Besvärligt berömma - beröm behövs.

Det är lätt att berömma barn. När man jobbar i skolans värld, så söker man alla möjligheter att ge eleverna ärligt beröm. För ärligt måste det ju vara - falskhet är bland de värsta egenskaper jag vet.


Berömma sina kollegor ? Jo, det går ganska bra, men jag känner samtidigt att med vissa kollegor kan det finnas konkurrens och viss prestigekänsla. Där blir det svårare att berömma, men lyckas man någon gång med det, så känner man sig extra nöjd med sig själv - man har ju faktiskt övervunnit den egna stoltheten och vågat erkänna någon annans goda förmåga.


Chefer då, behöver inte de också beröm? Säkert - alla är vi ju BARA människor- och vi har alla ett stort bekräftelsebehov.


Men kan man berömma en chef då? Och hur gör man, utan att det blir dumt. Jag funderade mycket på det under dagens storkonferens, där flera av våra chefer var med. Vår u-chef tillsattes för ett antal år sedan, och han var inte rolig att lyssna på i början. Han var så torr och tråkig, så man uppfattade inget av det han hade att säga, man hade mer än nog att hålla sig vaken. Idag var han inspirerande, tydlig och avlyssnande. Jag skulle velat gå fram till honom och berömma honom för hans föredragning. Men det kunde jag väl inte göra - för då hade jag ju samtidigt, fast inte klätt i ord, talat om att han inte var så bra förut. Och tänk om han inte visste det!


Vår p-chef har jag haft många förutfattade meningar om. Tänk, vad mycket negativt jag tänkt och tyckt om honom. På avstånd. Nu har jag lärt känna honom och förstått att jag har haft totalt fel i min bedömning, byggd på missuppfattningar - och kanske lite eget prestigetänk.


Vår arbetsplats har blivit mycket trevligare sen p-chefen tillträdde. Jag skulle vilja berömma honom för hans insats, och det kanske jag skulle kunna - så väl har jag lärt känna honom.


I allafall är p-chef och u-chef värda var sin ros. Och jag får fortsätta träna på att ge beröm....