fredag 27 mars 2020

Utflykt

Idag åker vi på utflykt.


Började den lediga fredagen med en tur till Hestra, grannsamhället.
Där finns den mindre butiken,  den som jag väljer att handla i just nu.
Där finns paketutlämning, näthandel passar också utmärkt i dessa tider.
Och där finns bästa lilla välsorterade blomsteraffären. Handlade tio nejlikor samt lite grönt till dem, tio penséer och tre minipåskliljor för 270 kr. Slå det priset den som kan!


Åkte hem, fikade och fixade sås till den pastasallad som C-E rört ihop, under det att jag var i Hestra.
Dags för bilutflykt, med  några promenader och geocacher inplanerade.
Första promenaden gick från slutet av en skogsväg, ca 500 meter genom skog och ordentliga backar upp på en granplantering. Har fanns en geocache att leta upp. Den publicerades 2010. För tio år sedan fanns det en vidunderlig utsikt över Tolken, från denna Åhs. Iallafall enligt cachebeskrivningen. Idag kunde man med nöd och näppe skönja Äspered  mellan granplantor och björksly.


Utsikten över sjön, den fick vi ta på nära håll, då vi passerade på väg till nästa resmål.
Vid sen förmiddagstid, fanns det fortfarande is på sjön, där solen inte kommit åt. Ingen is som tålde att pimpla ifrån dock, det var ett antal år sedan som vi hade sådana isar.


Utflyktens huvudmål, det var Raska-Minas stuga. Fick ett tips genom en bloggbekants virtuella besök där. Parkerade bilen vid avtagsvägen, dryga en och en halv kilometer från stugan.  Promenad ingick ju i planen för dagen.

Har varit i denna stuga en gång tidigare, för många herrans år sedan. Det var när jag gick på högstadiet och var med i SMU-juniorerna hemma i Rångedala. Kommer ihåg att vi promenerade en bra bit även då, tror att det mest var på stigar. Hittade tyvärr inte stig-vägen denna gång, mobilen ville inte visa var stigarna lämnade landsvägen. Nåja, vi fick en fin promenad ändå, denna  gång på grusväg.


Det känns så positivt att Tvärreds hembygdsförening, som äger stugan, låter den vara öppen dygnet om, året runt. Bara att stiga in i den lilla stugan, och försöka förnimma historiens vingslag.

Raska -Mina ( Vilhelmina) bodde i stugan från 1861 - 1943. Det var hennes pappa som uppförde det lilla torpet. Mina bodde ensam under många år. Hon tog hand om de tamdjur som betade i området under sommaren. Vintertid så lämnade hon ofta sin stuga, gick runt på gårdarna i trakten och förväntade sig nattlogi - och mat förstås. Ingen vågade köra iväg henne, för var det någon som vägrade ta emot henne, så basunerade hon ut hur hon behandlats, över hela socknen. Epitetet snål och ogästvänlig, det ville förstås ingen ha.
Sina sista fyra år fick Mina bo på ett ålderdomshem. Hon avled 1947.


Stugan lär ha varit i uselt skick, när Tvärreds hembygdsförening fick ta hand om den.
Upprustningen har de gjort superbra. Ett riktigt bra utflyktsmål - och bil kan man köra ända fram om man så vill.


I stenmursgrunden, under fönstret- där fanns en geocache - en ganska stor låda gömd bakom en sten.


Ett vingslag som  kommer ända från bronsålder, finns ca 150 meter från Raska-minas stuga. De här små skålgroparna är gjorda för att älvorna skulle kunna mala sin säd där. Troligen användes de som offerskålar till gudarna, kanske fylldes de med blod, kanske med säd. Ingen vet... men älvkvarnstenar, skålgropar, förekommer på många platser i södra delen av Sverige.
Häftigt är det, tycker jag, att någon överhuvudtaget upptäcker dem och gör dem synliga för gemene man.


Nerför backarna bar det , in i bilen och vägen tillbaka mot Dannike.
Vi stannade till och letade upp en geocache i anslutning till ett naturreservat. Dit får vi åka tillbaka i försommartider, för då lär det vara massor av ovanliga - och vanliga - blommor här.


