Inget iögonfallande inträffar

"Inget särskilt händer", stod det på ett av spelkorten till ett familjespel kring en av Astrid Lindgrens böcker.  Vi spelade det ibland då döttrarna var små... men det var inte det mest spelade spelet... det var inte så märkvärdigt.... hur skulle det kunna vara det med sådana förutsättningar som ovan nämnda spelkort gav.... ?



Inget iögonfallande inträffar vid vår horisont. Den iögonfallande flishögen händer det absolut inget med. Att det saknas iögonfallande inträffanden i övrigt, kanske beror på det stora mörkret, vilket gör att det som möjligen skulle inträffa under den tiden inte blir iögonfallande.



Veckan har bestått av ett antal möten av olika karaktär.
I tisdags mötte jag min hårfrisörska. Hon började med att klippa luggen. Om jag kunnat, så hade jag rest mig upp och gått därifrån efter det, en sådan iögonfallande skillnad blev det på tantens utseende.
Det som egentligen behövdes för att piffa upp den födelsedagsuppfyllande sextiotvååriga tanten, det var just en luggklippning.

Mörka slingor blev sedan i lagda och resterande kalufs naggad i kanten.
Tyckte nog bättre om den tidigare brun-grå-melerade färgen... tycker att det mörka i håret är lite väl iögonfallande mot det vinterbleka tantansiktet...

Men man vänjer sig snart..... och tänk, jag tror ingen egentligen bryr sig om hur en tant ser ut...

 Var på det sedvanliga adventskaffet hos den gamla arbetskamraten, tillsammans med tre andra tidgare jobbarkompisar. Sju sorters kakor, bulle och tårta bjöds det på.

Till min stora förskräckelse upptäckte jag att jag inte  lika barnsligt förtjust i kakor numera.
Fick ändå göra mitt bästa för att hålla skenet uppe och försöka aväta de flesta sorterna.

Kanske inte är så farligt att inte vara så förtjust i det söta, mjölrika längre.
Bullen/wienerbrödet var sagolikt gott. Jag njöt av varje tugga. Liksom jag gjorde av den frusna cheesecakesvariant-tårtan.

Sju sorters kakor.... himla onödigt. Bulle, två sorters kakor och tårta, det hade varit så alldeles lagom.

Får passa på att ta lite utemotion, under det att det är ljust ute.
Idag sken solen.... trots att det varit ett gormande om en analkande Gorm, sedan flera dygn tillbaka.

Temperaturen låg på plussidan, och det är ett absolut plus ur min synvinkel.
Jodå, rimfrostdagar kan jag stå ut med.... men jag föredrar absolut att andas in luft som ligger ovanför nollstrecket.

Då inget  iögonfallande inträffade, inte en enda levande varelse var synlig, på vår promenad genom byn, så gick vi ända tills dess vi träffade på något av kött och blod.
De stora kraftpaketen tycktes också vänta på att något skulle inträffa, så de tycktes riktigt nöjda med lite människobesök.



 Alla utom en, den som gick en bra bit ifrån de andra tre och såg ut att vara lite ensam. Självvalt?
Åsidosatt?
Igår kände jag mig precis som denna där. Det var ett stort evenemang i Dalstorps bygdegård. Dalstorp har producerat mängder av duktiga musikanter och dessa skulle samlas för att underhålla, i samband med den cancergala som ett fyra driftiga personer anordnat. Jag har fortfarande en relation till Dalstorp, och känner nästan alla de som medverkade, Jag hade så gärna velat vara med.... om jag vågat.... om någon frågat.
 - Jag kan skjutsa upp dej, sa C-E.
Man går inte ensam på sådana tillställningar.
Jag är en ensam en.... självvalt/självförvållat.  Ibland saknar jag de vänner jag en gång hade.....

På Grimsås torg var det traditionsenlig julmarknad, så här på första advent.
Mina sexor hade ett lotteristånd där, så jag tänkte pröva lyckan hos dem.

Tänkte också ta någon bild, så jag stoppade kameran i fickan.

Tanten är lite dement... missade helt att ta bilder på de ( tror jag) sex uppställda stånden.

Fick iallafall lite julfärgskänsla genom att fota påsmaskade frukter med iögonfallande innehåll, i nära anslutning till "marknadsplatsen".

