Anledning: Artikel

I dagen BT ( Borås Tidning) fanns ett helt uppslag där man skrev om ungdomar från Dalstorp som "lyckats" av en eller annan anledning.
Det handlade om låtskrivare  Stefan Örn, han som vann Eurovision 2011 med Azerbadjans bidrag, det  handlade om Per Simonsson som bl.a. skrivit en julkalendermanus för ett par år sedan, det handlade om Emil och Sebbe i Melodifestivalaktuella "State of Drama" och det handlade om tvillingparet Frida och Marie, där Frida doktorerar på Konstfack och Marie just har kommit ut med en bok och samtidigt doktorerar i filosofisk pedagogik på Stockholms Universitet.

Alla dessa unga människor följde jag på mer eller mindre nära håll under mina fina år i Dalstoprskolan.
Med ett undantag var det elever som var "medelmåttiga" kunskapsmässigt eller hade "svårt för sig"
( Hoppas att jag inte gör något "sekretessfel" då jag avslöjar detta).

Vad jag vill säga är att man på mellanstadienivå inte kan spå något om elevernas framtida utveckling.
Hade dessa elever fått betyg i sexan, då hade det varit "lågt", ja, t.o.m under godkänd nivå.
Nu fick inte dessa elever betyg förrän i åttan, och slapp att allt för tidigt få veta att deras kunskapsnivå var för låg. Jag har ingen aning om hur betygen i åttan såg ut, men kanske hade de som var födda sent på året eller av annan anledning utvecklats lite långsammare än normalt, hunnit i fatt.
Deras kreativitet var iallafall inte kuvad, den hade inte behövt stå tillbaka för bedömningshysteri av teoretisk kunskap.
Jag blir så glad när jag läser om dessa unga människor som jobbat målmedvetet och energiskt och som lyckats att nå sina mål/delmål.

Återigen undrar jag över vad Björklund, o-ifrågasatt, håller på med.
Jag tror att han är med i ett par tävlingar.
Kunskapstävlingar.
Det gäller att placera sig först i Pearls eller Pisa eller vad nu de internationella mästerskapen i kunskap har för  namn.
Tänker så här: Om nu svenska elever ska träna mer och så mycket så att de hamnar på pallplats, så måste ju de som tränar dem, få tid till detta. Få tid och hanterbara grupper, där man kan se och diskutera allas framsteg och behov av extra träning.
Detta funkar ju inte om tränaren måste lägga den mesta av sin tid på att fylla i och formulera sig i olika bedömningsverktyg, i stället för att hjälpa till med träningen.
Speciellt som  detta skrivande är ett spel för gallerierna, det är ett fåtal av dem som ligger i träning som läser  eller förstår vad det som står där betyder.
I stället måste tränaren  få tid att prata med var och en individuellt och tillsammans jobba på det som som behöver tränas. Varvid träningsbehovet kan se väldigt olika ut från individ till individ.

Inte heller kan någon utomstående sponsor stå med pengapåsen och tala om hur mycket var och en ska få, vad det gäller träningstid och träningshjälp. Här är det ju tränare och chefstränare som ska sätta sig ner med sponsorn och tala om vad som behövs, om man nu vill ha bra resultat. Kanske sponsorn får gå ut och leta fler sponsorer, men det är ju inget som ska ligga tränare och adept till last. Vill man vinna, så kostar det!

För att återknyta till de kreativa dalstorpsungdomarna, så förstår jag inte varför det inte duger för Björklund och hans anhang att ligga bland de främsta i världsmästerskapen för de kreativa.
Sverige är känt för sin kreativitet. Är syftet med dagens skolgång att vi ska vinna kunskapstävlingarna ( vilket vi aldrig kommer att göra, vi ställer ( tack och lov) inte samma krav på våra elever som de flesta av de ekonomiskt snabbväxande länderna gör) så kommer vi att förlora kreativitetstävlingen. Det märker jag efter ett och ett halvt år med nya läroplanen... kreativiteten hinns inte med.... och till råga på allt så har t.ex bildlektionerna skurits ner till ett minimum.
Jag är ganska övertygad om att det är kreativitet som vinner i längden. Artikeln i dagens BT är ett tydligt bevis.