Försvinnande företeeelser

 Ögnade igenom lokala annonstidningens aktivitetsannonssidor. Fastnade med blicken på en annons som bjöd in till "Säsongens sista dans". Tid och plats gjorde att jag förstod att det rörde sig om "pensionärsdans". Snart är jag där, tänkte jag, samtidigt som jag undrade om jag/vi någonsin kommer att besöka slik tillställning.
Har aldrig riktigt förstått den där dansen, där man går omkring på golvet mer eller mindre taktmässigt och med mer eller mindre kreativa steg och svängvariationer.

Tanken for vidare och jag kom att tänka på "riktig" dans. Gammaldans t.ex. Så kul det var! Så många olika variationer av turer det fanns. Var med på många kurser i min vuxna ungdom, från före 25 till efter 35 års ålder. Har t.o.m intyg och diplom på att jag är instruktör. Har aldrig använt mig av denna kompetens, utom en del i skolsammanhang. I läroplanen á la 1980 så ingick danskultur i såväl idrott som i musik.

Gammaldans, en försvinnande företeelse, absolut.
Hoppas att den kommer tillbaka.  Borde finnas en del personer i min egen ålder, som skulle föredra den typen av dans som pensionärsmotion, i stället för ( som det var i ungdomen iallafall) dansgolvspromenad med mer eller mindre intressant och kunnig dansförare.

- Har ni samlat in pengar till en julblomma till gympaledarna, undrade min vän och kollega, då vi var på adventskaffe hos vår gemensamma vän i veckan.
- Har inte haft en tanke, det måste jag medge, blev mitt svar.

Förr var det en självklarhet att köpa lite uppskattningsblommor till de som engagerat sig mer eller mindre ideellt. Idag tycks det vara en försvinnande företeelse. Man tänker inte så långt... man tycker att det är besvärligt. Man tänker inte längre än näsan räcker.
För visst blir man glad av en uppskattning, det behöver inte vara något stort, bara något som visar på att människor sätter värde på det man gjort.
Kanske är det där med värdesättande också en försvinnande företeelse..... för många människor tycks allt vara en självklarhet.....

"Tjej"-"tant-träffar" tycks också höra till det som hör till det som inte längre är vanligt. Vet att det finns "tjej-tanter" som träffas regelbundet, och som har gjort det sedan skoltiden. På dem är jag ordentligt avundsjuk....

Är så glad och tacksam över att det som finns kvar av vår "tant-tjej-grupp" från tiden i Dalstorpsskolan, fortfarande träffas en eller par gånger per år.

Förr hade vi symöte i vår by. Vi kallade det så, även om det var en lögnaktig beskrivning på vår verksamhet, mycket handarbete var det aldrig fråga om. I början träffades vi varannan vecka, senare övergick det till tre-fyraveckorsintervall.
När symötena dog ut försökte vi iallafall träffas en fredagskväll, någon gång om året och  äta gott och dricka lite vin. De sista tre -fyra åren så har detta också försvunnit.
Liksom byfesterna, liksom de gemensamma söndagspromenaderna, liksom de gemensamma utflykterna.

Känns som om att träffas och att ha lite trevligt ihop och hör till de försvinnande förteelserna.

En annan företeelse som försvunnit, det är att få vara ärlig och säga hur saker ligger till. I skolan får vi inte framföra kritik mot elev i våra  omdömen, och gör vi det muntligt så måste man linda in det.

Inte konstigt att det blir problem i bland. Speciellt som vi inte får ställa några krav på föräldrar, men att de har alla möjligheter att anmäla skolan för bristande ansvar. 

( Handlar inte om min klass, eller ens om vår skola.... utan generellt)

Media för absolut  inte fram sanningar, kanske har de aldrig gjort det... Reagerar i samband med den mycket tragiska bussolyckan söder om Tranemo, över att man inte säger sanningen om varför olyckan inträffade. Jag vet från mycket säker källa att, den nu avlidne chauffören drabbades av en stroke. Varför säger man inte det, utan framhärdar med att olyckan skedde av ännu inte utredd orsak?

