Kakan

Tänkte på det , då jag gick hem från skoljobbet idag: Så härligt att både ha kakan och att kunna äta den.

 
Så helt fantastiskt att både kunna jobba och vara ledig, nu när man har tredagarsvecka.
Så borde alla ha det, både yngre och äldre. Visst vore det smart att förkorta arbetsveckan, åtminstone med en dag, för alla som vill, och i stället höja pensionsåldern till .... tja, 70 år,
Med tanke på att vi svenskar är både friskare och lever längre, så förstår jag inte varför vi har en pensionsålder som är lägre än då jag var barn och ung, och medellivslängden var kortare.

Jag vet att jag mina tankar inte är allmänt accepterade, men så tänker jag!
Och jobbar väldigt glatt mina tre dagar och fyller resterande dagar med innehåll.

Lite mycket innehåll ibland, det har verkligen varit fullt upp  sedan skolstart.
Det känns så gott att orka med tempot och må bra.
Lyckligt lottad!

Gjorde klart det första arbetsområdet i no idag. Känns alltid gott när något är klart. Och blir bra.
Artkunskap är min käpphäst vid terminsstarter!

Mina kollegor Piffar upp sin tillvaro med PIF. Jag har pensionerat mig från det som jag inte riktigt tror på. Går in lite på fritis istället. Det är en ny kaka att knapra på. Smakar förvånansvärt gott.

Sista

Under senaste veckorna  har jag tjatat så mycket om "sista", så att det nog inte finns någon återvändo.
Sista skolåret påbörjat....
Sista klassöverlämningen gjord....
Och i morgon blir det sista höstterminsstarten med elever....

Träffade en gammal kollega, ett år äldre än jag, på gemensamma uppstartdagarna. Hon var fortfarande med i skolvärlden på halvtid.
Sa, lite typiskt mig: - Då kanske vi ses här nästa höst också????

Vid en annan aktivitet, så uttryckte en annan kollega, dryga tio år yngre än jag: - Jasså, du håller på än. Jag trodde du slutade i våras....

Jag kände mig lite ledsen, lite påhoppad, lite generaliserad....

Varför ska 65-årsgränsen vara så laddad?
Så länge man känner sig pigg, tycker att man har något att ge och tycker om sitt jobb, så har väl åldern ingen betydelse.
Visst känner man att man blir äldre. I kroppen. Framförallt i spänsten. Den är helt borta.
Ramlade på stranden för några veckor sedan, föll i en grop som något barn grävt, och skadade knäet.
Inte ett dugg allvarligt, bara det att det gör ont när jag stöter emot det, eller när jag ligger på knä.
Därför har det inte blivit något spinmix-pass än. Det är en del knäliggande i uppvärmnings och styrkeövningarna.
Att jag inte kommit iväg på den sedvanliga träningen, det gör att jag känner mig lite gammal.
Skulle faktiskt vilja gå på styrketräning med maskiner i stället....vet att det varit tal om att göra gamla affären till styrketräningslokal. Vore bra, för träna styrka bör man även när man är gammal.
Hoppas att knäet rättar sig till, så att jag heller inte varit på spinmix för sista gången...

Promenader blir det dagligdags. Mest med stavar. Handlar om att räta upp ryggen, den som varit lite knäpp i mer än tjugo år, samt att det blir lite extra jobb för armmusklerna. Och så ramlar jag inte heller.... tanter har ju lätt för det. Iallafall jag.....

Det kom ut en ny geocachingrunda för några veckor sedan. Nästgårds. i Limmared. Rundan var utlagd efter enmilsspåret. Skulle vi ( jag) orka ta mig runt.
Det var inga problem. Rolig runda.  Man känner sig nöjd efter att ha gått en mil, och dessutom någon kilometer extra för att leta upp 31 burkar en bit från stigarna/vägarna.

Hade energi kvar när jag kom hem också. Uppbyggande för en tant, som, enligt många, borde ha gått i pension.

I själva skolumgänget, arbetet, med de yngre kollegorna, så tänker jag aldrig på att jag är överårig. Tror inte mina kollegor tänker på det heller, tror mer att de kan se mig som en tillgång.

På "utanförskolanaktiviteter" känner jag mig gammal. Vi hade en uppstartskväll utifrån ett koncept som tror jag, hette Amazing Race, förra veckan. Det handlade om att ta sig till olika platser och utföra olika uppdrag. Det blev en bilresa mellan Dalstorp och Gislaved, med stopp på sju olika ställen. Det var en rolig grej, men det var framförallt ungdomarnas, eller allra mest de spänstiga ungdomarnas grej... Vi var nog flera som kände oss lite "femte hjul" i laget, och det berodde inte bara på ålder.

Sen tycker jag ju inte om storsamlingar. Allt avslutades med en inomhusmåltid för bortåt trettio pers. Usch, vad jag inte gillar den ljudmiljö som infinner sig vid sådana tillfällen.

Det var förstås den sista uppstartsaktiviteten för min del. Har hunnit med ett antal under 43 höstterminsstarter....eller kanske är det 44. Under många år var det en stor grej, det där med att starta upp läsåret, det var ett antal olika resor, med eller utan övernattning. Läsåret avslutades ibland på liknande sätt. Numera används inte skattepengar på det sättet... iallafall inte vad det gäller lärare i skolans tidigare år ( F -6). Kan i och för sig vara en bra tanke , tycker jag.....

I morgon börjar eleverna skolan igen. Min sista klass börjar i sjuan. Jag har ingen egen klass längre. Men undervisa, det får jag göra. Tror att det blir bra med ett sista år, där jag jobbar tre dagar, och där jag varannan vecka kan lämna skolan vid halv två tiden den tredje dagen.
Känns som jag har resurser för mer än så.... men det blir nog bra ändå.... jag ska försöka njuta både av jobb och ledighet.

Återvändande

Så här i sista sommarlovets sista dagar, så blev det ett återbesök till Gränne gruva, söder om Holsljunga.
Det måste finnas ett antal eldsjälar boende på, eller återvändande till, denna intressanta plats, med tanke på hur välgjorda de två vandringslederna är.

Det var mindre än ett år sedan som vi vandrade den korta leden.
Idag var det dags för ett återvändande för att njuta av den längre leden, 3,6 vackra kilometer lång.

Regnet kom och gick och återvände igen. Det känns gott att det varit en helt normal, jättebra sommar detta år. Det ska regna i sensommartid!
I sensommartid är det skogspromenader som är de allra vackraste.
Ljungen återvänder varje år och gör skogarna till de mest njutbara av platser.

Ett återbesök i gruvan ville vi förstås göra. Gränne gruva, med sina mångfärgade bergvägg är en plats att återvända till.

För två år sedan ordnade C-Es morbror en kusinträff. Det var en trevlig tillställning.
Det blev tal om att göra träffen till en tradition. Vartannat år. Denna gång var det vi som bor nära morbroderns ( och hans fem syskons- varav fyra har lämnat det jordiska) föräldrahem.
Vi fick möjlighet att återvända till det forna barndomshemmet i Gårdö. Vilket uppskattades av många.
För egen del, så var det en riktigt pestig dag, förstörd av en enda människa. Varför kan man inte vara som folk de få gånger man möts? En dag som slutade i besvikelse- och trötthetsgråt, för min del. ´
( Men sånt skriver man förstås inte om på sociala medier! )


Över till trevligare saker... BARNBARNEN!

Det har blivit en hel del tid med dem, under den senaste veckan.

I Ulås, i Stockremma/Moghult, i Halmstad.
Nu har de återvänt hem alla tre, men snart är det dags att träffa dem igen. Gäller även lilla malmötösen!

Detta är f.ö en bild som jag tycker är SÅ bra. Tvååringar/två och ett halvt-åringar med stort intresse för böcker! Det gillar en fröken-mormor. Att låta böcker bli viktiga, det borde f.ö. alla mor och farföräldrar uppmuntra sina barnbarn till.

Varje sensommar, sedan... tja, tjugo år tillbaka, så brukar jag återvända till Sveriges vackraste och bästa scen. Torpa slottsteater. Årets uppsättning var suveränt bra.... och framförs av amatörer ... fast nog är de halvproffs, många av de unga som är med.  Svindlande höjder, romantik, dramatik tragedi. allt i ett med lite extra. SKITBRA!

När augusti börjar närma sig sitt mittpunkt, så har de allra flesta återvänt till sina arbeten.
På onsdag är det dags även för denna tanten att påbörja sitt sista arbetsår. Känns bra att komma igång igen! Ska försöka njuta så mycket jag kan av de härligaste av alla yrken, det yrke som jag kommit att återvända till skoldag efter skoldag i 44 år.