. Fortfarande i fin form. Helt plötsligt så var jag ägare av en rikedom i jeansbyxor! Jag som är klänningsmänniska! Också!


Jag har absolut inget minne av någon av de julgranar som funnits i Stockremma. Borde vara 36 -37 stycken. ( När jag just tänkte på första julen här, kom en minnesbild i form av en doft av färskt furu för mig...)
Däremot har jag starka minnen från min barndom, då "fina rummet" värmdes upp, då granen bars in av pappa och sedan det alltid återkommande grälet, då pappa skulle reda ut den trassliga härvan av den elektriska ljusslingan. Alltid samma sak, alltid samma gräl, alltid samma härva. Hur svårt kunde det vara att lägga tillbaka ljusen i ordning? Kanske berodde det på att när granen skulle kläs av, då var "finrummet" utkylt igen, det var ingen trevlig plats att vistas på...
Jg kommer dessutom ihåg granen som mormor och morfar hade i sitt lilla krypin på andravåningen. Den lilla granen stod bakom "buffén" och den hade levande ljus. Ljus. som man andaktsfullt såg brinna, en stund på julaftonen.

I år har vi ingen julgran. Tyckte att vi kunde testa känslan av att ha lite vackert fururis med en ljusslinga i i stället.  När jag tänker, och minns, ja då saknar jag en gran. När jag inte inte går så djupt in i hjärnans minnen av grandoft, ja, då tycker jag att vår lilla furubukett är nog så fin..... även om granen, huggen i egna skogen, hos Konrad är finare. Den får vi förhoppningsvis titta på i morgon!

Med denna lilla minneskrönika, eftermiddagen före dopparedagen, en tid då det stökas som mest hos många... önskar jag alla en riktigt GOD JUL!

3 kommentarer:

  1. Jag har inte haft julgran på massor med år. Inget jag saknar, tror inte jag saknar något till jul. Gör det jag vill, annat struntar jag i. Mitt julfirande blir mindre och mindre för varje år - och jag mår bra av det! Sådant sysslar mina tankar med litet... varför jag inte är lika julälskande som många, många andra är. Jag är inte ens anti mot julen längre, den kommer precis som alla andra dagar gör. Uppskattar mest att vi nu åter går mot ljusare tider. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant tanke, din tanke om dej och julälskandet. Jag förstår heller inte julens storhet....och jag tycker fortfarande att julmat är riktigt vidrig mat. Men jag gillar advent och hur det röda färgerna samspelar med allt gulnande furu i vårt hus. Ska iaf bli kul med en annorlunda julafton detta år...i Ulås..och med TVÅ små barnbarn. Glädjegörande och tacksamhetsfullt. Tack för din kommentar och ha en god långhelg!

      Radera
  2. Minnen var det, minnesbilder. Negativa, absolut. Framförallt när någon sagt något till mig, som jag blivit ledsen av. De minnesbilderna sitter stenhårt kvar, och kan tas fram direkt om det behövs.
    futon mattress sheets
    grey fitted valance sheet

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas