fredag 31 juli 2020

Backpass

Aktivitetsklockan visar på 68 trappor. Det innebär att den varit  med om en stigning på drygt 200 meter. Ett  ordentligt backpass alltså.


Har i och för sig varit med om värre. På vandringsresorna brukar backpassen vara betydligt längre och brantare. Högsta stigningen, det var på en plats i norra Italien. 600 höjdmeter, Jag var väldigt tveksam i förväg, men det gick oväntat bra.


Dagens backpass kan inte jämföras med att vandra i Alperna.
Det första, det på ca 75 höjdmeter, det var en vandring från byvägens början till vårt hus, som nästan ligger vid byvägens slut. Ett slut som också kan ses som en början, och där dagens början kan ses som slutet på vägen.
C-E skulle åka till Tranemo och uträtta lite ärenden, och jag passade på att åka med honom ner till landsvägen. Bra början på dagen med ett backpass. Man får upp flåset i backarna.


Passerade minnesmärkena från istiden, gammel-ån och den vackra ängsmarken, innan vandringen uppför backar med skog på båda sidor vägen tog vid.
Det är bara att konstatera, vi bor "högt". Iallafall om man ser till uppförsbackarna. Tror att vårt hus ligger på 240 m.ö.h. De högsta punkterna på sydsvenska höglandet ligger nästan hundra meter högre över havet. Så allt är ju relativt....


Backpass nummer två, kan tyckas som ett fuskpass. Men det känns i benen, det lovar jag.
Backpass nummer två utfördes med hjälp av elcykel.  Låter bekvämt, och det är det i det hänseendet att det går snabbt att ta sig  framåt. Och man kan trampandes ta sig uppför ordentliga backar. Men jisses, vad man får trampa.


Vid det gamla prästbosstället i Mossebo serveras det våfflor, torsdag till söndag, under några sommarveckor. Vi brukar passa på att ta turen dit. Innan vi hade elcyklar, så blev det med den vanliga cykeln.


Våfflan smakade gott på utomhusserveringen. De olika husen fick sig ett snabbt besök, men kyrkobesöket hoppade vi över. Mossebo kyrka är en extremt fin gammal kyrka som bär på en hel del historia- men vi har ju sett dess fina interiör ett  antal gånger.


Prästboställets trädgård visar alltid upp så vackra blommor. Inte så ovanliga sorter, men det finns alltid några sorter som blommar.


I vår trädgård har prästkragarna blommat över, medan denna kraftiga sort var i bästa blomningstiden.


Nässelfjärilen fann behag i bolltistlarna,


... och sommardahliorna visade upp sig i flera aprikosfärgade nyanser.


Är detta en art av rudbeckia? Eller en form av "krage"....?


Uppför backar bar det, när vi fortsatte vår runda. Bilden gör absolut inte rättvisa åt utsikten, men här i Övrabo så har man en utsikt som sträcker sig många mil bort.


Det är väl inte så vanligt med cyklister på grusvägarna i det ganska ödsliga området. Iallafall inte utifrån den nyfikenhet som kreaturen uppvisar. Sa det till C-E, att här i  Arnås, så är det ju jättefint. Varför bor ingen här? Minnesmärken från forntid och medeltid finns det en hel del i området- men numera så finns det knappast några boningshus kvar.

Nerförsbackarna var många och branta innan vi kom ner till landsvägen igen.... men ser bar det uppåt, på samma väg som jag gått på förmiddagen. Kändes som om det var jobbigare att trampa elcykeln uppför backarna, än det var att gå upp för dem.
Men betydligt snabbare gick det förstås!

torsdag 30 juli 2020

Dubbeltips

Hastigt och lustigt kom vi ut på en geocachingrunda idag.

Hade sedan länge på "att- göra -listan", ett besök på Carpe Diem i Od.  Det är många som tipsat om bokcafeet. Fast det heter inte Carpe Diem, visade det sig. Det heter Crea Diem. Skapa dagen.

Dagens blev egentligen skapad genom detta inlägg från bloggvännen walkaboutsweden. Bilderna från gravfältet tilltalade mig till den vida grad, att jag genast ville åka dit.

Kollade om det fanns några geocacher i närheten. En utflykt får dubbelt värde om man samtidigt kan leta upp lite "skattgömmor". Och visst fanns det geocacher. ( Det gör det nästan alltid).  Laddade ner ett antal i gps och så bar det iväg på tidig förmiddag.


Ibland hittar man inte geocacherna. Det gjorde vi inte på det första stället, vid Pjukastenen, en bit söder om Vårgårda. Ett drygt tvåhundraårigt minnesmärke över en hällkista var absolut av intresse att se ändå.