Lyckan var det dåligt med. Prövade den ett antal gånger genom sexornas lotteriringar.

Vann iallafall en bricka med julmotiv i en annan lottbod.  Kanske inte önskevinsten direkt... men ändå något.



Ett par av min gamla elever, från den klass som kallades Superklassen på sin blogg, sålde "tipsböcker". De går nu i trean på gymnasiet och har genom sitt Unga Företagande gett ut denna bok, med massor av bra tips.
Det är alltid lika kul att träffa sina trevliga gamla adepter.... massor av minnen väller fram... och man inser att tiden bara rullat på  - utan att något iögonfallande inträffat för ens egen del....under det att de som nyss var barn, nu har blivit (nästan) vuxna.

 Ett enda magasin prenumererar jag på.
Mycket intressanta populärvetenskapliga artiklar finns det i den tidningen. En sak irriterar mig synnerligt: All reklam i den är riktad mot män.
Vad är det för fånig fördom att tro att det bara är män som är intresserade av vetenskap.

Det allra löjligaste, det är att jag inte är ett dugg intresserad av reklam.

Fast trägen vinner: Ett par av  de näthandlare som jag använder mig av har förvandlat bläck friday till en bläck weekend, och skickat det ena erbjudandet efter det andra.
Idag föll jag för de rabatterade frestarna.

Det iögonfallande inträffade, att det plötsligt fanns en blommande klivia, i ena dotterns gamla rum. Delade en större klivia i somras....och snabbt som attan så blev det blommor på den lilla nya.
Kul!

Önskar alla en fin adventstid.... och om inget iögonfallande inträffar, så kommer den sannolikt att vara lugn och behagsam.

Kvalité och kvantitet

Om vi åker hemifrån klockan halv nio, så är vi framme när julmässan på Wapnö öppnar.
Klockan 10.
Tänkte jag.
Det var vi. Prick!
Det var fler som hade samma tanke. Parkeringsvakterna hade fullt sjå att få  den ringlade bilkön att inta sina parkeringsplatser med så liten lucka emellan som möjligt.

Det var många bilar som skulle komma plats! Det var många som tyckte att vakterna var alldeles för tetiga... men de hade skäl till detta, med tanke på anstormningen!

Wapnö julmässa var något alldeles i särklass. Vilka kvalitétsutställare/säljare! Vilken kvantite av utställare/säljare.

Det gamla magasinet var fyllt  med säljare av alla möjliga fina saker, i tre våningar.
I den stora hallen ovanför mejeriet fanns också saker att köpa.

Utmed vägen mellan magasin och mejeribyggnad fanns det blandat utbud och i ett stort tält fanns det alla möjliga sorters mat, med julanknytning , att köpa.

Det blev en del inköpt, bl.a. från Wapnös egen produktion samt isterband,j ulkorv, lutfisk, mörk choklad ....dörrkrans och en liten sittande "granbock"...... och lite eventuella julklappar... eller bra-att-ha-saker.



När vi skulle fika i herrgårdsbyggnaden, så var det dukat med vita dukar och man blev visad till ett bord v "hovmästare", precis som på vilken fin restaurang som helst.

"Vår" servitör undrade om vi var på Wapnö för första gången. Jag undrade om vi såg sådana ut... Hahaha!

Det måste ha blivit kallt för de handlare som hade utomhusförsäljning hela dagen. Kanske det inte var tänkt att västra Halland skulle ha minusgrader när man planerade för utomhusförsäljning. Nåja, nu hade man sannolikt klätt på sig ordentligt.... och med tanke på kundtillströmningen, så var det nog så mycket att göra så att man inte hann med att frysa.

När vi, rätt så ordentligt fullastade, begav oss till parkeringen, så hörde jag mitt namn ropas.
Mina gamla riktigt goda vänner, tillika tvillingar  ( usch, vad det är synd att jag är så dålig på att upprätthålla kontakten men mina gamla vänner) var också på Wapnö, De hade inte köpt något alls!
Kul att träffas! Hoppas att det kan bli snart igen!

Vi begav oss in till stan, C-E, Helena och jag.  "Egen tid" en dryg timme före gemensam lunch           ( buffe på Kinaresturangen  -visade sig vara bra val av C-E - mat fanns som passade alla- sushi som "förrätt" och glass som efterrätt), utnyttjades till att köpa en varm jacka och så lite mer kläder.

