Fick dessa (otroligt glädjegivande) ord via messenger i slutet av veckan. De kom från en gammal elev, som jobbat som morgonpratare i SR under sommaren. Hon gjorde ett program om skolan under veckan, och skulle då ringa upp mig, men kom tyvärr inte fram, eftersom jag befann mig i hennes barndomsby, och där är Teliatäckningen densamma som noll.
Bildningschefen höll ett alldeles utmärkt välkomsttal, då alla kommunens pedagoger, från F-klass till gymnasiet, hade gemensam samling i tisdags.
- Ni har stor betydelse för era elever, goda relationer är viktiga. Bland det viktigaste enligt Hatties recept för framgångsfaktorer, framhöll han.
Efter genomgången grundskola, så sökte han in på en praktisk gymnasielinje, och har nu ett viktigt, välavlönat och "säkert" jobb.
Göran Svanelid; välkänd pedagogisk drivkraft och föreläsare, anser att varje lärare ska ha en programförklaring, något som är det mest angelägna för just den pedagogen.
Min programförklaring har alltid haft som första punkt: Ge varje elev ett gott självförtroende.
Det kan man göra genom att se eleven som den är, och lägga undervisningen på lagom utmanande nivå. Förr i tiden, på den gamla goda, så kunde vi ge varje elev ännu mer möjlighet att tro på sig själv, helt enkelt genom att jobba med teaterföreställningar, soarer, utställningar. Tyvärr har vi inte så mycket tid till sådant arbete idag.... Eller om det är orken som tryter på oss alla---
Så kommer då paradoxen. Samtidigt som vi ska utveckla kunskaper som passar varje elev, så ska de bedömas. Från åk 4 så indikerar de hysteriska bedömningarna på om man duger, duger bra, duger riktigt bra.... eller inte alls.
För mig är detta heltokigt. En elev som trots att den gör sitt allra bästa och får respons på att utvecklingen gått spikrakt uppåt, men som ändå inte ens uppnår godkäntbetyget E, den eleven kan knappast få sitt självförtroende stärkt.
Jag har ett jobb som jag verkligen gillar, ett jobb som ger mig möjlighet att ge mina elever en meningsfull, omväxlande och rolig skolgång.
.
Det finns en sak som jag verkligen avskyr.... och det är att bedöma mina elever, att sortera dem utefter var de är i sin mognadsprocess, var de befinner sig i sin sociala status, utifrån deras förmåga att uttrycka sig- allt det som påverkar hur "bra" man kan återge det som jag försöker dela ut rent kunskapsmässigt och efter läroplan.
Samarbetsförmåga, förmåga att lyssna, förmåga att se helheter, empati, ambitionsnivå.... sån´t som spelar roll i verkliga livet.... det ska inte tas med i den bedömningen som vi ska göra....där är det bara kunskaper/förmågor kopplade till kunskap som gäller,,,,, och att man sänker någon ung människa och dess tro på sig själv, det spelar mindre roll
Följande har stått på agendendan:
Skolstart för lärare...
Nya kollegor... ingen är oersättlig, även om man tror det när någon som man tycker är en superbra pedagog säger upp sig sista skoldagen....
Finväder gjorde att det blev såväl cykelturer - med och utan elhjälp- och blåbärsplockning.
Naturen är så underbart vacker denna höst... nu är det riktigt njutningsfullt överallt och framförallt i skogarna, med de utbredda ljungmattor och lingonröda tuvor.
Återbesök på SÄS. Ögat friskförklarat, fanns inga elaka bakterier kvar.... Lite ögondroppar ska dock tillföras ytterligare en vecka.
Halmstad lockade redan på tidig fredagseftermiddag. Funkade att ta några timmars ledighet från planeringsarbetet i skolan.
Kanske var sommaravslut i den gamla stugan på Östra stranden, kanske blir det en eller ett par helger till som besöks med en övernattning. Bad blev det flera gånger om, denna fina, varma med blåsiga helg. De strandnära brännmaneterna slapp jag, som tur var, närkontakt med.
På tisdag kommer våra elever. Det ser jag fram emot.
Delar din uppfattning om den pedagogiska paradoxen. Det är det svåraste med det här uppdraget. Vi har nya kollegor här också, men jag har samma elever som förra året och klass mindre. Ha en bra skolstart på tisdag med din fina elever. Vi träffar våra elever då också.
SvaraRadera