Solig, sommarskön, stressig söndag

Måste i den offentliga dagboken nederskriva några rader om denna otroligt fina helg.
Det är inte ofta som det är sommarvärme redan i slutet av mars.
Nu  kan ju inte detta fina väder bestå, men jag har njutit så mycket jag kunnat....

Gav mig ut på en cykeltur till Bildsköne Bengtssons natthärbärge, när skolan var slut för veckan.. Där har jag haft en cache utlagd sedan ett par år. Fick meddelande om att en cachare (f.ö en elev i min allra första klass) hade hittat den stora lådan trettiotalet meter från gömman, troligen utdragen från sin plats under stenblocket av en räv.

Lådan fanns torr och fin i vår postlåda här om veckan, och i fredags var det läge att lägga tillbaka den ursprungliga burken med fin patina, på en plats som gillas både av rävar och rövare.

Stannade till en liten stund hos Karla och tittade runt i hennes fina trädgård. Krokusar, vårlök, scilla och svalört blommade ... och finast av alla blommorna var en röd variant av Anemone Hepatica ....

Såg säsongens första vitsippa på vägen hem. 

Igår var det dags att lägga ut cacherna som ska publiceras i samband med Berrasnobbens event i Fristad nästa söndag. Det är en runda innehållande nio traditionella cacher och en enkel "myst".
Det var kul att lägga ut det olika burkarna, där inte en enda burk är en burk... utan behållare i olika utföranden, både vanligt förekommande behållare och lite ovanliga....

En leksakstraktor kom körande mot oss i hög hastighet, då vi gick längs fälten utmed Viskan. Blev alldeles förskräckt, tänkte att det var någon nitisk bybo som fått nys om våra förhavanden och ville sätta stopp för dem. Det finns ju risk att Finnekumla by ska bli invanderad av geocachare under den närmaste framtiden. 

Nu var det inte så farligt, det var bara broder och brorson som var ute och luftade "vuxen-pojk-leksaken".

Letade upp några cacher på vägen hem till Grimsås. Köpte en hel låda penséer och tre krukor påskliljor på Blomsterlandet. Det blev vårfint i trädgården när blommorna blivit utplanterade. Lite kallt fick de i natt.... men det klarar härdiga arter......  Putsade lite fönster, framförallt på utsidan.... sen blev det en stund framför datorn, där ilskna lärarinnan äntligen fick lufta sina upprörda känslor.... 

Känns gott att ha fått många gillanden.... bekräftelse behöver vi alla.

Vaknade strax efter sju idag på morgonen. Då var klockan redan åtta.

Behövde handla lite. Åkte vägen över Limmared, för jag kände för några cacher idag också, till ICA i Tranemo.

Hittade inte en av cacherna, men fem andra.....

Har sedan hunnit hänga tvätt, ta ner den och stryka det som behövdes, tvättat och städat bilen, kört iväg med återvinningsfulla plastkassar, överraskningspyntat skolentrén, sått sallad och satt i växthuset....

Mycket ute har det blivit.

Stackars C-E har åkt på en ordentlig förkylning och varit inomhus det mesta. Tycker synd om honom. Mat orkade han iallafall fixa, isterband och stuvad potatis. Mums för vårstressande tant.

Lyssnade på händelserna kring allsvenskans premiär i radio, och känner sorg och ilska över att ingen kan/vågar ta tag i den grupp destruktiva personer, som blivit fotbollens supernegativa bihang och som bara sabbar och stör.

I morgon ska vi rätta matteprov. I Tranemo. C-E måste ha bilen, för han måste jobba en stund men orkar inte hela dagen. Blir sur och ilsk även denna vackra första sommartidskväll. Jag jobbar på cykelavstånd, bl.a. därför att vi inte ska behöva ha mer än en bil. Då ska man inte förväntas kunna ta sig till andra orter för att jobba, anser jag. Usch, vad jag ogillar hela spektaklet med de nationella proven! Stressande för alla1

Den härliga sommartidhelgen, den gillar jag däremot... fast antagligen inte när klockan ringer klockan sex i morrn... fast en egentligen bara är fem.

Punkterade pedagoger

Punkterad?
Skrotfärdig?
Oduglig!

Det är lätt att känna sig så i dagar som dessa.
I en tid då man från skolinspektion och från höga tjänstemän inom skolans organisation får höra att man gör ett dåligt jobb.
För visst tar man åt sig, då det nu har kommit dithän, att allt det som brister inom skolans värld kan skyllas på lärarna.



På fredagarna brukar jag tillsammans med eleverna i mina lilla sexa, ägna en stunds lektionstid åt att titta på och att diskutera kring torsdagens sändning av "Lilla Aktuellt" på Svtplay
Denna fredagen skulle eleverna avverka två ( av fem) nationella prov i matte. När alla elever ansett sig vara klara med det sista, delvis ganska svåra provet, så fanns det en dryg kvart kvar av lektionen och barnen ville gärna ta del av de torsdagens nyhetssändning, riktad till unga tittare.

Visst var det passande att i tv-sändningen ta upp de nationella prov som både treor och sexor just nu utsätts för, och det in absurdum. Jag hade en sexa även förra året, och då liksom nu, så är det bara att konstatera att det som inte är gjort när de nationella proven kör igång i februari, det blir det inte mycket av.
Nu var det inte detta som man tog upp i sändningen, utan följande:
" Det är inte i första hand för er skull som ni gör de nationella proven, utan det är för att se om ni får tillräckligt bra undervisning av er lärare..."
Jag bara gapade, där jag satt uppflugen på ett elevbord, tillsammans med mina adepter. Det fåniga gapet övergick i en ihållande magsmärta.
Vad var det man sa? Att proven var till för att kolla att jag sköter mitt jobb!
En av eleverna reagerade direkt:- Men om det är er lärare man ska kolla, varför gör inte ni proven då?
Absolut rätt! Om det är mig man ska nagelfara, så behöver det väl inte gå ut över eleverna?
En annan elev uttryckte följande: - Men det är ju inte ditt fel om vi inte kan allt, för vi glömmer ju också.

En vacker vårblomma till dessa tänkande elever.....

Från skolinspektionen, kunde man under veckan höra, att man gjort 650 klassrumsbesök och att man inte var nöjd med dessa. Lärarna gjorde inte sitt jobb.
Ett av de redovisade  misslýckandena var att man inte individualiserade tillräckligt.
Varvid jag undrar om de som representerade tillsynsmyndigheten skulle  klarat av att individualisera helt, i en klass med 25 elever. Eller är det  kanske så att de som misslyckats fatalt som lärare, är de som tagit ett förnedrande jobb på skolinspektionen och nu med avundsjuka i sinnet, vill ge igen på oss som orkar, försöker, ibland misslyckas men även lyckas med vår undervisning då och då.
Jag kan inte tolka uttalandet på annat sätt och anser dessutom att denna kvinna, som jag förträngt namnet på, bör be hela lärarkåren om ursäkt för sitt uttalande.

Skolan i Sverige har sina brister, och den har absolut inte blivit bättre med ny läroplan och ny skollag.
Med trettioåtta år i jobbet, så konstaterar jag med sorg, att jag som lärare fått ge avkall på det allra viktigaste i min undervisning under de senaste året, att ge alla elever en god självkänsla.
Det har inte funnits tid till detta, då man helt hysteriskt sveps med i läroplanens tidvattensvåg av att hinna allt vad det gäller centralt innehåll och kunskapskrav, att ha goda underlag för bedömningar och betyg, att förbereda sexorna för de nationella proven, att hänga med i förmågetänket och även sätta in eleverna i detta.....

Under alla mina tidigare lärarår så har jag jobbat mycket med drama, teater, musik, storylines, teman. Vi har redovisat genom att bjuda in föräldrar och syskon till våra olika framträdaden. Vi har varit med i många nationella tävlingar, gällande kreativitet inom flera olika ämnen, och rönt stora framgångar och vi har haft flera internationella samarbeten på gång.
De unga människorna har känt att de gjort något bra, att de egna inneboende förmågorna har kommit till sin rätt. De har blivit sedda och berömda av många. De har blivit positivt bedömda....

Nu gör vi ingenting av detta, för jag är rädd att missa något av de digra krav på delgivande av kunskaper som finns nedskrivna i läroplanen. Jag hinner ändå inte med allt det som står där, för jag tror på kvalitet framför kvantitet.
När de nationella proven sedan kommer, ja, då finns det sådant som vi ännu inte hunnit med att gå igenom ....vilket kan då påvisa att läraren är en misslyckad figur....

För egen del så är jag ganska så säker på att den misslyckade skolan har ett antal orsaker, men det är vare sig "fel" på lärare eller på elever.
Det största felet anser jag vara kravet på att vi såväl ska individualisera till vansinne ( naturligtvis ska vi möta varje barn, och ha olika krav på dem utifrån deras förutsättningar och mognad) och samtidigt ha kravet att alla elever ska ha stöpts i samma mall, med samma kunskaper och förmågor, när de kommit till våren i trean, våren i sexan och till åk nio. Helt absurt!

Vi lever i en tid då det finns så mycket annat än skolan som utvecklar de unga. Mängder av fritidssysselsättningar, mängder med möjligheter via nätet. Det mesta är så  mycket bättre än skolan, för de ungas möjlighet att möta den framtid,  som skolan inte tycks förstå finns.

Alla dessa förbannade jämförelser,  visad  i mer eller mindre sanningsenlig statistik. Lägg ner dem och jobba för alla elevers personliga utveckling med de medel som i dags står till buds och låt alla elever utvecklas i sin egen takt, och låt dem få känna sig nöjda med det.

Fem år har jag kvar i det jobb som jag alltid tyckt så mycket om och under stundom lagt ner hela min själ i.
Visst har jag misslyckats fatalt ibland, men det ger också lärdom och utveckling. Jag är stolt över mycket av det som jag och mina elever åstadkommit tillsammans.

