Försvinnande fjorton

Sitter här och läser inlägg från tidigare nyårsaftnar/dagar i den offentliga dagboken. Det har varit tillbakablickar på ett antal goda år.
Tvekar vad jag ska skriva detta år. Borde vara tacksam för även detta år, men har svårt att finna den riktiga glädjekänslan. 2014, det blev ett konstigt år. När jag läser i femårsdagboken, den där man skriver med riktig penna varje dag och som jag påbörjade den 1 jan 2014, så läser jag om många dagar då jag känt mig ledsen.  Bitter, besviken, orolig. ledsen.... ja, det återspeglas också vid flera tillfällen här på bloggen, det vet jag.

Livet kan inte vara på topp jämt.... och det var inget toppår för tanten och än mindre för hennes make. Även om tanten vet att det kunde varit mycket, mycket värre. Det retar mig så, att jag inte kan släppa det som inte varit bra, och istället fokusera på alla ljusglimtar som faktiskt funnits också.

 Den traditionella nyårsaftonkorvgrillningen hoppade vi över.
Skulle kunna skylla på flera saker; olika grupperingar på platsen, en del får ta del av andras "godsaker" - andra får inte, det blir kallt om fötterna ....
Det finns egentligen bara en enda anledning; förra året fanns den enda människa som jag avskyr och fruktar på platsen. Jag vill inte må så dåligt som jag gör av denna människas närvaro och därför vill jag inte riskera att möta henne mer. Om det på något sätt går... Vilket har blivit ett socialt handikapp för mig....
Helt otroligt att det som hände för elva år sedan fortfarande har en sådan otroligt djup inverkan på mitt liv. Vill bli fri från detta! Har försökt under åren, men det har inte funkat, bara förvärrats.

 Idag slutar den gamla året och i morgon kommer det nya. Så är det för oss i västvärlden. Andra länder har andra nyårsdatum. Så egentligen är ju denna årsövergång bara  en dag som alla andra. Det spelar ju ingen roll vilken dag man tänker sig att de nya varvet kring solen ska börja, det kunde  vara vilken dag som helst.

 
Blir traditionellt firande med byborna. Ett firande i någorlunda trygghetszon för den hispiga tanten. Ja, den hemska lär inte dyka upp.... men samtalsämnen kan också bli lite jobbiga ibland. Men då är det bara att vara tyst och vänta på att man byter samtalsinnehåll.
Är förresten nyttigt för mej att vara tyst ibland. Var hos I igår, hon som fick det mest fruktansvärda slut på året som man kan tänka.
Pratade förstås en bra stund om det som hänt, men också om andra trevligare saker.  Kom på mig att tänka att jag pratar alldeles för mycket. Det kanske är någon annan som vill prata om annat än det jag för in samtalen på.

 Nu ska jag vara egoistisk och önska mig ett år där jag känner mig mera glad än jag gjort detta år. Nu kan det ju vara så att det skulle kunna avhjälpas med seretonintabletter... men jag vill känna mig glad och tillfreds ändå.
Vill kunna glädjas med andra, vill kunna inse både mina fel och brister och det jag gör bra. Vill inte gå omkring med ständigt dåligt samvete för att jag sökte förstelärarjobbet, fick det, men absolut inte ges möjlighet att göra skäl för lönen. Vill må bra i kropp och själ,  vill att de som ingår i vår lilla familj också ska må bra.... kroppsligt och själsligt. Det är ju ändå det som allt handlar om.... eller.....

MÅ 2015 BLI ETT GOTT ÅR FÖR ALLA  MÄNNISKOR SOM VILL DET GODA!

Måndagsmix

Fast vi börjar på söndan....
Inga hade inbjudit till event ( geocaching) i Värnamo. För en gångs skull så passade det även mig att
besöka den speciella händelsen.
Nu är jag ju inte som andra... jag kommer alltid sent till öppna tillställningar. Varför vet jag inte.... igår berodde det delvis på att det låg lite för mycket vid lunchtid, för den som har en bit att åka, och inte vill nöja med grillad lunch.

 Hade med mig en korv för att inte alldeles för mycket skilja mig från sällskapet... men det var ju det jag gjorde, då min enda tjocka korv från Attarp var alldeles ensam på grillen ... alla andra var ju färdiga med både förrätt, huvudrätt och efterrätt. Nä, en timme för sent, det är lite för mycket för sent att komma om man ska känna samhörighet med andra ätare, det är tydligt.
Kunde dessutom varit på plats 10-15 minuter tidigare om jag kollat parkeringskoordinaterna till anvisad bilfrånställningsplats, i stället för att köra lite på måfå och tänka "att jag hittar alltid". Vilket jag uppenbarligen gjorde.... till slut.

Ett antal eventbesökare hade redan lämnat platsen då jag kom. Andra gick när jag kom... hur man ska tolka det. Inte alls.... förstås. De var mätta och belåtna och hade börjat frysa.

Det fanns en gömma alldeles i närheten av grillplatsen. Den var inte uppletad av alla, så jag hängde på en liten grupp för att leta upp Bolaskogscachen, version 2.  Det var den första cache som fått min logg på över en månad.  Det är väl så att jag inte är mycket för att ge mig ut att leta burkar kalla, regniga, snöiga, mörka höst och vinterdagar.