Den sista längre lite längre promenaden, den gick verkligen på platt mark. Genom mager skogsmark, där vissnade ljungtuvor och lingonris växte utmed den smala stigen, och ut i det blöta, alldeles nära en mosse.
1942 bröt man torv här på mossen. I samband med torvbrytningen, fann man en öppen kista med ett kvinnoskelett i. Ett skelett utan huvud, men med håret kvar. Kvarlevorna daterades till 1600-talet.  I kistan en pung med tobak, pipa och några andra förnödenheter. Kvinnan var bakbunden.
Man tror att det var en kvinna i 25 årsåldern , och av högre stånd, som blivit begravd vid mosskanten.  Varför, det vet man förstås inte.

Cachen var från 2007. En gammal cache. Själv började jag med geocaching 2009. Och hela företeelsen, den började år 2000, då USA öppnade upp för användning av deras spionsatelliter.


Ett stopp, en cache och ett foto blev det vid välbekanta Torpa stenhus. Hit återkommer jag/vi minst en gång per år, för det mesta betydligt oftare. Men utomhusteatern, Torpaspelen- det är ett "måste" för mig. Så har det varit i stort sett varje sommar sedan nittiotalet. Hoppas verkligen att det blir en föreställning, även detta år.



Visst är det vackert här, där Åsunden möter Torpasjön.  Om några veckor kommer det att lysa vitt av sippor i hagarna runt omkring.


Hofsnäs herrgård, en av gårdarna runt sjön, öppnar sin helgservering i morgon. Synd att det inte var öppet redan idag, för då hade vi gått in och beställt en kopp kaffe att avnjuta på den stora terrassen.


Nu blev det en kort promenad ner till sjön i stället. Skit också att vi inte hade kaffe mer - det hade ju passat så bra här i solskenet.



Sista stoppet gjordes i blåsippshagarna i Månstad.
Här finns det hagar som nästan lika  blåsippsrika, som min barndoms hagar i Finnekumla, Rångedala.
Absolut favoritblomma, det är blåsippan.


En härlig utflyktsdag i strålande solsken och tio plusgrader,  blev det. Vårsömnig och lite trött i benen, det känner jag mig efter 14000 steg och 10 km av kortare eller längre promenadsträckor.

torsdag 26 mars 2020

Molnfritt


Molnfritt, har det varit i flera dagar. Helt ljuvligt att se sol och blå himmel efter en lång och grå vinter.
Världen, den är  allt annat än molnfri, det är väl bara att konstatera.

Men nog finns det en viss fascination i att ett elakt litet virus kan lamslå hela vår jord.

Kanske är jag lika blåögd som himmelens färg, men faktum är; jag känner mig ganska så trygg här ute i våra skogar.
Det stora hotet, det är  alla obetänksamma, ansvarslösa personer som drar till storstad eller fjäll - ja, till platser där många människor befinner sig nära varann och där någon eller några delar med sig av de otäcka små osynliga sakerna som man bär med sig. Små otäcka celldelningsmaskiner som de ansvarslösa i sin tur överför till dem - oss- som försöker skydda sig.


När man är gammal och varit med under många år, så vet man att orosmoln hopar sig med ojämna mellanrum. Det kan vara orosmoln som hotar många, det kan vara tunga moln som skymmer den personliga dagern.
Tunga moln, oroliga tider, de finns, de kommer och de går.

Jag kommer inte ihåg asiaten, en jag har hört talas om den. Hongkonginfluensan, däremot, den minns jag. En miljon människor uppskattas ha dött under det år som Honkonginfluensan spred sig över världen.
Coronaviruset har spridit sig snabbare, antagligen delvis beroende på att vi rör oss mer mellan länder och kontinenter än vad vi gjorde för femtio år sedan.


Krigshot var ofta närvarande under min barndom och ungdom. Jag har ett minne av att min mamma grät, till synes utan anledning. Det var i oktober 1962. Jag minns att jag frågade varför hon var ledsen. - I morgon ska det bli världskrig, blev svaret. Inte lätt för ett barn, som alltid levt i trygghet, att förstå vad hon menade.
Nu löste sig Cubakrisen utan  att USA och Sovjet kom i krig med varann. Kennedy och Chrustjev valde att inte utlösa dödliga kärnvapen.

