66

Funderade på det igår, under det att jag väntade på John Blund, om det fanns några bilder från mina första år. Jo, kom jag på, det hänger ju ett alldeles ovanför mitt huvud!

Jag är väldigt glad för att min mamma tog med sin lilla tös, kanske året gammal, till en riktig fotograf, för att jag skulle få en bild av mig själv som liten.

Tidigare bilder finns inte, även om jag vet att min far hade en lådkamera, som jag faktiskt använde lite som barn, så tog man inga bilder på babisen. Men jag är glad för denna.

Är den här lille pojken lite lik sin mormor? Jag vill ju tro det, för det är väl det vi vill, föra våra gener vidare. På gott och ont. Vill ju kunna säga att den här killen har ärvt sin mormors ögon,  för dom gillar jag ofta fortfarande, trots att de uppnått ålder 66.

Den här tösen då?  Känner också lite likhet med henne, men  jag kanske bara inbillar mig.

Den här killen, nä, honom hittar jag inga likheter med.... trots att jag tycker att han inte längre bara är lik sin pappa, utan även har en drag från mamman.... och hon brås verkligen på min släkt, men inte på mig, utan på både sin mormor och morfar..., anser jag.

Men det spelar ju ingen roll vem man är lik, barnbarnen är ju ändå det finaste jag har...

Genetik, det är spännande, det finns ju så många olika drag att ärva, inte bara de som syns i ansiktet.

Har använt en del av eftermiddagen till att leta upp bilder på barnbarnen från olika kameror och det som döttrarna delat via messenger och whatsup. Har gjort fotoböcker till barnbarnen, de två tidigare jularna i deras liv.
Sparade ner mängder av bilder, inser att det får bli en extended fotobok detta år. Jag tänkte nämligen få plats med alla tre i samma bok Tidigare år så har det blivit en bok till varje. Ska vänta till minstingens ettårsdag har varit, på tisdag, innan jag plockar ihop bilderna i fotokloks  mall för egendesign.
Har beställt fotoböcker från detta företag i Skene  några gånger, och blivit väldigt nöjd.

Ojojoj, vad bilder man har på barnbarnen. På ont och på gott! Det blir nästa för bra, när man scrollar igenom minneskort och alla de foton som man når via datorn.

På de egna döttrarnas tid, så var det analogt som gällde. Vi har många album med foton från alla åldrar, alla årstider, alla år. Inget man tittar i varje dag, men kul att ha. Liksom de fotoböcker som man idag gör av utvalda foton, foton som man gillar lite extra. Problemet med mängden bilder är att det är så svårt att välja.

Det är inte bara foton som jag saknar från min småbarnstid.
Mer än fotona- jag har ju ändå ett, och även några från förskoleåldern- saknar jag att egentligen inte veta något om min födelse. Så dumt att man aldrig frågade!
Det enda jag vet det är att jag är tre veckor överburen. Sen är ju frågan hur bra koll man hade på vad som var beräknad  nedkomsttid, då för 66 år sedan. Kanske mycket bättre än vad jag inbillar mig.
Idag så får ingen gå tre veckor över tiden, inte ens de senare årens två veckor innan igångsättning, lär vara gällande längre.
Tror att min förlossning var långdragen, men det är inget som jag bestämt kommer ihåg att jag fått höra.
Nä, jag vet inte mer om hur det gick till den dagen då jag såg världens ljus, den 24 november 1953.

När min bror skulle födas, då var jag åtta år och gick i andra klass. Kommer ihåg hur min far körde iväg med mamma mitt i natten, hur han kom tillbaka och mjölkade korna, och att man ringde från BB strax därefter och berättade att Ejnar fått en son. Han blev glad, han ville ha en pojke. 
Nästa minne som tydligt finns kvar, det är när jag fick följa med pappa i den grå Volvon och gå med in på sjukhuset, MEN jag var tvungen att vänta utanför BB-avdelningen medan pappa hämtade min lillebror och mamma. Man hade införskaffat en ljusgrå bag till den lille, och när jag kikade ner över kanten, så såg jag något litet skrynkligt, och jag tyckte att babisen var jätteful.
Jag ville ju inte ha någon bror, jag ville ha en lillasyster. Hon skulle heta Gunilla, precis som den låtsaskompis som jag haft i flera år.
Idag är jag glad åt min bror.... fast... jag hade gärna haft en syster OCKSÅ:

Det var skillnad att födas på 50 och 60-tal mot idag.  Ingen närvarande pappa. Sjukhusvistelse i vecka/veckor?
Vi som födde barn på 80-talet... antagligen även 70-talet, vi fick komma på mödrahem och lära oss ta hand om våra små innan vi fick hemgång. Fem dagar tror jag att jag var iväg när jag fick andra barnet.
När minstingens mamma födde sitt andra barn, så förlöstes hon vid halv niotiden på morgonen och var hemma igen vid sjutiden på kvällen. Dagen därpå så var hon ute och tog hand om hästarna.... Den lille var med i stallet.....

