Har i och för sig varit med om värre. På vandringsresorna brukar backpassen vara betydligt längre och brantare. Högsta stigningen, det var på en plats i norra Italien. 600 höjdmeter, Jag var väldigt tveksam i förväg, men det gick oväntat bra.
Dagens backpass kan inte jämföras med att vandra i Alperna.
Det första, det på ca 75 höjdmeter, det var en vandring från byvägens början till vårt hus, som nästan ligger vid byvägens slut. Ett slut som också kan ses som en början, och där dagens början kan ses som slutet på vägen.
C-E skulle åka till Tranemo och uträtta lite ärenden, och jag passade på att åka med honom ner till landsvägen. Bra början på dagen med ett backpass. Man får upp flåset i backarna.
Passerade minnesmärkena från istiden, gammel-ån och den vackra ängsmarken, innan vandringen uppför backar med skog på båda sidor vägen tog vid.
Det är bara att konstatera, vi bor "högt". Iallafall om man ser till uppförsbackarna. Tror att vårt hus ligger på 240 m.ö.h. De högsta punkterna på sydsvenska höglandet ligger nästan hundra meter högre över havet. Så allt är ju relativt....
Backpass nummer två, kan tyckas som ett fuskpass. Men det känns i benen, det lovar jag.
Backpass nummer två utfördes med hjälp av elcykel. Låter bekvämt, och det är det i det hänseendet att det går snabbt att ta sig framåt. Och man kan trampandes ta sig uppför ordentliga backar. Men jisses, vad man får trampa.
Vid det gamla prästbosstället i Mossebo serveras det våfflor, torsdag till söndag, under några sommarveckor. Vi brukar passa på att ta turen dit. Innan vi hade elcyklar, så blev det med den vanliga cykeln.
Våfflan smakade gott på utomhusserveringen. De olika husen fick sig ett snabbt besök, men kyrkobesöket hoppade vi över. Mossebo kyrka är en extremt fin gammal kyrka som bär på en hel del historia- men vi har ju sett dess fina interiör ett antal gånger.
Prästboställets trädgård visar alltid upp så vackra blommor. Inte så ovanliga sorter, men det finns alltid några sorter som blommar.
I vår trädgård har prästkragarna blommat över, medan denna kraftiga sort var i bästa blomningstiden.
Nässelfjärilen fann behag i bolltistlarna,
... och sommardahliorna visade upp sig i flera aprikosfärgade nyanser.
Är detta en art av rudbeckia? Eller en form av "krage"....?
Uppför backar bar det, när vi fortsatte vår runda. Bilden gör absolut inte rättvisa åt utsikten, men här i Övrabo så har man en utsikt som sträcker sig många mil bort.
Det är väl inte så vanligt med cyklister på grusvägarna i det ganska ödsliga området. Iallafall inte utifrån den nyfikenhet som kreaturen uppvisar. Sa det till C-E, att här i Arnås, så är det ju jättefint. Varför bor ingen här? Minnesmärken från forntid och medeltid finns det en hel del i området- men numera så finns det knappast några boningshus kvar.
Nerförsbackarna var många och branta innan vi kom ner till landsvägen igen.... men ser bar det uppåt, på samma väg som jag gått på förmiddagen. Kändes som om det var jobbigare att trampa elcykeln uppför backarna, än det var att gå upp för dem.
Men betydligt snabbare gick det förstås!