Nu ska jag sticka ut hakan riktigt och hävda att ytterligare en försvinnande företeelse är lärare, som har tillräckligt goda grundkunskaper  i de ämnen som de undervisar i, och framförallt i den allmänbildning som behövs för att kunna möta elevers frågor och för att visa på sammanhang och helheter. Gäller inte alla lärare, men många, alldeles för många. Det är min åsikt...Välmeriterade representanter från OECD är av samma åsikt. Fram till åttiotalet var det svårt att komma in på lärarhögskola.... under senare år har "vem som helst" kunnat komma in. 

Läraryrket måste få en högre status, tjejer och killar med höga betyg från skolans teoretiska linjer bör vara de som tas in på lärarutbildningen i första hand. Plus gärna kvinnor och män med ett antal års arbetslivserfarenhet.  Sen måste man ju gilla människor/barn i skolåldern och respektera dem som personligheter... ja, det är inte riktigt enkelt att få till personer med både goda kunskaper och "bra hand" med unga människor. Men så otroligt viktigt för framtiden.

Tog en eftermiddagspromenad och såg skymten av en ännu under tidig eftermiddagstid försvinnande företeelse, solen.

Där bakom molnet fanns den, och den hann bryta igenom molnen innan den försvann helt.

Företeelsen är inte försvinnande, utan följer sin årscykel. Den kommer tillbaka.

Så hoppas jag att flertalet andra försvinnande företeelser också gör. Fast jag inser också, att det finns företeelser som har sin tid, och som sedan blir en del av historien.

En försvinnande företeelse som jag hoppas är högst temporär, det är politikernas sandlådeliknande beteende. Helt sanslöst att dessa demokratiskt valda personer dagligen syns och hörs i media och slänger okvädningsord mot varann. Inte speciellt utvecklande för vårt land. 

Ansvarstagande tycks man inte veta vad det är, och det är ju högst oroande. Mår fysiskt illa av att se och höra Bartra, Björklund och den småländska rödhåriga tösen uttala sig, och bara kasta skit på de partierna som de enligt demokratisk ordning skulle vara skyldiga att försöka finna samarbete med. Under största delen nittonhundratalet fanns det ingen blockpolitik, och då var man ibland tvungen att samarbeta med dem som var av annan åsikt. Varför skulle man inte kunna göra det i politiken? Det måste man ju göra i det verkliga livet.

Blev synnerligen besviken på Löfven och hans finansminister, då de under de senaste dagarna uttalat sig om SD som fascister. Så onödigt! Att SD är ett, för mig osympatiskt, en-fråge-parti, det framkom verkligen under presskonferensen efter det att de hjälpt till att sabba för alla som har det lite taskigt, och skulle varit betjänta av den röd-gröna budgeten. Men att jämföra dem med hitlervänliga stöveltrampande svartskjortor, det är att ta i lite i mesta laget.

Tyvärr Stefan, där tappade du min eventuella röst i nyvalet. Jag kommer att fortsätta att vara det enda riktigt människovänliga och miljövänliga partiet trogen.... och hoppas att den girighet och bara-tänka-på sig-själv-förteelse som utmärker borgerligheten någon god dag ska försvinna.

Pepparkaksbakning tycks också vara en försvinnande företeelse, åtminstone för den som inte har barn- barnbarn att baka tillsammans med. För egen del lovar jag att företeelsen inte ska försvinna så länge jag på något sätt orkar hålla i kaveln. Jag gillar att baka pepparkakor, tycker både om doft, smak ... och hantverk.

Idag blev det fem sorters kakor bakade. Flera av dem har smakats av. I torsdags åt jag också fem sorters kakor. En företeelse försvann i och med kakfrosseriet, nämligen det kvällsliga sötsuget.  På torsdagskvällen fick den gröna burken med "Lillebrors kolor" vara i fred för mig. Lär sannolikt bli det samma denna kväll.  Även sötsuget har sina cykler.... är det tillfredsställt, så är det lugnt till nästa dags-cykels med sugande timmar.

Vad det anbelangar Lillebror och hans kolor.... även de är försvinnande företeelser....men med möjlighet till återkomst.