Det gick bra, det också! Och en normal förlossning är ingen sjukdom, det är ett normaltillstånd, även om man behöver ta det lugnt ett tag, förstås.....'

66 år. Gammalt? Tja... för några sekel sedan så hade man ett år kvar till pensionen då. Vilket jag ju också tänker ta, iallafall nästan. Så då räknades man ju.... Har ännu inte fattat att pensionärer också räknas.... Hoppas lära mig det...
Dryga 80 år är snittåldern på livslängd idag. Bara 14 år dit.... för fjorton år sedan var jag 52.... det var inte så länge sedan....och känns nästan lika gammal som 66... fast det är det förstås inte...

Man får vara glad så länge man får vara med, och får känna sig någorlunda frisk, det är ingen klyscha, utan en sanning.

Känner mig i en brytningstid, där jag inte hör hemma någonstans, faktiskt, Fasar ut mig från de betydligt yngre kollegorna..... har inga direkta pensionärsvänner, ingen direkt ingång till pensionärstiden. Men det är något som jag får jobba på, det finns flera föreningar som jag kan gå med i.....

66! Firade lite igår. Jätteroligt att ha haft Karin och Ava hos oss, och dessutom varit tillsammans med dem i Ulås, hos Johanna och hennes familj. Blev ett enkelt tårtkalas igår. På tisdag blir det ett nytt då Karl-Petter fyller ett.

66- årsdagen har inte varit någon firardag. Kände ett stygn i hjärtat, då kollegan skickade hälsning och bad mig ta med överbliven tårta till skolan i morgon. Vilken tårta?
Fast jag bakade en kaka att ta med i stället. Och lite bröd, när jag ändå bakade.
Tvättat bilen. Promenerat tre kilometer. Fixat tvätt och strukit de förgrymmat tråkiga skjortorna som har en benägenhet att samlas på strykbordet.  Och lagt ner två-tre timmar på att kolla bilder. Fast det var kul.
Så kan det vara att fylla 66.
Funderar fortfarande hur det kunde vara att födas för 66 år sedan....och är glad att ha ett jobba att gå till imorgon, trots åldern.

Olyckan

Tjugo år, ja mer än så, utan olycka.  Mer än 25 år antagligen. Kommer inte riktigt ihåg när första apparaten införskaffades. 1993?
Kommer i allafall ihåg att vi fick åka till högsta punkten i byn, 1,5 km bort, för att kunna använda den "hemmavid". Antar att apparaten var inköpt för att den skulle kännas bra att ha med sig i bilen... och för att jag alltid gärna testat nymodigheter.
Den fasta telefonen, den användes ju om man ville ringa/någon ringde.

Mycket har hänt på de tjugofem åren, det har varit en utveckling från medtagbar, möjligen användbar lur, till en liten snabb dator. Med kamera, Med ficklampa....med musiklyssnarmöjlighet... med videokontaktnät.... ja, jistandes vad den lilla apparaten blivit användbar... och medtagbar i princip överallt.
Har hört mycket om olyckor, om krosskador, om vattenskador, om o-användbarhets-görande.
Har ibland förvånat mig, att jag inte utsatt någon av de apparater som passerat mina klumpiga händer. för något av ovanstående.

I fredags var det slut med det lyckade handhavandet.
Efter att ha varit med om en geocachingrunda i Hulared, där den för ovanlighetens skull hade fått bära huvudansvaret under sökandet på en Reverse cache, så föll den huvudstupa, ur mina händer, ner i asfalten, vid Ulricehamns Stadspark.

C-E ville äta thaibuffé efter promenaden i Hulared. Dessutom blev det besök i Ulricehamns monopolaffär.
Jag tyckte, att när vi nu åkt ett några mil extra, så kunde vi ta en WhereIgo-cache i Stadsparken.
Men 100 meter kvar till första stoppet, första frågan, så var sagan för Samsung S7, all.

