lördag 28 juni 2025

Tillbaka till hyllan

 Städade i arbetsrummets gömmor i veckan. Hittade en hel del smått och gott, sånt som jag bara inte kunde slänga. Något av det som ställdes tillbaka på hyllan, det var några anteckningsböcker, som jag börjat skriva mina tankar i.Inte många noteringar i varje. Men visst måste jag bara läsa vad jag funderade på, vid sekelskiftet och tio år senare. 

Jag blev faktiskt förvånad över mina innersta tankar.Det var nästan bara tankar av oro. Oro över en gammal mamma, stor oro för hur det skulle gå för döttrarna, oro för det vardagliga livet. Oro över relationer. Till och med den stora tryggheten, jobbet, uttryckte jag oro och negativa känslor inför. Till saken hörde att jag just så bytt skola, arbetsplats. Det var tufft i början. 

I anteckningsbok nummer två, så hade det gått några år.  Mycket hade hänt. Det kändes som jag andades lite mindre ångestfylld i det jag skrev. Men oron, då mera berättigad, den fanns kvar.

Lyssnade på Studio 65, under det att jag fixade lunchmaten. Det handlade om oro och ångest över att åldras. Visst har jag lite åldersnoja, men i stort sett mår jag betydligt bättre nu, än vad jag gjorde i medelåldern. I 45 -65 årsåldern... Oron har mildras betydligt. Har insett, att det allra mesta ordnar sej. Att det, trots att det understundom kan vara tungt, blir bra.

Man uttryckte också i programmet, att många äldre känner sig glada och "lyckliga".  Att åren efter 65 är de bästa åren.  

Det är nog ingen som vill vara evigt ung. Men vi vill förstås ha fina dagar, då vi blir äldre. Hälsa och sociala sammanhang har förstås stor betydelse, för att man ska känna sig tillfreds med tillvaron.

Att njuta av tillvaron, det är viktigt. Det gör jag ofta. Av döttrar och barnbarn, av att kunna röra på mej, av naturen, av att jobba, av god musik, av att sitta i favoritfåtöljen och läsa eller sticka. Och av att få gå och lägga mej och sova, efter ännu en fin dag.

Idag har jag njutit av att baka bullar och av en promenad i grått, men ändå ljummet, väder. Samt av att stanna till och ta lite bilder med mobilen.


Det såg lite kul ut. Ett "dagis" i kohagen. En kossa hade sju kalvar runt sej. De befann sig en bit ifrån de andra, betande kreaturen.


En fridlyst orkidé och ett "ogräs". Vad är egentligen skillnaden. Längs vägrenen var de ungefär lika vanligt förekommande. Jag tycker att båda är vackra.



Fortfarande juni månad. Sensommarblommorna är redan på gång. Tiden går lite för fort. Här är det strättan som slagit ut sina blommor.


Gick fram och tillbaka på byvägen. Det var för blött att ge sig ut på gräs-underlag.
Visst är detta en pastoral bild?



Vackraste ogräset.  Kirskål. Gör sig väldigt bra i buketter med andra sommarblommor.
Dock inte så kul att ha i rabatterna.  Bättre vid vägkanterna.


Flädern blommar. Flädersaft är gott... men vi dricker knappast aldrig saft. Onödigt sockerintag... och bubbelvatten är godare. Så jag avstår saftberedning. Får nog bli lite svarta vinbärssaft dock. Det är mycket omogna bär i våra buskar. 

Se där. Även johannesört i full blom. Känns tidigt. Om tre dagar är det juli. Då vill jag njuta av några veckors sol och värme.

Borde egentligen fortsätta att skriva i boken från 2009. Den senaste boken. Det är ju dock en hel del som man inte kan uttrycka här på bloggen. 


25 kommentarer:

  1. Kan tänka mig att det var intressant att hitta böckerna och läsa hur dina tankar såg ut då. Det är väldigt mänskligt att under perioder i livet oroa sig för olika saker. Sedan kan det också vara väldigt olika hur mycket man oroar sig. Nu har du delvis facit i hand och visst blev det väl bra med både döttrar och arbete. Om framtiden vet vi inget och även om jag är allergisk mot uttryck som "carpe diem" så gäller det att ta vara på varje dag för premisserna kan snabbt förändras. Att ha huvudet upp och benen ner samt en hyfsat god hälsa är ingen självklarhet men ack så värdefullt!

    Underbara bilder och flädern är så fin! Ett tag gjorde alla flädersaft så jag har faktiskt tröttnat rejält på den smaken. Blir oftast vatten vilket fungerar alldeles utmärkt.

    Allt lämpar sig inte för bloggen tänker jag men även där är man olika. För mig är det viktigt med en privat sfär. Det känns bäst så!

