Gå galet

Vi kom hem sent, C-E först, jag en kvart senare. Efter C-Es utmärkta makaroner och köttbulls-kvällsmål, så meddelade jag att jag tänkte ta en promenad framåt byn. Klockan var närmare halv sju och det fanns ännu en stunds sendagsljus kvar.
När vi kom till stenmuren där "Janne i Moghult" ligger gömd, föreslog jag att vi skulle testa vägen förbi åkrarna och genom skogen. När vi flyttade hit i vår husägande tids begynnelse, så fanns där en fantastiskt fin stig. En lagom runda för en fortfarande ung och joggingidkande tjej. För snart tjugo år sedan kördes stigen sönder av de skogsmaskiner som tog ner det mesta av skogen och spolierade många fina kantarellställen.
Jag brukar gå den igenvuxna stigen någon gång varje år, senast var det tidigt i våras.
Nu var det mer igenvuxet än någonsin, och C-E drog i väg åt vänster medan jag ville höger. Men som så ofta, så tror jag att C-E vet bäst, och följde honom. Dessutom går jag mycket hellre åt vänster än höger....:)
Nu blev det fel, och medan skymningen föll, så var vi ganska vilse i skogen. Ja, nu är det ingen storskog, det finns vägar som begränsar åt flera håll, och vårt mål var att nå en av dessa. Men vi såg ingen väg, vi såg höga träd, en stor bäck  tog vi oss över, vi såg övergivna tegar (åkrar). Men ingen väg, inga hus.
Kände hur det började knyta ihop sig till en klump i magen, tänk om vi inte hittade ut ur skogen innan det blev riktigt mörkt! C-E kändes visserligen som ett bra sällskap, men inte som den trygga  vägvisare som jag ville ha att hålla i handen när det stora svarta närmade sig.
- Kantareller, ropade C-E förtjust. Hur ska i hitta hit nästa år igen?. Vi fyllde snabbt fickorna med det lysande gula och traskade vidare på mjuk mossmark.
Ett ljus- nej -flera ljus blev synliga. Sannelund.... om vi gått rätt på stigen så skulle vi ha kommit ut ett par hundra meter öster om bostadshuset, nu kom vi från sydväst.
Slutet gott - allting gott. Kantarellerna är förvällda och vi fick en timmes promenad i svårframkomlig terräng i stället för trettio minuter på grusväg.


Varvid min hjärna började grunna  på hur galet det kan gå om man svänger åt fel håll. Samtidigt som man får uppleva  nya saker och se nya vyer. Men när man gått riktigt galet, så känns det gott att något leder in en på rätt spår igen.
Många gånger går det galet, det blir lite felaktiga vägval i livet. Både för vuxna och barn. Det är bra om våra elever ser oss lärare som ett riktningsljus. Då är det ok att det går galet ibland. En del ser andra riktningsmärken i sin tillvaro. Det är helt ok, bara dessa fyrplatser är stabila och sänder ut ett positivt ledande sken.