I början av 80-talet, då jag själv var mamma till två riktigt små barn, stod världen återigen på randen till ett krig, stormakterna emellan. Jag kan fortfarande känna den ångest som jag upplevde, då jag lyssnade på de dagliga nyheterna.  I Stockholm skulle det anordnas en konferens, där ett antal mäktiga länder skulle delta.
 Jag skrev ett brev till den konferensen och bad dem som skramlade med vapen att besinna sig. Samtidigt skickade jag texten till flera stora dagstidningar. Jag vet att mina ord publicerades på DNs insändarsida och att jag fick många tröstande ord tillbaka.
Om mitt brev lästes av någon som var med på Stockholmskonferensen, det vet jag inte.... men visst har jag tänkt.... jag har varit med och stoppat ett världskrig...


Dagens hot, viruset från Kina, det kan jag inte vara med och stoppa.  Förhoppningsvis kommer duktiga forskare att framställa ett vaccin. Det tror jag absolut, bara det att det kan ta tid.
Tills dess kan vi bara hoppas på att slippa de otäcka kroppsinkräktarna, skydda oss så gott vi kan, men ändå försöka leva så nära normalt som vi kan.

Den molnfria himlen, den kan vi alla njuta av. Och trots alla osynliga orosmoln, så kan vi försöka se det positiva i tillvaron, så länge vi har någon liten strimma av ljus kvar.

Faktum är, jag är ganska så övertygad om att alla som kommer ur Coronakrisen med livet i behåll, kommer att se en förändrad värld och se världen med förändrade ögon.  Det mesta som dessa ögon får se, det är positiva förändringar... och förhoppningsvis en molnfri himmel, iallafall för ett tag.


söndag 22 mars 2020

Vatten


Det är något visst med vatten.
Hav, sjöar, floder, bäckar, ja t.om. välfyllda diken tilltalar mig så.
Allra vackrast är vatten, då en klarblå himmel speglar sig i dem.


Vilda vatten är också vackra.
Vatten som har  skummande vågkammar.
Vatten som ystert porlar fram i en vårnatur.

Är det så att alla dras till vatten, eller finns det några som inte känner av någon vattendragning alls?


Huset som vi byggde för fyrtio år sedan, det gillar jag ännu. Trots att - eller kanske för att - vi inte gjort så mycket åt det under alla år.
De allra flesta har ju bytt kök på de åren, det har inte vi.
Väldigt många har byggt "pensionärskuvös" över altanen. Det har vi aldrig funderat på.

Men det finns en sak jag inte gillar med vårt hus. Det ligger på fel ställe. Det som en gång var skog, det har blivit kalhyggen. Och vattenspeglar, det finns det inga alls. Det saknar jag !


Idag tog vi bilen sex kilometer nerför backarna och över mossen. Där ligger ett litet samhälle som heter Nittorp. Nittorp är känt i för damfotboll ( Victoria Sandell Svensson spelade i laget under några ungdomsår) och ishockey. ( Erik Andersson spelar just nu i Rögle, Han kommer från Nittorp).

Genom Nittorp går Jälmån, och Nittorp har vuxit fram vid de båda små sjöarna som bildats i flodfåran.


C-E följde gärna på dagens promenad. Jag tyckte att vi skulle förlägga den till vägarna i den lilla byn Gisslarp, som ligger på kullarna norr om Nittorpssjön.

Det var länge sedan jag/vi vandrade där. På 80- 90-talet gick jag ofta med svärmor på tipspromenad på en av rundorna. På senare tid har jag vid några tillfällen vandrat längs vandringsleden som går genom byn och som fortsätter förbi Dalstorp.


- Orättvist att en del får bo på en sådan här plats, och andra på ett kalhygge, tyckte jag.
C-E tyckte att alla inte kunde bo vid vatten.
Men visst hade det funnits plats för oss också.... men vi tänkte inte så långt, när vi var unga och mindre förståndiga. ( ?)

