Katt-astrofkänning

Hade varit och handlat i Tranemo. Svart katt var inne när vi åkte, vit katt visade sig inte, så då fick han förstås vara utomhus ett par timmar.
Ingen vit katt syntes till när vi kom hem heller, bara gammal sköldpaddsfärgade Fritz. Ställde i från oss kasar och ropade på FREDRIK. Kollade också ev. bromsspår, vit katt vill inte alltid lämna vägen när bilar kommer. Olyckor kan inträffa...Inga bromsspår, men ett svagt Fredriksjam från obestämd plats - bakom postlådan.
Kallade mer, hörde fler fredriksmjau, letade under granarna och väntade mig att hitta en skadad vit katt därunder. Såg framför mig veterinärsresan ....
Vitt syns tydligt mot mörk mark, men inget vitt syntes. Men Fredrik hördes, fortfarande från obestämd plats bakom postlådan. Tittade upp i stora granen, men såg ingen katt.
- Han måste vara uppe i den granen, sa C-E.
Jag befriande mig från de låga grangrenarna och gick ut på vägen. Där -nästan uppe i toppen - på den drygt 20 m höga granen, där tittade ett katthuvud fram, högljutt jamande.

Lite av katt-astrofkänsla att se husets mest speciella katt, utseendemässigt sett, på en höjd som absolut inte var avsett för andra djur än flygande sådana.

- Kom ner, så får du Sheba, lockade C-E. Jamandena tilltog. Grenarna rörde sig när vit katt gick fram och tillbaka på dem för att hitta väg ner till lockande gourmetmat. Själv hade jag så mycket katt-astrofkänning att jag inte kom mig för att ta fram kameran.

C-E hämtade stege, som bara nådde en tredjedelsväg upp till högtklättrande katt. Kollade om grannen med sky-lift var hemma,men det var han inte, varken han eller himlaliften hans.

Vit Fredrikkatt fortsatte högljutt jama.

-Ring 112. föreslog C-E. De kanske vet hur man får ner katten.

Gjorde så, och mannen på nödsamordningsstället ansåg att katt kommer ner när den är hungrig, ingen död katt har återfunnits i trädtopp, inget läge för utryckning alltså.

-Klart man inte hittar död katt i träd, sa C-E. Den ramlar väl ner....

Efter ytterligare en stund så började vit katt klättra ner åt, meter för meter tog han sig glidande ner för kådig och kvistrik granstam.

På en höjd av sex-sju meter så tog det stopp. Vit Fredrikkatt vågade inte längre.Avståndet till nästa gren var för stort. C-E nådde nästan upp med stegen. men några dm fattades.

Det kändes iallafall som om vit katt befann sig inom säkerhetsnivån, vad det gäller att ta sig ner från höjd över mark.Katt-astrofkänningen avtog och kameran hämtades. Jamandet fortsatte, liksom försöken att hitta möjlig klättervänlig väg ner.

Närmare två timmar hade passerat sedan vi kom hem, och C-E ( eller var det kanske jag?) kom på att om man ställde stegen i mindre vinkel mot trädet, så nådde den högre.

C-E klättrade och jag höll i stegen. Vit katt nåddes så småningom av vänligt sinnad människohand... en hand som fick känna klösande tass från skräckslagen katt...

Tallbarrsdoftande, kådkladdig katt vilar numera ut efter dagens händelser. Förhoppningsvis tänker han sig för innan han jagar ekorrar i träd nästa gång, för det måste varit det han gjorde.