Kyrkor finns det gott om i Västergötland.
Många av kyrkorna i är riktigt gamla. som denna kyrka i ett samhälle som heter Siene - inte Seine , som jag först tyckte att det stod.... men ändå ett väldigt annorlunda svenskt ortsnamn.


En promenadrunda vill vi gärna få till, då vi åker iväg på en geocachingtur.
Hittade en runda i Lagmansholm, bara några kilometer sydväst om Vårgårda. En runda som inte var så lång, kanske tre kilometer med de avstickare från stigar och vägar som man behöver ta, för att finna de gömda små behållarna.


Det var en ok runda. Ingen direkt höjdare. Men vi fick iallafall dagens promenad på det sättet.



En dryg halvmil hade vi från promenadrundan till dagens första huvudmål, Lundskullens gravfält.


En sådan plats! Här kunde jag gått  i flera timmar.
Stensättningar, gravmonument från forntid,  av olika slag fanns det i mängd, uppe på kullen.


Hela kullen var täckt av blommande blåklockor. Har aldrig sett något liknande. Helt overkligt, och alldeles, alldeles fantastiskt.


Hällkistan är av modell större.  Tio meter lång.
Det fanns ytterligare en hällkista, som var ännu större,  en kilometer bort, längs E 20. Den hade också en geocache, men vi valde bort den. Kändes inte ok att parkera precis bredvid en europaväg....


Får eller getter? Gissar på får.  Får med horn...



En hjord av klövdjur betade på ängen nedanför gravfältet. Rofyllt!


Och så var det geocachen då. Den får man inte lägga alldeles intill fornminnena. Så den fanns nedanför den ljuvligt blåklocksbevuxna slänten.


Jag visste inte, kunde ju inte veta, att det finns platser där blåklockor kan färga ett jätteområde helt blått. Ännu blåare än blåsippsbått.


Och där nere, där rinner Nossan. Precis som namnet antyder, så slingrar den sig fram genom landskapet som ett gnistrande smycke.

Nossan är en av de få åar som rinner norrut. Den rinner upp i Borgstena, i norra delen av Borås kommun och slingrar sig sedan tio mil upp genom Västergötland och ut i Vänern.


Bara några hundra meter från Lundskullen, fann vi ett annat "smycke", ruinen av Härene gamla kyrka.

Genom portalen skymtas blåklockskullen, gravfältet, som vi just besökte.
Det var tänkt att kyrkan skulle ha uppförts där, men då man kört fram timmer för bygget, förflyttades det från gravfältet under nätterna. Man antog så att alla som var begravda på Lundskullen ville vara ifred och så uppfördes kyrkan här i stället.
Kyrkan byggdes  på 1200-talet, men förstördes på 1600-talet av danskarna.


Envisa västgötar byggde upp kyrkan igen, och denna gång av sten.

I nästan trehundra år, så användes denna kyrka med sina 200 platser, av folket i Södra Härene.
Som traditionen bjöd, så satt kvinnorna på vänster sida och männen på höger. Och längst fram satt herrskapsfolket.


1907 slog blixten ner i kyrkan, brand utbröt och enbart stenmurarna stod kvar.


En ny kyrka byggdes upp, några hundra meter från den gamla.

Södra Härene, det var verkligen en plats värd att besöka.

Tack för tips walkaboutsweden. Och tack för era professionella bilder, som verkligen inspirerar  att  besöka de platser som du visar på bloggen.


En  sen thaibuffélunch i Vårgårda smakade  bra.
Därefter var det dags att åka mot dagens andra mål, bokcaféet i Od.
Några kyrkcacher loggade vi längs vägen.  Många kyrkor var öppna. så vi passade på att kika in i de fina små kulturbyggnaderna.
Asklanda kyrka var den allra äldsta. Delar av den fanns kvar ända sedan medeltid.


En positiv överraskning. Vi passerade Gäsene mejeri, och där var ostaffären öppen. Passade på att köpa några ostar - och att leta upp en geocache i närheten ,


Crea Diem. Ett sådant fint litet hus. I glasverandan kan man sitta och fika om vädret är dåligt.
Idag passade det bäst att sitta vid något av alla utomhusborden.
Hembakat fika stod på menyn, och så kunde man förstås köpa böcker på bokcaféet.
Det fanns mest faktaböcker och en del barnböcker. Köpte ett litet bokpaket till de "stora" barnbarnen. Djurböcker lämpliga från tre år. Passade ju utmärkt!


Ett par stopp ytterligare blev det på hemvägen. Ods kyrka, det var också en gammal helgedom, med flera värdefulla inventarier. En Mariabild från 1500-talet och en nattvardsbägare som man fått från Karl XII, fanns att se i den öppna kyrkan.

Jag tycker att vi både skapade dagen och fångade den. Crea diem! Carpe diem!

onsdag 29 juli 2020

Manligt?


