Sommarprogram

Den bästa av sommardagar inbjuder till långpromenad.
Den bästa av sommardagar inbjuder till bokläsning i under sommarhimmel, på altanen.
Den bästa av sommardagar inbjuder till lyssnande av utvalda sommarprogram. Helst under pågående promenad. Idag blev det Mark Levengood och de första två tredjedelarna av Bianca Ingrossos sommarprat.  Längre än så stod jag inte ut, för där hade hon börjar slå sig för bröstet och berätta om sin egen förträfflighet i "Lets dance" ( vad det nu är för program) och i sitt YRKE som bloggare. Hur kan man försörja sig på att blogga. Jag har inte tjänat ett öre på det. Tvärtom har det kostat mig både pengar och vänner... och gett vänner också... men dom är borta allihop.
Det är mycket man inte förstår när man är tant på 64 år.

Funderade på vad mitt eget sommarprogram skulle handla om, om jag skulle få möjlighet att göra ett.  Jag "gjorde" ett via bloggen för några år sedan. Den handlade om min uppväxttid. En tid som var trygg, men kanske inte alltid så rolig. Jag fick många kommentarer.
Kanske svartmålade jag min barndom en del. Tryggheten fanns där, det är väl det viktigaste av allt. Tror och vet att många haft en sämre barndom än vad jag hade.

Under dagens åttakilometerspromenad hann jag fundera en del på vad mitt sommar anno 2018 skulle handla om.
Vänner. Vänskap.
Under något av mina sista år i min förra skola, så blev jag intervjuad av en elev, från en annan klass än min egen.
Han ville veta en hel del om mig. En av frågorna var: -Vilka är dina vänner? - Jag har inga vänner, svarade jag.
Pojken blev synnerligen bekymrad över detta svar, och rusade till läraren och berättade: - Anna-Lena har inga VÄNNER!!!!
Varför svarade jag så? För det var ju inget helt sanningsenligt svar. Det var inte heller något helt felaktigt svar.

Jag är synnerligen avundsjuk på dem som har vänner kvar sedan de var barn. En grupp barndomsvänner/klasskamrater som träffas regelbundet, en eller flera gånger per år.

Samtidigt, jag har också några vänner kvar sedan dess jag var ung. Sådana som jag träffar så gott som varje år. Vänner som jag inte är värd att ha, jag har inte behandlat dem så väl, inte odlat vänskapen.
Mycket beror på min medfödda avundsjuka. Under hela mitt liv, så har jag varit avundsjuk på allt och alla. Vilket framförallt medfört att jag inte jobbat på att bibehålla mina få gamla vänner.
Det har absolut blivit bättre under senare år.  Jag hade passerat sextio, då jag insåg att man inte ska jämföra sig med andra eller tro att de har ett bättre liv.
Döm ingen förrän du vandrat en mil i dens skor, det är en bra devis.

Kräsen har jag också varit i mitt "val" av att upprätta/bibehålla vänskap.
Den som är för olik mig, nej,den "klarar" jag inte av.
Präktiga människor, människor som mest pratar om sig själva.... nej, nej....... töntiga personer ( vad har jag för rätt att döma där?? ) ...nej, nej....
Lite obekväma människor, sådana som anses lite jobbiga i andras ögon...ja, ja.... kanske/antagligen så är det så jag också ses. Man trivs med dem som är av samma skrot och korn..... eller?

Det var inte jätteenkelt för en tjock tjej, som bodde flera kilometer från jämnåriga, att få vänner.
Min mamma hade många väninnor. Knepigt egentligen, men antagligen visste de inte vem hon var. Hon kunde konsten att visa en trevlig och lättillgänglig sida, hon hörde ofta av sig till väninnorna, ja, hon var social. Men  kanske inte alltid riktigt god.... eller ansvarfull nog, det är nog den rätta bedömningen av henne.
Min mamma satte mig därbak på cykeln, och tog med mig till sina väninnor som hade barn i ungefär samma ålder. Den tjocka tösen skulle ju få leka. Det funkade ett tag. Alla var lite äldre än jag, och när de hade börjat skolan, så var de inte intresserade av att vara med den yngre tjejen.
Det är väl så det är.
MEN.... detta har jag ofta tänkt på.... min mammas vänskap gjorde att jag i 20-25-årsåldern blev bjuden på flera bröllop. För att min mamma förväntade sig det. Jag kände mig helt utanför, brudarna hade jag ju bara "lekt med" lite grann som barn. Dessutom avskyr jag bröllop, tråkigare tillställningar får man leta efter. Men blir man bjuden, så måste man tacka ja... eller....