Det var bara att vända tillbaka, och avlägga ett besök på Elgiganten.
Hade funderat på att byta upp mig, abonnemanget var utgånget sedan i somras, och batteriet började bli slitet. Så det var egentligen ingen allvarlig olycka. En ganska bra olycka, som hände på rätt plats.

Rena förtjänsten tycks det bli, Samsung A40 var väldigt prisvärd och abonnemanget blev bytt, från dyra Telia till betydligt billigare Tre.

Ett litet besvär återstår, att få igång bankapparna, Swish och MobiltID. Blir nog tvunget ed ett bankbesök i morgon.

Lite tråkigt är att alla foton är borta. Som tur är, så har jag många foton i de två kamerorna som jag oftast använder. Och en hel del att ladda ner från Facebook.

Besökte bygdens ( om man räknar avståndet på dryga 4 mil som bygden) bästa julmarknad idag. I Reftele, Segerstads naturbruksgymnasium. Kände mig synnerligt handikappad utan tillgänglig Swish-funktion. Egentligen var det bra, på det sättet blev inga onödiga inköp gjorda. Testade nya kameran.
Är nöjd, speciellt med tanke på den funktionella apparatens modesta pris.

Testar att lägga över bilder från julmarknaden direkt från telefonen.

Visst blev de riktigt bra, skärpemässigt och ljusmässigt sett.



Till och med Konrad, alldeles för nära, har skärpa.

Otroligt så bra bilder  en billig mobil tar, ett kvarts sekel efter det att de första mobilerna knappt gick att ringa med.  Kan vara så att den första stora, tunga mobiltelefonen kostade ungefär detsamma som dagens Samsung A40.

Till och med Karl-Petters favoritbild, där i naturbruksgymnasiets matsal, blev bra.

Möjligheter

Kollade https://ankisbildblogg.wordpress.com/ och blev så imponerad. Vilka bilder! I dessa tider. Jag hittar inte mycket att ta bilder på, trots att jag känner mig som en van fotograf. Sommaren erbjuder hur mycket motiv som helst, men senhöst/vintermotiven... nej, de är svåra att hitta. Blir åtminstone väldigt enahanda genom mina begränsade fotoögon.
Får bli en bild på trädgårdsårets sista blomma.
Eller vänta! De här skönheterna, de har ju precis börjat blomma.

Man glömmer dem så lätt, ändå är de de mest fascinerande av alla trädgårdens växter.
Julrosen.
De tre plantorna har just slagit ut sina första knoppar, och flertalet väntar på att veckla ut sina kronblad.
Otroligt egentligen, att välja att sätta blom i mörker och  kyla.
Visar också på att det finns möjligheter att anpassa sig till tristväder i november-december.

Den vita blommar håller hov ända in i vår,  då den fram i april övergår i en rosa nyans och, under goda förutsättningar sätter frön.
Om det blir 10 - 20 grader kallt, ja, då tycks den gå in i ett viloläge, blir lite frostnaggad i kanterna, men fortsätter sin blomning, då det blir milt igen.

Funkar också som glädjegörande snittblomma vintertid, håller sig länge i sin lilla låga vas.

Snötäckta fröställningar är också fina, om man bara ger sig tid att se dem.  Oftast skyndar man förbi det bruna, fula ( fast brunt är faktiskt en av mina favoritfärger) utan att se vilka möjligheter till vackerhet som  faktiskt ges.

Snön föll under natten och lade ett tunt täcke snökristaller över ljungen, också det en tacksam växt som ger möjlighet att ge liv till trädgården under hela hösten.

Ursäkta, trogna trädgårdsvänner att jag glömde er, då jag ansåg att den snabbt vissnande höstastern är trädgårdsårets sista blomma.

Inomhus börjar många växter  se trötta och rangliga ut, nu när den mörka delen av dygnet är betydligt längre än den ljusa.
Men då är det novemberkaktusens och julkaktusens tid.

En märkligt konstruerad blomma,  färgrik som få, ger oss möjlighet att uppleva blomsterglädje i mängd.
Och mellan blomningsperioderna, så återgår den till att bli en dammsamlare....

