Tomtetovartrauma

Man säger inte nej till en inbjudan. Iallafall inte till en invitation, där mina elever, som har en fingerfärdighetshandikappad lärarinna, själva får möjlighet att skapa med händerna.

Den tovtokiga och kreativa kollegan har insett mina elevers belägenhet och inbjöd, att med sin egen tre-fyra, mina elever att få uppfylla läroplanens kunskapskrav i bild;att använda sig av olika tekniker och material.
Kände mig ganska nöjd och trygg tills kollegan, på lunchrasten, vänligt bad mig att komma ner och hjälpa till att förbereda för tovningen, så snart jag fått i mig den halvvarma eftermatenkaffeslatten.

Hjälpa till! Och jag som trodde att jag och min betydligt yngre själskollega vad det gäller pyssel ( inte vår grej riktigt ) skulle få en behaglig tillvaro och även vi få en insyn i tovningens konst, samt att eventuellt lugna ner allt för ivriga elever.

När jag kom ner till tre-fyrans klassrum, så var det stora runda bordet i grupprummet belamrat med skålar i plast och i metall. På golvet stod flera fräsande vattenkokare och över allt låg en stark doft av såpa.
Min uppgift var att fylla vatten i botten av skålarna, att späda ut såpan med det kallvatten som v i fick fram ur vattenkranen. Senare skulle varmvatten tillsättas.

En elev och jag hjälptes dessutom åt att ta bort alla stolar i klassrummen. Arbetet skulle ske stående och med uppkavlade ärmar.... lät lite jobbigt.

Tjugofem elever tog plats runt det ovala bordet och superpedagogiska tovtokiga kreativa kollegan höll en lång och informativ föreläsning om tovandets konst.
Oj, vad lätt det såg ut! Eleverna skulle tova var sin tomteluva. Superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan fick snabbt fram en toppig och fin tomteluva runt sin hand.

Eleverna fick hämta de förberedda ullhögarna på sina brickor och ställde sig utspridda vid klassrummets olika bord. Yngre ickepysselälskande tovningsnovis fick ansvaret att ordna det varma vattnet, som skulle göra att ullhullingarna hakade in i varann.
Äldre och yngre  ickepysselälskande tovningsnoviser fick sedan på sitt ansvar att hälla en skvätt varmt såpvatten över ullhögen på varje bricka.
Tovningsivriga elever fick order om att inte blöta ner kanterna på ullhögen, innan det var dags att göra det tygstycke som blivit av den våta och tovade ullhögen till en luva, alltså vika en torr kant mot en annan torr kant och sedan gnugga som bara sjutton på de sammanlagda kanterna med såpig blöta och ordentlig värme.

 Det tog ett par minuter tills kaos hade brutit ut.
- Jag vill ha mer vatten!
- Det rinner över hela bordet!
- Mitt vatten är för kallt!
- Det har blivit hål i tyget, vad ska jag göra!
- Jag vill ha nytt!
- Hela stycket är blött, hur ska jag få ihop det nu?
- Mer varmt vatten!
- Hjälp mig!
- Hjälp!
- Hjälp! tänkte jag också.... vad har jag tackat ja till?     Ett kaos, som var på väg att orsaka en traumatisk ickekunnahjälpatillupplevelse.

Superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan var dock tämligen lugn.
Tänkte att det nog berodde på att hon ska lämna skutan om en vecka.
- De som inte kan tova ihop sina luvor, de får sy ihop dem, sa hon lugnt. Nu får ni komma och kolla hur man gör när man sköljer ur såpan!

Sagt och gjort, där visade hon fortsättningen på proceduren, medan jag med hjärtklappning, öronsus och förhöjt blodtryck och utan tidigare erfarenhet, försökte forma luvor av illblötta ulltovor.

När det var rastdags hade många fått till något som liknade en luva.
Men de var blöta och instabila.... när skulle vi kunna göra tomten klar?

- Det gör vi nästa lektion, sa den superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan. Ta nu ordentlig rast barn, så ska ni få lite frukt och skumtomtar som extra energi när ni kommer in igen.
- Jag har planeringstid nu, sa den den unga ickepysselälskande tovnovis- kollegan. Är det OK att jag går?

" Och lämnar mig ensam i djupt trauma på ett sjunkande skepp", tänkte jag, men jag sa det inte. Tänkte istället på vad jag skulle gjort i samma situation. Schappat, så fort tillfälle hade bjudits. Men nu var jag i tjänst, och kaptenen på den ( i mina tankar) sjunkande skutan stod ju stadigt vid rodret. Hur jag mådde, tycktes hon inte märka, eller också ville hon inte.

Den som gett sig in i leken, får leken tåla!" Men jag hade ju gjort detta för mina elevers och för läroplanens skull! Jag kände mig som ett traumatiserat offer!

Hämtade hink och trasa och torkade såpvatten. Klassrummet har sällan varit lika rent.
Försökte djupandas under det att eleverna luftade sig.
De kom in och fick den utlovade skumtomten. Även jag fick smaka på den smakfulla julfiguren.

Tänk vad en skumtomte kan göra!
Hjärtat slutade sin galopp och öronsuset släppte.

Kaptenen på skutan, den superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan, berättade hur barnen skulle göra för att få sin tomte fulländad. Limpistol för påsättning av skägg och rullad näsa. Många behövde sy ihop sina luvor.
Äntligen något som var ganska ok för mig. Nål och tråd, det klarar jag av att hantera.
Några elever sydde ihop sina luvor på egen hand, många ställde sig på kö för att få hjälp av sykunnig ickepysselälskande tovningsnovis.

När klockan klämtade för dagen, då precis var den sista tomten klar.
Fina blev de, alla eleverna var stolta och glada. Sykunnig ickepysselälskande tovningsnovis var alldeles uttröttad och upplevde fortfarande ett avklingande posttrauma.

Tack bästa kollega Elisabeth för upplevelsen. Den kommer jag aldrig att glömma!