Inga hade lagt ut tre nya gömmor, eventet till ära. Den första fanns på gångavstånd från eventplatsen.
Det var lite häftigt att följa med i den tämligen raskt marscherande gruppen mot  målet. Ännu häftigare var det när de allra flesta av mina kombatanter slukades av den bastanta granens grenverk. Det gäller ju att komma först... Tror att 1000 sjöar var den som fann cachen. Han var iaf den som plitade ner mitt alias på logglappen.  Kollar i nät-loggen och ser att alla tyckte att de var först. Tänk, det tycker jag bara den som hittar den är.... Geocaching är lite knäppt ibland... men roligt oftast.

Fösökte mig på två andra gömmor under det att skymningen började falla. Den ena var Ingas offerröse. Hade bara mobilen som vägvisare, och den nya sådan är inte riktigt att lita på, så jag gick fram och tillbaka på några stigar men kom ändå inte så nära. Tanten - som är långt ifrån mörkrädd - tyckte det var lite kymigt att vandra ensam i okänd mörkerbelagd skog och vände hemåt med oförrättat ärende.

Trodde att det skulle finnas en enkel gömma i närheten av sjukhuset. Här kunde jag iaf inte komma bort. Kom dock inte närmre gömman än 10 m med mobilen och hur jag än lyste med ficklampan, så såg jag inte den förväntade vingbeprydda cachen i någon av alla granar.
Får återkomma till båda platserna iförd gps och dagsljus... förhoppningsvis redan till helgen...eller någon annan gång.

 Måndagen har bestått av ett besök på skolan, där temperaturen inomhus var 12 grader. Plusgrader i och för sig, men lite lågt. Nåja, det behöver inte vara tjugo grader än på en dryg vecka! Skulle hämta ett antal böcker som skulle lämnas ( bytas ut) på biblioteket i T-mo. Ett försteläraruppdrag...  hmmm ..
Böckerna hämtades, nya valdes ut från bibliotekets välfyllda hyllor... men sedan strejkade kodavläsaren... så jag fick lämna korgen med böcker för avhämtning vid annat tillfälle.

Tänkte leta upp den nya geocachinggömman vid Fåle. Den hade redan fått många favoritpoäng.  Det blev nit här också, det fanns ingen favoritburk som ville visa sig för mig och min knäppa mobil. Får återvända med gps och se om det går bättre.... eller också är det mig det är fel på...
Jädrans gömmare som inte ger en riktig hint... "något som hör till då man grillar".... jag letade efter senapstuber eller ketchupflaskor. Såg en halvt tillknycklad ölburk på marken... lyfte inte ens på den... för nej, det skulle det väl inte kunna vara... nej, så gör man inte.

Det blev kallt om fötterna att gå i "vanliga" kängor i snön, där på geocachingsökplatsen.
Åt snabb lunch då jag kom hem.... lite rest-julmat... nu är det inte mycket kvar... lite sill och några smuliga skinkskivor.
Har bestämt mig för att köpa färdigkokt skinka nästa jul... tycker att det är så svårt att koka till rätt konsistens. Fast det kanske räcker att köpa ny termometer... känns som den gamla gjort sitt...

Tog sedan på lite mera minusgradsvänliga kängor och pumpstavarna i händerna och så tog jag rundan runt Rörstorp.
Den är nog bara drygt 3 km i längd, men det räcker då man har pumpstavar. Ganska bra  med dem egentligen, man kan korta ner sin gångsträcka och veta att man fått ganska bra motion ändå.

Blickade ner över den frusna dammen och kom ihåg hur damminnehavarinnan berättade att hon simmade omkring i den under någon av sommarens allra varmaste dagar. Hon hörde katter bråka, och tittade upp i ett träd, där hon såg ett beigefärgat djur... vår Fredrikkatt, som blivit uppskrämd  i en tall av deras katt.

Kalla vinterdagar går inte katter på längre promenader. De håller sig runt huset och vill gärna in och värma sig mellan utepassen.

Körde igenom lite extra träning då jag kom hem. Hittade en spellista som passar till funktionell träning ( bra och riktig musik) och körde igenom Åsas trevliga höstprogram. Kändes att tanten inte rört på alla muskler på ett tag. Tänk om jag kunde få till den där ca 40 minuter långa träningen varje dag.... hur gör man för att bli en bra människa vad det gäller kost och motion. Tänker ju, som vanligt, avlägga ett nyårslöfte... som jag sällan hållit. Godisuppehåll fram till sportlovet.... det borde ju kunna gå.
Kakförbud... nä, en liten en till helgfikat, det måste jag få. Gillar inte kaffe utan liten kaka... men borde lära mig.
Måndagsmixen får nu fortsätta med att fixa till middagen, älgbiffar med ost i... läsa några kapitel ur julklappsboken "Gone girl", och så småningom se sista avsnittet av utmärkta norska tv-serien "Ögonvittnet".
Och slå en signal till Karin... och höra hur det är att börja jobba igen. Åtta dagar har många av oss kvar på ledigheten. Det gäller att nyttja dem på ett bra sätt... för sedan blir det full fart igen.

