Adventsavsked

Det kändes som om jag glömt något idag, då jag klädde mig för promenad.
Pannlampan!
Det har blivit en vana att ta med eller på den, för någon promenad helt i dagsljus har det inte blivit på länge.
Idag kunde jag jag gå helt i dagsljus, det kändes nästan lite konstigt.
Årets näst mörkaste dag började med sol och barfrost, en väldigt fin vinterkombination, anser jag som inte alls gillar snö.

Kollar på yr-appen och konstaterar att det kanske blir så att i samband med att vi tar avsked från en relativt  ok adventstid vädermässigt, så blir det också avsked från barmarken. Många gillar att det spås snö i jul... jag gör det inte... snö är nästan bara ett hinder, tycker jag.
Kan i och för sig tycka att det ok med tio cm snö som ligger kvar när den fallit.... men inte mer.

Var på begravning i fredags. Ett avsked i advent, på terminens avslutningsdag. Min gamla rektor från det sista decenniet i Dalstorpskolan hade lämnat det jordiska, efter att ha levt med en obehandlingsbar cancer under en tid.
Det var en väldigt fin begravning. Prästen, som lärt känna Stig väl under hans sista år, höll ett personligt tal som verkligen beskrev den godmodige, genomsnälle pedagogen Stig.
Under de år som han var ledare för vår skola, så hade vi så mycket roligt. Alla tillfällen till fest och samvaro togs till vara, det var sång, teater och lättsam anda som gällde.

Skolan var fortfarande enkel under hans tid som rektor. Man undervisade mer efter eget förnuft, intresse och lärobok än efter läroplan... och det gick bra det också. Tänk, så många kreativa unga människor som har sitt ursprung från Dalstorp.
Satt bredvid en av de relativt unga lärare som undervisar på gymnasiet vid minnesstunden. Han var synnerligen imponerad av all kreativitet och framåtanda som de fina dalstorpseleverna fortfarande för med sig.

Under Stigs tid som rektor fanns det inte så många administrativa måsten för oss lärare. Trots att Stig alltid tillhört folkpartiet och jobbat i kommunens partitopp, så var hans inställning till skolan helt annan än den som dagens partistyre har.
Det var utvecklingssamtal två gånger om året på den goda tiden, men det fanns ingen bedömning utifrån några specifika kunskapskrav. Vi pratade om styrkor och svagheter hos eleverna, vi pratade om hur de skulle jobba för att utvecklas... men vi bedömde inte utifrån olika betygsnivåer.... vi bara jämförde eleven med sig själv och ingen/inget annat.

Åren i Dalstorpskolan och framförallt åren med Stig som rektor är det klart bästa i mitt yrkesliv. Vi hade roligt tillsammans, alla från kök, vaktmästare och alla slags lärare.

Avskedet för Stig var ett fint avsked, ett avsked som man bär med sig som ett ljust minne.

En man som bott i vår by hela sitt liv gick hastigt bort under veckan.

Vi hade inget "umgänge" med honom eller hans stora familj, men vi träffades på fester, födelsedagar och när han och hans fru promenerade vägen fram.

Han bortgång kom hastigt och inga avsked hann tas. Jag tänker med sorg i hjärtat på honom, hans fru, hans söner ( dotter) med familjer.

Det känns kanske extra jobbigt när någon går bort så här i adventsavslutstid, nära jul. Borde inte spela roll, men gör nog, då julen är gemensamhetshögtiden... och så fattas någon som just fanns....

Farfar gick bort den 22 dec, för 12 år sedan. Vi fick en fin jul ändå...den sista tillsammans i hela farfars familj. Sten var bara drygt 70, farfar nästan 80... de åren gör stor skillnad på  "för tidig" bortgång och "ok" bortgång.

