Adventssöndag

 

Ett tunt snötäcke har lagt sig  över marken, denna första adventssöndag. Kallt och småblåsigt är det, och värre lär det väl bli. Bara att bita ihop och inse att vintern är här.

Har inte varit på gudstjänst på flera år. De enda gånger jag besökt kyrkan, det är på begravningar. 

Eller skolavslutningar.

Första advent brukar vara en positiv kyrkdag. I vår församlings kyrka ( Nittorp) hade det annonserats om gudstjänst klockan tio. Perfekt tid, tycker jag. Ingen stress på morgonen för att hinna, som det skulle vara om det började en timma tidigare. Många gånger har man gudstjänst/högmässa klockan elva. Det är lite sent, mycket av den ljusa dagen har gått. Tio är perfekt.

Trodde ju att det skulle vara mycket folk i kyrkan denna dag. Men det var det inte. Tittade mig försiktigt omkring och insåg att det var ungefär samma folk som då, för mer än tjugo år sedan, då jag var ganska aktiv i kyrkan. ( Har både varit inblandad i kyrkopolitiken - opolitiskt- och varit kyrkvärd. Men det var i en annan tid.... )

Synd att kyrkan inte drar mer folk. Det är avkopplande att bara sitta i kyrkorummet, att bara vara. Skulle gärna gå lite oftare till kyrkan. Men vill inte gå när det är mässa, nattvard, vilket det är alldeles för ofta, om man kollar i annonserna. Tycker att det är lite obehagligt med den ritualen....

För första gången har vi en kvinna som präst i församlingen. Snacka om att Göteborgs stift, som vi tillhör, måste vara det mest konservativa kyrkoområdet i hela Sverige. En kvinna som ärkebiskop, det har vi haft i flera år, men inte förrän 2021 anställde vår lilla församling en kvinna som präst.

Jag kommer ihåg den ilska jag kände på den tiden jag var aktiv i kyrkan, då när mans-gris-präster, som var betydligt yngre än jag, förkunnade att de skulle sluta jobba här om man fick en kvinna som kollega. 

Ett skäl att lägga allt kyrkligt engagemang på hyllan. Det fanns flera.....Det viktigaste skälet var väl att det helt enkelt inte var min grej, att min kristna övertygelse inte var/ är tillräckligt stark....

Kvinnan höll en fångande predikan. Hon berättade såväl Gandhi som Dalai Lama..... och kontentan var att det finns mycket i den grundläggande kristna traditionen som förordar det goda hos människan. Vilket det säkert gör, det är bara det att det finns för många tolkningar som är alldeles åt skogen!

Femtio minuter tog gudstjänsten. En trumpetare förgyllde det musikaliska innehållet. Och psalmerna som man sjunger på första advent, det är riktiga favoritpsalmer för mej.  Så härligt att få vara med och sjunga av hjärtans lust... med en trumpet samt en kyrkorgel som bakgrund, så gör det inget att det blir lite sura toner under stundom.

Julmarknad på Torpa stod på det fortsatta förmiddagsprogrammet. 

Torpa stenhus, det det är ett slott och fästning som har sitt ursprung från 1200-talet. 

Under tiden fram till 1600-tal, så var det mycket strider  mellan danskar och svenskar, i våra trakter.

Släkten Stenbock har huserat på slottet från 1400-talet och framåt. Unga Katarina Stenbock blev Gustav Vasas tredje hustru. Blott sjutton år gammal, tvingades hon att gifta sig med den snart sextioårige kungen.

Torpa Stenhus, det är vår kommuns största stolthet och mest besökta turistmål.

Slottet ägs fortfarande av ättlingar till familjen Stenbock. Per Zethelius heter den nuvarande ägaren. Han har verkligen rustat upp slottet, så att det har blivit en synnerligen attraktiv plats att besöka.

Nu var inte julmarknaden i själva slottet, utan i en tillhörande större lokal, tidigare ladugård. Fullt med folk var det förstås, och framförallt trängdes man kring matvarorna. Undrar om någon köper trasmattor på en julmarknad? I det här hörnet var det alldeles tomt. 

Det blev inte så mycket handlat för min del... lite brända mandlar, en krans till ytterdörren, ett stort rött ljus... Kombucha har jag läst en del om. På marknaden sålde man denna hälsodryck. Naturligtvis fick man smaka. Jag köpte två olika smaker, varav den ena var saffranssmak. Mest för att det är kul att testa. 