Helg hela helgen

Oj, vilken lång helg det är blev. Och än är den inte slut. Känns som om det varit helg en hel vecka nu. Först var det full fokus på att julen skulle komma, sedan kom den och sedan gick den över... men det är mer än vad helgen gjort. Den finns ännu kvar...

Känns nästan lite orättvist att väldigt många har tagit sig ledigt ända tills den 7 jan.... det är ju en ynnest som vi lärare ska få uppbära, det där med jullov.
Ur led är tiden.... : )
Skönt iaf att Löfvén visade på förhandlingsstyrka och att alla allianspartier  kunde svälja den dumma stoltheten och komma till förhandlingsbordet. Inget nyval i mars, och SD kan stå där med både lång näsa och inkastat misstroendevotum. Känns väldigt bra att de andra partierna visar att de kan och vill ha en regering utan SD-inblandning.
En absolut seger för medmänskligheten!

Igår - på annandagen - var vi i Rångedala.
Bror och svägerska bjöd på tacopajslunch, och sedan gick vi damer på promenad.
Utsikten är ju så enastående vid mitt barndomshem,
Här är en inzoom på Kullen, på andra sidan Viskan.

Solen sken så fint på den nyfallna snön, den som inte fanns hos oss i Grimsås igår.

 Tess ville gärna ut på promenad hon också. Lite kallt om fötterna var det allt, men i övrigt var även hon vinterklädd.

Promenaden gick förbi barndomens stenar, genom de snötäckta blåsippshagarna och förbi Ekebacken och Tomten.
När jag var liten, så bodde en ensam man, Tage, på Tomten. Sedan många år bebos huset i backen mot maderna, alldeles vid det som var en sjö fram till början av 1900-talet, av en hästfamilj. Både hästfamilj och familj som har hästar... : )

Skimmel i lågstående sol, det skimrar riktigt bra.
Berättade för Anki, att alldeles här bakom björkarna i bakgrunden, finns en källa, där min mor och far ställde mjölkkrukorna på kylning, då de varit på maderna och mjölkat.
Det var på den tiden då det var mjölkbord och  mjölkkrukor som gällde. Innan sextiotalet var slut, så var den tiden ett minne blott. Då kom kyltankarna, vilket förstås gjorde mjölkens hållbarhet mycket bättre. Källan bakom Tage på Tomtens ladugård ersattes med el-kylning.

Vi gick till Färgatorpet och vände där. Det här torpet flyttades från en mer central belägen plats i Rångedala, hit till platsen, där ett soldattorp tidigare funnits. Varför man gjorde den flytten vet jag inte. Föreningen "Färgatorpet vänner" anordnar bl.a.allsång och våffelkvällar sommartid. Måste försöka ta mig dit någon gång.

Tog sedan hela rundan runt hemåt, och tanten var både andfådd och varm stundtals. Det är kuperat i Finnekumla, så det blir bra träningspass om man håller någorlunda tempo med stavar och fötter.

God kladdkaka smakade gott efter promenaden. En stund före halv sex åkte vi till kyrkan, Anki och jag. Rångedala kyrka var nästan full, trots att konserten inte började förrän klockan sex.
Vi satte oss på läktaren... musiken hörs lika bra där ... och så har man möjlighet att smita iväg lite tidigare om det blir för mycket träsmak. Kyrkbänkar är inte sittvänliga!

Musiken var jättebra, lite annorlunda program än de två tidigare år som i bevistat annandagskonserten i hembygdskyrkan.
Ett aber bara, det kom en mamma ( och antagligen morfar) med två pojkar, varav den ene sannolikt hade någon slags diagnos. Han for omkring som ett torrt skinn däruppe på läktaren. Mamman hyssjade lite försiktigt.
Jag sa åt pojken flera gånger att gå och sätta sig, då han var alldeles bredvid mig. Kände mig som en riktig skata, då jag tittade på honom gång efter annan med elaka ögon. Hjälpte mer än mammas hyssjande....

Faktum är... även de som sitter på läktaren vill njuta av musiken... och inte behöva störas av en "skitunge".
Det fanns fler barn på läktaren... de satt stilla....även om de vred och vände på sig en del, under den nästan två timmar långa konserten.
Nä, den mamman borde stannat hemma med sin pojke/pojkar... tycker den elaka gamla skatan till lärarinna...

 Idag hade det kommit snö även här i Grimsås, det blev jag varse, då jag vaknade framåt halvniotiden.  Så gott det är att sova på morgonen... och inte känna sig speciellt trött på kvällen. Konstigt att man blir mer tonårsaktig vad det gäller sovvanor, då man bli gammal. Trodde att det var när man blir gammal, som man blir morgonpigg...are .....

 Minusgrader ute, och inga speciella planer för dagen. Läge att frosta av frysen. Blev aldrig gjort förra vintern. Det var inte så många dagar, då det var lämpligt att ställa ut frusen mat några timmar.
Känns alltid bra när frysen känns fräsch. Man känner sig nöjd med sig själv när en sån sak är fixad.

