Skolstart, sommarsummering, svampskralt

Än finns det mycket sommar kvar. Full av sommarkänsla blir man när man passerar det blommande rips/rapsfältet bakom grannhuset. Än kommer det att bli varma sköna dagar, solskensdagar, barbensdagar, utefikadagar.
På ett sätt känns det ändå som sommaren är till ända, för idag har vi börjat skolan och sommarledigheten är över för denna gången.
Det har varit en bra sommar, vädermässigt och glädjemässigt. Har hunnit med att göra många roliga saker, träffat massor av vänner, läst ett antal böcker, varit på resande fot, varit kulturell, fyllt matkällaren, sett om huset och dessutom hunnit vila från skoltänk- åtminstone ibland.
En sommarledighet att vara tacksam över och som man kan se tillbaka på med glädje.

Idag var det terminsstart för oss lärare. Roligt att träffa kollegorna igen, även om vi konstaterade att jag haft kontakt med alla via Facebook eller mail, utom kollegan som bor i samma by som jag. Henne träffade jag bara en gång, då jag bad henne ta hand om Fritz under ett par dagar, när vi var bortresta. Jag har inte hunnit tacka henne för hjälpen, så det gjorde jag idag. Vi konstaterade att FB är superbra, jag kommenterar, får kommentarer eller chattar ofta med kollegor från hela vårt område där.
En hel del info fick vi förstås, denna dag, och jag kan inte låta bli att tycka synd om skolledarna som måste göra så mycket infomaterial, som ingen någonsin tittar på. För att det så ska vara. I höst väntas också skolinspektion, och en viss oro inför detta kunde skönjas. Varvid jag tänker, varför ska allt vara så perfekt, då vi lever i en verklighet då vi inte har resurser att ta hand om de elever som behöver mest hjälp, och då vi själva delar på oss så mycket vi någonsin kan, för att få till så mycket hjälp som det någonsin går, och det är inte mycket. Det måste ju få synliga konsekvenser. Det är ju varken skolledning eller lärare som bär ansvar för dessa nedskärningar, det är ju politikerna, och då är det ju dem som skolverksfolket ska rikta kritiken mot.
Att försöka skyla över det som inte funkar, det är ju ren falskhet.


Fick ont i huvudet och blev stel i ryggen av allt ovant sittande. Kände att jag måste ut när jag kom hem vid halv fem.
C-E föreslog att vi skulle ta bilen en bit och sedan kolla några svampställen. Det är rätt skralt med svamp än så länge. ( Med svamp menar vi kantareller av olika slag och soppar) Den tidiga sorten gul kantarell hade kommit upp på några ställen, men det var inte alls så mycket som det brukar vara.
C-E gick tillbaka mot bilen och jag tog skogsvägar och stigar hemåt. Lingon är det gott om, dags att ge sig ut nästnästa helg kändes det som. Det är så vackert på vissa hedliknande ställen, lingon, ljung och lav om vartannat. På en sådant ställe skulle jag kunna sitta en hel dag och bara njuta.
Hallon och blåbär finns det också gott om, men de har haft sin bästa tid, det blöta vädret har försämrat kvalitéten.
Gick på en gammal ridstig en bit. Slogs över hur fort det växer igen på sina ställen, när sly och småskott fått fäste, så förändrar sig naturen på ett par år bara. Det blir svårt att ta sig fram, och man känner sig ganska vilsen när det inte ser ut som det brukar.

Tankar kom på snårvandringen, på hur likt det är de mänskliga relationerna .... börjar det växa ogräs och sly mellan två människor, så blir det snart en sådan snårskog att man varken känner igen sig eller vet hur man ska nå fram till den andre igen. Låter man inte sly börja växa, eller om man rensar bort det direkt, ja, då kan man lätt ta sig fram till varann även om det går år mellan mötena.
Men en vänlig blick och några vänligt uttalade ord, det kan påbörja uppröjandet och bana väg för ett användande av röjsåg. Absolut.
Så tänkte jag idag, när jag vandrade bort huvudvärken på en skön vandring i vacker sensommarnatur.