Hungrig hade jag hunnit bli, men kände inte ett dugg för att trängas med folk på Torpa cafe. Tänkte att det skulle vara bättre på Hofsnäs Herrgård, ett par kilometer från Torpa, beläget vid vackra yttre Åsunden. 

Det var fullt med folk inne i cafelokalen. På andra våningen var det julbordssittning. Så jag tog med mig kaffe och den godaste macka jag någonsin ätit till uteplatsen. Det gudomligt goda brödet var fyllt med krämig, smakrik ost, grillad paprika och blandat grönt.  Även den lilla smördegskakan var god.

I hemslöjdsbutiken på Hofsnäs, öppen alla adventssöndagar, var det ingen trängsel. 

Sa, OJ, för mig själv, då jag såg priset på  den hemstickade tröjan. 

Inser att jag tillverkar ganska "dyra" julklappar.

Ja, jag vet... något ska man ha "betalt" för arbetet.... MEN jag stickar för att ha något för händer, under långa kvällar under den mörka årstiden. Från april till september finns det annat att göra.....framförallt kan man vara utomhus tills det blir kväll...

Sockor stickar man snabbt. Drygt 300 kronor var priset på dessa....

Det blev i ko-bild. även denna första advent. 

Ingen snö på Hofsnäs-Torpa-Länghem... ca tre mil från oss. 

Tog vägen över Tranemo och ICA där, på vägen hem. Där var det ett betydligt tjockare snötäcke än vad vi har hos oss. Nederbörden skiftar, trots att det bara är några mil emellan. 

Det spås att vi ska ha ett flera decimeter tjockt snölager när det blir andra advent. Suck, suck.... livet är enklast på barmark.... 

Ha en fin adventssöndag!

Födelsedagar

 

Under veckan så har både jag och min sextiofemårspresent firat våra födelsedagar. Med två dagars mellanrum. Bra att ha lite roligheter i trista mörka november.

Karin och Ava har brukat ta sig ledigt en vecka i november, för att ta sig en tur norrut. De gjorde så även detta år. Superkul att de kunde komma till Ulås, när Konrad och Karl-petter var hemma på "mormorstisdag".

Ava och Karin åkte med oss hem till Stockremma på kvällen. 

Ett önskemål från Avas sida, det var att baka lussebullar med mormor. Så fick det bli! Fantasifulla, saffransgula frestelser, som lätt slank ner i magarna. Speciellt på Ava. 

En tur ut till svampskogen hann vi också med. Den stora korgen fylldes lätt med superfina trattkantareller och den lilla blev halvfull med gula kantareller.  Otroligt att kunna hitta så många fina svampar i slutet av november.

Igår, fredag, så var det dags att fira treåringen. Ava tittade gärna på när Karl-Petter öppnade paket efter paket.  

Men det var inte riktigt lätt för storebror, som blir fem i januari, att se lillebror få så mycket presenter. Nu hade moster med en rolig grej till Konrad också. Och så var Konrad den som fick montera ihop de nya lego-byggena, som fanns i flera av paketeten. Så avundsjukan var snart bortglömd.

Älskade lille Karl-Petter! Tänk så snabbt tre år går!  Och så mycket som händer med en liten mäsnniska under den tiden!

Undrar om du blir familjens hästkille? Du gillar ju båda att rida och att ta hand om Bolt! 

De båda stora hästarna är du också god vän med....

Storebror, han mest intresserad av att bygga och att skapa med lego. 

Koncentrationen är total! 

Tänk, så mycket glädje de där tre ger en "gammal" mormor. Barnbarn är det bästa som finns! Speciellt när man har möjlighet att "avnjuta" dem i "lagom dos", med lite välbehövliga pauser emellan.

Knepigt!

 

Knepigt att en planet som har 22 graders lutning skulle vara den enda kända beboeliga planeten.   Men det kanske är lutningen som är poängen, att stora delar av klotet ligger  i skugga - eller är belyst - under olika långa tider över året. Men nu känns det som det är FÖR mycket skugga, och ändå så finns det de som har det än värre. 

Nu är det så det är, och det är bara att acceptera. Bra att vara pensionär och att kunna utnyttja de ljusa timmarna på dygnet, till en promenad. Riktigt krispigt och gott idag. Solen lyste blekt, och det var några minusgrader.  Är glad så länge vi slipper snön, den begränsar såväl promenadhastighet som de vägar, och framförallt stigar, som går att använda.