Måste ju se till att få den dagliga motionen också. Dagens ungefär fem km långa promenad gick förbi Hallåsen, och nerför halva den långa backen. Där brukar jag vända, om jag inte bestämmer mig för att ta skogsrundan tillbaka.

Kan inte säga att jag tycker om snön som kommit. Var redan lite halkigt i bilspåren. Lättare att gå mitt i vägen... men där är det lite ojämnt och knaggligt.
Tacka vet jag ofrusna grusvägar och skogstigar.
Men vi är faktiskt på väg mot den ljusa tiden igen....fem dagar är det sedan vändning.Om en månad märks det ordentligt att vi går mot ljuset....

Helg är det en dag till. Har inte varit den minsta lilla geocaching på över en månad. I morgon tänkte jag af gästa Ingas event i Bolaskogen i V-mo. En eller två cacher är målet att hitta också....Ska hämta katterna i H-hammar, då deras husse och matte ska ge sig upp till norra Dalarna och åka skidor.
Ska bli skönt med åtminstone två vardagar i början på nästa vecka.... och en i slutet. Tre vardagar kvar på lovet bara.... men  tio  dagar... snacka om att det är helg hela helgen...

Tomt och tyst

...blev det i stugan.

Nu brukar det oftast vara ganska så tyst därinne, men för några glada juldagar fylls huset med människor, katter, prat, skratt, sång och musik.

Tiden bara rusar, och så är julfirandet över... och det blir som vanligt igen...

Veckovilsen blir man, måste verkligen tänka vilken dag det är.
Idag är det torsdag. Juldagen.
Karin kom i måndags, lagom till lunch.
Vi ägnade eftermiddagen åt att baka bröd. "Farmorslimpor", vörtbröd och Karins välknådade surdegsfrallor.
Vad det är gott med hembakat bröd, man borde aldrig ha något annat.

Martin och Johanna dök upp på tisdagskvällen, lagom till den traditionella lutfisk-kvällsmåltiden.
Man skapar sina traditioner och det är väl vår egen tradition, det där med att äta lutfisk kvällen före julafton.
I min barndom, så var det något som hörde såväl julaftonskvällen som nyårskvällen till. C-E berättade att hemma hos honom så åt man både julbord, lutfisk och gröt på julaftonskvällen. Puh... jag tycker att det räcker och blir över med "bara" julbord på julafton.

Något som verkligen gläder mig, det är att båda våra döttrar är så bra på att spela instument. Karin behärskar både gitarr och piano medan Johanna är den stora pianovirtousen.  Att sedan Martin spelar på det mesta han kommer åt, gör att det alltid blir mycket musikunderhållning när någon av dem är i huset under en längre tid.

Kusin Caroline är den som står för skönsången, soloartist som hon är ... medan vi andra passar bra in i kören.

Kul, kul med musik i jul!

Familjen Andersson firar vi julaftonskvällen med, det är också tradition. En uppskattad sådan.

 
Trots att det bara finns vuxna personer med i firandet, så blir det onödigt många klappar.
Tyder väl på att vi alla är barn i hjärtat. ( Åtminstone är jag... ett väldigt litet sådant, ibland)

Förklädet i skinn från C-Es företag, tyckte vi nog alla var lite märkligt. Är det ett grillförkläde?

Karin gjorde sig ganska bra i det iaf. Kanske vi ska plocka med det i den kasse julklappar som hon inte fick med sig på tåget, den kasse som jag bara längtar efter att få leverera till Malmö, då hon flyttat in i nya lägenheten.

Bella gillade tulpanerna bäst, och knaprade i sig topparna på rätt många blad. Hon brukar göra så, försäkrade hennes matte.

Mat, sång, musik, och sällskapsspel blev det tills julafton gick över i juldag.

 När vi vaknade igen framåt sena morgonen hade frosten klubbat de fina julrosorna. Åtta minusgrader var det strax efter soluppgång.

Tog en kort promenad i solen, spelade mer sällskapsspel, körde Karin till tåget och kände avskedssuget i magen.

Johanna och Martin stannade på lunch och reste sedan hem till sitt innan eftermiddagsskymningen föll.

Tog en promenad till The hill of the hook och kände frosten bita i kinderna.

Den bästa delen av julhelgen, den är över. I morgon åker vi till Rångedala en sväng.  Att åka till bror och Anki på annandagen, och gå på konsert i kyrkan med Anki, det har nästan blivit tradition numera.

En och en halv vecka riktigt lov, utan jultanke, kommer sedan. Det ska bli gott det också.

Adventsavsked

Det kändes som om jag glömt något idag, då jag klädde mig för promenad.
Pannlampan!
Det har blivit en vana att ta med eller på den, för någon promenad helt i dagsljus har det inte blivit på länge.
Idag kunde jag jag gå helt i dagsljus, det kändes nästan lite konstigt.
Årets näst mörkaste dag började med sol och barfrost, en väldigt fin vinterkombination, anser jag som inte alls gillar snö.

Kollar på yr-appen och konstaterar att det kanske blir så att i samband med att vi tar avsked från en relativt  ok adventstid vädermässigt, så blir det också avsked från barmarken. Många gillar att det spås snö i jul... jag gör det inte... snö är nästan bara ett hinder, tycker jag.
Kan i och för sig tycka att det ok med tio cm snö som ligger kvar när den fallit.... men inte mer.