Gårdagen gav möjlighet till  roligheter. Beställde biljetterna till "Spelman i taket" på Spira i Jönköping redan i våras.
Det visade sig att det var premiären som vi köpt biljetter till. Det gav de tre skönheterna och odjuret möjlighet att få ett glas premiärdricka ( äppelmust från Rudenholms) och bli premiärfotade.
Man är ju aldrig/sällan nöjd med sig själv på bild. Dotter, svägerska och makens systerdotter ser ju jättebra ut... som de brukar... och ve och fasa, jag ska inte försöka mig på ett stort leende,  det blir  rent skärckinjagande.
Men ändå, bilden ger mig en viss möjlighet att förstå, varför en del människor tycks vara rädda för mig, tycks ogilla mig.... Så kan det vara.
Tyvärr fick man inte ta bilder på föreställningen. Vilket också kan förstås. Ingen höjdare med blixtrande i salongen.
Jag tyckte att det var en bra tolkning av "Spelman på taket", med såväl allvar som humor... och vacker sång och dans.  Dessutom gillade jag den superenkla scenografin, en scenografi som bestod av fem , kanske sex, breda bjälkar som sänktes och höjdes och vinklades på olika sätt.
Kula att komma ut på teater, och få en möjlighet att både vara lite social och få en upplevelse.

Innan föreställningen åtnjöt vi "Afternoon tea" på Grand i Jönköping. De tre skönheterna är lite av "Afternoon tea"-nördar, medan Odjuret aldrig har varit på "riktigt" afternoon tea. Bara på  buffé -eftermiddags tea.
Gillade inte buffé-varianten, och kan inte säga att jag blev så förtjust i den riktiga varianten heller. Vill hellre ha en ordentlig macka till teét. Torra snittar, nä... det var inget gott... scones med sylt, lemoncurd och grädde, det var gott... de små kakorna, de var lite väl söta.... fast, ok ganska goda. Var nog snittarna som jag var mest besviken på.... samt kombinationen. Jag gillar inte ihoprörd mat,  gillar inte julbord heller.... mycket godare med bara en rätt.

MEN, jag testar gärna afternoon tea igen, på något annat ställe. Det är en så bra möjlighet till att umgås med människor som man gillar.

En kille som jag gillar, fick möjlighet att ta den här bilden, då han fick låna min kamera, på mormorsdagen i tisdags. Han behöver jobba lite med skärpan, annars är den bra.

Snön har nästan smält undan. Ljuset finns kvar i några timmar till. Det ger möjlighet till en promenad. Tar med kameran, så att möjlighet finns, att föreviga det som jag möjligen ser med mitt begränsade fotöga.

Veckan

Halloeweentider. Spöktider. Förgänglighetstider .
Allahelgonatider, minnestider, tacksamhetstider.
Jag föredrar det senare.
Tycker extremt illa om halloween-traditionen.
Har inget med Sverige att göra.
En gammal irländsk högtid, som till viss mån likar allahelgona, men med ett stort mått av övernaturlighetstro.
Så blev det amerikaniserat, och kom över Storbritannien, i amerikanskt skick till oss.
Jag ogillar verkligen spökklädda, skelettprydda, blodig-gjorda barn.
Nej, nej, nej- finns inget positivt med amerikanska halloween-traditioner, enligt mig.
Man tycker olika. Det får man göra, förstås.

Är dålig på minneshögtiden också. Har inte besökt någon kyrkogård under helgen.
Kan bero på att det är sex mil till den kyrkogård, där mina förfäders  kvarlevor finns.
Känner tyvärr ingen samhörighet med den kyrkogård där min urna ska grävas ner.
Kände mest trötthet denna lördagskväll.

Men det är bättre idag.
Tog en långpromenad efter det att planeringen av nästa område i no ( el och magetism) var gjord.
Mår bra av att jobba med skola. Mår bra av att gå ut och gå.
Ger positiv energi.
Funderade igenom veckan som gick.
Tog bilder som jag själv gillar...
Förgänglighetsbilder kan också vara vackra....

Tantträffen gick av stapeln, kvällen efter förra blogginlägget.
Trevligt? Jodå! Javisst!
För många runt ett bord bara. Tolv tanter... en del fortfarande tjejer.
Blev inte möjlighet att prata med alla.  Man borde ha ett roterande system vid sådana sammankomster...
Sen finns det en som inte pratar med mig.... Gör mig så ledsen.... fast jag inte borde bry mig.

Två fina dagar i Malmö, lördag- söndag, med de båda "stora" barnbarnen.
Även vädret var helt otroligt fint, där nere i södra Sverige. Soligt, varmt och gott.....
Tid för både utevistelse, bus inomhus och bokläsning med morfar...

