En timme extra

 Idag inföll årets längsta dag. Eller infaller, egentligen. Klockan är ju inte ens nio, trots att jag tycker att det känns som om den är mycket mer.

Funderar på en sak; I mars blev vi av med en timme. Då kändes det som vi fick en extra timme. För då blev det ljust. När vi nu ska få tillbaka den timmen som vi förlorade, även om det inte kändes som om vi gjorde det, så är det en timme av mörker. Så egentligen: när man förlorar så vinner man och när man vinner tillbaka, så har man förlorat.. 

Ni kanske inte hänger med i min förvirrade hjärnans tankegångar. Blir väl så när man blir gammal! Förvirrat,alltså!

När vi satt vid matbordet i kväll så sa Ava: Vet ni en sak, mormor och morfar? Ni ska snart dö. Och då händer något konstigt, för då kan mamma bli mormor och jag bli mamma.

Kanske är det genetiskt med lite väl djupt funderande hjärna  Fast hon har ju rätt tösen...

Ava har för första gången åkt de tjugofem milen till mormor och morfar, utan mamma...eller pappa. Modigt. Och jättekul att hon vill tillbringa sitt första skollov hos oss.

Vi åkte iväg söderut vid halv åtta i morse. Vilket ju inte var ett dugg tidigt, eftersom den tiden ju varit halv nio i sju månader. Lagom tid att ge sig ut på dagens begivenheter, tycker jag.

Fantastiskt vackert längs vägen. Det var som att köra i en guldfärgad sagovärld. En bit ner i Halland mötte vi regnet.

Tog en paus i Halmstad.  Konditoriet, Regnbågen, med det godaste brödet/fikat öppnade redan klockan nio, trots att det var söndag. Det var en del gäster på plats, tio minuter efter öppningsdag. 

Maken tog över körningen efter Halmstad.

I Skåne regnade det ordentligt.

Vi var nere i Malmö vid halv tolv. Packningen stod redo, och den var väl tilltagen. ( Kan också vara genetiskt)

God lunch serverades, innan vi vid tvåtiden packade in Ava och packning i bilen och vände norrut igen.

Det var ljummet i luften i Malmö. Tolv grader. Regnet hade upphört. 

Solen sken de första milen. Sa till maken stt vi kunde stanna i Halmstad och gå lite på stranden.  Vi hann till Glumslöv/Landskrona. Då körde vi i fatt regnet. Och som det regnade! Bara att glömma strandpromenad!

Två timmar och femtio minuter tog resan hem. Med två korta stopp. Förarbyte. Tankning.

Här hemma var det ett tunt, men klibbigt, täcke av blötsnö. Två plusgrader. Och mörkret hade börjat omsluta huset. Klockan var inte ens fem!

Kul att ha Ava hos oss några dagar. På onsdag kväll kommer mamman och man ska senare i veckan åka vidare till kusinerna utanför Värnamo.

Och visst är det en tillgång med dagens kommunikationsmöjligheter, där man kan säga godnatt till mamma och pappa ansikte mot ansikte. Vilket är gjort för en stund sedan. 

Nu säger jag god natt också. Klockan är halv tio drygt. I går var den halv elva vid denna tiden. Det är då jag brukar säga god natt...och jag tror faktiskt att jag stannar kvar i sommartiden ett tag till.

Så himla kul!

 

En bild på tre pensionärer.  Tre seniorer. Tre äldre personer.  Jag var den fjärde.

Inte kunde man tro att det är mer än femtio år sedan, som vi tillbringade veckodagarna tillsammans. Mer än trettio år sedan som vi alla sågs senast. 

Min väninna sen högstadiet och gymnasiet och jag,  har haft regelbunden kontakt i alla år. Förra året "bjöd vi in" vår gemensamma gymnasiekompis, I, då vi bestämt oss för att träffas nära hans boende. Idag var ytterligare en av våra bästa vänner från gymnasiet med på träffen.

Lunch på restaurang i Borås och sedan fika hemma hos väninnan.

Det kändes absolut inte som om det var fyra sjuttioåringar som träffades. Det var fyra unga sinnen som delade på minnen.

Som vi skrattade år alla tokigheter. Vår gymnasieklass N 1, N 2, N 3 b, var rätt stökig.  Till skillnad mot a-klassen. Den som hade bäst avgångsbetyg i vår klass hade samma snittbetyg som den sämsta i a-klassen. 