Vad jag egentligen ville med detta inlägget, det var att få lite respons på sånt jag tycker är väldigt knepigt.

• En riksdagsman har blivit fälld i hovrätten, för att han tafsat på en partikamrat (kvinna) under en fest.  Situationen hade blivit utredd de båda emellan, och båda lade den tråkiga händelsen bakom sig. Ändå var det någon utomstående som anmälde mannen! När han blev friad i tingsrätt överklagades domen. Nu blev det dagsböter. I mina  ( oförstående ögon)  blir detta väldigt konstigt. Med tanke på alla "riktiga" brott som begås i vårt land, så borde domstolarnas resurser användas till dessa
• Vinter-OS startar om några månader. Med många deltagare från Europa och Nordamerika.  En del från Japan och Ryssland, ( Eller, får Ryssland vara med.???)  Vinter-OS är förlagd till Peking! Det är väl knappast någon vintersportort! Hörde om att det är det minst miljömässigt hållbara OS som har ägt rum. Lång frakt av snö t.ex. Dessutom hör väl Kina till ett av de länder som inte kan anses vara demokratiskt.  Ändå får man arrangera OS! På vintern! Så knepigt!  Fattar absolut inte hur det har kunnat bli så!
• Lika konstigt är det att Qatar får anordna VM i fotboll nästa år. Ett land där kvinnor inte får gifta sig eller åka utomlands utan förmyndares tillåtelse, det landet ska inte få ordna internationella stortävlingar. Sen ska fotbolls -VM gå på sommaren. Det bara hör till! Nog för att det kan behövas lite "underhållning" i adventstid, men  att kolla på VM i fotboll då, det känns väldigt knepigt.
• Stefan Löven tackade för sig och avgick i god till före valet nästa år.  Förstår inte att  det ska vara så svårt att acceptera hans efterträdare som statsminister. Vad är det ätt bråka om, då det är mindre än nio månader till val?. 

Känns som om saker blir knepigare och knepigare att förstå ju äldre man blir. Och att bland dem som makten har, så finns de knepigaste av alla.

Bedöma

 

Var riktigt gott väder igår. Blev en långpromenad, med kameran i fickan. Bra att ha en laddning bilder... då kan jag ju få till ett inlägg....som inte har det minsta med bilderna att göra....På denna bilden så är linden i knopp inför den vår som komma ska. Hoppfullt!

Började fredagen hos läkaren. Årskontroll. Man behöver gå på en sådan, då man tar blodtrycksmedicin. Bra, tycker jag, de prover som man tar innan besöket, visar ju i alla fall delvis på hur den gamla kroppen mår. Den tycks må helt OK!

Funderade på vägen hem, på hur vi bedömer folk, och varandra. Läkare, liksom lärare, är en yrkesgrupp som ofta blir bedömd. "Min" läkare,  är det en hel del som har åsikter om. Det handlar om hans personlighet. Att han är tyst och fåordig, att man får dra ur honom orden.  Däremot har jag aldrig hört något om att han har en bristande kompetens. Tvärtom. 

Så tokigt det blir. Vi är ju olika. Alla kan inte vara "på" hela tiden. Jag gillar den eftertänksamhet som han besitter.  Det är ingen risk att han drar förhastade slutsatser eller tar för snabba beslut. Jag  undrade om jag kunde få bli av med den ena av mina två tabletter, nu när blodtrycket legat på en så bra nivå under ett par år. Han funderade, men tyckte inte att jag skulle chansa.  Naturligtvis kommer jag att följa den föreskriften.

Lärare är, som sagt, också en av allmänheten bedömd grupp. Naturligtvis bedömd även av eleverna. Jag har haft förmånen att till stor del blivit positivt bedömd. MEN det har funnits några föräldrar som tyckt extremt illa om mig. Så illa att någon t.om varit på rektorsbesök och diskuterat mig och mitt sätt att möta dess barn. Undervisningsmässigt har jag aldrig hört någon direkt kritik, men att säga till elever på skarpen, eller att bedöma elever mindre positivt ( =ärligt) , det faller inte alltid i god jord.

Nu går jag på övertid.  Struntar i vad man tycker. Behöver inte bli omtyckt längre. Men visst njuter jag av värmen jag känner då jag möter de tre klasser som jag undervisar i. Liksom när tjejen från Afghanistan säger : Anna-Lena - med betoning på -na och Le, du är min favoritlärare. Nu är det väldigt lätt att vara "favorit", att bli positivt bedömd, då man kommer en gång i veckan och undervisar i ett ganska kravlöst och enligt många, roligt ämne.

