Människomöten

Mötte inte en människa, då jag tog dagens promenad på tidig förmiddag.
Folk håller sig inne då det är grått och kallt.
Annat är det på sommaren, då brukar man alltid kunna byta några ord med någon av grannarna. Om inte annat är de ute i trädgården.
Eller på soliga vårvinterdagar, då kan ingen motstå solens lockelse, och så möts man på byvägen.
Under många år, så möttes många av oss halvgamla tanter på väg till träning i Dalstorp. Numera har jag bytt step up mot spinning. Men jag saknar de forna mötena på väg till och från träningen.
Numera möts man "aldrig".

En positiv sak med att göra en resa, det är att man nästan alltid träffar nya människor.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Sista strofen på Gullbergsdikten passar mig nog väldigt bra.

Jag tycker att det är extremt roligt att träffa nya människor och höra deras berättelser.

Samtidigt är jag ganska dålig på att hålla uppe gamla kontakter, när mötena blir slentrianmässiga, så är de inte lika roliga längre. Tror att många tänker så, för det känns trots allt som om det finns ett stort kontaktnät, om man behöver någon. Trots att man sällan träffas i riktiga livet, så har man kontakt, via sociala medier eller via telefon.

Träffade några härliga människor även på resan till Teneriffa.

Där var paret i min egen ålder som hade med sig sin gravt handikappade vuxne son, sina söner med fruar/sambos och ett litet barnbarn. Trots att alla måste hjälpas åt med den store tunge sonen under flygresan, så visade alla på ett fantastiskt positivt humör. Skratt och glädje var nära.

Redan första dagen träffade vi det medelålders paret från Falköping. Frun var hushållslärare och jobbade på en alldeles nybyggd skola i Tidaholm. Trots att det var ett nybygge, så var inte eleverna utrustade med datorer till alla. Men det finns datavagnar och de flesta klassrum med samma dåliga interaktiva tavla-alternativ som vi har, den där bilden visas direkt på whiteboarden.
Jag nämnde att jag  tagit med alldeles för mycket kläder och packat en ren del i resväskan och en del med smutstvätt, när i skulle åka hem.
-Men allt som man haft med behöver tvättas, tyckte hushållsläraren. Det är många kryp som kan komma med hem.

Några dagar innan vi reste hem kom det glada paret, 70 plussarna,  med torsdagsflyget från Göteborg.

Vi hamnade på solstolarna bredvid varann och fick höra stora delar av deras livshistoria. Kvinnan  var rädd för vatten, därför att hennes bror och systerson drunknat då hon var ung. 

Hennes egen dotter var gift med en stormrik fransman och bodde i Paris. De var dottern som bjöd sin mamma och hennes sambo på resan. Det hade blivit många tackresor både för mamma och pappa och deras nya respektive, som tack för att föräldrarna kostat på sin dotter utbildning på den internationella buisness-skolan i London.

Även sonen hade fått gå den påkostade utbildningen och hade idag ett jobb där han pendlade mellan London och Dubai. Han hade vid trettiofem års ålder insett att om han skulle träffa någon att dela sitt liv med, så fick han söka sig ett annat jobb.

Fick namn och adress till Friddes och Gun-Alice hem i Jönköping och inbjudan att hälsa på. 

Träffade danskar som tyckte att vi skulle bilda en nordisk union ( kunde inte annat än att håla med) och den tyske krögaren som på sjuttiotalet köpt en restarang i Playa de las Americas och som fortfarande lagade all mat, tillsammans med sin fru.

Härliga människor var det allihop....

Så fanns det en som jag inte alls klickade med. 

Kände det redan när han tog emot oss utanför bussen, då  vi skulle åka till Teide.

En guide ska vara lyssnande, serviceminded och vänlig.

Ingen av dessa förmågor visade denne man. Han var otrevlig, spydig och var direkt kränkande mot de personer som inte kom i tid till bussen eller på något annat sätt behövde hans hjälp.

Gissa om vi blev glada( inte) när samme man var vår guide på heldagsresan....

Fick en utvärdering att fylla i från Vingresor då vi kom hem, och då passade jag på att kritisera denne mans sätt att sköta sitt arbete. Hoppas att man lyssnar....

 Vi människor är ju så olika och reagerar så olika i möten oss emellan.
Jag simmade mina 10 längder i poolen ett antal gånger per dag ( ok, det var två eller tre gånger...)
När jag mötte någon så försökte jag fånga blicken och le mot den jag mötte. I 75%  av fallen, så fick jag ett leende tillbaka.... medan ett antal vände bort blicken....
Ja vi är olika, en del av oss är utåtriktade och nyfikna på nya människor, andra vill hålla sig till sin invanda krets och vågar inte möta någon främmande människans nyfikna ögon.

I Playa de las Americas ligger den svenska rehabiliteringskliniken Vintersol. Många rullstolsburna syntes i närheten av kliniken. Måste vara helt underbart för värkande kroppar att få tina upp och få lindring i den härligt ljumna luften. Det blev många möten ( utan  direkt kommunikation) med människor som på något sätt hade svårt att röra sig, på ute på "stan" och på hotellet.

Funderar ofta på hur möten med olika människor gjort mig till den jag är ..... och alla andra till dem de är, förstås.

Ett viktigt möte var mötet med den unga tjej som Tranemo kommun anställde som EU-samordnare för sex-sju år sedan. De var hon som fick mig att sätta i gång med e-twinning och som gjorde att jag träffade Marie Andersson, öpedagogen, som visade mig vägar inom sociala medier. Båda dessa möten har gjort att jag har ett stort pedagogiskt nätverk, både nationellt och internationellt idag.
Mina bloggvänner, både dem jag träffat och dem jag bara pratar med på blogg och facebook, dem får jag tacka Karin och Marie för. 

Hade jag mött någon som seriöst trott på mig, och gett mig självkänsla, så kanske jag vågat gå vidare i karriären.... inte fortsatt vara lärare i hela mitt liv.

Kanske handlar detta om möten redan i barn/ungdom, de möten som stärker eller trycker ner ... eller är det bara en fråga om personlighet... vad vet jag.

Människomöten är något jag uppskattar och tycker är intressant.

Snart ska jag åka och hälsa på Svea, och möta den enda som finns kvar från den äldre generationen. 

De är viktigt att ta vara på de möten man kan, medan möjligheten finns.

Ibland tror jag att vi människor låter en del möten bero, därför att de är lite besvärliga att få till eller känns obekväma.... 

Så borde det inte behöva vara. Vi ska vara rädda om varann så länge vi har varann, såväl om vi möts kort och snart skiljs igen eller om vi är gamla vänner som gjort mycket roligt tillsammans.