Vi kom ihåg olika saker, från gymnasietiden. Jag minns tydligt när vi/ de två killarna skulle kolla hur magnesium reagerade med vatten. En av killarna hämtade en liten bit Mg i det olåsta materialskåpet, under det att kemi/biologilärare Jennervik lämnat klassrummet för ett ögonblick. H lade den glänsande metallbiten i ett vattenglas och spolade på vatten. Det blev en ordentlig smäll, glaset splittrades och en skärva träffade I på hakan. Läraren kom inrusande och där stod I och höll handen för hakan  medan blodet rann.

 - JAG HAR INTE GJORT NÅGOT!, försäkrade han.

Eller samme kille, I, som hade långt till skolan och dessutom tränade friidrott på hög nivå. Han hade det kämpigt att hinna med skolan och satt uppe nätterna igenom inför en tenta. Ofta var han borta dagen före tentan också, för att hinna läsa, så han åtminstone kunde få en trea på provet.

Vi tyckte att I tog sig onödigt mycket  ledigt inför prov, och ville uppmärksamma honom på detta. Varvid H ringde hem till I, för att låtsas vara rektorn. Det var skolans telefonautomat som gällde. Väninnan och jag stod bredvid och fnissade, då H föreställde rösten. 

Mamman svarade. I var inte hemma. H sa då att I skulle ringa upp rektor Hindse'n så snart han kom hem..  Vilket I gjorde. Rektorn blev mäkta förvånad.....

I var inte glad på sina kompisar, dagen där på.

Det var många tokigheter från gymnasietiden som avhandlades. Jag skrattade så jag hade ont i magen.

Förfesten ( inför en biopremiär) med mellanöl, som några av killarna hade ...längst bak i klassrummet... under en svenskalektion, ledd av alkoholiserade  läraren, den hade jag t.o.m dokumenterat med bild.( Hade tydligen med kameran till skolan ibland)

En gång skolkade vi en eftermiddag. Det var när H fått körkort. Han körde oss de dryga tre milen till Ulricehamn i sin pappas bil. Där fikade vi, innan vi åkte tillbaka till Borås igen. Vår kompis B var med också. 

Nä, vi var nog inga idealelever. Men roligt hade vi.

Naturligtvis pratade vi en hel del om vad vi gjort under de 51 år som gått, sedan vi slutade gymnasiet. Att H, som hade under 3 i snittbetyg, skulle bli civilingenjör, elitmotionär, gourmetkock och gammaldansare, det kunde man inte tro.

Superkul att träffas!  Nu ser vi fram emot en ny träff till sommaren. 

Kalt och kallt.

 Vissa dagar tycker jag att man hinner hur mycket som helst. Och ändå andas däremellan.

Idag tycker jag att jag inte hunnit "någonting". Dagen har bara gått. Nästan utan andningspaus.

Gick "långa" modsrundan, efter att ha ägnat förmiddagen med att i trevligt och effektivt sällskap skriva frågor inför nästa PRO-medlemsmöte. Vi ska ha en quiz, modell "Längs spåret" kombinerat med allsång. Gjorde något liknande i våras. Det slog väl ut. Tänker att vi kan upprepa en uppskattad aktivitet även i höst. Sen får det vänta minst ett år tills nästa gång.

Det är kul att fixa program till mötena. Speciellt när de uppskattas. Sen är det lite svårt att få till variation. Någon som har exempel på en bra aktivitet?

Tre timmar + en halvtimme i sammanlagd restid, tog frågefixandet. Vi var hemma hos en av styrelsemedlemmarna. Slås alltid av hur välstädat alla har det, då man kommer hem till någon. Sa till de andra att till mej kan ni inte komma, det ser aldrig så här städat ut hos oss. Jag tror att det ligger i husets och husinvånarnas karaktär.

Hemma, hade superförkylde maken, fixat lunch. 

Har tänkt "gubbfan" ett antal gånger. I detta fall inte om maken... även om jag tänkt så om honom också... utan om den gubb-f-n som hostade och nös rakt ut över oss, så att man bara såg hur det yrde av virusar, då vi var på Lisebergsteatern förrförra torsdagen. Förstod ju att en förkylning med största sannolikt skulle komma som ett brev på posten... eller, nej, där kommer inga brev längre... Som ett skräppost i mailboxen, menar jag.