Kanske är det min inställning till fester och festligheter som gjort att jag tappat så många vänner. Jag trivs inte i stora sällskap. Men jag trivs i små grupper, där alla lyssnar till varann. Jag är inte så förtjust i "parmiddagar", iallafall inte där herrarna är de som dominerar  samtalsinnehållet. Men jag trivs bra om samtalen varvas med sällskapsspel av något slag.
Så det är inte lätt att vara "vän" med mig.

De vänner jag har kvar, de är från högstadie/gymnasietiden och från lärarhögskoletiden.
Det är extremt roligt att träffa dessa kvinnor, och prata om sådant som berör oss.

En del gamla vänner från barndomen, har jag fått tillbaka via sociala medier/facebook. Vi gillar varandras inlägg, och vi kommenterar varann ibland. Någon har till och med kommenterat min blogg. Det känns lite varmt om hjärtat att ha kvar dessa gamla bekantskaper, vars födelsedagskalas och julgransplundringar jag besökt som barn.
Det skulle vara kul att fixa en irl- träff. De är ju unga pensionärer, nästan alla av mina gamla vänner, det är bara jag och någon lite yngre än jag, som hänger mig kvar i yrkeslivet ännu.

Jag är bra på att fixa träffar. Får jag bli en pigg pensionär om några år, så ska jag ta tag i ett möte för gamla rångedalabor, födda under femtiotalets första del.

Kanske är det så, att frånvaron av en "bästis" i barndomen göt att jag har svårt att skapa djupare vänskapsrelationer på äldre dagar.
Kanske är det så att min egen inställning att inte vara till besvär, ( fast det fattar nog inte folk, de tycker bara att jag är konstig), gjort att det varit svårt att vara riktig vän med någon.
Under en period, mellan 40-50, så tycktes jag inte alltid så omtyckt på arbetsplatsen heller. Jag undrade varför, jag som verkligen fixade och donade i allt.
- Jag tror de är rädda för dej, sa min jämnåriga kollega. Sannolikt var det fler som ville vara delaktiga i fixandet och donandet.... fast jag tyckte att jag bara var hjälpsam.
Ett rent socialt handikapp. alltså.

Det kan vara så att jag inbillar mig, att folk har djupa vänskapsrelationer. Kanske är det betydligt vanligare att vara en som jag, en ensamseglare. Är det inte så att det man inte har, det vill man ha, även om man egentligen inte vet hur det man inte har. är.

Bekanta har jag många, det är  många möten som leder till att några ord växlas. Det är roligt att vara igenkänd!

Det är några hjärtesaker som jag vill ta upp i mitt fiktiva sommarprogram, saker som jag funderar på allt emellanåt.

Vad berodde det på att man inte ville att jag skulle komma till min nuvarande skola, att jag egentligen inte var välkommen av de andra lärarna på skolan? Trots att det fanns ett antal obehöriga. Jag har försökt ställa den frågan, men aldrig fått något svar.

Hur kommer det sig att den som var min vän, och som jag trivdes bra ihop med, skällde ut mig efter noter för sådant jag inte gjort, och "sa upp" vänskapen för att jag förstört för hennes familj? Snart femton är senare har jag inte riktigt kommit över det, även om jag inte funderar över det dagligdags längre.


Och jag skulle så gärna vilja ha svar! Det handlar inte bara om vänskap, det handlar också om hur man blir sedd. Alla vill vi väl bli sedda så positivt som möjligt.

Vänskap är inte lätt, Jag tror inte att jag vet hur man ska göra, för att göra rätt, för att inte skrämma folk, för att inte förarga och "kränka" människor.
De få vänner som jag har, dem är jag väldigt tacksam över att ha. De kommer att stanna kvar, jag har ännu inte lyckats skrämma iväg dem. Jag får skylla mig själv, jag har definitivt valt bort sådana som jag tror skulle vilja ha mer kontakt med mig, bara för att de inte passar in i min mall.
Alla har sitt, det har jag också.... och ett synnerligen bra liv dessutom.
Men ändå, det skulle ha varit härligt att ha en så nära vän, att jag kunde ringa mitt i natten om det så vore.
Var rädd om era vänner, de och familjen, är de bästa ni har!

