Kattkompisar...

... var det tänkt att de skulle bli, Fritz och Max. Två välmående detkatter i sina bästa år, sex-sjuårsåldern

J, M och Max anlände vid lunchtid på härliga påskafton. Katten gick husesyn direkt och tycktes känna sig hemmastadd från början. Om han anade att huset var en annans katt hemvist, det kunde vi inte tolka utifrån hans jamanden. Han struntade i så fall i detta och la sig till ro på mattan i hallen.

Fritz kom hem fram emot seneftermiddagen. Solen hade lockat ut oss alla, inklusive Max. Han leddes i koppel av sin husse. Intet ont anade kom Fritz fram till mej där jag satt på trappan. Han fick också syn på J och hälsade på henne. Men sen kom något obekant, en STOR vit katt, som han inte sett förut. Gutturala läten kom från båda katternas strupar. Fritz satte sig på brunnen, halvt gömd av den stora baljan där. Max rullade ihop sig till jättekatt och lade sig, till synes oberörd, en bit därifrån.

Det blev en annorlunda kväll för Fritz. Han ville ha människosällskap, och höll sig i säkerhet bakom mina stora rumpa hela kvällen. Max närmade sig med jämna mellanrum, framförallt fr att gå till matskålen, och då kom förskräckta ljud ur Fritz strupe. Men det var aldrig stridsläge, bara ljudligt konfliktläge. Men ut ur köket kunde Fritz inte gå, Max hade tagit kontroll över den enda vägen därifrån. Så det blev fem timmar på köksgolvet för Fritz, han som brukar ligga mjukt i soffa, fåtölj eller mjukt knä på kvällarna.

Nu fick han vänta tills alla i människosällskapet spelat så många spelomgångar av olika spel, som de orkade.

Fritz fick sova i källaren i natt. Han trivs bra därnere, så det kändes inte som om vi straffade honom för något han inte gjort. Max tog över den öppna delen av huset totalt. En gång när jag, nödd och tvungen var uppe på natten, låg han utsträckt i hela sin stora kroppslängd på kontorsstolen i arbetsrummet. Senare på natten vaknade jag två gånger av att han låg vid mina fötter....

Snacka om anpassningsfrmåga ... eller var det kanske härskarfasoner.

Max rymde från sin husse, som han med sitt bestämda jamande tvingat ut vid frukosttid. Nu är Max lite för tung för att orka springa så långt, så han blev infångad. Under vass protest.

När Max rört på sig några hundra meter, så blev han vansinnigt hungrig och rusade till matskålen när han kom in.

Max och hans husse och matte åkte hem efter lunch. Fritz kom hem efter sin förmiddagsvistelse utomhus. Han tittade sig försiktigt omkring, var verkligen på sin vakt, men blev lugnare när C-E berättade att den STORE, vite, hungrige härskarkatten farit hem till Småland igen.

Försiktige, fege Fritz och majestätiske, mästerkatten Max..... nja, kattkompisar blev de inte. Men de kommer sannolikt att träffas igen, och innan dess så borde Fritz skaffa sig en personlig kattcoach, som kunde jobba lite med hans självkänsla. För jag tror att Fritz kunde tala om var skåpet ska stå och vem som äger Stockremmareviret, bara han fick hjälp att förstå att han är en stor, stark katt - i betydligt bättre fysisk form, än tunge matfixerade Max.

På påskaftonspromenaden, så såg vi årets första tussilagon. Det är svårt att förstå att det för tre veckor sedan var så mycket snö att det fortfarande dolde största delen av staketet, Efter den långa vintern, har vi fått en jättehärlig, alldeles vårlik vår.