Naturligtvis ska jag bedöma eleverna i musik.  Sätta betyg i åk 6. Kommer inte att sätta högre än C i höst. Men till våren så blir det mycket instrumentspel och eget arbete med att göra musik, och då kan man absolut höja det betyget. Förra året satte jag tre A och ett B i den lilla sexan. De var extremt musikaliska och intresserade av ämnet. Årets sexa ligger inte långt efter.  Vad som är lite kul, det är att vi haft en hel del oroliga elever ( killar) som gillat musik, under de senaste åren. Så kul att de får visa upp sig och förhoppningsvis utveckla sina musikaliska förmågor.

Den hårdaste bedömningen, det kan nog vara den som man gör av sig själv. ( Nu kommer lite snyft-läsning...tycka synd om läsning) När jag var barn och ända upp på högstadiet, så var jag ganska illa behandlad av många andra barn. Mobbning, jag vet inte om det ska kallas så, men jag fick många negativa kommentarer om min storlek och mitt utseende. Detta är något jag burit med mig genom hela livet. Jag duger inte, utan måste bevisa varje dag att  jag duger på annat än att se bra ut!

C-E hade fått en massa  foton som tillhört hans föräldrar, av syster sin. Där fanns det foton på mej också. Från dryga tjugoårsåldern. Flera än de som finns här hemma. Jag är ju den som alltid fotat. Samt att jag inte gärna velat visa min fula och felaktiga uppenbarelse på bild. 

Döm om min förvåning, då jag på bilderna såg en snygg, och tämligen smal tjej! 

Vad jag vill såga med detta, lite självutlämnande rader, det är hur otroligt viktigt det är att  få en positiv bedömning som barn och som ung.  Hur elaka ord verkligen gör oläkbara sår i själen. Det allra värsta är väl att jag säkert också förorsakat liknande sår. Sagt saker som gjort att någons självkänska fått sig en törn.

Det här blev nog ett lite mer allvarsamt och självutlämnade inlägg än vad jag hade tänkt då jag satte mig vid datorn, glad att ha lite bilder att visa. Det sargade hjärtat av blåslav, blir ju en riktigt bra illustration dessutom.

I kväll ska vi åka till Jönköpings konserthus igen. Se revy. Och håll i er... enligt mitt sätt att bedöma, antagligen en riktigt usel sådan. Varför åker vi dit då? Jo, grannpojken- avlidna vännen Karlas son- Mikael Riesebeck - är med i föreställningen. Revyn som sattes upp på Vallarna i Falkenberg i somras, är på turné. Så nu hoppas jag verkligen att jag har fel, och att  dråpliga revynummer får mig att, om inte storskratta, så le stort.

Sen sist

 Sen sist har det inte blivit många foton tagna. Egentligen inte några alls. Utom att jag försökte mig på att ta några alldeles nyss, för att jag skulle känna för att sätta mig vid datorn och skriva lite i den offentliga dagboken. Det blev inte så bra foton, suddigt och tråkigt.... men jag får väl lägga ut ett par ändå, för utan nytagna foton, så blir det inget inlägg alls. Antagligen har jag ett drag av någon psykisk åkomma, det  jag varken kan tänka mig att använda gamla bilder, fådda bilder eller "snodda" bilder i ett blogginlägg.

Det är väl bara att konstatera: november är ingen fotogenisk månad. Grått, grått och grått. Mörkt, lite ljusare och mörkt igen. Speciellt här på landet....

 

Inhandlade en bukett snittblommor i favoritblomsteraffären, på andra sidan smålandsgränsen, efter veckans enda arbetsdag. I Hestra. 

- Vill du ha en rund, tät bukett? undrade den yngsta av tjejerna i affären. 

- Nej, sa jag. Jag vill ha det spretigt. Så att blommorna syns. 

Så fick det bli. 

Den förra buketten, som jag köpte för tre veckor sedan, den hamnade i komposthinken idag. Det som fanns kvar av den. Vilket var tre halvvissna nejlikor och lite grönt, som blivit gult i kanterna. Men det är verkligen bra att det finns delar av buketten, som står kvar sedan sist.....