Midsommar

Trött tant, men sjukt nöjd ( som yngsta dottern skulle uttrycka det) efter fyra dagar i full speed.... och med bästa tänkbara sällskap, Konrad och Ava och deras föräldrar.

Midsommarafton tillbringades i Halmstad.
Sill är ganska så ok för den här sköne killen.

Fast jordgubbstårtan smakade förstås ännu bättre.

 
Midsommaraftonens outfit förde definitivt tankarna till en busig Emil.
Sjutton månader gamle Konrad är inte helt olik den betydligt äldre lönnebergapojken i sitt sätt att vara heller...

Att klättra upp till rutschbanans högsta nivå, det var ingen match för den starke, smidige lille midsommarfiraren.

När några av de andra midsommarfirarbarnen på Knipan blåste såpbubblor, så var förstås Em... nä, Konrad där. Underbare unge!

När man inte den "egna" ponnyn Buller är på plats, så får väl trähästen duga!

Pappa, han är allra, allra bäst i hela världen!

Midsommardagen och söndagen tillbringades i Malmö, tillsammans med den här sköna tjejen.

Nio månader har hon hunnit bli Ava. Från att ha varit lite mammig, så har hon blivit stora tösen, som tycker det är helt ok att tillbringa några timmar med bara mormor... eller med mormor och morfar.

Det är inte lätt att hänga med henne, när hon sticker iväg på fyra fötter och lite magstöd. 

Vilken fart! Underbara unge! Vilken rikt liv man har, som får uppleva de där två små!

En nyfiken tjej är det, som gillar att åka i kärran och kolla på folklivet i Folket park och områdena runt om. 

Hennes mormor gillar också att flanera runt där, och insupa det mångkulturella Möllevångsnära Malmö.

Idag var det Borås djurpark som stod på agendan. En verklig ynnest att bli tillfrågad om vi ville åka med. Klart vi ville!

 Mycket hade ändrat sig sedan vi besökte djurparken för.... ja, 25 år sedan.
Genom en lång, lång bro ( och hög) bro, kom man direkt upp på savannen.... och till de afrikanska djurens hus.

Apor är fascinerande.. men inte så vackra....

En glad pojke gillar ballerinakex bättre än restaurangens buffé.

 
Elefanterna tycktes trivas...

...  liksom lejonen, som hade fem ungar! Undrar om de ska avlivas ( NEJ!!) eller fraktas till andra djurparker. För man kan nog inte behålla alla!

Min favoritplats är hos de nordiska djuren. Björnarna tycktes gilla den ganska så varma sommarmåndagen....

... men lite varmt blev det, det var gott med ett svalkande dopp.
'

 
Sjutton månader ( på fredag) gamle Konrad åkte rutschkana alldeles själv. Tre gånger klättrade han upp och åkte ner. Med största glädje!

Simba var väldigt spännande att känna på ...

... det blev både kram och high five.

Nyköpt keps, ny apkompis.... och en nöjd, men trött kille.

Vi var nog alla rätt så ordentligt trötta efter närmare 10000 steg i djurparken. Men kul var det. Förhoppningsvis kommer vi alla ( plus en) tillbaka nästa sommar. 

Det känns nästan som man är gäst här hemma..... I morgon drar vi till Halmstad igen... man får passa på när det är varmt och gott. Jag ska bara vila, för det behöver en gammal ( ja, halvgammal då) mormor efter fyra intensiva dagar. 

Sommarledigt

Det bevattnas därute. Bra med långsamt regn, men snart räcker det för ett tag.
Gräsmattan har återfått växtkraft, naturen mår bra igen, efter den långa torkan.
Sommarledigheten har börjat.
Tjuvstartat lite. Terminen pågår till och med i morgon. Morgondagen är redan inläst genom en kollegial kompentensutveckling inom IKT.
Dagens ledighet får vi läsa igen i sommar, när vi tycker.
Vi var helt färdigdokumenterade igår, och dessutom helt färdigstädade/färdigröjda. Inte kunde vi sitta och rulla tummarna på arbetsplatsen, bara för att dagen är en arbetsdag.  Vi fick ta en dags extra ledigt!
Vi kan alla vara nöjda med det jobb vi gjort... vår skolan har hög status i kommunen.