Gisslarpsrundan blev en runda på fyra kilometer. 3,5 km gick genom vackra, mer eller mindre öppen, omgivning,  500 meter gick genom tät skog. Inte alls samma goa uteväderskänsla när solen försvinner  bakom täta grangrenar... då märks det att det inte är riktigt läge för sommarkläder ännu.


Gisslarp har en lång historia. Det finns informationsskyltar på sina ställen. Där kan man läsa att det bedrivits åkerbruk i mer än 3000 år och att det finns ett antal gravkullar från bronsåldern.

Spännande tankar att människor tog sig till odlingsbara områden vid våra sjöar för så länge sedan. De kom via Ätran och tog sej sedan upp i  biflödena.


Härliga dagar med sjönära promenader. Ser fram emot nästa. Kanske det kan bli runt Kroksjön i Hestra, en mil bort.
Men tills dess är det skola och mormorstisdag. Den senare med möjlighet till sjöpromenad. Tycker att det är så gott att vi har våra skolor öppna.... och att jag inte känner mig det minsta förkyld.

Ha en fin vårvecka och gå ut och njut av naturen, alla ni som har den förmånen.

lördag 21 mars 2020

Minnen


Kollade, i vanlig ordning, på Skavlan i går kväll.
Som så många gånger tidigare, så hade han samlat några intressanta gäster hos sig, i studion i London. Den sista inspelningen i den studion, på ett bra tag, sannolikt.
En ung trevlig operasångerska var "huvudgäst". Hon framförde en Grieg- sång i slutet av programmet, och jag kan bara konstatera: Jag har väldigt svårt för sopraner.
Boris Johnsons far var en stundtals skrattframkallande  man, dock ingen jag skulle vilja i min bekantskapskrets.
En ung komiker, vars namn jag glömt, var riktigt rolig i sin torra humor.
Sista gästen var en psykolog  ( professor) som forskade på minnen. Hon var  kvällens stora behållning.


Det finns riktiga minnen och det finns falska minnen. Kanske många minnen till delar är falska. Man har i  sina tankar och genom samtal, förfalskat det riktiga minnet, till ett minne som man hellre vill ha.
Naturligtvis är det jättesvårt att veta vad som är delvis förfalskade minnen, man har ju den minnesbild man har.


En annan intressant fråga var: Från vilken ålder kan man ha sina första minnen?
Från omkring två och ett halvt års ålder, var det professionella svaret. Då är hjärnan tillräckligt utvecklad för att kunna lagra minnen.

Varvid jag genast började fundera: Vad minns jag från min tidiga barndom?
Kommer jag ihåg någonting före det att jag började skolan?


Rotande i hjärnans mest avlägsna vindlingar kom minne efter minne fram.
Att få någon kronologisk ordning på dem, det var omöjligt men visst minns jag....


  • När jag åkte på pappas pakethållare till farmor och farfar ( pappa fick körkort det året jag fyllde sju, så det var tidigare än så)
  • Lek med Bengt och Lars ( När vi skulle börja skolan, sa Bengt till mig: - Vi kanske inte ska leka i skolan, för då tror dom att vi är ihop....)
  • Osämja om några pärlor med två år yngre Britt
  • När jag med mamma hälsade på vid Kerstin och Mariannes sommarstuga ( De flyttade till hus i Rångedala före skolstart, så det var somrar innan skolålder som jag lekte där)'
  • När faster, farbror och kusinerna sov på golvet i storarummet. De skulle hjälpa till med slåttern.
  • När pappa, på söndagar, kom hemcyklande efter att ha sett på fotboll i Rångedala och hade köpt en valnötschoklad till mig, i automaten som fanns utanför affären.



Märker att när jag börjar tänka, så kommer det ena minnet efter det andra fram.
Ett som jag aldrig glömmer, det är när jag hade öppnat pappas blå brylcremesburk och mamma blev så jättearg. Jag måste ha kletat ner något, kanske mig själv. Hon skulle hämta jultomten, så han fick se hur elak jag var. Jag satt i min pappas knä, när tomten kom gående uppför slänten vid stora stenen. Hu, vad rädd jag var. Och tänk, jag satt i pappas knä. Jag kommer inte ihåg att jag gjort det någon mer gång, jag var rädd för min pappa, vågade varken prata med honom eller komma när honom.
Så det är ett konstigt minne, men ett levande minne. Jag tror inte att det är falskt.