Var på begravning i fredags. Ett avsked i advent, på terminens avslutningsdag. Min gamla rektor från det sista decenniet i Dalstorpskolan hade lämnat det jordiska, efter att ha levt med en obehandlingsbar cancer under en tid.
Det var en väldigt fin begravning. Prästen, som lärt känna Stig väl under hans sista år, höll ett personligt tal som verkligen beskrev den godmodige, genomsnälle pedagogen Stig.
Under de år som han var ledare för vår skola, så hade vi så mycket roligt. Alla tillfällen till fest och samvaro togs till vara, det var sång, teater och lättsam anda som gällde.

Skolan var fortfarande enkel under hans tid som rektor. Man undervisade mer efter eget förnuft, intresse och lärobok än efter läroplan... och det gick bra det också. Tänk, så många kreativa unga människor som har sitt ursprung från Dalstorp.
Satt bredvid en av de relativt unga lärare som undervisar på gymnasiet vid minnesstunden. Han var synnerligen imponerad av all kreativitet och framåtanda som de fina dalstorpseleverna fortfarande för med sig.

Under Stigs tid som rektor fanns det inte så många administrativa måsten för oss lärare. Trots att Stig alltid tillhört folkpartiet och jobbat i kommunens partitopp, så var hans inställning till skolan helt annan än den som dagens partistyre har.
Det var utvecklingssamtal två gånger om året på den goda tiden, men det fanns ingen bedömning utifrån några specifika kunskapskrav. Vi pratade om styrkor och svagheter hos eleverna, vi pratade om hur de skulle jobba för att utvecklas... men vi bedömde inte utifrån olika betygsnivåer.... vi bara jämförde eleven med sig själv och ingen/inget annat.

Åren i Dalstorpskolan och framförallt åren med Stig som rektor är det klart bästa i mitt yrkesliv. Vi hade roligt tillsammans, alla från kök, vaktmästare och alla slags lärare.

Avskedet för Stig var ett fint avsked, ett avsked som man bär med sig som ett ljust minne.

En man som bott i vår by hela sitt liv gick hastigt bort under veckan.

Vi hade inget "umgänge" med honom eller hans stora familj, men vi träffades på fester, födelsedagar och när han och hans fru promenerade vägen fram.

Han bortgång kom hastigt och inga avsked hann tas. Jag tänker med sorg i hjärtat på honom, hans fru, hans söner ( dotter) med familjer.

Det känns kanske extra jobbigt när någon går bort så här i adventsavslutstid, nära jul. Borde inte spela roll, men gör nog, då julen är gemensamhetshögtiden... och så fattas någon som just fanns....

Farfar gick bort den 22 dec, för 12 år sedan. Vi fick en fin jul ändå...den sista tillsammans i hela farfars familj. Sten var bara drygt 70, farfar nästan 80... de åren gör stor skillnad på  "för tidig" bortgång och "ok" bortgång.

Man funderar mycket på liv och död då man blir gammal, tycker jag.
Jag tänker mycket på allt som finns i vårt hus och som någon måste ta hand om. Eller låta det finnas kvar och låta huset förfalla....Skulle vilja "dödsstäda" medan jag själv orkar.... skänka allt användbart till någon organisation som kan använda det, slänga det som inte går att använda, ta med det som jag anser mig vilja ha och flytta till ett litet radhus med tre rum.
Så tänker jag ibland... samtidigt som jag fortfarande gillar vårt hus här ute bland alla promenadsvägsmöjligheterna.

Dagens promenad gick en bit nedanför Hallåsen. Vände mitt i backen, tyckte att det var en lagom promenad.
Man tänker så mycket när man går... jag tänkte på mina mamma i den ålder som jag nu är. När hon var 61, så var det full fart på henne. Hon jobbade i hemtjänsten tills hon var 63 ( tror jag).  Hon skapade många kontakter och levde sitt eget liv. även om hon var gift och levde tillsammans med min far.
Gården skötte de tillsammans, fram till hans bortgång, då hon var 66. Efter det så var hon ännu  mer med i det sociala livet, på danser och på resor, skaffade "fästman" och många nya bekantskaper.
Hon hade ett bra liv ända tills hon var 77-78, då hennes kropp och hjärna inte ville vara med riktigt.
De sista åren gick det snabbt utför, hon gick bort en dryg månad före det att hon skulle fylla 80.

Funderar en del på hur kort livet är, men samtidigt så långt. På 61 år så har det skett en utveckling rent tekniskt och även välfärdsmässigt, som man inte kunde drömma om på 50-talet.
När man själv måste ta avsked från det jordiska, det har ingen någon aning om. Tur är väl det. Men att tiden krymper det vet man.
Hur tar man bäst vara på den tiden och gör den till något bra?
Tänker återigen på Stig. Han jobbade faktiskt tills i våras, trots att han var 72 år gammal. Efter att ha pensionerat sig som rektor vid 61 års ålder, så började han undervisa på deltid på gymnasiet. Framförallt i tyska, men också i latin, som han under tiden läste på universitet.  Ungdomarna på gymnasiet flockades kring Stig, denne snälle man, som alla tyckte var så cool.
Han jobbade också en hel del på SFI och tog hand om de som nyss kommit till vår kommun, på sitt alltid respekterande, humoristiska och omtänksamma sätt.