Beställde  betygen från 7-9, och fick betygskatalogen med "vändande" mail.
Blir väldigt betänksam, då jag har möjlighet att se alla högstadieelevernas bokstavskombinatioer.
Av de elever som jag har haft i mina klasser så finns det flera som bara har A och B och flera som bara har E och F.
Elever som är undervisade på precis samma sätt under mellanstadietiden, har SÅ olika betyg i åk 7,8 och 9. Naturligtvis var skillnaden ungefär den samma då jag satte betygen i sexan. Naturligtvis beror betygsbokstäverna till väldigt stor del på genetik och på uppväxtmiljö
Ser man på alla elever i åk 7-9. inte bara våra adepter från vår skola, så är det mängder med F i betygen. Inte godkänt alltså.
Svårast av allt tycks det vara att få godkänt i fysik. Där borde vi ha kontakt med lärarna i åk 7, för att se hur vi redan i i åk 5-6 kan hjälpa eleverna till en bra grund.
Min betänksamhet över alla F; Till viken nytta blir man bedömd? Många elever klarar sig bra i livet, trots underkända ämnesbetyg. Det spelar ju igen roll om man känner till vegetationsområdena i världen, stormaktstiden eller skillnaden mellan hinduism och buddism, för att klara sig bra i livet.
Även de som har underkända betyg från grundskolan kommer sannolikt att klara en hel del högskoleutbildningar, om de får fokusera på rätt saker ( alltså inte en massa mer eller mindre oväsentliga kunskaper) under gymnasietiden.
Ytterligare en aspekt är att vi även fortsättningsvis behöver ha en hel del arbetskraft som är praktiker mer än teoretiker.
Att kunna läsa och förstå, att kunna uttrycka sig muntligt, att ha en grundläggande matematiks kunskap samt att kunna förstå och kunna uttrycka sig hjälpligt på engelska, det tycker jag är det som skulle bedömas som viktigare än alla andra ämnen.
Plus att man skulle premieras för att man motionerar regelbundet och gärna för att man ägnar sig åt någon form av kulturell verksamhet.

Alla dessa F-barn, hur ska man ta hand om dem på bästa sätt?
Alla dessa A-barn, kommer de verkligen att orka ända in i "kaklet" ?

Elever på övervägande C-nivå... kanske är det de som mår bäst i skolan.... de som hinner ägna sig åt något mer än skolarbete, samtidigt som de känner att de klarar skolarbetet helt ok.

Första lediga dagen inleddes med en promenad runt Tranemosjön. Passade på när vi ändå skulle handla. Det är en jättefin, lättgången runda. Vädret var som gjort för promenad, då på förmiddagen, innan det började regna.
Lundkovall, eller som den också kallas Dag och Natt, växer längs en liten bit av vägen.

Attans vad den var svårfångad på bild, Tog fem-sex bilder, men de flesta var oanvändbara, eftersom skärpan blev så dålig.

Det är ingen bra skärpa på dessa båda bilder heller, men man kan se de vackra färgerna. Läste om lundkovall  i "Den Virtuella floran". Det är en ovanlig växt i våra trakter.  Vacker, tycker jag.

Lindblommornas väldoft hälsade oss välkomna in i Tranemo samhälles bebyggelse.
Visst är allt extremt tidigt i år. Nu när regnet har kommit och gett växterna livskraft igen, så börjar blomningen av bara farten, trots att temperaturen sjunkit.
Undrar om det finns några blommor kvar i augusti/? Såg både videört och renfana i blom, under dagens promenad. Det är ju typiska sensommarväxter. Vi är i midsommarveckan och sommaren står just för dörren.

Sommarledigheten står för dörren för alla Sveriges lärare. Inte är det längre någon som tror att man blivit lärare för juni, juli, augusti. Vår sommarledighet är ungefär lika lång som en vanlig semester numera. Och  att släppa tanken på skoljobb under sommaren,d et är det många av oss gamlingar som inte riktigt klarar. Mina sommarlov är på upphällningen. Blir det som jag  önskar, så ska jag väl ha ett till.... den som lever får se. Nu gäller det att njuta av sommarens vackerhet!

Nygammalt

Två gömmor funna, ett event besökt under hela 2018.
Vad hände med geocachingentusiaterna?
Ingas frånfälle gjorde att det blev mindre lockande, mindre lustfyllt. Jag saknar henne otroligt mycket, både som  "privat" vän, bloggvän och geocachingvän.
Så var det den långa vintern. Det var en stukad fot, som inte ville bli så mycket använd under mer än en månads tid och  det var en supervarm försommar som gjorde att lockelsen ut på geocachingrundorna uteblev.