Punkterad pedagog, ja, sådan har jag känt mig efter de senaste dagarnas utspel. Nu gäller det att blåsa luft i "lärardäcken" igen. Det klarar jag, som den gamla, snart pensionsmässiga lärarinna som jag är. Det är värre för de unga, ännu osäkra lärarna. Kanske de också lämnar det yrke som är ett av de viktigaste som finns. Det vore synd. Jag vet att de allra, allra flesta lärare är goda lärare som jobbar mer än de egentligen borde.
Det är dags att få lite uppmuntrande ord från de som styr. Det är ju er det är fel på, som inte vet att ledarskap innebär coachning och inte ett ständigt utdelande av sylvasst punkterande törnbevuxet ris.

Perssons pinaler, perfekt pedagogik.

Visioner får man ha, även om man tillhör den ifrågasatta yrkesgruppen lärare....
Jag har ett antal genomförbara önsketankar och en vad det gäller fortbildning/kompetensutveckling.

Låt alla pedagoger få ett antal pengar till fortbildning och sedan få skapa utveckling av kompetens efter sitt eget behov. 

Tänk så många kompetensutvecklingsdagar man bevistat, mer eller mindre enbart kroppsligen. Tankarna har snabbt stuckit iväg på annat håll, för det som förelästes om, det var inte personligt behovsprövat.
Det har också funnits ett antal kompetensutvecklingsdagar som man i och för sig tyckt vara ganska ok, t.o.m intressanta, men där innehållet är som bortblåst efter någon vecka. Ingen större vits att så frön på oredd mark....

Igår fick jag och mina no-undervisande kollegor på vår lilla skola, möjlighet att åka på en föreläsning som vi själva önskat. Hans Persson föreläste på högskolan i Jönköping, mindre än en timmes resa bort.

 

Under många år har vi använt oss av Hans Perssons eminenta böcker i no-undervisningen.  De ger både fakta och möjlighet till roliga och elevcentrerade experiment. Försök som nästan alltid lyckas visa det man vill påvisa. Så har det inte alltid varit för oss som undervisat i no under många år. OJ, vad man har misslyckats ibland, med experiment som är för komplicerade ... eller ( konstigt nog) för tillrättalagda.

När Lgr 11 kom, så tyckte jag att det var lite svårt att få till det centrala innehållet  utifrån våra Hans Perssons författade böcker.  Detta år har jag i stället använt Koll på no i både årskurs 5 och 6. Det är också en bra bok, men det fattas en del....det fattas förslag på experiment som utmanar elevernas kreativitet och det saknas texter som ger historiska tillbakablickar ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Så det har fått bli så att jag använt  "Nyfiken på naturvetenskap" som komplement till den nya boken.

En styrka med "Koll på no" är att samtliga tre no-områden finns i samma årskursbok. Ibland behandlas samma kapitel ur såväl biologisk, kemisk som fysisk synvinkel. När fyrans bok kommer ut i höst, så vet man också att man fått med det centrala innehållet vad det gäller no i sin helhet.

Men som sagt, boken är lite tråkig, lite för faktaspäckad, som en gammal lärobok i ny upplaga.
Hans Perssons böcker är  mera lättillgängliga och blandar historiskt material med fakta om senare års upptäckter, samt hur kemi och fysik funkar. Bilderna är dessutom enkla och lättfattliga.

Till hösten kommer också en biologibok skriven av Hans Persson. Under gårdagens föreläsning så fick vi ett särtryck ur den, och det var spännande läsning.

Tre timmars föreläsning gick fort, alldeles för fort. Plötsligt var klockan nio och man ville ha mer, och detta trots att föreläsning och demonstrationer gick i ett rasande tempo. Magen ville också ha mer, det enda jag har att klaga på vad det gäller föreläsningen, det var att det enbart serverades äpplen och päron och juice på den tjugo minuter långa pausen. Vi var flera som kom ganska så långväga i från, vi hade önskat oss en grov fralla i stället för frukt.

För drygt tio år sedan föreläste Hans Persson i Tranemo, under några timmar efter skoltid. Det är en av de får kompetensutvecklingstillfällen som jag har något minne av.

(Kommer ihåg ytterligare ett par tre tillfällen- skrivning enligt dramaturgimetod-  två olika föreläsningar om  vårt universum - och en föreläsning där en man, detta var omkring år 1980, hade en föreläsning som började med att han framförde ett faktiskt hot mot vår planet;  Det var bara 25% sannolikhet att jorden skulle existera om 25 år. Ångestskapande så det förslog... och gubbjäkeln hade fel!)

Persson hink var med som inledning på föreläsningen för tio år sedan också. Funderade på om det är samma hink som igår eller om det är en senare modell. Vi fick fundera på vad som hände inne i hinken,då han hällde i såväl röd som grön vätska och det kom vanligt vatten ( såg det ut som iallafall) ur pipen.
För tio år sedan visade han inte hur hinken var konstruerad. Det gjorde han denna gång. Det var en så enkel konstruktion så att även jag fixar att tillverka en. Får bli som inledning på höstens no- lektioner.

 Hans Persson lovade att gå igenom det centrala innehållet i samtliga tre no-ämnen och ge exempel på hur man kan jobba med dem utifrån  förmågor som kommunicera, argumentera, experimentera, förklara använda  begrepp och utveckla sin kreativitet..

