Värre än värst

Vad är det värsta som kan hända en människa? Visst funderar man på den frågan ibland.

För mej har svaret under många år varit "Att något allvarligt händer ens barn."

När min farmor var i sjuttiofemårsåldern så miste hon sin dotter. Dottern var femtiotvåJag undrade hur det kändes för farmor Berta. Man ställer inte en sådan fråga, trots att jag hade tillfälle under ett antal år. Men jag tror att det, trots att dottern var medelålders, var det värsta som hänt min farmor.

Många familjer får uppleva det näst värsta; att barnet blir allvarligt sjukt. När det näst värsta vänder till det bättre igen, så är det precis som ordspråket säger "What doesn´t kill you, make you stronger". Och gladare, mer positiv till livet och bortseende från struntsaker.

Många överlever svåra sjukdomar idag. I morgonnyheterna kunde man höra att allt fler barn blir friska från cancer. Detta tack vare forskning och utvärdering av behandlingar. Glädjande.

En avlägsen bekant är mamma till en ung person som drabbats av hjärntumör. De har de värre än värst, men om de orkar ta till sig informationen, så kan de höra att finns det många unga som blivit friska efter genomgången behandling. Med tid framkommer nya rön och nytt hopp skapas. Forskningen går framåt, jag betalar med glädje ett antal hundra per månad till Cancerfondens lotteri. Det gör inget att jag inte vinner - för det gör alla som botas genom forkningsframsteg. Och vem som drabbas och får livet i vinst via forskningsresultat, det vet man inte förrän sjukdomen redan finns där.

En annan avlägsen bekant är mamma till en person, som har fått livhotande skallskador genom en misshandel. Vi har en massa, massa kurser i värdegrund i skolan - men de tycks inte ha så stort genomslag utanför skolans dörrar. Våldsövergreppen har eskalerat under senare tid- både flickor och pojkar har blivit utsatta- och det allra värsta har blivit verklighet i många familjer.

En nära släkting blev offer i somras, men för hans del slutade allt väl, några dagar på sjukhus, ärr i ansikte och själ - men samtidigt en mer ödmjuk och tacksam syn på livet, det blev följden av hans misshandel - som om sparkarna träffat några centimeter annorlunda hade slutat på ett helt annat sätt.

Vad är det som händer? Jag har inga svar....men tankar. Föräldraansvar! Föräldrabrysigom! Föräldraföredömen! Inga negativa, utmanande, segregerande föräldravärderingar.

Många föräldrar lägger ansvar på samhälle och skola - men jag bollar tillbaka - föräldrarna har uppfostrans och värdegrundsansvar... skolan ska stödja föräldrarnas arbete, men skolans uppgift är utbildning!

Jag tänker mycket på två ungdomar som jag aldrig har träffat - och deras familjer. Min önskan och min bön är att det som är värre än värst ska vända och ge ljus åt en framtid, som absolut borde vara en självklarhet för dessa unga människor.