Vårvädring

 Idag har det vädrats vår. Så mycket så att växterna borde ha vänt upp sina rötter, för att ta åt sig så mycket som möjligt av det vårliga tillväxtsämnets odörspridande partiklar. För att sedan sätta igång att växa med racerfart.
Byns enda blondin ... förlåt, bonde, har varit ute och vädrat gödseltanken i dagarna tre. Nu hoppas jag att det inte är något nedsättande i att kalla någon bonde, och jag tycker inte att det borde vara det, med tanke på att yrkestiteln är det samma som ett adelsnamn. Vilken adelssläkt heter lärare, eller ens den nya vackra titeln pedagog. Anna-Lena Pedagog..... :)
Är väldigt glad att vi har en bonde i byn, som håller markerna öppna och som gör att man får åtnjuta det vackraste ögongodis man kan tänka sig, kor i sommarhagen.

 Efter lite långtråkighet, rastlöshet, en lösning på dessa problem med lite kakbak, så tog jag mig en vårvända.
Tänkte kolla hur det stod till på blåsippsstället.
Vitsipporna visade sin vackraste sida. Oj, vad många det finns nu. De har kommit fast att det varit vintertemperaturer ett tag.

Blåsipporna, däremot, de var nästan borta. De har redan gjort sitt, vårens vackraste vackraste växter - enligt mitt tyckande.  Förhoppningsvis så finns det en del kvar i Finnekumla hagar, som vi planerat besöka nästa helg. Har de inte stått direkt i söderläge, så vill de sannolikt vara med någon vecka till. Om det inte blir för varmt, utan fortsätter att vara en behaglig tio-tolvgradig vår.

 Den här krabaten ville inte vara med på bild - men han gav mig en glad-känsla.... trodde att han flytt vår by, han var borta ett tag, men nu på plats igen.
Tog vägen över stock, sten, bäck, taggtråd och surhål hem.

 Kom på att vi har en byggnad som vore värd en cache, i byn. Den här transformatorstationen. Skulle gissa att den togs ur bruk för 20-25 år sedan .... och tack vare Gudrun så är numera alla elkablar nergrävda. Men visst är det en fin byggnad, ska gå och ta en närmare titt en annan gång.

Medan jag i det vackra vårvädret närmade mig hemma igen, vädrades det mer och mer vår. Så mycket och intensivt, så att jag tänkte att jag nog skulle behöva hänga ut mig själv på vädring när jag kom hem.... tills jag insåg att det inte skulle funka hemma hos....

Kollade till min närmaste cachegömma, Roberts stenmur, 470 m från hemma hos. (Bilden ovan)  Burken låg kvar, allt var i sin ordning.

När jag  öppnade dörren vädrade jag varma mackor. De smakade alldeles utmärkt efter den korta med varierande vandringen.