Så blev det förstås. Maken till ihärdig förkylning, har jag sällan sett. Speciellt för makens del.Man är inte speciellt påverkad av den. Men den påverkar både stämband och bihålor. Jag är nästan bra, även om jag hostar en del ännu. Och om jag normalt sjunger hellre än bra, så sjunger jag nu inte ens hellre, för det funkar inte. Maken har hostat nätterna igenom i fyra-fem nätter. Dagarna är något bättre. Men nog har det gett mig anledning att tänka på den där gubbef-n i röd tröja, som inte hade vett att hålla för vare sig mun eller näsa då han hostade och nös!

Behövde ut och röra på mej, efter en sittande förmiddag. Skulle ju helst velat gå fyrakilometersrundan runt Mods, ( det gamla soldattorpet), men tror ni inte att vägen fortfarande är blockerad av kreatur. Var säker på att jag såg att stängslet var nere för någon vecka sedan, men där såg jag fel. När jag dagen efter tänkte gå rundan, så var det elstängsel i vägen. 

Skickade en fråga i "by-messengergruppen" om de möjligen glömt ta ner stängslet. Och att djuren var borta. Fick snabbt svar; djuren var kvar. Dock inget svar på frågan om de snart skulle flytta den knappa kilometern hem till sej....

Blir lite irriterad över att man bara kan blockera  en promenadrunda i ett halvår. Men... kanske är det bara byfånen, travaren, tanten här, som går där regelbundet. 

Jaja, nu blev det en sexkilometersrunda i stället. 
Jag tyckte att det var kallt. Kalt hade det också blivit. Det är inte så många löv kvar på merparten av träden.

Tänkte på min väg, att den tid som är just nu, det är den tid på året som jag tycker sämst om. Sommaren är över, den fina hösttiden likaså. Nu är det mest mörker och kyla, grådagar och ruskdagar, som väntar. En vilande natur. Isiga vägar. Snöskottning. Dåligt med fotoobjekt. 

Man har allt det vackra bakom sig. för denna gång.

Min favoritmånad, det är april. Då naturen vaknar igen. Då det blir ljusa kvällar och morgnar igen. Då man har allt framför sig.

Bara att se fram emot den tiden. Om tiden går lika snabbt som denna dag har gjort, så är vi snart där.

Övermättad?

 

Nej, på höstfärger blir jag inte övermättad. Det är då vackert! Tyvärr varar det vackra inte så länge.

Övermättad på julmarknader? Visst är det på tok för tidigt, men det är väl bra om man

fördelar ut tillfällena på tre olika månader. Ingen risk för övermättnad då inte!

Var barnvakt i går kväll.  Och övermättad på barnbarnen ? Jo, jag kan bli det om vi har dem hos oss några dagar. Men det går snart över. En dag eller halvdag hos dem ger ingen övermättnad. 

Övernattade i Ulås, Värnamo.

 Familjen skulle på Mulle-avslutning i dag. I Åminne. Vid Vidösterns västra sida. Det var julmarknad i lilla bruksorten också. Så de skulle besöka den efteråt.

Åminnelse julmarknad. Alltid i oktober. Har hört talas om den. Dit ville jag också åka.

Sagt och gjort. Jättefin marknad, kvalitetsgrejer. Köpte lite brända mandlar, mjöl, rökt sik och en "dunderkräm".  Samt hemgjort ekologiskt chokladgodis hos Alfred. Han ville ha kontanter. !!! Har någon 265 kr i kontanter på sig idag? Inte jag iaf. Han tog inte kort och hade inte swish. Hur kan man då ställa sig på en marknad? Hade ju lust att avsluta köpet, men kom mig inte för, då han lämnade visitkort med plusgironummer och sa att jag skulle betala, när jag kom hem.

Vilket jag förstås gjorde. Ett mindre företag att lägga in ny mottagare på internetbanken... eller, nej... men jag tycker att en säljare ska erbjuda kort och/eller swishbetalning.

Mest spännande var faktiskt att besöka brukets museum. Hade inte en aning om att alla järnsaker som tillverkats i bruket, var gjorda av sjömalm från Vidöstern.

Otroligt jobb att samla upp en massa malm från sjöbotten, sommar som vinter!

Ett riktigt roligt förmiddagsbesök alltså!