    Önskar en fin lördagskväll!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag blev ju förvånad över hur illa det var med mitt "mående". Åt ju serotonin flera perioder från 40 års ålder och framåt.
      Det är klart att man inte kan skriva om vad som helst på bloggen. Jag har nog gått över gränsen några gånger. Men det har blivit bättre med det också.
      Tror också att jag är bättre på att leva I nuet, jämfört med förr. Men fångar dagen, nä, det gör jag nog inte..
      Detsamma!

      Radera
  2. Man oroade sig mer på den tiden barnen var yngre. Förvisso kan man oroa sig än, men på annat sätt.
    Flädersaft är den godaste saften, blandar man den med bubbelvatten blir det sommarens bästa drink. Man kan ha gin i, men minst lika gott utan. Köper dock Önos flädersaft, den är god.
    Ogräs eller finblomma, vem bestämmer det egentligen. Man får gilla vad man vill, tycker jag.
    Trevlig kväll! Eval8

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, flädersaft är en god saft. Men jag klarar mig väldigt bra utan söt dryck. Gillar bäst vatten/smaksatt vatten. Detsamma

      Radera
  3. Jag tycker nog som du att allt vill man inte ventilera på bloggen. Att man oror sig för olika saker vid olika tillfällen i livet tror jag är ganska normalt. Fast jag "stissar" inte upp mig lika mycket nu som förr. Har nog fått ett jämnare humör, men säger ifrån snabbare än när jag var ung. Fläder doftar så gott. Jag gör ingen flädersaft längre men köper flädercider då och då. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så att man blir lugnare i sinnet, med åldern.
      Flädercider dricker jag gärna, om detvär lite halvfestligt. Kram

      Radera
  4. Det här var intressant att läsa Anna-Lena. Hur dina tankar vandrade då för 5/10 år sedan.
    "Jaha, var det så här jag kände och tänkte då". Med perspektiv så blir saker och ting annorlunda.
    Mer och mer tacksamhet tror jag verkligen är en väg till att må bättre.
    Go kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är från 15 till 25 år sedan jag skrev tankarna. Orotankarna. Ledsenhetstankarna. Så debär så gamla, att jag kände att jag kunde skriva om dem. Go kväll!

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  5. Så ljuvliga kossor i hagen-bilder. Underbara...
    Med åren kan vi säkert ta livet mera piano, skulle jag tro. Erfarenheterna man får lär en en hel del, det blir ändå som det blir många gånger. Det är mänskligt att känna oro det är naturligt.
    Inte skriver jag allting på bloggen om mig och mitt liv heller, jag tror inte ens att någon skulle vara intresserad, utan det blir mera allmänt och det tror jag att de flesta gör. Privatlivet är privat...Sen kan man ha åsikter om mycket och så vidare. Helt onödigt att skriva det här för allt sånt här kan människor som har varit med ett tag redan.
    Fläder finns inte här, kan du tänka dig...här finns mycket men mycket finns inte heller. Så ska det antagligen vara.
    Ha en bra kväll!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att det finns många växter som ni inte har. Och tvärtom. Har ni kirskål?
      Jag tror att det skulle vara jättebra att skriva allt på bloggen. Men då skulle det vara en "dark blogg". Fullständigt anonym. Tror att man skulle må bra att få ta del av att andra människor har lika djupa, svåra, tokiga tankar , som en själv. Men man kan inte dela sina innersta tankar för öppen ridå. Tycker jag. Detsamma! Kram

      Radera
  6. Jag har försökt skriva dagbok några gånger, men det har aldrig gått ett längre tag. Efter några dagars skrivande har det glesnats ut mer och mer. Skulle ju vara roligt att läsa när det gått en tid. Så jag tycker att du har gjort det bra som har lyckats med det.
    Oron nu är inte så stor. Jag har det bra. Men jag tänker mycket framåt... hur det kan komma att bli med hälsan bl.a. Och hur länge jag kommer att få vara med i det här livet. Då kan det bli lite dystra tankar. Jag vill vara med länge. Mina föräldrar blev bara 80 år. Tänk om mitt liv också tar slut då...
    Usch ja, nu jag skjuter de tankarna åt sidan.
    Tittar istället på bilderna i ditt närområde. Så vacker natur du har omkring dig. Kor ser man alltför sällan. Så fina djur.
    Och saft dricker jag också väldigt sällan. Onödigt sockerintag, som sagt. Och vanligt vatten släcker törsten bäst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev ju bara någon hång ibland, som jag skrev. Men intressant att läsa 15-25 år efteråt.
      Jodå, de tankarna kommer. Tänker på döden varje dag. Mindre på ålderdom och sviktande hälsa..
      Man får försöka leva i nuet. Och njuta av det goda som det ger.
      Vatten är klart bästa törstsläckare. Ha en fin kväll!

