Gott att gå

 Den  som inte gått omkring med olika långa ben i flera år, kan nog inte förstå känslan av att gå med lemmar som är lika.
Det är gott att gå, en helt otroligt tillfredsställande upplevelse.
Beslöt mig för en promenad i motsatt håll mot vad jag gått tidigare under lovet.
"Gunnars väg", Spolabo, skogsväg till Rörstorp och hem var tänkt.
Nu blev det en lite längre promenad än så, men vad gjorde det .... det kändes bara gott att ha gått den långa rundan.

De enda levande varelserna, förutom flygande fåglar ... och en och annan insekt (!) var en ekorre och fem rådjur på "Gunnars gärde".

 Stoppade förstås ner en kamera i fickan innan jag tog en stav i var hand och gav mig i väg.
Denna gång blev det Nikon Coolpixkameran som fick hänga med.
Tycker att automatiken i kameran tog en ganska häftig bild, då den fokuserade på grenen och de fem rådjuren blev bakgrund.

Här blev fokus på de tvekande djuren.
Efter att snabbt ha samrått med varann ( tycks det på bilden) så flydde de in i skogsbrynet.
Vilket de inte behövt.
Mina snabba skott är helt ofarliga.

Gick vidare på en skogsväg,"Gunnars väg", där snön var i det närmaste borta.

När jag kommit ut på Spolabovägen och en bit uppför backen, så blev jag alldeles perplex för någon sekund.
Jag kände inte igen mig.
Fast det gjorde jag ju egentligen.
Huset till höger på bilden, det var alldeles välbekant. Där bor en av våra spinninginstruktörer med sin familj.
Men huset till vänster - det var helt nytt!
Kändes väldigt konstigt att se en välbekant vy förändras under några vintermånader.

Tog av in på den fina skogsvägen mellan Spolabo och Gumpebo.
Här, där landskapet varit nytt för mig i somras, i och med den stora avverkningen, hade jag tänkt ta in.
Överlade en stund med mig själv och bestämde mig för att avstå att gå i stenkrosset, kändes inte optimalt för mitt "nya skelett".
Det fick bli den långa vägen över Gumpebo istället.

 Inte en själ syntes till i den lilla fina Gumpebobyn.
Tror att det är ganska själlöst där för jämnan, flera fina hus står tomma.

 Vinterattiraljerna var avställda iallafall.
Förhoppningsvis ska takboxen inte användas på länge, iallafall inte som skidtransportslåda.

Undrade vad det var som stod uppställt alldeles utmed vägen.

Trodde att innovative Larslo testade någon ny uppfinning.

Så kom jag på vad det var.

Den största ångestframkallaren för mig under hela sommaren ( året?) 2011.

Det var då vi stötte på den seglande familjen i Grundsund och bjöds ombord på båten.

Larslo fick hålla min hand hårt, då jag under tillbakahållna ångestskrik klev av och på båten.

Seglare blir jag aldrig!

Den fina björkdungen lyste vårvit.

Får komma tillbaka hit om några veckor, då även marken lyser vit.

Gumpebo är en väldigt vacker liten by.

Man hade avverkat under vintern.
Från vägen kunde man se ända upp till högsta punkten, där ett magnifikt bronsåldersröse är beläget.
Tänkte att både Gumpebo och dess röse borde ha var sin geocache.
Tänkte i nästa ögonblick att det just nu läggs ut stressande många cacher.
Det räcker och blir över...
Men jag kanske ångrar mig framåt sommaren.

Passerade grillplatsen och konstaterade att vi inte var med på nyårsaftonens grill-event.
Den dagen spöregnade  det, och vi kände inte alls för att stå i vätan och äta korv.
Tänkte också på att jag ibland gnäller för att det inte längre finns någon gemenskap i byn.
En del hänger ju faktiskt på mig/ oss också.
Man får ju ta tillvara de tillfällen som bjuds .... lite regn kan man väl stå ut med för den sociala gemenskapens skull.
Idag skulle jag ge mycket för en dags spöregn... eller helst ett stilla vårregn.
Är faktiskt ganska trött på sol och blå himmel, och tycker att det var  gott att gå under ganska gråa moln denna lördag.

Vid den gamla ladan på Gumpebo vägen, så var det rena rama vintern.
Femtio meter isgata på grusvägen och snötäcke på takets norrsida.

Strax nere vid "stora vägen"... vägen mellan Nittorp och Grimsås.
Tråkig asfaltsväg ... inga vyer att ta upp kameran inför... men det var gott att gå de sista 1,5 - 2 km i meditativ måttlig takt.

Hemma hade C-E nystekt torsk och kokt potatis klar.
Det smakade gott.

Fast en sak är lite konstig; Har bestämt mig för att försöka låta bli godis-gott under april månad.
Vet inte om kiropraktiken påverkade, men jag är inte det minsta godissugen.
Inte ens efter C-Es goda fredagsmåltid ( snitsel och potatisgratäng) med det obligatoriska rödvinet.

Konstigt är det alltihopa... och att jag skulle kunna uppleva 7-8 km promenad utan den minsta smärta i ryggen någon gång mer i mitt liv, det är en ren gåva.