November förnekar sig inte

 

Igår var det en ljuvlig dag. Liksom i fredags, i torsdags, i onsdags. De sista oktoberdagarna bjöd verkligen på en god efterrätt på sommaren.

Idag är det november. Det tycks som om månaden direkt ville leva upp till de vädermässiga förväntningar vi har på den.  Grått, rått, mörkt, trist.

Men ut måste man för det.  Det har inte hunnits med någon längre promenad på ett tag. Hade heller inte bestämt mig för en sådan, då jag iklädde mig nyinköpta fleecekappan och tog stavarna i hand, förr en promenad av obestämd längd. Kanske bara fram till byn, kanske hela vägen runt järnvägen.

Har förresten hittat en bra nätshop för fritidskläder. Sportshopen. Vis ( ja, inte alltid dock) av erfarenheten från att klicka hem dåliga kläder/grejer från Kina, så kollade jag på nätet om Sportshopen är ett seriöst företag. Fick ett positivt svar. Klickade på Köp, och har fått hem flera riktigt bra "vardagskläder" därifrån. Det november-råa vädret gjorde att det passade bra att inviga den varma  kappan. ( Blev nästa för varm  understundom)

Vägval.  Fortsätta på den inslagna vägen? Vända och gå tillbaka uppför backen? Ta höger.. och  ta långa rundan åt andra hållet?

Jag fortsatte på den inslagna vägen.

Det bär svagt neråt, ända ner till järnvägen. Hörde att ett tåg närmade sig.

Det dröjde inte länge, förrän lyktorna på godståger uppenbarade sig i kurvan.

Det kändes nästan lite otäckt att stå där, tio meter  från järnvägsspåret och se tåget rusa förbi.

Så här i halloweentider, så är ju gränsen mellan liv och död extra tunn. Sägs det. Fick en obehaglig känsla...tänk, så få steg som skulle behövas för att vara borta för alltid. Nej, jag är inte suicid. Men jag greps av känslan av det slutgiltiga beslutets närhet.

Tåget var jättelångt.  Det kändes som om det tog upp hela den 800 meter långa sträckan, som jag strax skulle gå, på skogsvägen, där på andra sidan järnvägen.

Den lite obehagliga känslan höll i sig ett tag. Funderade på lokföraryrket, som riskerar att få tackla några riktigt otäcka självmord. Funderade på räddningspersonal som måste ta hand om det som nyss var en människa. Funderade på Ted Gärdestad, som avslutade sitt liv, med att kasta sig ut framför ett tåg. Funderade på min gymnasiekompis, den vackre unge mannen Bo-Lennart, som gjorde det samma. Innan han fyllt 20  år. Hur mår man när man tar ett sådant steg?  Tänker man något på de efterlevande? Antagligen inte..

Hade nog tänkt klart  de obehagliga tankarna, när jag kom fram till den, med en lampa, bevakade järnvägsövergången. Lyser lampan, så kan man passera. Som fotgängare, bil, traktor eller med en tung timmerbil.

När man går långpromenader, så kommer man så småningom in i en bubbla, då man inte längre tänker på vad man tänker. Benen bara går. De sista 3,5 km blev det inget fotostopp. Lite extra "flås" dock, för nu bar det uppåt.  Har mätt upp höjdskillnad från järnvägen till högsta punkten på drygt 30 meter.  Jag gillar att gå uppför. Mycket hellre brant uppförsbacke än brant nedförsbacke. Den senare gör ont i hela kroppen. Men svagt utförslut, det är det bästa.

8,5 km meddelade aktivitetsklockan då jag kom hem. Tid 1 tim 47 min. I  New York har man sprungit maraton. Andreas Almgren sprang 5 gånger min promenadsträcka,  på tiden 2 tim 6 min. Och jag som tycker att jag höll riktigt bra tempo.....