Det mera normala svenska sommarvädret har återvänt. Jag måste säga att jag uppskattar det. Även om jag gärna tar en eller ett par stranddagar under högsommaren igen.

Lite kul lät det ju med en promenad i okända trakter, lite spännande kändes det att försöka följa dit gpsens vill.

En lördag som inte hade något på agendan, gjorde att vi beslöt oss för att försöka få igång det där med burkletande igen.

Skogspromenaden hette den här rundan. Den är utlagd av fina geocachingvännen Birgitta och ligger när hennes hemtrakter mellan Falköping och Tidaholm.

Det kändes lite ringrostigt i början, det där med att fingra på gpsen och att följa dess anvisningar.
Lite nygammalt!

Det var, som angavs i namnet på rundan, en skogspromenad. Det var bra vägar, som absolut hade lämpat sig för cykling. Man fick gå en bra bit från vägarna för att hitta gömmorna. Som sig bör och som det brukar vara.

De allra flesta gömmor var kreativa, och innehöll betydligt fler svårigheter än vad jag skulle kunna få till. Gömma nyckel, det tycks Birgitta gilla. Men det var kul gömmor.

En multi missade vi ( jag är inte så förtjust i multi på rundor) och en avstickare till det gamla kalkbruket, med hög terrängfaktor, avstod vi.

Aldrig har jag väl sett ett vackrare föryngringsområde. Ett kalhygge där mängder av prästkragar slagit rot.

 
Falbygdens natur levererar verkligen.
'

Den lilla sjön som vi passerade visade också sin bästa sida. Mäktiga speglingar, blommande näckrosor.

Det kändes utmärkt att vara igång igen. Det blir säkert fler rundor  under sommarlovet. Vi återvänder gärna till Falbygden, men vet att att det finns rundor på närmre håll, bl.a. i Mark. Det får bli några turer åt lite olika håll. Finns det någon bra runda i Småland, Värnamo/Ljungby????

För tre år sedan gjorde jag och Inga ett besök i Falbygden. Birgitta och några av hennes vänner visade oss fina platser i området. Vi åkte igenom Kungslena, Birgitats hemby, även den gången. Nog måste vi loggat någon gömma här. Idag fick det bli en bojipshembygdssouvernir vid kyrkan.

Mål nummer två för dagen, det var att för fjärde året i rad, göra ett besök i blomsterparadiset, Nolgården Näs naturreservat.

Det var betydligt färre växter som blommade än vad det varit under tidigare år. Beroende på rekordvärme och rekordtorka i maj.

Den sista getväpplingen hade fortfarande några kronblad intakta.

Rödklinten sträckte upp sina kronor över all annan växtlighet.

De vackra, vackra blodnävorna var i det närmaste överblommade.



Det brukar finnas mängder av dem i midsommartid, men så inte detta år.

En stor räv, letade efter sork, ganska så obekymrad om vår närvaro.



När han inte hittade något matnyttigt, så fick han söka sig till en annan plats.

Det lättare för humlor, det där med mat. Nektar finns i varje blomma.

Det ovanliga darrgräset blommade fortfarande på några platser. Just den här platsen är av stort intresse för botaniker, då gräset är extremt ovanligt hos oss. Det är egentligen en stäppväxt som invandrat från sydost.

En skuggplats hade förlängt blodnävans blomningsperiod.

En kryddväxt. Den smakade starkt, tror att det var oregano. Visste inte att den kunde växa vilt. Tidigare somrar så har den inte varit i blom.

Drakblommans tid är snart över för  i år.

Blåklockor i olika storlek stod i full blom.

En av mina favoritblommor....tillsammans med nävor, sippor och liljekonvalj.

Några solvändor fanns också kvar. Lär finnas enbart i Näs och på Öland.

Så denna nytagna bild, en bild som jag bara inte kan låta bli att fota år efter år. Är helt betagen i motsättningarna på bilden.

Vid parkeringsplatsen stod redan mjölkörten i full blom. Det är också en vacker blomma, men den behöver man inte åka sju-åtta mil bort för att se.

Det blev tankstopp och glasstopp vid Basta kvarn, i Blidsberg. Även det en plats som vi besökt många gånger tidigare.

Nygammalt var rubriken. Precis så var det idag. Ny geocaching, återbesök på plaster som vi tidigare besökt. En bra dag, i ett underbart svenskt sommarväder.