Referat och reflektioner

Igår begravdes svärmor Ingrid.
Lokaltidningarna brukar referera från begravningsgudtjänsterna.
Jag tänkte göra det samma, på mitt sätt och utifrån mina reflektioner.

Vi kom nästan sist av alla till kyrkan, Karin, Johanna, Martin och jag. C-E hade åkt ner en stund tidigare.
Jag ansåg att vi var i god tid då vi kom till kyrkan en kvart före begravningsgudstjänstens början, speciellt, som jag sedan mina yngre år kommer ihåg att nära anhöriga "ska" komma sent.
Nu var det ingen skada skedd.
Vi möttes av vacker orgelmusik och en månghövdad församling, som kommit att dela Ingrid sista högtidsdag.
Ingrid hade fått en ljus och vacker kista.
För egen del är jag inte förtjust i enbart vita blomsterarrangemang i något sammanhang, men kistan skulle så småningom bli översållad av blommor i olika röda nyanser, och då blev allt riktigt vackert.

Begravningshögtiden inleddes med "Gammal fäbodspsalm".
Därefter sjöng Ingrid yngsta barnbarn, Caroline, "Ljuset" av Björn Afzelius.
Jag håller just på att ladda upp en film på You Tube. Hoppas att det funkar så att jag kan länka och alla kan se och höra det vackra.

Carro sjunger väldigt fint, mjukt och behagligt. Ja, det var absolut högtidsstundens höjdpunkt. Ingrid skulle ha varit stolt över sin dotterdotter.

"Blott en dag" är väl en vanligast förkommande begravningspsalmen.
Det blev inledningspsalmen.
Det är bra att man sjunger psalmer som församlingen känner till.
Alla kunde sjunga med, och det är härligt att sjunga i den stora unisona kyrkokören, tycker jag.

Prästen, Philip Widell, talade sedan utifrån ett ställe i Predikaren, det sista kapitlet, där man talar om livet från ungdom till ålderdom. ( Där jag, då jag nu kollar i texten, ser de berömda slutorden "Allt är fåfänglighet"- jag kan inte erinra mig att prästen läste dessa....men som förmedlare av Guds ord har man ju möjlighet att välja det som bäst passar)

Döden beskrivs som att "silvertråden går av"  och dessa ord använde Philip (farmor uttalade hans namn som det stavas), i sitt begravningstal. Han talade om Ingrids förmåga att använda trådar i sina många och välgjorda väv-alster och då hon för hand sydde sin folkdräkt, Kindsdräkten.
Han talade också om trådar som gick vidare till hennes barn och barnbarn... och när jag vidare funderat på detta, så ser jag hennes flinka fingrar hos flera av barnbarnen, hennes sociala sida hos många, hennes bestämdhet och energi hos flera och hennes utseende i några.

När Philip lagt upp de tre skovlarna med jord på kistan, så fortsatte han med ytterligare något bibelord.
Jag orkade inte lyssna på det, det räckte gott med det första talet och bibelläsningen, tyckte jag.

Församlingen sjöng sedan " Bred dina vida vingar". Vacker med lite svår, då tonspannet är stort. Det är svårt att få till de höga tonerna.

Prästen läste några böner, bl.a. Fader vår och sedan sjöng alla vackra fina psalmsången "Härlig är jorden".

Ingrid barn, Helena, Bengt och Claes-Erik, hade bestämt att avskedet skulle ske inne i kyrkan.
Det var bra.
Kistan blev fint smyckad och alla kunde lämna fram sin blomma/hälsning i lugn och ro, utan att frysa.

Blev lite fundersam över placeringen i kyrkan.
Den är verkligen formell och gammaldags.
Naturligtvis ska de närmaste sitta närmast kistan, inget tu tal om den saken, men här satt äldste sonen med familj längst fram ( alltså vår familj), nästa son satt på raden bakom och Helena ( lilltösen, som jag anser alltid varit närmast sin mamma) satt på tredje raden.
Alla på vänster sida.
Övriga släktingar satt på vänster sida och icke släktingar på höger.
En "fadäs" hade dock infunnit sig, då Ingrid ene bror och hans familj hamnat på icke-släktsidan. Uppfriskande tyckte jag.
Alla får ju ta avsked, det är väl inte så noga i vilken ordning!