Begav mig ut i blåbärsskogen under förmiddagen. Tog med tre yoghurthinkar, modell dryga halvlitern. Lagom att plocka för hand under ett Sommar i P1-program. Bra förpackningar att bara stoppa in i frysen när man kommer hem. Handplockat, det betyder rensade bär!

Tog bilen tre fjärdedelar av den två kilometer långa vägen till bästa blåbärsstället. En bit att gå alltså. Fick se något konstigt i ögonvrån? En stor stubbe som jag inte sett tidigare? Konstigt, jag har ju gått här lite då och då under åren. en högstubbe kommer inte till från en vecka till en annan.

En älg ? Jo, men det är det! Vad är det för kön? Syns det till någon liten kalv i närheten?
Ska jag bli rädd- alldeles ensam på skogsvägen ett par hundra meter från bilens skydd?


Älgen reste på sig, från sitt betande.
Fick syn på mig, i sin ögonvrå. Helt tydligt var den mer rädd för mig än jag för den.
Det var  en älgtjur. En stilig älgkille i sina bästa år.
Kände direkt, att då behöver jag inte vara rädd - det är älgko med kalv, man ska akta sig för.

Handjur, om de inte blivit mentalt skadade, dem behöver man inte vara rädd för. De sticker iväg, drar fältet, de går inte till attack. Typiskt manligt?

Jag har aldrig hört talas om två män som inte kan prata med varann, för att det är osams. Medan vi är många kvinnor som har det så. En liten sanning sagd till fel person, den kan förstöra en vänskap för alltid. Typiskt kvinnligt?


Väl framme bland de tokmånga blåbären, så satte jag på David Sundins sommarprat.
Synnerligen underhållande. Han berättade små anekdoter ur sitt liv.  det blev sannolikt en åtta - tio olika små  berättelser. En var inte sann.... jag tror jag kan gissa vilken....

Men iallafall, han berättade att  han har en förmåga, ja, nästan ett handikapp, att  inte kunna säga nej. Han är inte ja-sägare, men  en typisk inte kunna säga nej-sägare.

Visst har jag haft svårt att säga nej, men aldrig då någon ringer upp på telefon. Telefonförsäljare av olika slag, de kan jag lätt säga nej till, och det på ett både oartigt och/eller raljerande sätt. Det har funnits gånger då telefonförsäljaren lagt på luren, i stället för tvärt om, då jag inte slutat att ifrågasätta det han vill sälja.
Maken däremot, han svarar inte när det är ett nummer han inte känner igen. För han hör också till dem  som inte klarar att säga nej, fast de egentligen inte vill säga ja- med påföljd att vi haft  en del abonnemang som har både kostat och varit lite besvärliga att säga upp.
Bättre då att inte svara. Typiskt manligt?


David Sundin berättade om när han skulle vara programledare för sitt första tv-program och hans stora idol Gösta Ekman skulle hålla inledningstalet. Ett tv-program är till sekunden planerat. Gösta hade två och en halv minut på sig. Han var gammal, ville gärna berätta. Hans två och en halv minut drogs över flerfaldigt. Varvid man fick stryka andra delar av programmet. David Sundin egenskrivna lilla stund t.ex.
Sommarprataren drog den slutsatsen att egentligen kunde han gjort samma sak. Det är så många som gärna vill höras - och synas- och berätta om allt de gör och har gjort.

Jag kom genast att tänka på ett par personer. Män. Typiskt manligt?
Nä, så kom jag att tänka på ett par kvinnor som  gör samma sak. Som dessutom berättar samma sak gång efter annan. Vem är intresserad av att höra om motorcykelturen genom Europa för tionde gången, eller höra hur den där oduglige läkaren betedde sig - gång efter annan.

Så det där att ta plats, att inte släppa in andra- det är nog vare sig  kvinnligt eller manligt. det är nog en fråga om personlighet.

Manligt? Kvinnligt? Vad är typiskt? Eller finns det inget könstypiskt längre?
Jag framhärdar dock: Manliga individer av alla arter har en större tendens att fly fältet - om det inte handlar om rent revirförsvar, medan kvinnor har en tendens att göra sig omöjliga med varann....

Någon som håller med - eller inte?


söndag 26 juli 2020

Havsbad


Havsbad är härligt. Även om jag faktiskt gillar insjöbad allra bäst. Bada gillar jag iallafall.
Tog en tur till Halmstad i går. Kändes inte som om det var läge att övernatta, med tanke på hur vädret förväntades bli

När man befinner sig i en gammal stuga, utan några mer faciliteter än de allra nödvändigaste, ja, då vill man ha sol och någorlunda varmt - annars kan man likaväl stanna hemma i det stora bekväma huset här hemma.


