Saknar Svea

När hösten stod som vackrast, lämnade Svea det jordiska.
Hennes hjärta slutade slå idag på morgonen.
Det känns konstigt och det känns tomt att veta att man aldrig mer får träffa Svea.
Hon var den sista av sin generation i både min och C-Es släkt.
Nu är det vi som är äldst.
Hon var den enda från nittonhundratjugotalet som fanns kvar i vår by, den enda som mindes hur det var förr och som kunde berätta om en tid, som t.o.m vi femtiotalister tycker låter ganska osannolik.
Svea blev 93 år gammal.

Julafton 2012

 Letar i mobiltelefonen och hittar flera bilder på Svea, tagna under det senaste året.
På julaftonen 2012   var hon glad och pigg och gladdes verkligen över besök.
Under det gångna året har hon blivit allt tröttare och inte orkat glädjas lika mycket.
Kollar på bilddatum och ser att det är 5-6 veckor sedan jag besökte henne den sista gången. Då var hon trött och det märktes att hon fick anstränga sig för att orka prata någon längre stund.
Klar i huvudet, det var hon fortfarande.

Mars 2013

 Svea var trettiotre år äldre än jag och en bit över femtio, då jag lärde känna henne.
Hon blev en god vän, en vän som det var roligt att besöka.
Att hon och Hilding skulle vara "gudföräldrar" till vårt första barn, det var ganska självklart - och detta trots att de inte var så unga.

Tänker på de första minnen jag har av Svea och ser framför mig en bondmora med huckle kring håret, en rask kvinna som tog stor del av arbetet på gården .
Hon levde på sin  barndomsgård till hon var 85-86 år gammal. Då fick hon en fin lägenhet på Hjälmå. Tack vare att hon var så pass pigg och så klar i huvudet, så fick hon fem-sex riktigt fina år på äldreboendet. Hon kunde vara delaktig i den terapiverksamhet som fanns och hon fick många goda vänner.
Vänner som gick bort före henne, och som hon saknade.
Sista gången vi sågs, så berättade hon att den bästa vännen som också hette Svea, nu var borta. Hon tyckte att  kändes tungt att se den ena efter den andra försvinna.

Tänker tillbaka och ser framför mig bilder av Svea som ordnar storslaget julkalas mellan jul och nyår.
Ser henne bära in i ägg från hönshuset.
Ser henne sitta och ta igen sig i hammocken under fruktträden.
Ser henne skynda och svara i den ofta ringande telefonen. Min mamma och hon talades ofta vid, de blev väldigt goda vänner och träffades ofta.
Ser henne åka med Hilding i den gröna lilla bilen. Hon tyckte om att åka på utflykt.

När Hilding var borta, så blev det många bussresor, som dagsutflykter. En gång fick jag åka med Svea och "farmor" Ingrid. Det var på en "ullresa" med demonstration av ullvaror och sedan en resa på Göta Kanal.
Kommer ihåg Sveas goda kakor och sockerringar. Många gånger bjöds jag på fika vid köksbordet i det nybyggda röda huset.
Minns våra resor för att hälsa på systern i Jönköping. Lillasyster Ingrid, som var dålig i många år, innan hon gick bort för ( tror jag) två år sedan. Svea var mycket mån om henne och hade alltid med sig godsaker att bjuda sin syster på.

Svea var äldst av de tre syskonen. Hon var den som fick överleva såväl lillasyster som lillebror ( svärfar Holger.)

Minns Svea som med stöd av rollator gärna gick omkring bland anhörigas gravar på Nittorps kyrkogård.
Hon var så tacksam när hon bjöds på en bilutflykt av något slag.

Under det senaste året har jag inte vågat ta med henne i bilen. Hon har varit bunden till rullstolen och jag har inte vågat lyfta i hennes bräckliga kropp.

Midsommartid

                                     

Svea var en kvinna som tog hand om andra människor.
Det gjorde hon i hela sitt liv och det gjorde hon utan att någonsin ha en anställning.
Hon tog hand om farbror Artur därhemma på gården, hon tog hand om många sommarbarn, såväl från Sverige och Finland som från Tyskland.
Hennes tyska sommarbarn och sommarbarnbarn har även blivit våra vänner.
Hoppas att de kommer tillbaka till Moghult även nu när Svea inte finns längre.
Det senaste besöket av dessa hennes sommarbarn, som nästan blev som hennes egna barn, det gjordes i samband med hennes födelsedag i juni.

Vid Dalstorpssjön, sista veckan i augusti

Den sista bilden jag tog på Svea, den togs i slutet av augusti.
Sommaren fanns ännu kvar, men det kändes att hösten var på väg.
Det märkets också att Svea var på väg från det jordiska.

Jag tror att Svea var nöjd med sitt långa liv.

Vi är många som kommer att sakna henne, samtidigt som vi ( utan att ta till floskler) kan säga att hon är en person som vi minns med glädje.