Det var vacker orgelmusik, framförd av kantor Karl-Johan Gollnik, under hela avskedsceremonin.
När alla sagt "Adjö, hej då, kanske ses vi igen" till Ingrid, så sjöng K-J " Auld lang syne" , översatt till svenska med titel "Godnattvalsen"

 Begravningsfirmas representant, Marcus Fellert, bad församlingen sitta kvar, då bara den närmaste familjen skulle följa med till graven.
Detta var det jag gillade minst av allt.
Det var jättebra att man hade avskedet inne i kyrkan, men visst kunde alla som velat, och framförallt nära vänner och syskon kunnat gå med till själva jordfästningen, om de velat.

Nu fick Ingrid, i sin vackert smyckad kista, och med barnbarnens krans ovanför huvudet sin sista vila hos den man hon levde med i  53 år.

Minnesmåltiden var förlagd till Dalstorps församlingshem.
Det var ett bra val av lokal.
Församlingshemmet i Nittorp var för omodernt och såldes för ganska många år sedan.
När Holger begravdes så hade vi middagen i Idrottshallen i Nittorp.
En idrottshall är ingen trevlig lokal för en minnesmåltid.

 Ungdomarna, kusiner som mycket sällan träffas, bänkade sig vid ett bord.
Ingrids barn samt hennes syskon satt vid det andra bordet.
Maten smakade utomordentligt bra.
Det bjöds på kycklingfilé, potatisgratäng, sallad, varma grönsaker, bröd och ost.
Samt laxfilé till de båda icke-köttätarna.
" Det var så gott, så det smakade Moghult av det" hade en av gästerna sagt till Helena.
Jag berömde personalen för den goda maten och de berättade att de själva lagat till den, att Kinds begravningsbyrå har en egen "matlagaravdelning".

 Efter maten blev det lite mingel för oss som tycker om att prata med folk.
Ingrid hade fem syskon. Fyra av dem är i livet.
De är utspridda i södra Sverige: Margareta  bor i Kinna, Åke bor i Kalmar, Gerhard bor i Rimforsa i Östergötland och lillebror Bengt-Göran bor i Väröbacka.
Roligt för dem att ses också, det är inte så ofta det blir av numera.

Gerhards son, Torgny, var den mest långväga gästen. Han hade påbörjat sin resa från hemmet i Kålmården redan vid sextiden på morgonen, för att ta med sin pappa på hans systers begravning.
Det var roligt att träffa de trevliga kusiner som C-E har, och som man bara träffar vid väldigt speciella tillfällen, ja, nästan bara begravningar.

 Bynfolket represednterads av bl.a. Karla, Inger och Sten.
Ytterligare några, samt ett antal övriga bekanta till Ingrid, var med i kyrkan.
Tycker att det är synd att alla de som kunde,  inte följde till  minnesmåltiden.
Det är roligt att prata med alla, det är roligt att träffa dem mer än att säga hej i vapenhuset i kyrkan.
Vi människor träffas alldeles för sällan numera.

Efter tårta och kaffe var samlingen slut.
Passade på att samla kusinerna för en bild.
Kameran ville inte riktigt hänga med på många olika knäppningar, så många bilder blev suddiga.
Tar de klaraste bilderna och laddar upp här, trots att det finns bättre bilder rent avfotografiskt.

De båda mittersta tjejernas respektive, Martin och Alexander, var med på begravningen, och deras medverkan på fotot tycker jag gjorde att bilden fick en bättre balans... .)

Farmor Ingrid var pigg på det mesta, och såg det säkert inte som brist på respekt att vi efter begravningshögtiden åkte en sväng till Gällstad och Lager 157.

Det blev en hel del shoppat, till ganska osannolika priser.

Hemkomna till Stockremma igen fick förkylda Karin vila en stund, medan Martin - som är expert på att bli vän med både människor och djur- ägnade sig åt inackorderingen Tindra.

Helena, Caroline och Roger kom med överbliven tårta och sallad- sedan gårdagens femtioårskalas för Helena- och delade vår kvällsmåltid.
Kändes bra att fortsätt träffas på Ingrids begravningsdag.

Johanna berättade att man hade firat en måltid till farmors ära på torsdagskvällen, då Karin anlänt till Hjälshammar.
Man hade skålat och klirrat i glas och sagt "Nu säger vi Du", Johanna hade fördelat matrester trots att alla var mätta och man hade konstaterat att "Maten räckte precis". Precis som Ingrid brukade göra.

Det blev en fin begravningsdag och det är ju trots allt så, att människors bortgång, gör att människor kommer samman.