Bedöma

 

Var riktigt gott väder igår. Blev en långpromenad, med kameran i fickan. Bra att ha en laddning bilder... då kan jag ju få till ett inlägg....som inte har det minsta med bilderna att göra....På denna bilden så är linden i knopp inför den vår som komma ska. Hoppfullt!

Började fredagen hos läkaren. Årskontroll. Man behöver gå på en sådan, då man tar blodtrycksmedicin. Bra, tycker jag, de prover som man tar innan besöket, visar ju i alla fall delvis på hur den gamla kroppen mår. Den tycks må helt OK!

Funderade på vägen hem, på hur vi bedömer folk, och varandra. Läkare, liksom lärare, är en yrkesgrupp som ofta blir bedömd. "Min" läkare,  är det en hel del som har åsikter om. Det handlar om hans personlighet. Att han är tyst och fåordig, att man får dra ur honom orden.  Däremot har jag aldrig hört något om att han har en bristande kompetens. Tvärtom. 

Så tokigt det blir. Vi är ju olika. Alla kan inte vara "på" hela tiden. Jag gillar den eftertänksamhet som han besitter.  Det är ingen risk att han drar förhastade slutsatser eller tar för snabba beslut. Jag  undrade om jag kunde få bli av med den ena av mina två tabletter, nu när blodtrycket legat på en så bra nivå under ett par år. Han funderade, men tyckte inte att jag skulle chansa.  Naturligtvis kommer jag att följa den föreskriften.

Lärare är, som sagt, också en av allmänheten bedömd grupp. Naturligtvis bedömd även av eleverna. Jag har haft förmånen att till stor del blivit positivt bedömd. MEN det har funnits några föräldrar som tyckt extremt illa om mig. Så illa att någon t.om varit på rektorsbesök och diskuterat mig och mitt sätt att möta dess barn. Undervisningsmässigt har jag aldrig hört någon direkt kritik, men att säga till elever på skarpen, eller att bedöma elever mindre positivt ( =ärligt) , det faller inte alltid i god jord.

Nu går jag på övertid.  Struntar i vad man tycker. Behöver inte bli omtyckt längre. Men visst njuter jag av värmen jag känner då jag möter de tre klasser som jag undervisar i. Liksom när tjejen från Afghanistan säger : Anna-Lena - med betoning på -na och Le, du är min favoritlärare. Nu är det väldigt lätt att vara "favorit", att bli positivt bedömd, då man kommer en gång i veckan och undervisar i ett ganska kravlöst och enligt många, roligt ämne.

Naturligtvis ska jag bedöma eleverna i musik.  Sätta betyg i åk 6. Kommer inte att sätta högre än C i höst. Men till våren så blir det mycket instrumentspel och eget arbete med att göra musik, och då kan man absolut höja det betyget. Förra året satte jag tre A och ett B i den lilla sexan. De var extremt musikaliska och intresserade av ämnet. Årets sexa ligger inte långt efter.  Vad som är lite kul, det är att vi haft en hel del oroliga elever ( killar) som gillat musik, under de senaste åren. Så kul att de får visa upp sig och förhoppningsvis utveckla sina musikaliska förmågor.

Den hårdaste bedömningen, det kan nog vara den som man gör av sig själv. ( Nu kommer lite snyft-läsning...tycka synd om läsning) När jag var barn och ända upp på högstadiet, så var jag ganska illa behandlad av många andra barn. Mobbning, jag vet inte om det ska kallas så, men jag fick många negativa kommentarer om min storlek och mitt utseende. Detta är något jag burit med mig genom hela livet. Jag duger inte, utan måste bevisa varje dag att  jag duger på annat än att se bra ut!

C-E hade fått en massa  foton som tillhört hans föräldrar, av syster sin. Där fanns det foton på mej också. Från dryga tjugoårsåldern. Flera än de som finns här hemma. Jag är ju den som alltid fotat. Samt att jag inte gärna velat visa min fula och felaktiga uppenbarelse på bild. 

Döm om min förvåning, då jag på bilderna såg en snygg, och tämligen smal tjej! 

Vad jag vill såga med detta, lite självutlämnande rader, det är hur otroligt viktigt det är att  få en positiv bedömning som barn och som ung.  Hur elaka ord verkligen gör oläkbara sår i själen. Det allra värsta är väl att jag säkert också förorsakat liknande sår. Sagt saker som gjort att någons självkänska fått sig en törn.

Det här blev nog ett lite mer allvarsamt och självutlämnade inlägg än vad jag hade tänkt då jag satte mig vid datorn, glad att ha lite bilder att visa. Det sargade hjärtat av blåslav, blir ju en riktigt bra illustration dessutom.

I kväll ska vi åka till Jönköpings konserthus igen. Se revy. Och håll i er... enligt mitt sätt att bedöma, antagligen en riktigt usel sådan. Varför åker vi dit då? Jo, grannpojken- avlidna vännen Karlas son- Mikael Riesebeck - är med i föreställningen. Revyn som sattes upp på Vallarna i Falkenberg i somras, är på turné. Så nu hoppas jag verkligen att jag har fel, och att  dråpliga revynummer får mig att, om inte storskratta, så le stort.