Bajsbilder, blev blöt

Bestämde mig för att använda dryga sextio minuter av denna vårgrå dag, som redan är bestulen på en timme, för att undersöka hur en av mina favoritvandringsrundor ser ut så här års.

Den första kilometern, på byvägen, var det inga som helst problem att ta sig fram beskodd med förra årets joggingdojja, -använd som gådojja- en blå Adidassko, ordentligt sliten.

När man lämnat sista huset ( av tre möjliga- vårt eget inräknat) så börjar den ca 2,5 km långa skogsvägen. Utmed den vägen hämtade vi julgranar i december och utmed den vägen finns ett av våra mest pålitliga kantarellställena. Nu var det gegga, snö i olika djuplek, vattensamlingar - och massor av älgbajs på och utmed vägen.

Ett enda ställe med rådjursspillning såg jag utmed vägen, men säkert närmare hundra högar älgbajs. Är denna spillningsfrekvens ett uttryck för antal älg, respektive rådjur i skogen - ja, då får vi vara rädda om de rådjur som finns kvar .... och börja bli rädda för att någon av alla älgar skulle kunna vara en psyksjuk älg, som kan hitta på att börja jaga människor i stället för tvärtom.

Blöta blev både strumpor och skor, och jag kände mig lite som barnen i "´Blåsippsvisan". Hade jag haft en mamma som sett till mig, så hade hon säkerligen bannat mig för att jag tagit fram vårskorna alldels för tidigt och vid fel tillfälle.

Den avslutande delen av rundan, dryga en och en halv km på asfalt och trehundra meter på grusväg ,avverkades snabbt och fötterna höll sig varma ända hem.

En härlig promenad var det, bra träning för en lite bråkande rygg, som alltid mår bra av att gå i ojämn terräng och bli riktigt uppvärmd och använd. Framåt påsk, så har skorna säkert torkat, så då får det bli repris.