Äpplena, nedplockade från egen odling ( ja, odling är väl synd att säga, trädet är gammal och sköter sig mest självt) har stått sig bra. Lite skönhetsfläckar har de, men det spelar ingen roll, innehållet är riktigt fräscht och gott.  Kan nog vara så med oss människor också. Nog tänker man ibland, att oj, vad den människan blivit rynkig sen man sågs sist.... och det gäller ju en själv också. Trots den yttre förändringen så är innehållet ganska sig likt från förut. På gott och ont. ( Nu avser jag mig själv.)

Sen sist har jag testat löpbandet på gymmet. Funkade hur bra som helst. Med låg hastighet och med lite lutning. Det kändes enklast att småjogga. En ganska otrolig känsla, jag har inte kunnat småjogga på vår grusväg på flera år. Det har känts i knäna. På det sviktande löpbandet kändes det riktigt bra. Positivt.

En annan sak som jag gjort sen sist, det är att pröva på att lyssna på ljudbok. Vilket jag aldrig trodde att jag skulle ha ro till att göra. Men då jag är inne i en sticknings-period, så blir det inga böcker lästa Tänkte att jag kunde ägna tiden med stickor i händerna åt lyssnande i stället. Sagt och gjort. Beställde en fri period- tror att det var 30 dagar - men sannolikt med begränsat lyssnande under dessa dagar- på ett av alla "ljudboksförlagen". Har "längtat" efter att fortsätta att läsa serien ( älskad av många, avskydd av andra) om " De sju systrarna" av Lucinda Riley.  Har två böcker kvar, vilka inte kommit ut i pocketupplaga ännu.   

Det har funkat riktigt bra att lyssna på en behaglig uppläsarröst. Har väl förirrat mig bort i tanken vid ett par tillfällen, så här långt, men oftast förundrat att jag kunnat vara så koncentrerad som jag lyckats vara. 

Jag ska absolut inte överge läsande för lyssnande. Får medge att jag saknar att se orden och att hålla i boken. Men nu får stickor och garn utgöra handhållandet, och visst är det en härlig känsla att se hur ett arbete växer fram och blir till en tröja, en par strumpor, vantar...

Sen siat har jag också lärt mig att ta ett nederlag. Mer om det kommer så småningom.....

Helg!

 Nog finns det fördelar att jobba lite efter att man egentligen har gått i pension. Om man gillar sitt jobb, så är det ju bara kul. Man får träffa lite folk, och då av de yngre generationerna. Några tusenlappar extra, som man bara kan unna sig "lyx" med, är inte helt fel. Men det bästa med att ha en jobbdag, och speciellt som jobbdagen är på torsdag,  det är ändå att få uppleva helgkänslan varje vecka. När jag har gjort  jobbardagen, så är det helg! Fredag, lördag och söndag.

Den här helgen har verkligen varit en varierad helg!

I mitten av veckan fick jag äntligen mitt medlemskap i samhällets gym, det som storföretaget Nexans står bakom. Först skulle  de anställda tillgodoses, sedan deras anhöriga och sist andra som bor i och i närheten av Grimsås. En pandemi kom emellan, så gymmet var stängt. under en längre period. Sen var det bara sex personer per gång som fick träna. Men, nu, två år efter officiell öppning, så tar man in tanter och annat folk som behöver hålla igång sina muskler.

Var på plats i fredags förmiddag. Inte en människa i lokalen. En hel del av apparaterna vågade jag testa, många var bra, men det fanns också sådana- som t.ex löpbandet- som jag inte vågade sätta igång. Tänk om jag skulle ramla av!  Ska försöka få till en timmes träning två gånger i veckan. Det finns absolut grejer så det räcker för mina behov, utan att jag behöver ge mig på något som känns osäkert!

Löpband behövs egentligen inte. Någon löpning skulle det inte bli fråga om ändå. Och promenaderna, de gör jag/vi i stort sett dagligen i skogsmiljö. Bättre det än att gå på ett löpande band!

Har varit härligt promenadväder i helgen. Sju plusgrader, ingen vind. 

På fredagskvällen träffades vi, ett femtontal bybor, i den "grillstuga" som ett par av de byggkunniga männen byggt upp. Det blev ordentligt varmt vid eldarna- finns två stycken- håret blev helt inrökt- korven smakade extra bra- samtalsämnena var många- skratten likaså! Ja, det var en trevlig fredagskväll.

Lördagskvällens nöje, det var förlagt till konserthuset i Jönköping. Sven-Ingvars bjöd på en drygt två timmar lång konsert. Suveränt bra! Gamla kända låtar, en del nytt, men även det tämligen väl känt. Och ett ordentligt drag! 

