Tveksam till tusende.....

Statistik är ganska kul. Gillar tabeller och diagram. Igår lärde jag mig f.ö. namnet på ett diagram som jag glömt av att det fanns,  venn-diagram.  Det var en typ av diagram som var vanligt förekommande på mängdlärans tid.  Det känns som tusen år sedan man jobbade med den typen av matte... men det är väl inte mer än ca 35. När jag kom ut som ny och ung lärare, för 38 år sedan, då var det mängdlära och "Hej, matematik" som var det dominerande läromedlet. Inte undra på att man känner sig gammal, leabruten 

( ibland) och grå när man tänker på hur länge man varit med i lärarjobbet... och hur många matteläromedel man jobbat med. Har många gånger konstaterat att läromedlen ställer mindre och mindre krav på eleverna. Förhoppningsvis är värsta dalen passerad nu, i och med att man fått redigera läromedeln utifrån Lgr 11. Men det är, trots det, långt kvar till de krav som 80-talet/90-talets läromedel ställde. Något som man kanske också borde ta in då man granskar resultatet av PISA-undersökningen.

Vem/Vad styr de allt lägre kraven som dominerande läromedel numera ställer på sin "brukare"?

 Många bloggare har en besöksräknare som widget på sin sida. Så ock jag. Det tog ett tag innan jag kom på möjligheten, men den har varit med länge.  Nu stämmer inte den statistik som visas där, om man jämför med den statistik som jag har tillgång till från inläggssidan. Där står det att min sida haft mer 20000 fler besökare än vad widgeten säger. Inget viktigt alls, även om det fanns en gång då jag tyckte att det var kul att passera vissa tusental. Numera tycker jag det är roligare att kolla hur många besökare/läsare varje inlägg haft, det är sådant som finns i inläggsside-statistiken. Det är tydligt att det ökar läsandet om jag länkar till FB... konstigt vore det annars.
Men det var inte den statistiken jag skulle beröra här, och som den som läser detta märker... jag går vägar runt för att komma fram till vad det gäller.

Man firar ju det mesta idag.... fira är väl bra, speciellt som man själv bestämmer vad som ska firas/uppmärksammas. Då jag kollade på statistiksidan från min horisont, så har jag uppmärksammat att jag kommit allt närmare och närmare inlägg nr 1000.

Idag är jag där. Har tvekat flera dagar vad jag skulle skriva om, för jag ville skriva om något intressant, men nu när jag väl sitter här, så inser jag att det blir mest dravel.Lika bra det egentligen, jag skriver säkert om något som är av större intresse någon annan gång...

En liten tillbakablick kan var på sin plats: Idén om att blogga, den hade jag nog haft ett tag, jag är ju en skriv-gillande person, men stor journalistdröm, en gång i tiden.Sökte till journalisthögskola direkt efter gymnasiet. Då var det lämplighetstest, varav en del var intelligenstest- jättekonstigt-  uppdelat på två urval. Jag kom till urval nummer två.... och det var inte det som var intelligenstestet, för det var först- det var skrivandet jag inte kom igenom på. För egen del tycker jag att det borde vara tvärt om. Eller också har den ev. intelligens som fanns för 40 år sedan för länge sedan försvunnit .. :)

E-twinningvärlden, som jag tog stor del av under tre-fyra år, tog mig till en kurs i Nederländerna.Detta var i februari 2009. En av deltagarna där, var Marie Andersson. Hon berättade att hon hade en blogg, som jag bara måste läsa. När jag sa att jag också var bloggsugen, så försäkrade hon att det bara var att sätta igång. Det var bara vinster med att blogga, enligt Marie, man fick nya vänner  och man fick nya idéer och infallsvinkar till lärarjobbet.

Så jag åkte hem och läste hennes blogg "Öpedagogen" ... och hade inte en aning om att jag träffat en person som redan rörde sig i pedagogikgururnas innersta krets, och som skulle få visst inflytande över pedagogiskt innehåll på sociala medier.

Skrev mitt första inlägg på  sportlovet, veckan efter besöket i Nederländerna. Ett mycket kort inlägg... fast det borde jag kanske fortsatt med, att skriva kort alltså, .... det tenderar oftast att bli lite långt när jag skriver.

Skickade ut meddelanden via mail till vänner ( och visade det sig, ovänner) att jag startat en blogg, om någon ville följa den.  Varför jag valde namnet femfemman? Två orsaker; Jag var 55 år gammal. Jag har aldrig levt med så hög självkänsla, jag gör i spontanitetens namn och mot bättre vetande klantiga saker... som om jag vore en femfemma.