Pinaler till varje central innehålls del stod uppradade på fördragshållarrampen. Försök med dessa vardagssaker demonstrerades i kombination med ett bildspel som visade såväl filmade snuttar av försök, bilder från skolor i och utanför Sverige och mängder av elevdokumentationer av gjorda försök.

Svårare saker än att skära till en enkla kroppar i wellpapp fanns inte med i utrustningen. Även om jag är kass på att klippa så det blir snyggt, så klarar de flesta elever att få till det.
Roligt sätt att få förståelse för vår kropp, inte sant? På baksidan av varje figur finns dessutom en faktatext om de organ som  varje kropp visar.

Vår lilla no-lärargrupp blev så sugna på att göra en samverkansdag med elever från F -6 i blandade grupper, då Hans visade en film, där eleverna gjorde jättesåpbubblor enligt ovanstående recept.
En dag med saker i luften får det bli, då vi även vill testa att i grupper göra fina raketer som ska skjutas upp från en ramp där en tom pet-flaska blir startmotor.
Försöken kan vi göra i blandade grupper. De efterföljande diskussionerna och förklaringarna av vad som händer får bli i varje klass för sig, för det är ju skillnad på hur man kan diskutera med en sexåring och en tolvåring, vad det gäller begrepp och utifrån vad man har för förförståelse.

Efter föreläsningen var vi överens om att göra våra egna "lådor", där pinalerna och försöksanvisningarna samt hänvisning till texter ska finnas klara för att användas på olika sätt beroende på var man är i progressionsmallen. Får börja med en eller ett par "lådor" på vårterminens återstående studiedagar och sedan försöka utveckla innehållet efter hand.
Det är bra att ha den visionen som utgångspunkt i allafall.

Tänk om man finge skräddarsy sin kompetensutveckling, och inte bli påtvingad något som man inte känner behovet av. Det skulle vara synnerligen utvecklande för såväl lärare som elever, om man hade möjlighet att utnyttja sin dyra arbetstid på behovsprövat sätt.

Tack Hans Persson för en superbra kväll... för mej är dina enkla pinaler, sådana som även den klumpiga lärarinnan klarar att använda, perfekt pedagogik.

Länkar också till Hans Persson blogg, den kommer jag att besöka ofta!

Födelsedagsfirarfinal... familjefoton främst.

"Så långt det är till den 22 mars", tänkte jag den 24 november, då jag öppnade födelsedagspresenten från döttrar med respektive.

Tiden gick fort, vintern var föredömligt kort... och nu är t.o.m ljuset tillbaka.

Presenten, det var biljetter till premiären på Bohéme på Malmö Opera. Gratulanterna skulle göra mig och C-E sällskap på föreställningen.

Tog vägen över Värnamo (  vilket egentligen går lika snabbt som den mera naturliga vägen över Halmstad) för att åka med Johanna och Martin, till nyligen årfyllda lillasyster Ysters och hennes Hampus´ rymliga lägenhet i centrala Malmö.
Lördagsförmiddagsfikade gott i Örkelljunga, letade upp en cache i alldeles bredvid fikastället och åkte sedan till fina Malmö.
Våren hade kommit en bra bit, vädret var ganska ljummet.

Var i Malmö precis samma helg förra året, då vi bjöd svägerska Anki och bror Roger på operett/musikal på Malmö Operan. Även Karin och Hampus var med. På väg till föreställningen tog vi en öl/ kaffe på en uteservering på Lilla Torg. Det var strålande solsken, och solen var vass och värmde gott även då. På marken fanns det fortfarande snö kvar, och när solen försvann bakom husen på Gamla Väster, då blev det isande kallt och flera minusgrader.
Det är olika från vår till vår, oj, vad jag föredrar den vår som är i år.

Hade blivit utlovad mat som present också. Den åt vi på tapasbaren Mosaik, vid Stortorget. Smakade gott och portionerna var rikligt tilltagna.

Från Bagersgatan till Malmö Opera är det väl ca en och halv km att promenera.
Föreställningen började redan klockan sex.
Häftigt att gå på premiär i en fullsatt salong.
De flesta människor var tämligen finklädda, men det var inte till överdrift.... lite fin ska man väl vara på en premiär.
Opera är ju häftigt. Kul att uppleva på plats.... trots att jag inte lyssnar till operamusik till vardags.
Puccinis Bohéme utspelas på 1860-talet. Den spelades på originalspråket, italienska. Man kom ganska snabbt in i att läsa textremsorna på skärm under eller över scenen.
Handlingen hade förlagts till våra dagar vad det gäller kostym och scenografi. Kändes lite konstigt, då man fick en översatt text som inte riktigt passade in i vår tid. Storyn är torftig, definitivt... kärlek, sjukdom, olycklig kärlek, försoning, död....och sorglig. Man kan ju tycka att det är helknäppt att denna enkla, sorgliga historia kan locka massor av publik.... men som sagt, opera är häftigt ... och kul att se och vackert att höra på. Var en hel del på operan i Göteborg för tio-femton år sedan... får nog se till att återuppta ett besök per år på vår närmsta operascen... och ett per år på Malmöoperan.

Döttrarna hade förbeställt lite pausgodis.... goda mackor,vin och öl. Smakade inte dumt för tant och farbror/mor och far.

 Efter en riktig superfrukost idag på söndagen, med bl.a. färska bär till den skånska yoghurten, så gav vi oss ut på en promenad till Möllan.
Anledningen till att vi gick till den plats där Karin och Hampus tidigare bodde, får jag sannolikt anledning att återkomma till.

Några cacher tänkte vi också leta upp.... ja, åtminstone en ...
Det blev tre hittade, den första vid moderna museet.

 Moderna museet besökte vi för något år sedan och det är ett ställe som jag gärna skulle vilja återvända till.
Tänker på det, vilken massa mer saker det finns att göra om man bor i en storstad, jämfört med vad vi har att göra, vi som bor på landet.
Skulle kanske vilja bo i storstaden några år.... som "ung" pensionär... alltså efter 65....

Vågar väl inte ta steget..... fega tanten.... ?

 Medan Johanna skrev våra alias på cachens loggremsa, så  tittade jag på kameradisplayen och upptäckte att Johanna och Martin- framförallt Martin - hade alldeles perfekta färger för att posera framför den rödbruna tegelbyggnaden.

 Tycker att den här bilden blev rätt rolig.... och fin.
Fast posera... nä, det är inget för doktor Friberg... :)

En cache hittade vi utanför Folkets park.
Lite kul att vara tillbaka i de kvarter, där Karin bodde under ett antal år.....
Vi lär återkomma, om livet vill oss väl.

På vägen "hem" visade Karin oss en helvegetarisk - till stor del ekologisk - livsmedelsaffär med bra utbud. Köpte ekologiska apelsiner från Spanien och dito bananer från dominikanska republiken... lite nötter, lite bananchips... och rödbetssaft.

Även denna affär var något som man önskar skulle finnas på närmare avstånd. Men jag tror att liknande inköpsställen kommer på fler och fler ställen, efter det att folk blir medvetna om att vi måste ändra våra matvanor till att äta mer från växtriket och mer av det ekologiska slaget.  Något att satsa på i Grimsås övergivna affärslokal????
 Om man hade vågat....

 Änder vågade sig över gatan på väg från en kanal till en annan.....

Lite spel blev det  även denna söndag, det brukar höra till när vi besöker Hampus och Karin.

God falafellunch, billigt inhandlad på Falafel Nr 1... fattar inte att man kan sälja god och fräsch mat så billigt!

Karin hade dragit ut en visdomstand i veckan och var lite medtagen och trött efter mer än ett dygn med syster, "svåger", mor och far. . Hampus tyckte att  bella Bella kunde stanna i Malmö ett tag, men det tyckte inte hennes matte och husse.

Två timmar efter avresan från Malmö vid halv tre, körde Johanna in på garageuppfarten i Dalsgård. Därifrån tar det bara tre kvart för oss att ta oss till Stockremma.

Tack mina kära döttrar, tack mina härliga "svärsöner".  Tantens födelesdagsfirarfinal blev finfin!

O-ok

Eleven hade gjort en väldigt fin affisch, en poster som talade om att klassen skulle ha disco. Han/hon ( vägrar att använda, enligt mitt tycke, "fånordet" hen) hade gjort en av sina absolut bästa bilder någonsin.
Han/hon tittade på de andra elevernas alster, och insåg, att .... nä.... lika bra som dom blir jag ändå inte.
Kamraterna gav uttryckte sitt beröm för bilden och eleven blev ändå lite lyft, lite stolthet strålade från ögonen.
Så skulle affischerna sättas upp. Eleven tog sin poster och gick undan, ville slänga den, riva sönder den. Läraren försökte övertala honom att läta bli, han hade ju gjort en fin bild.
Eleven började gråta.
Alla andra undrade vad som var fatt.
Nej, man fick inte sätta upp affischen på vår skola.
Vi undrade varför.
Gråtande berättade eleven om att örra gången som man hade disco, så var den affisch som han/hon gjort uppsatt på vår skola. Den gången hade han varit nöjd och glad med sitt verk. Den stoltheten var det många elever som hjälpte till att ta bort, när de talade om för honom att de tyckte att den var ful!
Varför är vi så elaka mot varann? Varför är vi så bra på att blåsa ut de lågor som brimer i andra? Jag har också gjort så... tyvärr....det är inget som jag är stolt över!

Över Örsås...

... strålade solen från en turkosblå himmel, smakfullt dekorerad med små lätta vita ulltussar till moln.
För ovanlighetens skull så hade vi en alldeles ledig helg, så det var verkligen läge att ge sig ut på lite vår-burk-let.

Det hade kommit ut några nya gömmor i Örsås  under de senaste veckorna. Kunde vara en lagom utflykt, tyckte vi och packade ner ett par mackor och lite kaffe för att stilla ev. förmiddagskoffeinsug.

Närmaste gömma hemifrån Grimsås, det var Örsåsgården. Ämnade parkera bilen där och apotlahästandes besöka några närbelägna gömmor. Att få en förmiddagspromenad på ej tidigare "till fots" besökt ort fanns nämligen också med i planerna.

Att det var någon mer intressent till gömman vid Örsåsgården insåg vi, då vi kunde iaktta en person som rörde sig bland granbeståndet på det avstånd som cachen ansågs finnas på.
- Vi tar promenaden först, tyckte C-E. Inte ska vi konkurrera med honom där....
Sagt och gjort, fast lite dumt, för då jag lite senare läste dagens logg, insåg jag att det var Ahlis1 som befann sig i grandungen. Hade varit lite intressant att träffa honom, då han är den enda som letat upp min senaste gömma, vid det gamla soldattorpet Mods.
( Intressant f.ö. hur litet intresset är för att leta upp enstaka gömmor, iallafall om man inte kan komma först. Precis som i "riktiga" världen, så är det först och mest som gäller, även i geocachingvärlden.  Får väl för egen del också erkänna, jag åker inte så långt för en enstaka gömma... vill gärna ha några stycken, när jag/vi ändå är ute....)

Assmebro Kraftstation är en gammal gömma. Hade den inlagd i gpsen sedan förra sommaren, men då blev det aldrig  av att åka dit. För precis som Mods, den låg lite offside....en liten bit från andra gömmor.

Cachen skulle ligga mot sjösidan. Tant gick i den nästan nittiogradigt sluttande branten ( iallafall så var det hennes tolkning av verkligheten) mot sjön och letade... och var glad att hon klarade av att hålla balansen så bra. C-E hittade cachen i stenmuren, den som inte låg mot sjösidan. Ingen ( alltså tant) ramlade i vattnet, burken var hittad och solen sken. Livet var bra!  På avstånd bullrade det från generatorerna i det lilla vattenfallsägda kraftverket......

... och jag tänkte att även ett litet kraftverk drar sitt strå till den stora energi- stacken.
Myrorna gillade också att solen sken över Örsås.

Vände tillbaka mot centrala Örsås, tog vänster och promenerade över Assman. Tänkte på att här rinner vatten som kommit från Hjälmån i Dalstorp och från Månstad via Limmared. Och allt skulle iväg till Kattegatt nästan mitt inne i Falkenberg.... Lite häftig känsla... Vackert, det är det alltid vid vatten.

 Efter att ha hittat den lilla burken, var det dags att apostlahästa sig tillbaka till bilen vid Örsåsgården. Därifrån var det ca 100 meter till den grangömda cachen. En stig hade redan börjat uppstå där gps ville att man skulle ta av för att komma till rätt gran.Stigar brukar otvivelaktigt vara till god hjälp för framgångsrik jakt. Även denna upptrampade smala väg ledde fram till det vi sökte.

Fick lite nostalgi-flashback då jag åter vände näsan mot den gula samlingslokalen. För många år sedan, ett par decennier sedan och mer, så var jag och svärmor Ingrid här på handarbetsutställning. Örsåsgården var också känd för sina bingokvällar, tror att jag var med där en gång också.

Lokalen är fortfarande en levande mötesplats. Sådana behövs, ännu mer i denna tid än någonsin tidigare.

Tänk att lilla Örsås har sin egen badplats! Sommarstugor fanns det också vid den lilla sjön. Det var full fart vid det par av de små stugorna. Säkert undrade man varför det var full fart på den lilla vägen ner mot sjön... än var det ju inte badsäsong.
Omklädningshytter, dass, brygga och räddningsboj fanns vid den fina badplatsen. Och en liten burk för den som sådana sökte.

Örsås kyrka stod näst på programmet. Där fanns redan ett par geocachare letandes vid den enkla skyltgömman. Det visade sig vara bly52 som var ute. De kom från närbelägna Svenljunga och var bl.a. desigerns och utläggare till den fina Visebergsrundan.

Vi letade efter burken, vi klämde på alla ställen på den gamla kyrkskylten och vi tittade på varann genom röret, där den borde ha funnits. Men tji fick vi.

Skam den som ger sig. En liten burk borde ju synas om den ramlat på marken.... och det gjorde den också, så där fem meter bort. Sannolikt hade blåsten under helgens tidiga timmar gett den en skjuts ut ur röret och därefter en luftfärdsparabel på några meter.

Vid hembygdsgården skulle det finnas en svårfångad burk. Nu visade det sig att den var betydligt enklare att få tag på än vad den var  graderad i svårighet till.
 Här är ju en annan intressant sak med geocaching, det är svårt att bedöma hur svår en gömma är, även om man har ett schema att följa på geocaching.com. Det finns svårighet 2 som kan var svåra ibland... medan denna var en 3,5 svårighet. som man lätt kunde få tag på med hjälp av vad naturen hade att erbjuda som hjälpmedel.
Vi fick en trevlig pratstund med de trevliga svenljungaborna. Vi hade, förutom att vi var i samma ålder, en del gemensamt. Vi fattar inte vitsen med det där med att komma först, och klättercacher är inget för oss. De senare fattar vi dock vitsen med, det ska finnas något även för den som gillar lite större utmaningar.

Vi skildes från våra nyfunna geocachingkamrater och satte oss på hembygdsgårdens stentrappa, för nu var det dags att stilla det ev. uppkomna koffeinsuget. Kaffe med skink och ostmacka smakade extremt bra ute på den solvarma stentrappan, med utsikt över sjön och den nyss besökta badplatsen. Vi kunde från vår utsiktsplats se bly52 närma sig gömman, och att de först gick på fel sida det hus där den lilla vita fanns.

Klättercachen i Örsås, det var inget för oss. Det fanns några andra gömmor i närheten, bl.a ett par skyltgömmor. Vet att det låter fördömande och att det kanske är elakt att skriva, men hur kul är skyltgömmor egentligen?
C-E gör "narr" av mig som ber honom stanna, trots det är vid en av oss båda föraktad skyltgömma.
- Där ser du, det är antalet som räknas för dej också, fast du inte erkänner det, säger han. Jag vet inte vad jag ska svara... för han har ju inte fel.... och ändå inte riktigt rätt. Säg så här, är man ute på burkjakt och åker alldeles förbi, så kan man ju stanna... och det är kul att se de gula gubbarna på geocaching.com-kartan. Men åker någon omväg för att plocka fram en burk bakom en skylt, det gör jag inte.

Mera intressant var då den historiska hålvägen strax söder om Axelfors, där den "allerstädes närvarande"  Berrasnobben lagt en burk.
Dessutom blev  dagens roliga bild fotad i närheten, "Hålväg".

Den sista gömman jag planerat att vi skulle stanna till vid, det var Lindegårds bil i Svenljunga. Den gömman hade fått flera favoritpoäng. Döm om min förvåning när jag insåg att en även denna cache fanns i en skylt. Nu var det inte vilken gömma som helst, utan en genomarbetad geocache... en riktig höjdare och dagens bästa. Tyckte absolut att gömman, som haft 178 hittare, var värd en favoritpoäng även från mej.

Över Stockremma sken också solen, så det blev en liten stund i  Baden Baden på altanen. Tyckte att denna fina söndag var värd ytterligare en promenad. Stavarna fick bli mina medföljare  till Karlas hage. Tänkte kolla hur blåsippssäsongen förlöpte. Jodå, från att ha sett två blåsippor i torsdags, så var det nu tjugotalet små blå blomhuvuden som lite yrvaket tittade upp bland fjolårslöven. I kväll får de regn på sig.

Midjemåttet med mera

Jag ligger riktigt risigt till. En ny ( eller var den kanske gammal) undersökning säger att den som har ett midjemått över 70 cm lever ett livsfarligt liv. Nu ska det ju sluta på samma sätt för oss alla, men för oss som ligger på fel sida det optimala måttet, så lär jordelivet vara slut fem år i förtid.
Vilken tant på 60 har ett midjemått på 70 cm? Jo, dom finns, men det är ett fåtal.
En sådan som jag, som är född ( tror jag) med ett midjemått på optimalmått plus, måste väl ligga värre till än någon. Men jag skulle absolut inte vilja vara så mager så det bara vore dryga aln-måttet runt midjan. Vore jag så mager, så skulle jag sannolikt se döende ut.....
Tänker på konfektionsindustrin som tillhandahåller allt större och större kläder ( har i af sett upp till 4 xXL)... Den industrin borde snarast ses över, och alla kläder över storlek 36 borde förses med en varningstext "Köper du denna storlek, riskerar du att dö i förtid". Eller?

På alla undersökningar som talar om farligt det är att vara tjock, eller att äta fel saker, är jag innerligt trött. Jag tror på att man måste ta hand om sig själv genom att röra på sig regelbundet och att låta bli att äta för mycket skräpmat. I övrigt är vi olika, vi människor, och har olika förutsättningar för att lägga på oss extra hull.
Faktum är, jag lever hellre några år mindre, än att undanhåller mig från riktig choklad, riktig glass, en god småkaka eller ett gott glas vin.
Såg f.ö. ett intressant TV-program för någon månad sedan. Man mätte BMI, kroppsfett och kondition på personer i olika åldrar och med olika kroppskonstitution. Resultatet blev att den fete mannen med högst BMI, inte hade alls så hög andel kroppsfett som flera av dem med normal-BMI. Han var dessutom den som hade den bästa konditionen av alla.
Så det där med midjemått och BMI ... eller hur tjock man ser ut.... det avspeglar inte alltid personens hälsostatus.
Alltså tar jag midjemåttsvarningen med samma nypa salt som jag tar de flesta påhopp på oss storvuxna/välvuxna/fullvuxna.

Veckan har snart gjort åt alla sina arbetsdagar. Det gick ( som vanligt) snabbt.
I måndags hade vi studiedag/kompetensutvecklingsdag.
En man med blick för karriär inom skolvärlden, föreläste om kunskapsbedömning.
Torrt ämne, men inledningsvis, så var det ganska intressant och lättlyssnat.
Till min förvåning sa han sån´t som jag kunde hålla med om...
" höga förväntningar på eleverna" .... "föräldrars roll" ..... "skolan lär för fortsatt lärande" ... "värna om att stärka mångfalden".... "utgå från barnens intressen".
SÅ BRA!
Efter  fikarast blev det den gamla vanliga visan om formativ bedömning. Helt ok.... men den har vi hört förr... och visst bedömer man och bedömer formativt dagligen... men att analysera skriftligt och på djupet, det känns  bortkastat på en del av eleverna och det är jobbigt och tar tid från sådant som kanske utvecklar eleverna ännu mer. Undervisning, diskussioner, strukturerat data arbete.....

 Den mest givande tiden, det var när vi satt i blandade grupper, med lärare från hela kommunens F-6-skolor.
Det var intressant att få höra hur man jobbar i den internationella klassen och hur de ibland kan känna motstånd från de skolor som deras elever ska slussas ut till.
Det var intressant att höra  hur man jobbar på det som många anser vara kommunens bästa skola, att man där är tillåtande och lyfter och stöder varann, och att alla får jobba på sitt sätt bara man jobbar mot samma slutmål.
Skolan där man organiserat om gång efter annan fick vi också höra lite från. En annan lärare berättade om ett litet lärarlag som verkligen fungerade .... och jag berättade om hur jag och eleverna upplever de pågående nationella proven. Mycket bra diskussioner.
Vi hann dessutom diskutera det vi skulle.... och tyckte väl att det inte var så mycket att diskutera... utan ganska självklart.

Från måndagen tar jag med denna klokhet! Har tänkt en hel del på detta, och förstår hur tokigt man tänker ibland (ofta), då man gör en massa tolkningar som är mer eller mindre felaktiga och gör det till en sanning!

I tisdags var det dags för ännu en föreläsning. Johanna skickade mig en länk, som berättade att Värnamo kommun hade en gratisföreläsning om pojkars läsande på stadsbiblioteket i stan. Ann-Marie Körling var föreläsare.
Då jag slutade med elever redan kvart över ett denna dag, så hade jag möjlighet att ta del av den intressanta föreläsningen från en kvinna, vars blogg jag följt under många år... och som gett mig en del tankar och rena undervisningsidéer.

Ett femtiotal kvinnor hade samlats i den lokal, där jag, med nygipsad arm, hade sett en revy med vännen Kristina i flera roller, för tio år sedan.
Vad fick jag med mig av Körlings föreläsning?

• Högläsning är jätteviktigt för att väcka intresse och för att bli en bra läsare. 
• Goda ( manliga) förebilder är viktiga. Be vaktmästaren komma in och sitta med och läsa under tystläsningsstunden.
• Visa att du som lärare också läser.
• Ha mottagare till de texter som elever producerar. 
• Diskutera läsning och läsprocess med barnen. Vad händer inne i dej när du läser? Har du läst något som du har användning av?
• Samverka med biblioteket.

Fick en tanke på att försöka få igång ett projekt med kommunbiblioteket. Och så skulle jag vilja jobba med lärare från F- H och ha en dag i veckan för att jobba just med ett läsutvecklingsprojekt, som skulle användas i hela kommunen. Ett typ förstelärarjobb, men utan den vedervärdiga titeln ( har ni sett bloggar "Jag en förstelärare" - vidrigt) och extra lön. Men en dag ledigt från arbete i klass, för att tillsammans med biblioteksfolk och tre-fyra andra lärare jobba med ett liknande projekt som man gjort i V-mo kommun, det skulle jag inte tacka nej till.

 Efter föreläsningen var det läge att åka ut till Hjälshammar och hälsa på Johanna och Martin. Lånade en cykel och gjorde sällskap en bit med J och hennes ridkompis, under det att de var ute och motionerade sina fina hästar.

Passade på att serva ett par cachegömmor i Hjälshammar. Cachen på den mest intressanta som jag visar med mina gömmor, var genomblöt och möglig. Nu fick jag tillfälle att lägga ut en bättre burk på sevärda torpruinen Dalskog. Ytterligare en burk behövde bytas, vilket jag hann innan jag tog en tur till stallet och sedan till Dalsgård, där maten stod klar och väntade.

Hade hunnit leta upp Ingas roliga gömma Pinakoteket under eftermiddagen också.
Vädret var helt vårunderbart hela dagen och solnedgångsutsikten från stallbacken vid Knutsgård, alldeles bedårande.

Onsdagen var det skoljobb hela dagen. Började kl 7.30 och hade rättat klart de sista no-proven kl 21.15. Sån´t är lärarlivet ibland.

På torsdagar tar min skolförlagda tid slut klockan 14.15. Så fånigt egentligen att vi ska lägga ut 35 timmar per vecka på ett schema, när vi ändå är kvar i skolan ett antal fler timmar de flesta veckor. Idag stannade jag inte kvar. Det ryktas att våren ska ta paus ett tag, och därför så bara måste jag ut och njuta av det som fanns kvar av våren första akt. Tog en promenad till Karlas hage. Där fanns det två blåsippor, som lite förskrämt tittade fram ur löven. Ett tiotal tussilago fanns i ett dike utmed vägen till Kroken.
Ljuvligt med de första vårblommorna.

Efter det har tanten med det livsfarliga midjemåttet tränat spinning och styrka i dryga timmen. Nyttan av att göra sådant då man kommit upp i åren, det är det igen som talar om ... eller forskar på (?). Men nog är det så att det sunda förnuftet säger att det är viktigare (lika viktigt)  med bra kondition som smal midja. Fast helst skulle man ha båda, förstås.