Hade gratulerat bror med en biljett till honom och hans fru, när han fyllde 60 för en månad sedan. Träffade dem före konserten och åt god pizza på en närbelägen restaurang. 

En trevlig lördagskväll! 

Idag har vi varit på  julmarknad.  Sedan ett antal år tillbaka, så har vi brukat sammanstrålat med Johanna och hennes familj på Stora Segerstad i Reftele. Naturbruksskolans lokaler fylls av försäljare av olika slag under en helg i november. Var förstås två år sedan vi var där senast, så det kändes extra kul att kunna gå på den stora kvalitetsjulmarknaden igen.

Varken dagens väder eller det som är till salu har så mycket med julen att göra. Det gör att jag tycker extra bra om den här marknaden. 

I en stor hall - gympasalen- säljs mat av olika slag. Så det blev inköpt ostar, marmelad, bröd,  kanderad mandel, korv, senap, mjöl..... ja, sån´t som man äter året runt. 

Mycket fanns det förstås att titta på, men många av "knallarna" säljer nog inte så mycket. Det är på matmarknaden som drar mest kunder. 

Lite juligt får det vara. Förstås!

Fika, samt gröt och skinkmacka, fanns att köpa i naturbruksskolans matsal.   Naturligtvis ingår ett besök där i vår Segerstadstradition.

En trevlig söndagseftermiddag blev det.

Nu kan man ju tycka att jag som inte ska jobba förrän på torsdag igen, kan ha helg ända tills  dess. Naturligtvis inte! I morgon är det måndag igen.... ska baka lite bullar med det nyinköpta mjölet.. besöka gymmet igen... ta en promenad och spendera en stund i fåtöljen med stickor och garn. 

Men veckan blir kort.... tre dagar /( varav en "mormorsdag"), jobbdag... och sen är det helg!  Inte omöjligt att jag fortsätter torsdagsjobba några år till....

Mer oj!

 

Skulle ta influensspruta igår. Egentligen så är jag inte speciellt rädd för "vanliga" influensavirus. Maken är betydligt mer känslig för sådana, och var mån om att bli vaccinerad så snabbt som möjligt. Naturligtvis tyckte han att jag också skulle ta tillvara på den möjlighet som 65+are har i vår region, vgregionen. Gratis skydd mot säsongsinfluensan!

Men oj! Det blev en spruta i varje arm. Med en dag till godo, så hade det gått fem månader sedan vi fick covid-dos nummer två. Så smidigt att få tredje dosen utan att beställa tid, bara att dyka upp på Tranehälssns drop-in-tid.

Oj! För andra året i rad, så är lilla Grimsåsskolan bland fyra bästa retorikskolorna i landet. Av drygt 150 anmälda klasser, så är det bara fyra kvar i tävlingen. Match om tredje pris eller finalplats?  

 Kul att inspelningsteamet från UR kom på min jobbardag! Om en vecka vet vi om vi är bland de tre som erhåller prispengar eller ej!

Oj, så bra det går för Grimsåsskolan just nu! I en nationell teckningstävling om sopåtervinning så tog  sexorna ( retorikklassen) ett av fem priser . En specialdesignad soptunna kommer att levereras till skolan. Häftigt!

Började luciaträningen idag. Oj, vad det redan lät bra. Och Oj, så peppade eleverna var på att sjunga advent och julsånger!

Den förlorade pärmen med noter till julens alla låtar, den har inte kommit till rätta. Ojoj! Undrar verkligen var jag har gömt den!

Nu får det vara slut med ojandet!   Får hitta på en bättre rubrik till nästa gång.

Ett oj till får det bli! För det tänkte jag när jag passerade här i början av veckan. Ojoj, vad har den här stackarn gjort för ont! Antagligen bara varit på fel plats vid fel tillfälle! 

Oj!

 

Oj, vad tiden rusar. trots att man är ganska mycket ledig.

Dags att börja öva till lucia, på veckans musiklektioner. Lika bra att leta upp noter och texter, så man vet att allt finns, när det blir torsdag.  

Trodde bestämt att jag hade jul-pärmen, med luciaprogram och noter i, här hemma. Fann den inte. Fick väl åka ner till skolan och se om jag hittade den där.