Det var när jag klockan sjutton i eftermiddag hade bänkat mig på femtonde raden på Åhaga i Borås, som jag funderade på om jag inte var övermättad.

Sven-Ingvars orkester stod på scenen och jag tyckte inte att det var så bra, det som framfördes.

Ny musik, olyssnad. Det är alltid lite svårt.

Men ändå, hade det inte blivit lite för mycket av konserter och annan underhållning på sistone? Så mycket att jag inte längre kunde njuta fullt ut?

Mättnadskänslan gick över.  När man började spela låtar som man kände igen, så var det superbra. Kanske bästa Sven-Ingvars framträdande jag sett... 

Imponerades återigen av de duktiga musikerna. Inga noter, behärskar flera olika instrument.  Mest imponerad blev jag av killen med saxofonen. Niklas Bäcklund. Han behärskade sopran, alt och bassax, tvärflöjt, gitarr, piano och spelade dessutom percussion.

Anser ...har jag skrivit tidigare...att duktiga musiker får alldeles för lite uppmärksamhet.

Två timmar utan paus, stod Oscar Magnusson på scenen. Duktige gitarristen  Mats Billinger tog heller ingen paus.  Kan allt tänka mig att höra och se orkestern igen, om  tillfälle ges. Dom är så proffsiga och det syns att de trivs på scenen.

En innehållsrik och kul höstsöndag. Ett aber bara. Jag hann inte med någon längre promenad. Det känner jag mig lite undermättad utav.

Teddybjörnen Fredriksson

 https://www.youtube.com/watch?v=3jkKrhmlQII

Tyckte att det var väldigt tråkigt då Björna Afzelius gick bort. Gillade framförallt Hoola Bandoolas låtar, men även mycket av det Björn gjorde som soloartist.

Hade förmånen att se såväl Hoola Bandoola som Björn live, ett antal gånger.

Sven-Erik Magnusson är en annan saknad artist. Dansband, men inte dansbandsmusik. Ska se Sven-Ingvar på söndag. Igen...

Lasse Berghagen "sörjer" jag  nog mest av alla bortgångna artister. Han framstod alltid så "vanlig", folklig, positiv. Och hans låtar lever kvar. "En kväll i juni" har jag sjungit med eleverna i höst.  Var på allsång på Skansen ett antal gånger, för dryga tjugo år sedan. Det var allt bättre förr, med Lasse som programledare.

Kom att tänka på när vi skolan, under många år var med i Schoolovision. Ett internationell skoltävling. Ett av våra bidrag var när hela skolan sjöng och spelade "Teddybjörnen Fredriksson". Uselt och falskt, dåligt filmat. Vi kom bland de allra sisat bland de drygt tjugo tävlande länderna. Men vi hade en fin gemenskap i hela skolan under övningarna. Och då vi kollade på de andra bidragen... som förstås var enormt mycket bättre. 

Får nog ta fram Teddybjörnen för mina nuvarande elever. Den är så jättefin. Även närd en spelas hellre än bra. 

 

Hes, men nöjd, tant!

 

Jag såg den absolut inte komma.

 Hesheten 

. Har varit lite småförkyld några dagar. Dock inget som påverkat mig på något sätt. Märkte att något började hända med rösten igår, men tänkte att det nog inte skulle bli så mycket värre. Men det blev det. Idag finns det knappast något kvar av rösten, bara ett kramande.

Har ofta fått inflammation på stämbanden efter en förkylning. Men det var ett bra tag sen senast. Morgondagens lektioner får nog ställas in Andra torsdagen i höst som jag varit tvungen att stanna hemma. Är kanske dags att lägga ner arbete för gott....eller inte..

Blev ändå en bra dag. Vi hade PRO- möte i em. Jag kände mig väldigt delaktig, ja, ansvarig för mötet, då jag initierat dagens båda programpunkter.

Frida Fagerdahl, distriktsläkare på Tranehälsan, f.d. läkare för Djurgårdens damer bl.a. och hennes man Tony, hälsocoach och välkänd föreläsare, informerade om hur vi "gamlingar" ( inte deras uttryck) ska tänka,  vad det gäller kost och motion. 

Fantastiskt bra information, där vi verkligen  fick klart för oss vikten av att äta ordentligt och mångsidigt. Samt röra på sig, förstås. 

