Stegande söndagssocialisering

Det var nå´n gång vid sekelskiftet som vi började med söndagspromenaderna. Vi var ett antal damer som tillsammans åkt på gympa två gånger per vecka, och vi tyckte att vi saknade varann under sommaruppehållet. Då kom någon av oss på det här med söndagspromenader - och även herrar, hundar och en del ungdomar hängde med på våra vandringar längs sommarfagra stigar och skogsvägar. Så småningom började vi åka till andra platser, för att vidga vyerna och promenera på andravandringsleder, några gånger per sommar. Förra sensommaren var vi ända uppe i Tiveden och vandrade i riktig urskog. Fast vi blev genomsura både utifrån och innifrån, så var det en härlig upplevelse.

Idag var det start för vandringssäsongen. Ingen kunde komma på när vi började det gemensamma promeneradet. I stället kom någon i håg våra löparrundor, som vi tog tillsammans varje vecka på 80-talet. Det var under tjejloppens tid, vi var med i några sådana också.

Då kom jag att tänka på en trend i skolan, som var stark för fem-åtta år sedan. Då uppmanades man gå ut och gå med eleverna varje dag. Olika skolor gjorde på olika sätt, en del "vandrade " genom hela Sverige - en del ut i Europa - genom att lägga ihop det sammanlagda antalet km varje klass gått. Jag var aldrig med på det tåget - tyckte att fanns annat man kunde ägna sig åt i skolan. Och att en del ansvar måste man lägga på föräldrarna. Dagens tanke på utomhuspedagogik ligger på ett annat plan, man får frisk luft, man rör sig en del och man tillägnar sig också kunskaper och färdigheter under denna tid.

Suck, suck --- tänk vilka mängder av olika trender man sett genom sina skolår ---- suck...

Våra söndagspromenader är iallafall förträffliga. Man rör på sig, och man idkar social samvaro, utan några krav. Nästa söndag åker vi till Rya åsar och upplever nya vyer.

Tjejloppens tid är inte längre, och något Göteborgsvarv, det lär det aldrig bli. Det skulle man tänkt på för tjugo kilo sen.