Oj, där stod bokbussen och spärrade infarten till skolans parkering. Blev riktigt förvånad. Irriterad också. Även om man är kommunal bokbuss, så kan man ju inte ställa sig i hela sin längd precis där bilar ska ha möjlighet att köra ut och in! 

Hittade förstås en annan plats utmed den glest trafikerade gatan. Någon julpärm hittade jag inte, varken i musikhyllan i biblioteket eller på hyllan i arbetsrummet. Där hade jag lagt några saker när vi flyttade in i den nybyggda delen i våras. Men ingen julpärm.

Kanske blev den kvar i de tillfälliga paviljongerna. Förra året hade jag musiklektionerna där skolans elever denna termin äter sin lunch.

Dörren var låst. Byggnaden stod tom under tidig förmiddag. Fanns ett par dörrar  till att kolla.

Jodå, där fanns en som var olåst. Men , OJ, vad hände. Vilket oväsen! Larmet gick igång! Kändes lite omotiverat att sätta igång larmet mitt på dagen. Det enda som fanns att tillgripa, det var  lite knäckebröd och mjölk. Lunchen körs ut från grannskolan. 

Hittade sent omsider koden för att stänga av larmet, sparat i mobilen. Men ojoj, vad det tjöt!

Någon julpärm stod inte att finna. Nåja, jag tog med en julsångbok hem från skolan och tillsammans med de noter som finns i huset och texter som fanns i datorn, så är ett luciaprogram nu ihopsatt. Blir lite annorlunda än tidigare år. Men det är  kul med variation.

Postdag idag. Vi har haft varannandagsutkörning sedan ungefär ett halvår tillbaka. Funkar förstås jättebra. Istället för att det var tomt i postlådan flera gånger i veckan, så finns det nästan alltid någon post de dagar som posten kommer. Idag låg det ett stort kuvert, adresserat till mig, i lådan. Det var från OK Tranan. 

Oj, vad jag blev förvånad. GRATTIS till vinsten på årets Naturpass. 500 kr i presentkort att utnyttja på Team Sportia i Tranemo. 

När jag lämnade in våra stämpelkort i slutet av augusti, så tänkte jag dels: Vi kommer inte att vinna, det gör vi aldrig och dels: Om vi vinner, så är det säkert en "skitvinst" - någon reklamgrej. Men oj, 500 kronor på Team Sportia, det är blir ju något riktigt av det. 

Kom att tänka på hur ONT jag hade i knäet, under det att vi letade upp de flesta av de 25 kontrollerna  i Naturpasset. Men oj, vad bra det har blivit. Och oj, så snabbt jag fick svar på röntgen. Lätt artros, grad 1. Visst känner jag av lite grann i bland, men det är inget som hindrar mig från att gå långa sträckor igen. Bara från att springa, men jag anser mig ha sprungit färdigt.

Känns väldigt bra att veta att det inte är alls så allvarligt, som jag befarade i somras.

Oj, solsken idag! Men bara någon enda plusgrad. Blev två promenader. Kameran kom med på eftermiddagspromenaden. 

Oj, här behöver ägaren ( svägerska och svåger) bestämma sig för om de ska fortsätta att renovera den gamla ladugården vid soldattorpsruinen ( dörren är ju ny) eller  om det ska jämnas med marken. Innan det faller ihop av sig självt....

Oj! Nu är det slut på Halloweentider! Årets häftigaste halloween-utsmyckning var på väg hem till hästarna,  efter att  ha stått ute vid landsvägen under en och en halv vecka.  Gissar att många bromsat in och beundrat den annorlunda "pumpan".

Oj! Tokiga växter. Fast helt underbara. Julrosen har, i vanlig ordning, satt många knoppar. Snart slår de ut, och om man vill så kan man ha egna snittblommor till jul.....

Oj, här blommar det än. Vet inte vad den här eternellen heter. "Slängde" ut den ur rabatten för ett antal år sedan. Tyckte att den bredde ut sig för mycket. Nu har den brett ut sig på ängsmarken på andra sidan staketet i stället. Det var dit den blev utslängd! Och där får den vara i fred för mig. 

Kaprifolen, en gång hämtad som litet rotskott från trakten av Falkenberg, har heller inte gett upp. Men det är nog ajöss med den vackra blomman, nu när det kommer att bli ordentligt kallt i natt.

Mörkret har börjat falla där ute. Oj, så korta dagarna är så här års. Och "värre" lär det bli! Känns bra att ha utnyttjat den ljusa delen av dagen på ett bra sätt.