Benny Jannerbrink hade jag läst om någon dagstidning.  Countrysångare som fått bra kritik. Är så trött på alla dragspelare som underhållit på tidigare PROmöten.

Denne 75årige man, som tidigare sjungit i dansband, var ett riktigt proffs. Han sjöng både egna och andras låtar, och framförallt hans egna kompositioner, tyckte jag var jättebra.

Nästan hundra pensionärer i samma lokal. Nu kunde jag inte prata med någon. Men njuta av trevligt föredrag och härlig underhållning, det kunde jag.

Och framförallt är jag då nöjd..och lite stolt.. över att ha fixat en trevlig eftermiddag för många "gamlingar". Eller det kanske vi inte är..  gamlingar, alltså.... I sinnet är vi det absolut inte.

Höstsol

Det var frostigt ute, då jag hämtade Boråstidningen i postlådan vid halv åtta.  Tio meter från dörren. Friskt och gott mot bara ben. Och väldigt vackert. 

Snart kom solen. Vad gjorde vi då? Jo, städade huset. Bestämde det igår, och då fick det bli så. Man får ta tillvara de hellediga dagarna. De är inte så många. Och huset behövde definitivt en uppfräschning, från topp till tå. Fyra timmar drygt tar en helstädning av två våningar +källare. Maken dammsuger, jag dammar och våttorkar golv. SÅ gott när storstädningen är gjord. Nu blir det ingen sådan förrän efter jul. Bara mindre insatser däremellan, lite i taget.

Höstsolen värmde gott under det att jag satt på altantrappan, medan maken lagade lunch. När jag blundande kunde jag låtsas att det var april, för ungefär så kändes solen mitt på dagen. Öppnade jag ögonen insåg jag att vi haft årets bästa tid bakom oss. 

Men en solig höstdag, det är ju också en alldeles, alldeles underbar dag. Måste förstås ut på en promenad. Kom på... jag tar en LÅNGSAM promenad, och tar med mig systemkameran som sällskap. Med tanke på hur bra min mobilkamera är, så får Canon komma ut och lufta sig alldeles för sällan.

Gammelrosen från mitt barndomshem, den har gjort sitt för säsongen.

Stjärnflokan är fortfarande vacker.

Höstigt på "hygget".

Inte mycket kvar av den här röllekan.

I den djupa skuggan, där låg frosten ännu kvar.

Några rönnbär blev det inte i år. Vi fick "maskätna" ( larvangripna) äpplen i stället.

Asplöven har snart darrat färdigt.  Och himlen är vackert blå.

Inte ens lönnen har blivit så rödfärgad denna höst. Frosten nöp till så sent som förra veckan.

Fortfarande vackert i svägerskans trädgård. en kilometer från oss. Svåger Roger var ute, så jag fick en liten pratstund med  honom.

Kolla, där kommer timmerbilen med granvirke från avverkningen i skogen. Var ute och kollade där igår. Oj, vad skogsmaskiner förstör. Speciellt när det är så blött i markerna som det är nu. Beundrar ändå dem som kör de stora maskinerna i skogen samt dem som kör de tunga och långa virkesbilarna på smala skogsvägar. 

En sista smak av sommar för getingflugorna. 

Förgänglighet, det gäller för allt levande.

Asken är det träd som lövar sig senast på våren. De brukar avlöva sig tidigt också, men här finns det en hel del löv kvar.

Lindens fröställningar syns fortfarande.

Lindblomsdoft, en ljuvlig högsommardoft. 

Yes, äntligen är koflocken hemkallad. Det är öppet för att gå favoritrundan igen. Men inte idag. Idag är det långsamhetens lov och höstspan, som gäller.

Det var en gång en vacker cerise mjölkört...

Alen är en märklig växt. Den har alltid gröna blad. Ingen färgskiftning alls.  Den har både han och hon-hängen. Tidigt på våren blommar alen, och då ser trädet mörkrött ut. Frukterna/ fröna bildas inne i en kotte, som sitter kvar över vintern. Två generationer på samma gren... 

Man behöver fylla i alla hålor på vägen, som tung trafik och hårt regn ger upphov till. Grovt grus finns i högar på olika ställen längs vägen....

Hundkex-skelett. 

Avlövat.

Vi håller ut, så länge det går.

Flytande förgänglighet. ( Massor av vatten i dikena)

Absolut höst.

Sista solrosen

Sista solstrimmorna, för idag.