Vårvandrare

 Visst är jag en vandrare. Både kroppsligt och själsligt.
 Tog en av de vanliga rundorna på dagens drygt timslånga vandring.
 Det brukar ofta bli de vanliga rundorna. Iallafall kroppsligt.

 Själsligt så blir det många stickvägar. Som beträds en bit för utforskning, men sedan blir det nästan alltid så att man vänder om till det gamla trygga.
Man möter nya vandrare på vägen, en del tar man sällskap med en kortare eller längre bit. Så småningom skiljs man åt, den nya vännen vandrar mot nya upptäckter.Själv vänder jag oftast tillbaka, eller är det bara så jag upplever det.
Kanske är det så att jag hittat en helt ny väg tillsammans med min medvandrare, att vi båda hjälpt varandra in på nya stigar, att vi skiljs vid för oss helt nya vägskäl. För att kanske mötas igen.

Visst avundas jag de som har vandrat tillsammans ända sen ungdomen. Vars vägar skiljs vardagsvis, men som korsas med jämna tillfällen. De människor som har ordnat gemensamma rastplatser på de gemensamma vägarna.

Samtidigt är jag så glad för alla stickvägar som jag tagit, och som gett mig vandringsvänner som jag annars aldrig hade haft. Även om det är så att  det blir längre och längre mellan de gemensamma rastplatserna, så är det ändå alla möten som gjort mig till den jag är. Är nyfiken vem jag ska möta nästa gång, och vad den personen kommer att bidra med i den ständigt utvecklande livsvandringen.

Det var vad jag funderade på vårvandringen denna lördag i april.