Har haft lite lösa funderingar på att riva det gamla huset och låta bygga upp en modern liten sommarstuga, som också fungerar som åretrunthus. Men det har stannat vid tanken. Om man skaffar sig ett nytt, dyrt hus, så känner man säkert  man behöver utnyttja det på ett helt annat sätt än vad vi känner med det gamla huset.
Är det fint väder, så åker vi dit. Är det inte fint väder,  ja, då får det räcka med lite tillsyn  då och då.


Den varma sommaren, för två år sedan, då utnyttjades huset flitigt.  Förstås!
Denna somrar, och alla andra "skitsomrar", så blir det inte så många övernattningar. Mera dagsresor, för att ta tillvara enstaka fina dagar.
En sådan dag var det igår, lördag.

 


Sen kan man diskutera om det är en "skitsommar" denna sommar.
För naturen tycks det iallafall inte vara det. Det växer och frodas som aldrig förr.
Skog och mark är fulla av bär, och i många trädgårdar kommer det att bli gott om frukt.
Grönsakslanden levererar och blommorna prunkar i rabatterna.
Ändå tycker vi att sommaren är dålig, för att det inte är så varmt så det lockar till sol och bad.

Sol i övermått är ju dessutom inte alls bra.....och även om inte havsvatten eller insjövatten lockar till några längre simturer, så går det visst att ta sig ett dopp om man vill det.

Trots detta- jag klagar jag också - jag vill ha blå himmel med vita moln, en sol som värmer och 22 - 24 grader.



Bestämde redan i mitten av veckan, att när det blir ok väder nästa gång så åker jag till Halmstad och utmanar mig lite. Visste att C-E inte var intresserad av den utmaningen, men han åkte iallafall med och fixade lite vid stugan.

Min egen lilla utmaning, den har jag inte genomfört under alla år som vi haft tillgång till stugan. Alltså i 43 år... Farfar köpte stugan 1977, och tyckte att hans tre barn skulle vara delägare. Så blev det- men  att dela en liten stuga, det är inte lätt när de gamle är borta- så vi köpte ut den för ungefär tio år sedan.
Iallafall, min lilla utmaning- vilket kan vara en lagom utmaning för en tant på 66, det var att vandra längs hela Östra stranden, från början till slut, och sedan gå genom naturreservatet, som ligger ovanför själv kustremsan under någon kilometer, på vägen tillbaka.

Ovan syns vändpunkten, här tar stranden slut i och med att Fylleån rinner ut i Kattegatt.


Fylleån lär ha fått sitt namn just för att den varit en smuggelväg för sprit förr i tiden.
Det är en å som nästan borde höra till de halländska floderna, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan- då den är hela sex mil lång och rinner upp en bra bit in i Småland.


Naturreservatet, det är ett hedlandskap.
Det finns fortfarande ganska höga dyner kvar vid denna delen av stranden. Längre norrut är de nästan helt bortspolade.


Det brukar beta en del kor på delar av det stora området, men detta år syntes det inte till några kreatur. Inte heller spår av dem.  Vore synd om det inte betades, för det behövs för att delar av området inte ska växa igen för mycket.


Jag brukar varje år ta en cykeltur till reservatet och njuta av den ljungtäckta marken.'
Detta år fanns  var inte den vanliga ljungen i blomning ännu. Men klockljung fanns det gott om. Kanske den håller på att ta över mer och mer.


 Södra delen av östra stranden är ett naturistområde.
Känns lite pinsamt att gå förbi på stranden, men som tur var, så såg jag bara ett par damer uppe i dynerna.  Men lite senare, så hade det visst tillkommit lite naturister.


... och ännu mer klockljung.


Kom in på asfaltsväg, då jag kom fram till campingplatsen.
Kändes onödigt hårt för fötterna, som gått långt på mjukt underlag.
Bättre att följa campingfolket, och ta vägen ner till stranden igen.


Utmaningen var väl kanske inte av det alltför utmanade slaget. Inte det minsta kuperat, bara rena njutningspromenaden- ja, utom 500 meter asfaltsväg då. Sammanlagt drygt åtta kilometer...

Men det är kul att bestämma sig för att göra något lite småutmanande, och sedan genomföra det.
Då känner man sig lite nöjd med sig själv.

Och visst blev det ett bad i havet, lite senare på dagen. Ganska så gott i vattnet, och eftersom det gick lite vågor, så behövde man inte går så långt ut i det långgrunda Kattegatt, för att få sig ett ordentligt dopp.

Förhoppningsvis, så blir det några fler havsbad under denna sommar. För nu har jag bestämt att det ska komma ett högtryck och parkera över södra /sydvästra Sverige under hela augusti månad.