Jag är en betraktare. Njuter av att befinna mig bland mycket folk och bara betrakta de olika människorna. Vissa människor, deras utseende, deras klädsel, deras göranden, har jag bara svårt att slita blickarna ifrån.
- Titta inte så mycket, vet jag att döttrarna sa, när de var ungdomar och skämdes över sin mors bligande.
Det är fult att titta... iallafall att titta på folk. Men jag klarar inte att titta på ingenting, blickarna söker sig till det som intresserar. Människor, växter, djur.
Är det inte så med oss alla, att vi betraktar... och bedömer?
Mina betraktelser och bedömningar inskränker sig, som tur är, till den inre dialogen.
Min mor däremot, hon hade svårt att hålla bedömningen av sina iakttagelser inom sig.
- Vilken stor rumpa den har! - Det var lajja ( fula) byxor! - Den borde allt klippa sig!
Är det fler än jag som har en liknande inre dialog? Eller är det bara jag och min för många år sedan ( 18) hädangångna mor som ständigt bedömer? Bara det att jag klarar att vara tyst om mina tankar...
Har befunnit mig på badstranden under den härligt varma sommarvecka som fått avnjuta.
Inser att vi är väldigt olika skapta vi människor. Genetik och levnadssätt påverkar. Det är OK förstås, och ganska så tröstande för den som alltid tyckt att hon inte dugt kroppsligt.
Den inre dialogen har bedömt och okejat det mesta där på stranden.... men två saker har fått icke godkänt;
Tangatrosbikini. Så fruktansvärt fult. Näst intill äckligt, perverst, att visa upp två stora skinkor ( det är bara storskinkade som använder tangatrosbikini) med en tråd i rumpskåran.
Vad det gäller nummer två, så handlar det om överhängsmage. En sådan som jag själv innehar.... Tycker att vi som har lite för mycket runt nedre delen av torson klär bäst i hel baddräkt. Men vissa dagar så är det så varmt så att det känns för klibbigt.... och så vill väl den fåfänge gärna ha lite färg på magen också... Det finns jättebra bikinibyxor som går upp till midjan, och som gör att man inte visar största delen av den del av magen som bara hänger ..... Det borde fler inse och använda... tycker jag....
Detta gäller även herrar!
Cyklade in till stan ( Halmstad) under en av de varma dagarna. Konstaterade att det var rejält folktomt i affärerna under sen eftermiddag, och att matställena fylldes snabbt redan på tidig kväll.
Var inne i två klädaffärer.... jag har en dragning till sådana... och konstaterade att det bara var en enkel sommarklänning som föll mig i smaken. Betraktade den ena "klädupphängaren" efter den andra och konstaterade att, näää, inget alls som jag tycker är snyggt. Funderade på vad man gör med alla osålda kläder. Har läst att man bara bränner dem...
Jag hoppas att klädkedjorna tar större ansvar än så, och skickar sommarkläderna till organisationer som bistår de fattiga länder som vi har kvar i vår värld. Tyvärr tror jag inte att det är så. Finns det något sätt att ta reda på, att kunna påverka.... något som ger "Greta-effekt"?
Betraktade notan från Pio.
Niohundra kronor för en måltid för två.
Samvetet gnager när man gör åt en tusenlapp bara så. ....
Tror att det är något jag har med mig från barndomen, då man betraktade pengars värde och användningsområde på ett helt annat sätt än idag.
För visst kan man unna sig en god måltid då och då.
.... fast quornköttbullarna som vi åt i stugan några dagar efteråt, de var också goda.
Fler borde absolut inse att quorn är mycket bra alternativ till kött.
Sommaren ger extra många tillfällen att träffa de fantastiska små!
När jag betraktar dem, ja även så här på bild, så bränner glädjetårar bakom mina gamla ögon.
Dessa fina, roliga, "smarta" ungar. Är så otroligt tacksam över dem!
En helt otrolig upplevelse är, att då jag betraktar minstingens ögon, så ser jag mina egna.
Undrar om dessa ögon också ska bli betraktarögon?