Önskvärt: Öppenhet - överhetsödmjukhet

Det är mer än fem år sedan och mindre än tio år sedan, som jag första gången hörde talas om det. Det handlade om en kvinna som bar samma förnamn som jag och som uppskattningsis var i samma ålder.Kvinnan jobbade i äldrevården i grannkommunen norrut. Hon hade uttalat sig i media om missförhållanden på sin arbetsplats och för detta fått både reprimander och repressalier. Jag blev synnerligen upprörd å min namnes vägnar. Va, får man inte längre tala om att något är fel?
En tid efter detta kom en förordning gällande alla anställda även i vår kommun. "Ni får inte uttala er till pressen, det är det cheferna som gör."

Nu brukar vi väl inte så ofta ( eller aldrig) gå till pressen, men att öppet få säga vad man tycker, det är ju faktiskt en rättighet instiftad i vår grundlag.

I grannkommunen västerut är det just nu turbulens. Något som gett stora rubriker i lokalpress och lokalradio. Anställda har omplacerats, hotats och t.o.m. sparkats för att det vågat kritisera sina överordnades sätt att behandla dem och sina abertskamrater.

Jag blir lika upprörd igen!

I flera arabländer är det just nu uppror för att folk har tryckts ner av diktatoriska och totalitära regeringar. Jag anser att de kommunala diktaturfasonerna visar samma tendenser, fastän det gäller färre människor.

Jag är också rädd att tycka något, för om jag gör det så kan jag åka på reprimander och repressalier. Men så får det bara inte vara, vi måste kunna få ta upp och diskutera, utveckla och framförallt förbättra det som är som vi ser inte fungerar- och vi måste få vara öppna även om vi ör till fotfolket.

Vi kallas "medarbetare" från alla överlydande, men det är bara ett vackert ord .... om vi vore medarbetare så skulle vi våga vara öppna och vi skulle veta att det vi sa, skulle tas på allvar.

Såg på "Uppdrag granskning" där det handlade om IKEA och familjen Kamprad. När man anställdes inom IKEA-koncernen så blev man skolad i lojalitet, lojalitet och åter lojalitet. Det finns inga stiftade lagar om lojalitet, och visst underlättar det om man försöker var solidarisk med sin arbetsgivare - men inte till vilket pris som helst. Om man upplever att felaktigheter begås, så måste man få säga i från och få tycka. Det klart enklaste vore om man då kunde bli både lyssnad på och hörd, så behövde det inte bli så stort att det hamnade i media.

Visst är överordnade bara människor de också och visst kan de göra misstag. Men lite ödmjukhet, där man kunde medge att man har fel, det skulle ju även en överordnad kunna kosta på sig. I stället för att låta prestigetänket ta över och fortsätta hävda att man gjort rätt - uppbackad av lojala kollegor.

Nej, lojalitet det kan vara ganska osunt. Tyvärr ser man det för ofta.

Jag tror på öppenhet, även om det kan svida. Samt ödmjukhet - och då från alla parter.

Hymmel, lägga locket på, ljuga.... det är riktigt farligt. Till slut kokar det över - och det har de gjort i både grannkommunen och i arabländerna.

När ska folk fatta att det i längden inte håller att missbruka sin maktposition?