Måndag var det studiedag. En enda dag behövde jag jobba under veckan. Inte allt för betungande att lyssna på föreläsning och att gruppdiskutera med kollegorna.
Höll inte med föreläsaren i allt. Naturligtvis vinklas det utifrån vad man vill ha fram.
I detta fall att våra skolbarn har så mycket olikheter och måste bemötas på så många olika sätt.
Ja, barn med olika funktionshinder behöver man ta speciell hänsyn till förstås, man måste skapa relationer med olika barn på olika sätt, men man måste också kunna ställa krav.
Jag känner mig som expert, jag har faktiskt 44 år i yrket.
Nu är föreläsaren i nästan samma ålder, också expert, men har jobbat med de barn som har diagnoser, som specialpedagog och på BUP.
Så vi ser på eleverna från två olika håll.....

Tisdag- mormorsdag i vanlig ordning.
Mormorstisdagarna går in i varann, det är ofta tisdag.
Barnpasserska och hushållerska, så att "frun i huset" kan ägna sig åt sina hästar .... och även umgås en del med sina föräldrar.
Ja, det är en rolig dag... men man blir trött av den.

Onsdag: Begravning.
Vaktmästaren på min gamla skola, en god vän till oss alla som jobbade på skolan på den tiden, hade hastigt lämnat jordelivet.
Det var många som ville visa en sista uppskattning för honom, Kyrkan i Dalstorp var i det närmaste fullsatt.
En vacker begravning, och ett berörande avsked.
Det kändes som om en stor del av mitt liv passerade revy där i kyrkan. Så många bekanta ansikten, åldrade men ändå lätt igenkända.  Bekantskaper från tjugofem års lärarliv och från den nästan decennielånga perioden i Dalstorpsrevyn....

Torsdagens promenad ( ja, det har blivit en ordentlig promenad alla dagar- aktivitetsklockan är nöjd) gick till Kroken. Pratade en stund med Anders och var inne hos Karla en liten stund.

På eftermiddagen kom Johanna, Konrad och grannen deras i Ulås, Maria.
Konrad stannade hos morfar, medan vi andra begav oss till Göteborg.
Hade lite ångest för att köra ända till Operan. Tidigare har det varit lätt att hitta till Lilla Bommen, men med förra årets besvärliga resa i gott minne, så kändes det lite oroligt.  Förra året missade jag den nya avfarten och hamnade i tunneln under stan.  Vände när vi kom ut ur tunneln, någonstans i trakten av Masthugget och hittade sedan rätt väg.
Vägen ut var desto mer besvärlig, det var många kringelikrokar och många rondeller innan vi kom ut på riksväg 40 igen.

Hade kollat kartan ordentligt inför torsdagens resa, hade koll på vilken rondell jag skulle svänga av i.
Men icke, det var avstängt en bra bit innan den rondellen, så vi hamnade fel den här gången också.
Tack vare Marias gps-ledning, kunde vi ta oss till Operan på öppna vägar.
Puh! Jobbigt!

Musikalen "Oliver" var jättebra. Så många duktiga barn -ungdomar i många av rollerna.
Skönt med en historia som fick ett lyckligt slut.... till skillnad mot förra årets föreställning " Ringaren i Notre Dame".

Att köra från Operan till riksväg 40, det var betydligt enklare denna gång.  Nästan raka - gamla vanliga vägen....

Roligt att komma ut och se på god underhållning....borde man göra oftare.... fast ... på lördag är det ju dags igen.... "Spelman på taket" på Spira i Jönköping.

Konrad stannade hos morfar och mormor under fredagen.
Det blev besök på den helt otroligt fina lekplatsen i Limmared. Jistanes, vilket bygge! Där finns saker att göra för alla från tvåårsåldern ända upp i tonåren.
Fika på Glasets Hus, besök i Pers maskinhall... ja, det är roligt att ha barnbarnsbesök.

Ulåsdag, med återförande av "stora" pojken hem till mamma och lillebror, stod på lördagens agenda. Pappan jobbade, så barnpassning togs tacksamt emot av mamman.

Blev extremt trött. Det hade varit en jobbig vecka för en tant som inte är ung längre.

12 timmars sömn i det närmaste. Länge sedan sist. Men behövdes tydligen.
Skolarbete och långpromenad med kameran i fickan. Det är energigivande.

Tror att det kan vara sju veckor kvar till jul. Lite naggade i kanten av olika före-jul-aktiviteter.
Beredd att ta mig an de sista veckorna före sista jullovet, det känner jag mig. Trots tröttheten igår. så känner jag mig rätt så utvilad och jobbtaggad.