Mitt liv är också uppbyggt kring mitt jobb. Även om det finns en hel del i våra måsten som jag inte gillar, så tycker jag om att undervisa, att organisera och att ständigt pröva nya saker i skolans värld.
Många säger att det man ångrar på sin "dödsbädd" är att man jobbat för mycket. Men det kan ju inte gälla alla...även om det ska bli skönt med några veckors jullov nu, så är det roligaste jag vet mitt jobb.
Vad skulle jag annars göra?
Ja, gå ner till 80 % kan jag tänka mig så småningom, få tre dagars veckoledighet. Men sen får det vara bra... så länge jag får vara frisk...så är det jobba jag vill göra.

Ibland är livet skört, ibland otroligt motståndskraftigt, 

Vi människor är också olika sköra.  Och på olika sätt.

Tänker på vad prästen sa på skolavslutningen. Vi har händer, och dem kan vi använda på olika sätt. Hårt eller mjukt. En del kanske inte gillar att bli handpålagd och omkramad. Jag är en sådan ovanlig människa. Men jag tar åt mig orden i stället, hur de sägs hur de skrivs. Man kan smeka med ord också, och man kan krossa. En klapp på axeln är en positiv beröring, kan vara ett stöd, en uppmuntran, en bekräftelse.

Lite knäppa bilder blev knäppta på den ljusa promenaden i advenstavskedstid. 

Adventstid adjö! Nu går vi in i juletiden. Huset är julfint och granen klädd. 

Önskar alla en fin jul! Förhoppningsvis återkommer jag då juldagarna är över och gemensamhetstiden med de nära och kära är över för denna gången

Affektionsattiralejer eller hemma hos

Två julklappar har det blivit än så länge. En på "julminglet" som skolledningen i området bjöd på. Det är det inslagna, ännu oöppnade paketet. Min skarpa hjärna har räknat ut att paketet kommer från Peterson Rum i Länghem.
Cellofaninslagningen, den kom från mina elever. Tänkte att de kanske skulle hämnas på mig, då jag har gett alla eleverna i klassen, tomtar eller tomtelyktor i den adventskalender som varat hela månaden.
De kanske är lika trötta på tomte-presenter som jag... eller också tror de att jag gillar tomte-presenter, därför att jag gillar att ge bort sådana som adventskalenderklappar.

Ska inte köpa tomtar till eleverna  mer, om jag ska ha kvar kalendern nästa år. För jag vill inte ha någon mer tomte, jag har tomtar så det räcker och blir över. Och speciellt de här tovade tomtarna, de tycker jag är så synnerligt fula. Fick en för några år sedan som frökenjulklapp. Det var när våra katter var halvårsgamla. De gillade att bära runt den fule tomten i huset. Sedan dess har tovtomten fått stanna kvar bland andra bortvalda tomtar i tomtekistan.
Oroar mig lite över att de ska vara en tomte i det fina paketet också. Jag vill inte ha!
Är jag otacksam?
Det är iaf i-landsproblem på synnerligen låg nivå som det handlar om.
FAST... tänk om jag kunnat välja bort tomtarna och gett de kronor som de kostar till romerna som sitter och tigger utanför ICA i T-mo. Eller till nå´t annat som gör nytta...

Visst har tomtar som jag gillar också. Säkert ett tjugotal. Tomtemor med barnen påminner mig om när man som pianoklinkare till Grimsås lucia fick så här fina presenter av Nexans.  Gillar de här röda fina tomtarna... kan det vara Lena Larsson-design...?

Femton-tjugo år sedan är det sannolikt som jag broderade tomteduken, som nu pryder matsalsbordet. Köpte den efter jul och roade mig åt broderi på vintern. Tänkte då också brodera en till vardera dottern. Har inte blivit än. Tror att de är lika glada utan, speciellt som juldukar och julattiraljer inte tycks ha så stor betydelse för många in våra barns generation. Minns fortfarande hur roligt det var att brodera tomtar och katter, och tycker fortfarande att det är bland  det finaste broderiväg jag fått till.

Tomtarna i bakgrunden är viktiga för mig. Dem fick jag när jag fyllde 40, av mina kollegor Inga och Inger. De har varit framme varje jul i 21 år. Mina kollegor finns tyvärr inte bland oss längre, de gick bprt alldeles för tidigt. På så sätt har tomtarna en ännu större betydelse.
Grisarna fick jag i födelsedagspresent av döttrarna en gång, då de båda bodde i Lund. Där fanns en rolig affär med lite annorlunda saker, på samma gata som domkyrkan, fast en bra bit längre ner i backen.
Får lite nostalgisug då jag tänker på resorna vi gjorde till Lund, för att hälsa på dotter/döttrar några gånger per termin.
Tycker grisarna är riktigt coola. Den röda har bara tre ben. Det går bra att vara ljusbärande gris på tre ben också.

