En eget tempo

 Vi har absolut vårt eget vandringstempo, då vi är ute och går. Idag gick jag 5 km med min jämnåriga, men tjugo kilo lättare, kompis från högstadie och gymnasiet. Hon går sannolikt 5 % snabbare än jag. Hon har mindre vikt att bära, och hon går backe upp och backe ner på golfrundor tre-fyra gånger i veckan.

Vi har varit vänner sedan sjuan. Det är snart sextio år! Vi brukar träffas ett par gånger per år. Oftast går vi en runda och sen äter vi lunch tillsammans på någon närbelägen restaurang. Idag träffades vi i mitt barndomssamhälle, Rångedala. Väninnan bor i Borås, en och en halv mil från vår mötesplats.

Det finns fem olika vandringsleder att välja på i Rångedala. Från 2 km till 9. Fem km kändes lagom, speciellt som det är ordentligt kuperat och en hel del gående på steniga stigar.

I de två långa backarna blev det hög puls.  Nyttigt!  Mellan stenar och rötter gick det långsamt. Så de fem km tog nästan en och en halv timme...trots rätt bra utgångshastighet längs lättgången skogsväg.

Kommungränsen passerades och skyltades väl, åt båda håll. Samt en peppade skylt "Nu har du gått uppför en backe, nu har du bara den långa kvar"...

Leden hette Grytfoteleden. Och visst är det en märklig samling stenar. Man kan ju undra vem som lagt upp jättestenen, till synes helt symmetriskt, på fyra mindre stenar. Inlandsisens smältvatten! Vilka krafter!

Får väl bjuda på en bild på mej också. Bra vandringsväder i skogen. Även om det var kyligt, så kände man inte av blåsten.

Tog en tur med bilen och visade väninnan hur mitt föräldrahem ser ut nu för tiden, när bror och svägerska byggt om och byggt ut. Efter det blev det veckans fisk på "Räven och rönnbären" i Dalsjöfors, väninnans barndomsort och orten där vi gick högstadiet i samma klass.

Vilken väg skulle jag ta hem? Det finns några att välja på. Varför inte ta en extra omväg och promenera trekilometersrundan i Hofsnäs? Vädret var ju fint!

Sagt och gjort! Men fy attan vad det blåste vid sjön. Det hade vi inte känt av när vi gick i skogsterräng.  Vid sjön var det ju öppet, och kanske vinden tagit i...

Restaurangen har bara öppet torsdag till söndag, så här i pre-semestertid.  Så det var bara ett fåtal bilar och några husbilar på parkeringen.

Mötte en del vandrare längs rundan. Ett par  ifrån Grimsås. Blev en pratstund.

En man som bar på en kamera med stort objektiv gick jag i fatt. Var bara tvungen att fråga om han fångat några fåglar genom linsen. Det hade varit dåligt idag, berättade han. Kanske sitter fåglarna lite mer i skydd, när det blåser.

 

På andra sidan näset, var det kav lugnt.

Gott att gå i sin egen takt. Stanna till och ta bilder. Maken är van vid att jag kommer efter, och kommer i fatt igen. Och kommer efter. Och kommer i fatt. Men allra bäst är att gå ensam och stanna och fota när man vill.

Inser att det är olika där också. En del av oss har fotoblick. För olika saker. Ganska tydligt vad jag ser. Naturbilder...

Andra bara går på utan att se sig om. Har man för högt tempo, så är detväl  knappast att man hinner se det vackra...