Vilka minnen kommer man då ihåg?
Enligt professors-kvinnan, så är det de goda minnena man kommer ihåg. De "dåliga" minnen försöker man förtränga, eller göra till mer positiva minnen.
Det är mycket möjligt att det är positiva minnen från barndomen man kommer ihåg, men från skolålder och ändå upp till i dag, så har jag en absolut benägenhet att minnas det negativa. Jobbiga händelser. Gånger då livet strulat. Och så  minns jag de gånger jag har gjort bort mig, fått skämmas, blivit utskälld eller blivit orättvist behandlad.
Kanske har det med en viss personlighet att göra. Men visst vore det kul att frossa i bara positiva minnen. Kanske man skulle kunna, bara man försökte....


Idag tog jag med C-E på en promenad vid Lagmanshagasjön. Tog bilen den dryga milen dit och parkerade vid badplatsen. Från badplatsen, längs sjön, upp till Lindås och tillbaka till  den parkerade bilen vandrade vi.  Härligt väder och varierande natur var det, på den sex kilometer långa rundan.

Från Lagmanshagasjön har jag många minnen:.



  • Cykelturer, med eller utan bad, runt sjön, Det har det blivit nästan varje sommar. En av sommarens absoluta höjdpunkter.
  • Många badtillfällen i sjön, då barnen var små.
  • På den tiden då vår familj var en stor familj och höll ihop, så åkte vi dit och fikade med farmor och farfar, deras barn och barnbarn.
  • Två skolresor med cykel, under den tiden jag jobbade i Dalstorpsskolan. Vaktmästare och föräldrar kom med mat, och så övernattade vi en eller två nätter i tält. De roligaste skolresor jag gjort. 


Jag vill gärna få fler minnen från vandringar  och cykelturer längs denna fina sjö. Liksom från andra platser. Sa till C-E, att i morgon skulle vi kunna köra den dryga halvmilen till Nittorp och vandra en bit längs vandringsleden och sedan upp mot byn, med utsikt över sjön.

Fortsätter det fina vädret, så är det  extra roligt att ta dagens promenad. där det finns njutbara vyer. De vanliga  promenadstråken, de som man påbörjar här hemifrån, de går mest på skogsvägar.


Området kring Lagmanshagasjön, det ruvar på minnen från tider som sträcker sig långt tillbaka. Där finns en hällkista från stenåldern, där finns bronsåldersrösen och där finns ett antal minnesmärken från järnåldern. Som denna treudd, där den höga stenen också är del av en domarring.


Hur är det med dina minnen? Vilka minnesbilder är det som dyker upp, då du tänker tillbaka på tidig barndom?
Och.... vilka minnen kommer du mest ihåg, de negativa eller de positiva?

fredag 20 mars 2020

Vårdagjämning


Vårdagjämning! Är det inte ett alldeles otroligt vackert ord?
Nu - äntligen - så kommer den ljusa delen av dygnet att råda över den mörka.
Nu- äntligen - börjar det spira och gro igen.
Nu - äntligen - börjar naturen leva upp.


Fredagsledig tant begav sig förstås ut på promenad. Ja, efter det att hon förberett nästa veckas skolarbete. Tanten har under alla år haft bra struktur och självdisciplin. Det sitter liksom i ryggmärgen.
Flugorna hade vaknat och börjat leta nektar ( gör flugor sådant? )  på jordsolarna.
Till min förvåning så fanns det  stora vitsippsknoppar på ett soligt ställe.


En uteliggare till fotboll låg bredvid vägen, då jag passerade gården där det finns ett par yngre barn.
Grönt gräs lockar till bollspark.
Gräset har verkligen börjat växa, det blir grönare för var dag som går.
Visst är det härligt när det blivit vår på riktigt.