Duken som ligger under den enda familjebild som är tagen, den köpte C-E med sina döttrar i julklapp till mig på dåvarande Tempo. Då var tjejerna i den ålder som syns på bilden. Jag har forttfarande lite dåligt samvete för att jag tyckte att de köpte en sådan tråkig sak, två juldukar -denna runda och en likadan löpare  - till sin då drygt trettioåriga tjej-mamma.
Jag ändrade snabbt inställning till de vita tryckta juldukarna, idag är de bland de käraste jag har.

Vid båda sidor av familjebilden finns kära minnen från min mamma. Porslinspsalmböckerna med tio guds bud respektive Gud som haver.

Tänkte på det när jag gick och städade, att vi har så mycket attiraljer i vår  väldigt omoderna teak-bokhylla. Bokhyllan köpte vi i paket med bla. soffan och bordet som numera finns i Halmstadstugan, när vi flyttade ihop 1976.
Ett tag tyckte jag att vi skulle byta till en mera up to date-hylla, men det har aldrig blivit av. Är glad för det, för var skulle vi då ha alla våra attiraljer.
Det finns många som gillar att gå på auktioner och loppisar och köpa mer eller mindre värdefulla saker. Sådant har jag inte mycket till övers för. Vi har massor av saker ändå... allt från skräp till värdefullt. 90-95 % av alla saker har en historia som jag känner till. Därför har det ett mycket större värde för mig, än vad något dyrbart fynd från en auktion/loppis skulle ha.

Mjölkkrukan i mässning fick min mamma i julklapp av min pappa en gång, oljetråget fick jag i frökenpresent av elever som nu är 33 år gamla. Det var en man ifrån Dalstorp, som var rekvisitafixare  då jag var med i Dalstorpsrevyn, som tillverkade sådana under en period. Ljusstaken har stått i C-Es föräldrahem.

Alla saker i silvriga hyllan kommer från C-Es förfäder. Hans pappa fick ett cigarettettui i silver i jämna-års-present, hans farfar en snusdosa. Brännvinskaggen fick den berömde anfadern Janne i Moghult,då han fyllde 70. Silbverservisen ville C-Es pappa att vi skulle ha, då vi flyttade in i huset.
Vi hade inbrott en gång för länge sedan. Eller inbrott och inbrott, huset var olåst och tjuvarna kunde promenera in. En bil stod parkerade utanför huset medan en man var inne och hämtade mina smycken ( bla. min mormors ringar som jag gjort om), lite pengar och lite sprit. Han hade precis lyft av locket från sockerskålen i silver, då Britta i Stockremma kom körandes och larmet om snabb utrusning gick. Schysst att tjuven  inte tog locket med i flykten, utan lade tillbaka det på hyllan.

Längst fram ligger en tandläkartång. Den var döttrarna väldigt fascinerade av när de var små och de var hos sin farfar och farmor.Kommer fortfarande ihåg deras förtjusta skrämseltjut, då farfar tog fram den otäcka  tandutdragningsmanicken.

Innan vi fick barn, så delade vi oss alltid på julen, jag och C-E. Jag åkte hem till mina föräldrar i Rångedala och C-E stannade i Moghult.  C-E familj hade rykte om sig att ha gott ställt och därför hade jag förväntat mig en sjusärdelses fin julklapp från dem, den första julen vi bodde tillsammans.
- Vad fick vi? frågade jag C-E då vi talades vid i telefon på kvällen.
- En ljusstake,blev svaret.- Va, sa jag. Bara en ljusstake.
Nu var det ju en fin ljusstake, men det var en onödighetspresent. Den är inte riktigt enkel att placera. Satte ljus i den och ställde den överst i bokhyllan. Efter en  varm sommar var ljusen böjda åt olika håll. Sedan har den fått stå och samla damm mellan fotona på C-Es familj.
Snöbollslyktorna i nederkantren fick jag av min mamma. Önskade mig sådana. De är också ganska så bortglömda numera. Det finns så många fina hållare/lyktor för värmeljus eller blockljus. Ljusstakar/lyktor finns inte längre på min önskelista.
Om någon undrar vad som står där, på önskelistan alltså.... så kan jag berätta... det är blommor ( gärna snittblommor) eller upplevelser/teater/konsertbiljetter. Allt annat har jag ju... en masse!

Man ska inte prata illa om den som varit borta i mer än tio år, MEN farfar var inget bra på att köpa presenter. Den stora glasbiten med en räv på, det är en annan julklapp. Om jag blev glad åt den. Nääää...

Däremot är vasen ( finns en skål också) med linneor på bland det käraste jag har. Den köpte Johanna åt sin mamma då hon var i Gränna/på Visingsö, på sin första ordentliga skolresa. Måste ha varit i tvåan/trean....  Nostaslisug i magen igen... den lilla tösen som ville köpa något fint till mamma....

Ugglor och annat glaskitsch till höger... det är från min mamma. Hon älskade dessa saker och köpte många. Jag behöll några av hennes favoritgrejer, efter hennes bortgång.