      Radera
  7. Tråkigt att du känt så mycket oro, kanske inte mycket att göra åt. Själv har jag svårt att oroa mig i förväg…

    SvaraRadera
  8. Det måste varit intressant att hitta böckerna och läsa. Känner igen mig till viss del. När jag jobbade så oroade jag mig ofta, låg vaken på nätterna och "löste problem". Deadlines som skulle hållas, projekt som måste bli klara i tid med allt vad det innebar. Men det bättrade sig med åren. Nu försöker jag att njuta i stunden och inte oroa mig. Fungerar riktigt bra faktiskt.
    Kirskål är väldigt vackert men helst inte i rabatten.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt enig om kirskål. Det är nog så att vi är mer eller mindre oroliga. Kan ha med arv och miljö att göra.
      Men som sagt, det blir bättre med åren. Kram

      Radera
  9. Vi dricker en del saft under sommaren, har gjort mycket rabarbersaft, flädersaften gjorde jag nu i veckan, sen ska den stå 8-10 dagar innan jag silar den. Har inte alls mycket socker i min saft, och så blandar vi saften svagt, bara så att smaken tränger igenom.
    Som vanligt så bjuder du på härliga bilder. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har mycket takarbeten. Borde förstås göra lite saft... Kram

      Radera
  10. Inte takarbeten... rabarber!

    SvaraRadera
  11. Oj, vilket fint inlägg med tankar och reflektioner - känns som vi möts där i mycket! När jag läser och ser bilderna därtill blir uppfattningen klar; du är en njutare - att oro och ångest finns det är en del av det hela. Tänker att det går hand i hand, men det tar lite tid att ta in det. Åldern skaver bort en del sånt. Intressant är det vad en ska lämna ut i blogg? Jag har och har haft förmånen att ha nära vänner att bolla med. Fint att vi kan följas på bloggarna. Just nu är jag inte så där jätteaktiv runt om, men besök får du :-)
    Kram


    SvaraRadera
  12. ps jag har också följt serien 65 + , gillar den, bra at få en bild av "omvärldens 65 + are i det prespektivet.ds

    SvaraRadera
  13. Kul att killarna följer med, men kanske svårt att följa med om man inte kan reglerna.
    Blåst har det gjort rejält, mellansonen hade hyrt en segelbåt, men 19 m/s funkar inte.
    Johannesört har vi haft på berget men inte sett än.
    Håller med att lever bra ålder nu. Ha en bra måndag.

    SvaraRadera
  14. Ja, det ska du göra, fortsätta skriva där! Jag skrev ingen dagbok under mina aktiva år i arbetslivet, och hade väl inte bloggat heller om inte dottern varit så bestämd. Men, jag vill inte skriva mina innersta tankar, för jag tänker att min dotter som skulle läsa dem när jag är död skulle bli ledsen. Inte vet jag, men tror jag nöjer mig med bloggen och samtalen med henne om mitt "tidigare liv" innan hon fanns och när hon var barn. Bortsett från en del krämpor så är jag också mycket nöjd med tillvaron som den ter sig nu. Vardagslycka kan man kalla det, och glad är jag över nya vänner jag har träffat senaste åren. Såna som man kan samtala med om allt, träffas över en fika, gå på en utställning, äta lunch i stan, sådant gläds jag numera åt. Jag hänger inte mycket med barn och barnbarn trots att de bor nära nu, de har sina liv och vi gör förstås gärna utflykter tillsammans men i övrigt har vi helt olika intressen. Ha en skön sommarvecka, jag rodnar, har inte doppat mig ännu

    SvaraRadera
  15. Visst är det många gånger intressanta samtal som tas upp i serien 65+. Ser det gärna och ibland på reprisen. Kommer att medverka där under hösten i ett program som redan är inspelat. Har att göra med att bli äldre förstås och en speciell vinkling på detta.
    Ja, detta med oro har nog förekommit hos oss alla, mer eller mindre, under årens lopp. Jag har i många år levt efter mottot att om jag inte vet vad jag ska oroa mig för så gör jag inte det. Har fungerat ganska bra. Men visst fanns det oro när döttrarna var tonåringar och att något skulle hända dem. Jag var också väldigt orolig i början av 2000-talet när min pappa hade alzheimer och bodde ensam hemma. (Strax efter mammas dös 2002) Hände ofta att han gick ut på kvällen och att polisen hittade honom och körde honom hem.
    En lättnad när jag fick in honom på ett boende, men jag var orolig även när han bodde där. Tyvärr ett dåligt "hem".
    Fint att läsa att du nu är mindre orolig och nog ska du fortsätta skriva ner tankarna.
    Jag är väldigt nöjd med det liv jag lever, över maken, bästa döttrarna och fina barnbarn. Gläds över allt vi gör tillsammans. Mitt dilemma är att jag nu knappast kan gå mer än 300 m utan att vila. Men det finns ju starka mediciner som kan hjälpa mig att fortsätta vara aktiv.
    Fint att hänga med på din fina promenad via bloggen.
    Ha det gott.
    Kram

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas