Alingsåsarmaturer

Under flera år har jag läst om den årligen återkommande ljusshowen i Alingsås.

Den skulle jag gärna vilja besöka, har jag tänkt.

Lite långt att åka på egen hand, svårt att få tummen ur, har inte ens kläckt idén till C-E... ja, det har helt enkelt inte blivit av. 

I år kom resan till stånd, tack vare att vännen Inga hade aviserat att hon hade planer på att göra ett besök och kolla Alingsåsarmaturerna.

Några cacher skulle vi också leta upp, men det var inte det primära med resan denna gång, det viktigaste var att se hur man kan göra installationer med ljus och musik.

Det var lite kyligt i luften, då vi gjorde ett stopp vi Hedareds fina gamla stavkyrka.
Skillnad på temperatur mot för ett par dagar sedan. Men sådan är hösten, och igår var det en härlig frisk, men ändå mjuk, luftmassa som passerade trakterna.

Vi hade stannat till här vid kyrkan för ett drygt år sedan, jag och C-E, och då hade jag loggat en cache här. Idag var den borta.
Kyrkan var öppen, så vi kunde gå in och beundra de vackra målningarna.
En promenad över församlingshemmets område fick vi ta, för att försöka leta upp kyrkrundans gömma.
- En frälsarkrans, utbrast Inga, då vi passerade denna stenanläggning.
Helt nytt för mig, men intresseväckande. Enligt wikipedia så har stenarna följande betydelse: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4lsarkransen

Cachen var det riktigt illa ställt med. Platslådan var trasig och loggbok och några "spårbara objekt" ( som jag vill kalla travelbugs) låg utspridda på marken en bit bort. Djursabotage?

Lite symbolistiskt för vår cacheresa var det allt. Tror att hälften av de cacher som vi letade efter i Alingsås, och speciellt under promenaden längs "ljusshow-slingan"  inte kunde hittas. För min del inte så konstigt,  jag tycker att mörkercaching är svårt... och inte så inspirerade heller.
Men Inga brukar ha ögon som en falk... vilket tyder på att alingsåsborna inte sköter om sina gömmor ordentligt.

Sommarhalvårets sista blommor? Tidlösa i full blom i Hedared.
I vår rabatt är vinterblomman julros på gång. Den har stora knoppar redan.

Det var massor av folk i lilla Alingsås, det tydde antalet upptagna parkeringsplatser på.
Hittade dock en plats nära stationen. Hittade också en cache och ohittade en i stationens närhet.

Tog apostlahästarna till en fin gammal skola ( fast jag tyckte att deras skolgård var tråkig jämfört med vår i Grismås. Bara betong...) Gustav Adolfsskolan... ganska så vanligt namn... är en 6-9 -skola. De eleverna har sannolikt inte lika stora behov av en skolgård med grönområden, som vi har i vår F-6-skola.
Konstigt förresten att man väljer att ha 6-9-skola idag, då läroplanen har avstämning vid åk 6...

Mitt i stan träffade vi på Karl Kulle.... ja, med det engelskklingande namnet Charles Hill.
Läser man i cachebeskrivningen,  så kom mycket riktigt Charles från Storbritannien. Han hade stor betydelse för att industrialisera Alingsås som textilstad.

Ljungdahls konditori. Hette det så...?  Jag och namn....
Fikat smakade iallafall utmärkt. Ljusbakelsen var designad för armaturevenemanget. Den smakade himmelskt...

Vid femtiden föll mörkret och då startades även ljusinstallationerna.
Temat var Per Gynt och den musik som Edward Grieg skapat till Ibsens drama.

Man fick följa en grön-ljusblinkande slinga, med start nära stationen. Slingan gick sedan genom Nolhagaparken, där den till stor den följde den slingrande ån.
Just att använda vattnet som spegel förhöjde effekterna. Den suggestiva musiken förhöjde också upplevelserna. Här är temat Åses död.

Lite svårt att ta bilder i mörker...men detta är Nolhaga slott. Även det vackert upplyst, med installationen "Arabisk dans" utanför.

De var ju en bit att gå, sannolikt ca tre kilometer. Så den som inte ville använda apostlahästarna kunde få en guidad tur med en hästkrafts draghjälp.

Cacherna som vi letade efter i mörkret, de ville inte, med några få undantag, visa sig.
Inga hade kollat upp en Earthcache som hon tyckte att vi skulle försöka lösa. Det var en jättegryta i ett flyttblock. "Bara några hundra meter att gå" sa Inga.
Det var inte så långt, faktiskt, även om jag inte riktigt gillade mörkret. Inga hade förstås utrustning, en ordentlig ficklampa, andra grejer än min lilla pannlampa.
Så vi tog oss ganska lätt fram till platsen där vi skulle lösa några enkla uppgifter. Inga hade förstås utrustning ( måttband) med till detta.

Får medge att detta var dagens intressantaste besök, vad det gäller geocache.

Promenaden längs ljusslingan återupptogs, och vi passerade en sprickdal, en öppning i berget som hade formerats för 40-50 miljoner år sedan. Här blev jag så betagen av ljus och musik ( I Bergakungens sal) att jag glömde ta upp kameran.

Vi passerade flera lika ljusinstallationer,  gjorda av olika ljuskonstnärer. Den sista, med tema "Anitras dans", gillade jag också väldigt mycket. Sannolikt beroende på att musiken passade så bra till ljuskonsten.

Promenaden, med tid för ( mest misslýckat) burklet, tog närmare tre timmar.
En pizza innan hemfärd, det smakade riktigt bra.

Tack Inga för en rolig eftermiddag/kväll... och för att du gjorde så att jag fick möjlighet att besöka ljushowen i Alingsås. Den var verkligen värd ett besök.... och besök för att leta cacher, det kan jag tänka mig göra igen... men när dagen är lång och ljus.  Och då inte bara med ljus från armaturerna i Alingsås.

Go geocaching

.... eller kanske borde rubriken vara FELFUNTAD.

Plötsligt så fanns där en ledig dag, en riktig frökenfridag. Många kommuner ger  sina lärare lov hela veckan före Allahelgonahelgen, andra  tycker att det räcker med två lediga dagar. Nu är det inte så att en del har mer ledigt än andra, för alla ska göra sin 194 arbetsdagar  á 9 timmar.
I vår kommun, så är det två dagars ledigt som gäller...men har man någon tid att kompa ut med, så går det bra på tisdag och onsdag. Med tanke på allt läsande som ingår i mattelyftet, så fanns det utkompningsmöjlighet för de allra flesta.

En ledig härlig höstdag och ensamvargen i mig njuter av att kunna åka alldeles ensam och leta geocacher, bestämma själv var och inom vissa gränser, bestämma tiden för utflykten.

Kollade lite på några områden, hittade en slinga nära Bolmen, som hade fått massor av favoritpoäng.
Lät intressant!
Det var den inte, men till det återkommer jag.

Första cachen för dagen fanns  vid Gislaveds kyrka. En liten, liten rackare. Sådana gillar jag egentligen inte heller, för de är besvärliga med loggningen... men det var ändå OK, för platsen var fin.

Hittade  ytterligare en cache i en björk i Gislaved.
Styrde sedan kosan mot Reftele. I dessa trakter har vi varit flera gånger, men något nytt och tantmöjligt fanns kvar. Som en gömma här vid vattentornet t.ex.

For vidare mot Ås och byns gamla kyrka.
Där uppe i dungen av ek ( hoppas jag att jag känner igen rätt) borde det ha legat en kyrka.
Det gjorde det inte, man fick köra en liten bit upp i den fina lilla byn.

Dagen hade börjat bra, med hitt på alla sök och klockan var ännu  tidig förmiddag.
Solen sken från en blå himmel, för första gången på länge.
Den gamla kyrkan var utrustad med en multicache i två steg.
Borde ju funka, tänkte jag.
Fick en promenad på närmare kilometern  då jag lät bilen stå kvar vid kyrkan.
I Ås blommade blåklockorna för fullt. Rölleka syntes också vid vägkanten.

Är stor fan av kyrkoplatser. Anser att de är mer andliga i sitt naturliga rum, än vad de flesta kyrkor är. Speciellt om man jämför med kyrkor som är rikt utsmyckade... de är intressanta, men mer museiala ( nytt ord) än andliga. Tycker jag.

Läge för fika. Vaniljbulle från ICA i Tranemo. Mums!

Nya kyrkans cache var lätthittad.
Temperaturen var nu uppe i ca 15 grader, det blåste en ljummen vind och luften var fortfarande, trots solgenombrottet, ganska fuktmättad. Underbart väder att vara ute i.

Så var det då dags att svänga in mot Svanaholm och den slinga med cacher som fanns där.
Första  gömman var gömd utanför cacheägarnas hus. Grannen visste var den fanns, och kollade intresserat på, då jag först letade på fel ställe.

Även den här kraftige killen kollade noga mina förehavanden, från sin sida av ett ordentligt stängsel.

Fortsatte på grusvägen och hittade första gömman. Boots.
Ingen hint fanns tillgänglig, men skorna kunde man ju inte missa.
Hittills hade cachingturen varit både turlig och rolig. och nu skulle jag in bland alla favoritercacher.
Det fanns förhoppningar att det skulle vara roliga gömmor, men det fanns också en misstanke  (efter att jag fått mail från Inga igår) att de var för svåra för mig.

Det var de!
Riktiga o-favoritgömmor. In på en liten skogsväg, där det inte fanns mer än skog att se. INGA HINTAR, trots att det bara handlade om svårighet 2. Borde vara lagligen förbjudet att låta bli att sätta ut hintar på gömmor under svårighet 3.
Hur kul var det att krypa runt vid en jätterotvälta och inte ens fatta om man var rätt.... eller bland ruinerna av ett älgtorn, där det här och där stack ut vassa spikar.???

Bevare mig från sådana gömmor, säger jag, och förstår att jag är felfuntad. Hittade fyra av sju sökta... och gillade bara en, den som faktiskt var svårast, men som för mig var betydligt enklare än de som jag inte hittade, och som jag inte kunde få hjälp att lista ut vad jag skulle söka efter.

Här fanns det t.o.m en hint, stubbe. Blev så glad när jag hittade en stor låda där. Men där fanns ju ingen burk/loggbok. Bara ett rep med en pil i och så ett fäste i en stubbe, för karbinhaken som fanns i ena änden av repet.
Hur skulle jag använda denna pil? Funderade. Kom på. Funkade efter en stunds ansträngning.

Så detta kunde vara en favoritcache egentligen, men jag var så irriterad på de andra, som VAR UTAN HINT, så den höll jag inne.
För jag gillade inte alls den här serien av cacher. Kanske om man varit flera att leta, men det var inget för  amatörcacharen med dåliga ögon/ iakttagelseförmåga. Jag behöver något som får igång tänket, annars funkar det inte.

Favoritpoäng blev det dock för den enkla gömman vid Bolmen.
Äntligen lite natur-njutning.
Sol över Bolmen, bokar i höstfärger.

Suckade ljudligt, av ren befrielse,  då jag kom ut i det vackra, ut från den mörka skogen och dess tråk-gömmor.

Är man felfuntad, så är man!

Hade lagt ner alldeles för mycket tid på skitgömmorna utan hint. 

Var lite trött, mentalt iallafall.

Hade nog dröjt lite för länge innan jag fått fram salladen och Coken, som var tänkt som lunch.

Nu blev det en sen lunch, så det tog en stund innan blodsockret rättade sig till.

Var lite vinglig i huvudet då jag körde mot hembygdsgården i Ås.

Var glad att hitta en gömma med HINT!

Tog en för mig helt ny väg, från Ås och rakt västerut.
Vid det häftigaste platsen för dagen, detta "mackmuseum", bilverkstad fanns en gömma.
Med hint.

Hittade ytterligare en sådan, utan direkt hint, men med ledtråd som fick hjärnan att förstå, utmed den kurviga vägen.

 
Vid sjön Flaten var det ytterligare ohintad gömma, av samma cacheutläggare som lagt ut den serie som felfuntade jag dissat. Letade lite onödigt länge och skitade ner händerna. Som tur var fanns det rent vatten att tvätta sig i.

Sista gömman för dagen ( tror att det var nummer 18) var den mest traumatiska.
Jag som alltid brukar tänka - Tänk om jag får hjärtinfarkt när jag är ensam i skogen. Vem hittar mig då?
Nu skulle jag till Sankt Sigfrids källa och börjar  gå mot den resta stenen på andra sidan åkern, med telefonen kvar i bilen.
Mot mig kommer att antal nötkreatur i full karriär och tanten fick  raketfart ( så mycket raketfart tjock 60+ felfuntad tant kan få) och räddade sig tillbaka på andra sidan grinden.
 Lite retligt att se målet, nästan självlysande i den ganska låga solen,  och inte våga sig dit.... p.g.a. årskalvar.
För det var inga ilskna tjurar, vilket jag först trodde. Bara nyfikna kalvar.

Bonnungen, någonstans långt inom mig, tog kommandot och fick tag på en lång pinne.
Likt Moses som fick vattnet att vika undan för sin käpp, gick jag genom kalvhjorden och alla de små kreaturen vek hädan för min stav.

När jag nått mitt mål, så skockades de alla utanför staketet igen.
Efter att inte ha kunnat skriva på alldeles för blöt lapp ( men naturligtvis loggar jag ändå... jag har ju funnit, öppnat, försökt skriva... men det  förgäves) så upprepades den Moses-liknande proceduren.

Absolut intressant plats, denna källa där de första kristna i bygden döptes.

Lite ytterligare andlighet erbjöd platsen, för här hade Kållerstads  (?) gamla kyrka legat.
Fick möjlighet att sända ett tack för en fin dag och framförallt för att jag helskinnad klarat mig från de hemska kreaturen.

En dag att vårda i minnet. Jag gillar verkligen mina ensamma cachingdagar på sevärda platser. Förhoppningsvis blir det en dag med goda vänner på torsdag. Det är också härliga dagar så det ser jag fram emot, Inga och Katrin.

Lövöletande

En vecka efter eventet passade det oss alla fyra amatörgeocachare att ge oss ut på Ingas och Katrin runda kring Lövö, vid Store Mosse.

En cache tog vi  på vägen dit, då vi från Gnosjö åkte på, för oss, helt okända vägar mellan den speciella andans samhälle och Kulltorp.

Det var en cache som hette Offerkastet, och som var extremt lätthittad. Den hade dock en synnerligen intressant historia, då det på denna plats skett ett mord någon gång på 1700-talet.
 För att hedra - och för att skydda sig från - denna plats offrade man mynt, kastade sten, satte ut grangrenar.
Kul att få veta lite om vår gamla kultur.

Hade tänkt försöka leta upp en cache vid High Chaparall också, men det var inte att tänka på.
Där var det överfullt med bilar, överfullt med folk, för där genomfördes orienteringstävlingen Smålandskaveln.

Vi fick krypköra genom folkmassan och fortsatte sedan på det som helt tydligt en gång varit sjöbotten. Landskapet var platt och öppet.

 Hade bestämt träff med Johanna och Martin vid avtagsvägen till Lövö. De kom från sydost, vi kom från nordväst. Passade ju jättebra att utnyttja den ljusa delen av dagen, vilken fr.o.m idag är från klockan 9 på morgonen och ett antal timmar framåt.

Det fanns ett antal gömmor längs vägen till Lövö, någon lätt, någon ganska så svår. Men fyra par ögon har ju ganska mycket koll, så med gemensamma krafter så lyckades vi hitta dem alla.

Framme vid det gamla gårdshuset Lövö fanns en grillplats, som helt tydligt varit använd för en vecka sedan, sittplatser och en öppen toalett som passade tants behov alldeles utmärkt.

Dessutom fanns det en gammal gömma här, utplacerad vid midsommar 2009. Det var dagens svåraste gömma, för den fanns i en jordkällare, där det kom in sparsamt med dagsljus. Att ta med ficklampor på förmiddagspromenad, det fanns inte på kartan... men C-Es gamla mobila ficklampa löste så småningom mysteriet med den mörklagda cachen.

Fyra gömmor skulle det finnas utmed en av vandringslederna som utgick från den gamla mossnära gården. En plats som en gång bestått av fyra olika gårdar. En liten by vid mosskanten.
Leden gick på fina stigar, och genom ganska kuperad terräng. Upp och ned gick det på rocknarna nära mossen.

Här och där kunde man se den stora mossen, attributet som gett mossen dess namn.
Helt otroligt egentligen, vad stort sydsveriges största mossområde är. I juli var vi ju i andra änden på fladdermusspaning. Det var en bra bit från Lövö.

Store Mosse gör skäl för sitt namn.

Satt  framför datorn för en vecka sedan och undrade om mossen var lika gulfärgad som det var i vår by förra söndagen.

Nu har färgerna försvunnit från Moghultsbyn, här är det mest gråfärger som dominerar.
Men på mossen lyste det fortfarande av olika röd-gulanyanser.

Den första halvan av promenaden gick på fina stigar.Där kunde man hålla bra fart.
När man fick ta sig fram på spångar, så sänktes min fart väsentligt. Både spångar och stövlar är hala... och tanten är rädd för att ramla....

Stannade lite då och då och tog fina mossbilder.
Oj, vad här är fint. Hoppas att Inga och Katrin lägger ut några fler gömmor här ( får tillåtelse att göra så i naturreservatet), för hit vill jag återvända. Vet ju att det blir så svårt att få det att bli av, om det inte finns någon cache att leta upp. Fast en har vi kvar här på mossen, på en ö, rakt ut i myrmarken. Kan vara värt en resa bara för att leta upp den. Fast det får bli när spångarna är torra.

Gömmorna hittade vi relativt lätt.
De var vanliga burkgömmor, med bra hintar och på bra koodinater.
Ganska  så långt var det emellan dem, och med stigar som svänger ganska så rejält, så var det ett par gånger så att gps visade ett mindre avstånd på längre håll än då man kom närmare. Trots att man egentligen närmade sig.

Fika hade vi med, och det fick bli här, två tredjedelar fram på vägen.
Skyltningen var utmärkt, och stigarna bra... ingen risk att komma bort här inte. Möjlig risk var att gå ner sig i mossmark vid ett par ställen, då vattnet stod en bit över de utlagda spångarna.

Stekt ägg på macka är bra och mättande och passar alla smaker.
Gårdagens hembakade morotskaka, den var riktigt delikat här ute i skogen.

Hela äventyret, från första Lövö-områdesgömma längs vägen till gården, tills dess att vi loggat alla, bilburna och promenerandes, tog ganska exakt två timmar.  Det tycker jag är riktigt bra tid för att hitta nio cacher, få dagens motion samt en otroligt fin naturupplevelse.

Att träffa dotter med fästman på detta sätt, är också väldigt roligt.

Sa hejdå och åkte åt var sitt håll igen.
Vi tog en annan väg mellan Kulltorp och Gnosjö hem.
Imponerades av alla småföretag som finns utmed de småländska småvägarna.

Vid sjön Hären finns en liten campingplats. Och en cache. Den var dagens enklaste, en skyltcache.

Gick en liten sväng längs stranden, påmindes om "lilla" dottern då jag såg livbojen. Önskade lite att hon också bodde på "lagom" umgängesavstånd från sin gamla mor och far.   ( Tycker ju att J bor på "perfekt" avstånd.... man når henne på mindre än en timme med bil. Fast det finns väl de som har sin vuxna barn på längre avstånd än 25 mil.... Mycket längre .... )

Många "bor" tydligen på campingen hela året. Den här husvagnsägaren hade fortfarande solstolarna ute... och rosorna blommade fortfarande i rabatten.

Elva cacher idag. Roligt att leta. Förhoppningsvis så kan det bli två dagar med burkletande under lediga dagarna, tisdag - lördag.

Recension och reflektion

Det är svårt med bilder nu. Har svårt att tänka mig att skriva blogg utan bild, men det är bara att inse att motiven blir färre och färre. Om man nu inte vill ta bilder på sovande natur förstås. Tycker inte att det är speciellt kul... men det kanske finns  mer än man anar om man kollar noga.

Dessutom är det svårt, det där med att få till skarpa bilder, nu när skymningen faller innan jag/vi hunnit ut på dagens promenad.
Så om jag skulle recensera dagens bilder, så är de alldeles för oskarpa, Bild nummer tre, tagen utan
för växthusfönstret, är lite häftig och den sista bilden är bra. Rosenbladen visar fina konturer.
De övriga bilderna?
Färgerna är fina.
Och så är det fantastiskt att gula blomman som vi hängde ut som liten planta i slutet av maj fortfarande växer.

Nu var det inte mina egna halvtaskiga bilder jag tänkt skriva om vad det gäller rubrik recension, utan om gårdagens evenemang, Claes Malmberg show i Borås.
Efter att ha ätit en god pizza på stans bästa pizzeria och kaffe med delikat minibrownie på nyöppnade kaffehuset, i samma hus som min barndoms EPA var, så vandrade vi längs Österlånggatan mot Folkan.
Den forna biosalongens foajé var knökafull redan en kvart innan föreställningsstart.
Föreställningen var helt utsåld och eftersom jag bokade sent så fick C-E och jag platser på olika rader. Han fick sitta längst fram, och det var bra, för då kunde han lätt ändra sittställning under den långa förställningen, nästan 2 timmar utan paus.

Jag tycker ju att Claes Malmberg är bland det roligaste som finns, och så kände jag det absolut under stora delar av förställningen. Men faktum är, att efter så där en och en halv timme, när ryggen började tala om att den inte gillade den mjuka fåtöljen, då blev jag riktigt irriterad på hans ordbajseri.
Det är roligt att höra hans invecklade utläggningar, med mängder av parenteser i pratet, en stund, men till slut blir det rätt tjatigt.
Claes Malmberg sjunger gärna, och gör det helt OK, men inte superbra.
Nu var det en hel del låtar av olika genrer som han framförde, ackompanjerad av en duktig pianist från Huskvarna. Tomas Darelid, tror jag han hette.
Claes Malmbergs lite nasala, stundtals lite gnälliga röst, passar bra till kupletter, till texter med lite underfundigheter och knorr, men har en hel del övrigt att önska då det handlar om att framföra skönsång.
De allra flesta låtar sjöng han direkt från notstället, med läsglasögon på, och tappade under dessa stunder publikkontakten helt.
Flera av sina monologer och några (bra) sånger hade han tagit med från föreställningen i Gunnebo, den som vi såg i mitten av juli.
Det gjorde inte så mycket, dessa sketcher och kupletter var så pass bra att man gott kunde höra dem igen.
Föreställningen som helhet?
Helt OK en mörk oktoberkväll. Stundtals fick man verkligen skratta ut, ibland fick man tänka till, och trots att jag inte gillade alla låtarna som sjöngs, så var pianokompet njutbart.
En paus på 15 minuter, bara för att sträcka lite på ben och rygg, det hade inte varit fel,

Rekommenderar jag föreställningen till andra? Svar : JA!

 Har ju haft min nya klass, en B-formsklass i ett par månader nu.
Känner att jag känner alla ganska bra redan.
Idag var det prov på Sverige, ett kartprov.
Under tiden som vi jobbat med den uppskattade Storylinen, så har jag haft en karta uppe, och vi har nästan dagligen repeterat ca 30 olika platser, sjöar, hav, öar....
Dessutom har eleverna haft möjlighet att på egen hand välja att jobba med betydligt mer avancerade kartor, på skoltid och hemma.
Visst kunde jag i stort förutsäga resultatet på provet, men blir samtidigt så fundersam över hur det kan vara en sådan enorm skillnad på kartkunskapen mellan elev och elev.
Vad beror det på?
Om jag hade varit halvgammal idag, istället för gammal, så hade jag velat ägna mig åt pedagogisk forskning: Vad är det som gör att skolresultaten skiljer sig så från elev till elev i samma grupp/klass? Jag skulle också vilja försöka hitta ett svar på frågan: Kan alla elever lära sig allt?

Hattie anser ju att läraren är det/den viktigaste för elevernas kunskapsutveckling, tätt följd av formativ bedömning. Jag är lite tveksam, efter att ha jobbat snart 40 år i skolans värld. I nästan alla grupper är det stor skillnad mellan topp och botten, trots att jag undervisat dem alla. Formativ bedömning, det jag skriver efter uppgifter/prov som rättas, det läses med stort intresse av de som redan är "duktiga" medan de svagare barnen inte alls/ bara lite bryr sig om vad jag skrivit.

Jag tror att nyckel till framgång absolut beror på läraren, men att framgångsfaktorer också kan vara:

• Genetiska arvet
• Hemmiljön
• Föräldrarnas kunskaper
• Föräldrar engagemang
• Föräldrars syn på skolan
• Elevens inneboende driv
• Någorlunda homogen klass ( det blir för svårt för dem som inte förstår, när många är på hela tiden, förstår och vill veta mer)
• Elevens mognad
• Elevers påverkan på varann
• Elevens koncentrationsförmåga och välmående
• Möjlighet för elev att få enskild hjälp att få saker förklarade....

Skulle var så intressant att få svaren.... synd att jag är född så där 15 -20 år för tidigt... och blev för gammal innan forskningen blev en del av den pedagogiska utvecklingen.

Riggat och klart är det iallafall för "Grej of the day". Inspirationsböcker inköpta från adlibris och världkarteplanscher från Tjeckien. De senare levererades idag med UPS-bud. Vilken service!

Uppstart för "Grej of the day" ska det förhoppningsvis bli på måndag efter lovet. Spännande att se hur dessa allmänbildande mikrolektioner kommer att upplevas av mina fina elver.