En vårdagjämningsdag under åttiotalets första hälft åkte jag till BB. eller rättare sagt, det var någon gång under natten till den tjugonde mars som det bar iväg.  Vi hade väntat i flera veckor på att vårt andra barn skulle välja att komma till världen. Äntligen skulle det ske! Fast det tog allt ett antal timmar ytterligare, innan fröken Larsson bestämde sig för att påbörja arbetet med att ta sig ut.
Grattis Karin, på födelsedagen!  Hoppas att vi snart kan ses!


Funderade på om blåsipporna i Karlas hage hade vaknat till liv ännu.  Med tanke på vitsippsknopparna, så borde de också vara på väg att slå ut.
Årets första cykeltur fick det bli, denna soliga vårdagjämningsdag. Lite kallt om näsan att cykla, men alldeles otroligt härligt att få fart på tramporna efter månader av oinbjudande cykelväder.

Blåsipporna stod i full blom.  Vackraste blommorna som finns, om ni frågar mig.
När de blommar, så känns det som om vår och sommarsäsongen blir högtidligen invigda.



Pratade med en granne på vägen hem. På landet, så är vi ju grannar även då vi bor en och en halv km från varann.
Vi uttryckte båda vår uppskattning över att bo på landet i den tid som råder nu. Obegränsad frihet i vår härliga vårnatur. Vilken tillgång!


En fin helg önskar jag er alla! Hoppas att också ni har möjlighet att vara utomhus och upptäcka den nyvakna naturen och att lyssna på den begynnande vårkonserten som de vårglada fåglarna bjuder oss på.

söndag 15 mars 2020

Smaksak


Vilken härlig dag det var igår! Först långpromenad i detta gudomliga väder, sedan kaffe på altanen, där solen snabbt smälte bort snön och sedan en promenad till.
Idag är det som vanligt igen, mulet och lite regn.
Söndagens långpromenad är också gjord, det är gott att röra sig i alla väder.

Klart man funderar på coronan när man är ute på ensamma promenader.  Blir så irriterad då jag hör om folk som ger sig ut på resor mitt i pandemin. Blir arg då jag hör om folk som sitter på offentliga fortskaffningsmedel och hostar och nyser rakt ut.
Jag väljer att tro, att om alla tar sitt ansvar och rör sig ute i samhället så lite som möjligt under ett par tre veckor, så kommer vi snart att ha ett fungerande samhälle igen.  Men det  finns en del som inte tar sitt ansvar....tyvärr.

Sen blir jag  trött på media som rapporterar: Nu har vi fått vårt första, vårt andra dödsfall i coronaviruset. En man  i sjuttioårsåldern som redan var sjuk och en kvinna på 85 som hade flera underliggande sjukdomar.!
Det säger ju ingenting om virusets farlighet, dessa båda hade med stor sannolikhet avlidit även av en "vanlig" influensa. Jag vill veta hur många tidigare friska människor under 80 år som avlidit, det är så man kan avgöra  om det här viruset är  extra farligt eller inte.
Jag skulle också vilja veta mer om hur det står till i varje kommun.  Vilka kommuner som är mest drabbade... Det kanske inte finns någon som är smittad i vår lilla kommun. Om jag visste att det  vore så, så kunde jag vara  mindre orolig då jag handlar i mataffären.


Egentligen hade jag ju inte tänkt skriva något om virus idag.
 Jag hade tänkt skriva om musik.... och  kanske lite om böcker och konst.
Rubriken är ju satt till smaksak.

Förra lördagen var det  melodifestivalsfinal. I fullsatta Friends arena. ( Heltokigt att dra ihop så mycket folk, anser jag)
På sociala medier och irl, så finns det många som ondgör sig  över musiken som framförs i melodifestivalssammanhang.
-Allt är så dåligt.
-Nej, det skulle jag aldrig lyssna/titta på! 
-Det är ju så dåligt, så det går inte att se på.
-Så många dåliga låtar på en gång!