Skålen i mitten, den lär ha används som dopskål för mig. Av någon anledning döptes jag hemma, jag vet inte varför. Tror att det var ganska vanligt på 1950-talet. Kul att mamma såg till att jag fick just den skålen. Inget riktigt pengavärde i något... men hur mycket känslovärde som helst.

Allt har sin historia i denna hylla. Duken fick jag av en elev i min första klass i Dalstorp.Hon virkade den när hon gick i fyran eller femman. Jag träffar Susanne lite då och då, på gympan i Dalstorp eller när vi luciaframträder på Nexans. Hennes man är en av de finaste människor jag vet. Vi spelade tillsammans i revyn  i Dalstorp under ett antal år. Deras son, honom tror jag snart vi får se på större teaterscener. Han har talang. och dottern deras, blir säkert en bra pedagog.
Träskålarna är gjorda i slöjden. De obehandlade av Karin och Johanna. Den lackade av C-E. Den tog hon en termin att karva till, påstår han.
De svarvade ljusstakarna är gjorda av en vän till farmor och farfar. Vi har ganska  mycket av Martin trätillverkning. Klockor och sejdlar (vasar) bl.a.
Ikonen fick Karin vid konfirmationen.
Mässingskannan med trähandtag valde Johanna att ta från sin mormors "dödsbo". Den har inte kommit längre än hit. Kannan kom från min mormors hem i Brämhult. Den stod på hennes "buffé", i det lilla finrummet på den trånga ovanvåningen i Backgården, Rångedala, så länge hon levde. Därefter var kannans plats min ovanpå min mammas blanka 50-talslinneskåp.

Skålen har en speciell historia. Den ägdes av min mammas ogifta faster, Maria. När Maria gick bort, så var det huggsexa om hennes saker, bland syskonbarnen. Min mamma var den av syskonbarnen som tog hand om Maria och besökte henne ofta. De flesta brydde sig aldrig om henne.
Men så gick Maria bort. Hon lämnade inte så mycket efter sig.... kanske var den här skålen det "finaste". Den ville min prylgalna mamma ha. Men det fanns det andra som ville också, bl.a. en kusinkvinna som min mamma aldrig tålde. Mamma tyckte att hon var lite förnäm av sig, för att hon gift sig lite finare och bodde i fin villa i Borås.
Det blev nästan slagsmål mellan mamma och Ingeborg vid bodelningen. Då ringde mamma till pappa. och han kom farande och läste lusen av kusinen. Eller skrämde henne, så att mamma fick skålen. Hur det gick till, det vet jag inte riktigt, men jag vet att min pappa ingrep i konflikten.
Karin valde denna skål som mormorsminne. Till Malmö har den inte kommit med. Kanske den får plats i Ks nya lägenhet...?
Och släktfejder ... ja, de finns alltid. Min har varat i elva år och två veckor. Den kommer aldrig att bli bra. Tyvärr har den begränsat  mitt sociala liv.... och det får jag ta, för att må så dåligt som jag gör när den människan finns i samma lokal som jag, det utsätter jag mig inte för mer.
Det sista en parentes, men inte i min vardag.

 Hyllan med blandade porslins/lergrejer....
Skon gjorde Johanna i bilden på högstadiet. Hon hade en otroligt bra lärare, konstnären Bengt Gustafsson. Han flyttade till Österlen då Johanna slutade nian.
 Hundarna är Johannas och Karins. De fick var sin av sin morfar en gång.  De gamla vaserna kommer min mormor.... de blå vet jag inte bakgrunden till.
Det kramande paret fick vi av min mor och far då vi förlovat oss, jag och C-E, 1977.
Indianen kommer från amerikasläktingarna i Arizona.

Sista hyllan, den blå....
Gumman köpte vi i St Petersburg, när vi var där för ( fem??? ) år sedan. Det är en riktigt rysk gumma med en massa smågummor i sig.
Ljusstakarna är en önskepresent från mina föräldrar. Tennljusstakar var inne på sjuttiotalet.
Gummorna är Johannas och Karins, även de från deras morfar.
Den stora kannan fick vi i förlovningspresent av C-Es föräldrar. De hade köpt den på någon auktion i Halland.
Flickan vid pulpeten är Karins. den fick hon i doppresent. Väntar också på en tur till Malmö.
De blå vaserna kommer  från min mormors hem, och är sannolikt från 1800-talet. Men vanligt förekommande. Vasen längst fram köpte vi en gång på Rhodos.
Snäckorna har alltid funnits i mitt hem. Det susar i dem, då man sätter örat till. Fascinerade mig otroligt då jag var liten tös.
Längst fram står min mammas stolthet. Gräddkannan i kobolt. Den skulle vara SÅ mycket värd, påstod hon alltid. Jag är tveksam, men vet inte.
Affektionesvärde har den i allafall.
Hemma hos reportaget nöjde sig med sakerna i "finrummet" ... ett rum som man numera aldrig ( ?) planerar in i sitt  nybygge. Många ifrågasatte rummets berättigande redan på sjuttiotalet. Jag ångrar inte att vi har det.... för var skulle vi annars ha alla affektionsattiraljer. Det är det som det rummet används till numera, för hemma hos har vi sällan någon numera.