Man funderar mycket på liv och död då man blir gammal, tycker jag.
Jag tänker mycket på allt som finns i vårt hus och som någon måste ta hand om. Eller låta det finnas kvar och låta huset förfalla....Skulle vilja "dödsstäda" medan jag själv orkar.... skänka allt användbart till någon organisation som kan använda det, slänga det som inte går att använda, ta med det som jag anser mig vilja ha och flytta till ett litet radhus med tre rum.
Så tänker jag ibland... samtidigt som jag fortfarande gillar vårt hus här ute bland alla promenadsvägsmöjligheterna.

Dagens promenad gick en bit nedanför Hallåsen. Vände mitt i backen, tyckte att det var en lagom promenad.
Man tänker så mycket när man går... jag tänkte på mina mamma i den ålder som jag nu är. När hon var 61, så var det full fart på henne. Hon jobbade i hemtjänsten tills hon var 63 ( tror jag).  Hon skapade många kontakter och levde sitt eget liv. även om hon var gift och levde tillsammans med min far.
Gården skötte de tillsammans, fram till hans bortgång, då hon var 66. Efter det så var hon ännu  mer med i det sociala livet, på danser och på resor, skaffade "fästman" och många nya bekantskaper.
Hon hade ett bra liv ända tills hon var 77-78, då hennes kropp och hjärna inte ville vara med riktigt.
De sista åren gick det snabbt utför, hon gick bort en dryg månad före det att hon skulle fylla 80.

Funderar en del på hur kort livet är, men samtidigt så långt. På 61 år så har det skett en utveckling rent tekniskt och även välfärdsmässigt, som man inte kunde drömma om på 50-talet.
När man själv måste ta avsked från det jordiska, det har ingen någon aning om. Tur är väl det. Men att tiden krymper det vet man.
Hur tar man bäst vara på den tiden och gör den till något bra?
Tänker återigen på Stig. Han jobbade faktiskt tills i våras, trots att han var 72 år gammal. Efter att ha pensionerat sig som rektor vid 61 års ålder, så började han undervisa på deltid på gymnasiet. Framförallt i tyska, men också i latin, som han under tiden läste på universitet.  Ungdomarna på gymnasiet flockades kring Stig, denne snälle man, som alla tyckte var så cool.
Han jobbade också en hel del på SFI och tog hand om de som nyss kommit till vår kommun, på sitt alltid respekterande, humoristiska och omtänksamma sätt.

Mitt liv är också uppbyggt kring mitt jobb. Även om det finns en hel del i våra måsten som jag inte gillar, så tycker jag om att undervisa, att organisera och att ständigt pröva nya saker i skolans värld.
Många säger att det man ångrar på sin "dödsbädd" är att man jobbat för mycket. Men det kan ju inte gälla alla...även om det ska bli skönt med några veckors jullov nu, så är det roligaste jag vet mitt jobb.
Vad skulle jag annars göra?
Ja, gå ner till 80 % kan jag tänka mig så småningom, få tre dagars veckoledighet. Men sen får det vara bra... så länge jag får vara frisk...så är det jobba jag vill göra.

Ibland är livet skört, ibland otroligt motståndskraftigt, 

Vi människor är också olika sköra.  Och på olika sätt.

Tänker på vad prästen sa på skolavslutningen. Vi har händer, och dem kan vi använda på olika sätt. Hårt eller mjukt. En del kanske inte gillar att bli handpålagd och omkramad. Jag är en sådan ovanlig människa. Men jag tar åt mig orden i stället, hur de sägs hur de skrivs. Man kan smeka med ord också, och man kan krossa. En klapp på axeln är en positiv beröring, kan vara ett stöd, en uppmuntran, en bekräftelse.

Lite knäppa bilder blev knäppta på den ljusa promenaden i advenstavskedstid. 

Adventstid adjö! Nu går vi in i juletiden. Huset är julfint och granen klädd. 

Önskar alla en fin jul! Förhoppningsvis återkommer jag då juldagarna är över och gemensamhetstiden med de nära och kära är över för denna gången