Repris på gårdagen

 Nä, ni behöver inte läsa. Det blir inte bättre idag än i går. Men det är ändå lite ventil att skriva! Helt ok att ingen kommenterar... för vem vill kommenterar gnäll? Även om jag kommer till en väldigt allvarlig sak på slutet.

Nu börjar jag min jerimiad.

-J-a vinter, skrek jag rakt ut.

 Jag är absolut inte den som använder svordomar i tid och otid, men jag använder dem i affekt.

Började dagen med Postural Träning. Ingen att gnälla över där, den var helt ok... eller möjligen lite väl tam./enkel. Men jag får lita på att tjejerna i Connectcorrect.se vet vad de gör.

Tog en tur till Systemet då jag ändå var i Tranemo. Närmaste grannen var också där.

- Går det att gå rundan i din skog? undrade jag. 

Jodå, det skulle det göra.

Så jag gav mej ut direkt då jag kom hem. Stavar med förstås. Gympaskor på fötterna. Släppte stavgång direkt som jag kom ut på asfaltsvägen. Där var det inte halt. Så gott att kunna gå snabbt i bra väglag. Utan stavar.

Trodde jag. Gick åt sidan då det kom bilar i mötande fil.

-Ajajaj! Där låg jag på den hårda asfalten, halvvägs ner mot vägdiket. Det var snorhalt vid vägkanten. Reste mig sakta, då bilarna passerade...det gjorde ont, men allt kändes helt.

Det var då jag svor över vintern. Högt och tydligt! Det var dock ingen  som hörde...

Fortsatte den tänkta dryga halvmilen. 

Det gick inte fort, men det gick. 

Sällan blir kilometerna så långa, som de blir då man  "slirar" omkring i några cm snö.  Inte det optimala underlaget för en rask promenad, men ändå tacksamt att kunna ta sig runt på skogsvägar.

En skogsmaskin, en sådan som kör ut det avverkade virket, stod mitt i vägen. Väntade ut avlastningen och blev riktigt glad då den unge killen, sannolikt nyss utexaminerad⁸8 från Naturbruksgymnasiet, stannade maskinen, öppnade dörren, log mot mej och sa hej. Tänk vad ett leende kan betyda.

Det var tungt att gå, ryggen protesterade, men runt kom jag. Hemma väntade en sallad från Stella pizzeria som lunch.

Sov till närmare åtta i morse. Vaknade till när nyheterna satte igång på radion.

En åttamånaders baby ska utvisas till Iran. Utan föräldrarna. 

Nu har det gått för långt i detta land. Jag saknar ord för hur jag känner för dem som stiftat dessa omänskliga, vidriga lagar. Och även för dem som kan ha ett jobb på migrationsverket och administrera sådana vidrigheter .

Tidigare har jag alltid haft respekt för alla åsikter, från vänsterpartiet till moderaterna. Jag har sett det som om alla i grunden vill väl, utifrån sina egna åsikter. I ett demokratiskt land får man som väljare rösta på det parti som står närmaste de åsikter man själv har.

Så kom det ett parti som egentligen bara har en fråga, och det är att få bort att muslimer från vårt land, att skylla allt ont på dem. Övriga mörkhyade är väl heller inte så populära, men muslimer tycks vara det som står för all ondska. Och detta gick folk på,och röstade fram partiet till det som styr landets migrationspolitik. Blir extra bestört då till och med sossar delvis går på deras linje.

Ledsamt är det! Mer än ledsamt... jag saknar faktiskt ord för känslan. Det blir ett starkt uttryck till, för det är precis så jag känner idag; F-n ta alla som röstar på Sveriges mest omänskliga parti. Att de får ha ordet demokrater med i sitt partinamn, det förstår jag inte.

Sverige var en gång ett bra land, ett land att vara stolt  över. Det är det inte längre.

Och som jag skrev i början; ni behöver vare sig läsa eller kommentera. Jag behöver bara få ut min frustration.