Varvid jag ställer frågan: - Vad är dålig musik?  Vem har rätt att avgöra vad som är dålig musik eller ej?
Jag anser att det där med musik, det är en smaksak. En sak som är upp till var och en att tycka vad man vill om, utan att någon annan behöver raljera över det.
Sen tycker jag att musiksmaken ändras över tid, att man under perioder av sitt liv gillar olika slags musik. Jag har nog kunnat gilla vissa låtar inom alla genrer, det ät mer låten än en viss genre som slår an. Det enda som jag har svårt för, det är rap. Speciellt som jag inte kan urskilja orden som snabbt rabblas fram.


Visst fanns det flera fina låtar i årets melodifestival. Tycker jag. Robin Bengtssons enkla melodi har  fastnat ordentligt i medvetandet. Jag  fastnar lätt för det enkla.
Samtidigt som "Bohemian Rhapsody" är en av mina absoluta favoritlåtar. Och den är allt annat än enkel.
Nej, det är nog bara så att vissa toner slår an mer än andra.
Vad det gäller melodifestivalsfinallåtar, så kunde jag hitta något som jag tycker var tilltalande i  alla utom rap-låten.

Men som sagt, det är en smaksak. Någon kanske tycker att allt var dåligt.
Att följa strömmen, för att vara lite cool besserwisser, det är i sig lite tragiskt. Att inte våga tycka själv, det är riktigt illa.


Vad är god litteratur? För mig är det en bok som jag fastnar i, en som jag fortsätter att läsa.
Högtravande böcker orkar jag inte med.
Jag vill ha en bok, där jag lätt kan få bilder av miljö och kanske även av person. Böcker där jag kanske kan identifiera mig med någon, känna att jag är del av de händelser som beskrivs.
Science fiction ligger för långt från min identifikations-sfär.  Skräckböcker likaså.
Och som sagt, högtravande böcker, de kommer jag inte igenom.

Val av litteratur, det är en smaksak det också. Ingen ska komma och  knäppa en på näsan för att man läser "fel" böcker. Om man läser eller lyssnar, det är ju också en smaksak. Jag som person har svårt att koncentrera mig på att lyssna. Vill se orden, vill kunna skumläsa vissa delar, till och med hoppa över....


Har varit på Tate galleri ett par gånger. Och förfasat mig över Miro´s  tavlor.
Kan inte fatta att stora dukar som bara innehåller några fyrkanter och prickar kan ha något som helst värde.
Men som med all form av kultur, även konst är en smaksak.
Lars Tunbjörk ( från Borås) var en erkänd fotograf. Han tog vardagsbilder. Jag har aldrig sett storheten i hans foton..."alla kan väl ta sådana bilder.. ? "

Antagligen inte.
Bilder som slår an på mg, det är ganska nakna bilder. Mycket rymd, och få saker i blickfånget

FAST ... jag gillar faktiskt bilden ovan, tagen på dagens promenad.


Vad som är bra och dåligt, det är en smaksak. Ingen ska bestämma det, inte ens gamla stofiler i en akademi.

Tänker tillbaka på en studiedag på nittiotalet ( nu kom jag ihåg en studiedag till ) då vi fick välja från ett stort "smörgåsbord"  vad vi ville förkovra oss i / bli förlästa kring. Jag valde att gå på föreläsning av en känd akademinledamot.  Han berättade om akademins arbete och sedan blev det frågestund.  En naturlig fråga blev: - Varför har aldrig Astrid Lindgren fått nobelpriset i litteratur?
Jag kommer inte ihåg svaret exakt, men det gick iallafall ut på  tt en barnboksförfattare aldrig skulle kunna på priset. En barnboksförfattare kunde aldrig använda det språk som akademin krävde.
Skitsnack!
Överförmyndigande!
Fisförnämlighet!

Nu kan vi strunta i fisförnämligheter och läsa de böcker vi vill, titta på bilder vi tycker om och lyssna på den musik som slår an de rätta tonerna.

Vilket vi absolut behöver i den annorlunda tid som just nu råder.  Har befunnit mig i två olika världar, med hjälp av två olika slags böcker , de två senaste dagarna. Får bli en ny bok och en ny värld  i eftermiddag,
På radion spelas Queens "Radio Gaga".  Favoritmusik!