Nu borde jag ju vetat bättre än att välja en sådan bloggtitel. Jag tror ju också på den självuppfyllande profetian. Drygt två månader efter bloggstarten så hade femfemman/knäppskallen fått betala ( tror jag) 1650 kr i "böter", samt blivit kallad till skolchefen för uppläxning och skriftlig varning.

Anledningen till böterna var att  jag kopierat en bild som fanns i UT och använt den i bloggen. Verkligen helt knäppt av mig, men allt är inte svart och vitt, och det fanns skäl, även om de inte skulle hålla inför lagen. Jag fick reducerat pris på brottet för att jag bad om ursäkt offentligt. Något svar på ursäkten fick jag f.ö inte....Tror också att journalist och fotograf på tidningen fick komma till ansvarig utgivares rum för att få veta att ibland är det inte lämpligt att skriva namn på dem som visas i tidningen.

Funderar ännu på vad som hänt om jag länkat... för det är ju inte förbjudet!

Att jag hade ovänner ( och jag vet vilka, men skulle aldrig kunna komma åt dem, då man håller "varann om ryggen") fick jag erfara, då något ( fegt och anonymt) skickat skolchefen en kopia av den ursprungliga skrivning jag hade i min blogg, där jag helt sanningsenligt tog upp hur några elevers beteende påverkade vår skolvardag. Inga namn nämnda, och jag ändrade inlägget ganska mycket, på inrådan av min dåvarande rektor. Men det var för sent, och bara detta att jag låtit det stå något negativt om skolans elever, några dagar på en blogg som få (?) men fel(!) personer läste, ledde till en bra stunds gråtande hos skolchef och lagkunnig tjänsteman från kommunen. 

Nu har nästan fem är gått sedan den "turbulenta" rookietiden i detta sociala medium. Vet att jag legat på gränsen för vad man bör skriva ibland. Blev ytterligare en gång inkallad till en att få en näsknäpp, denna gång av dåvarande rektor,  tre år sedan var det nog. Jag hade uttryckt min besvikelse över att skolledning och kollegor inte ville diskutera ev. deltagande i ett Nordplus-projekt. Så fick man inte skriva tycktes det. Jag tycker fortfarande att jag inte gjorde fel den gången... men ändrade i bloggtexten, det gjorde jag. 

De två tidigare nämnda femfemme-fason-inläggen är bortplockade ... så egentligen har jag ju passerat de 1000 med två.

Nåja, allt detta är historia...och jag tror mig tycka att bloggen under de senare åren tagit upp mer privata händelser ... och mycket geocaching. Fast skolan, den återkommer ganska ofta, förstås. Men man passar sig, så att ingen får ömma tår, för då kan jag få en snyting tillbaka

Hur blev det med vännerna då, de som Marie "utlovade"? Och hur blev det med de pedagogiska idéerna?

Genom att söka på lärare i mogen ålder på blogspots söktjänst ( vet inte om den finns kvar) så hade jag ganska snabbt blivit bekant med Inga och Bodil. Den 1 juli, bloggpremiäråret, två och en halv månad efter det att jag gråtit hos skolchefen, så träffades vi för att fika tillsammans i Herrestad. Det blev många träffar under åren, även om det numera är mest Inga och jag som håller kontakt. Vi ska träffas i morgon, när jag ska serva katter och häst i Hjälshammar. 

Inga - och hennse geocachande vän Katrin - ser jag som mycket goda vänner, vilka jag har bloggandet att tacka för.

Mia är en  annan ( geocachande) vän som jag bara träffat en gång, denna sommar blev det inte tillfälle, men vi träffas ofta via bloggarna våra. Ytterligare några bloggvänner, som jag numera har mest kontakt med via FB, har bloggandet gett mig.

De pedagogiska idéerna har varit många och intressanta. Numera använder jag mest FB-grupperna som idéspruta och som den plats, där jag kan ta del av pedagogiska diskussioner, artiklar, aktuell forskning.

Marie Andersson levererar fortfarande en del, även om hon och jag delar ett annat intresse som tar upp mycket av hennes tid, att sticka raggsockar.

Geocachingen är en produkt av bloggandet. Via Inga fick jag idén, och då hade även Marie tagit upp fenomenet geocaching på sin blogg och även varit med i Rapport med ett inslag om geocaching i skolan.

Den 8 februari 2009 skrev jag ett föredömligt kort och snärtigt inlägg. Det var starten på bloggäventyret, som gett så mycket, så mycket mer än det jag tagit upp här. Nästan 5 år tog det att komma upp till 1000 inlägg. Vad det gäller geocaching, så tog det ungefär halva tiden att komma till samma antal. 

Tveksam till tusende... ja, detta är inget jag länkar. Men nu är jubileumsblogginlägget skrivet. Tror att bloggandet följer med mig så länge jag lever ( orkar) .... fast kanske det tar 10 år att skriva nya 1000  inlägg.