( Tänkte ju ha godisuppehåll i november- lyckades inte. Men har bara fallit igenom en enda gång på något som är mer onyttigt än den mörka choklad som jag tycks var beroende av. Tänkte ha köpstopp på kläder fram till våren... det lyckades inte det heller. Fast nog behövde jag ett par bruna byxor. Och har man köpt byxor, så behöver man ju komplettera med någon överdel....??? Skit, skit, skittant... som inte har någon karaktär alls!)


Träffade en god vän till min bror, på Åhléns damavdelning. Han och delar av hans familj hade också varit på Wapnö. Åkt ända från Fristad, för andra året i rad... så bra tyckte de att den stora julmässan var. Blir alltid lika glad över att bli igenkänd av folk som man träffar med tio-års-intervall emellan. Jag menar... åldern tar ju ut sin rätt... en del äldre människor blir ganska mycket förändrade. Skönt att man inte blivit det, tycker denna tanten.

Stugan fick en snabbtillsyn.
Ett par kaniner stack in under det gamla huset, då vi kom.

Det var faktiskt en del folk  på stugområdet. Det var ombyggnad-utbyggnad på gång, på flera ställen.

Om jag någon gång skulle vinna en miljon kronor, så skulle jag köpa ett litet nyckelfärdigt hus och byta vårt gamla mot det..... Skulle vara lite kul att kunna övernatta även under andar tider än sommartider.

En strandpromenad ville jag/vi förstås också ta. Solen sänkte sig över Kattegatt, trots att klockan bara var kvart i fyra. Det luktade friskt av färsk tång och kråkorna underhöll oss med sitt kraxande under det att vi ( jag) njutande gick mellan Östra strandens huvudnedgång och uppgång nummer 3.

Hemresan i mörker, lyssnande på Spotify´s egen "veckans lista" och "så mycket bättre"-listan från detta år, gick snabbt. Kul att Helena ville åka med tyckte jag.....det gjorde att den roliga resan blev ännu bättre.

Mycket hann vi, en massa inköp blev det- det får stå för rubrikens kvantitet. 

En rolig resa - det är livskvalitét det.... och kvalitéten på det som inköptes ... den var bra... förhoppningsvis....

Hoppas på repris nästa år!

Frostfredag

För första gången i höst tog jag på en jacka på eftermiddagens promenad. Fleecetröja har räckt för att hålla värmen, hela långa hösten.Trots jackan, så kändes det lite kylslaget. Konstig känsla.

Kom hem medan ännu ljuset fanns. Kunde njuta lite av åsynen av den höstfina trädgården. Kändes riktigt konstigt att se annat än mörker. Och bra.

Luciasångerna sitter redan bra. Känns inte alls konstigt, för så brukar det vara.Konstigt att pianoklinket sitter kvar i fingrarna, trots att jag nästan aldrig klinkar på pianot emellan en luciaträning och en annan. Blir långt emellan från den 13 dec till i början av november. Sen blir det lite tätare.

Inser att det är första advent redan nästa söndag. Kommer inte att hinna göra advenstfint förrän på lördag. 62-årsfyllarveckan är helt inbokad. Inte alls konstig företeelse. Ganska mycket som det brukar vara.

Medierna innehåller terrorhot, terrorvarningar och terroristinfångninginformation. Känns märkligt, men det visar att de som vill skrämma har lyckats. Terroristhoten känns en bra bit ifrån vårt lilla samhälle, Känns gott att mina elever känner sig trygga och lugna.

Var på Glasets hus i Skapande skola-sammanhang igår. Temat var: Vad är ni elever oroliga för vad det gäller jordens framtid? Klimatförändringarna och atmosfärpåverkningar oroar mest.
Illa är det, men det känns ändå så gott att de inte låtit sig terroristskrämmas.

Vill inte snö, mörker och kyla, men förstår att den tiden måstes igenom IGEN, för att ljuset och värmen ska komma tillbaka.
Bit ihop denna frostfredag och se framåt!
I morgon tänkte vi oss till Halmstad och Wapnö julmarknad. Har tänkt flera år... nu ska det bli av- Plus lite stadstur och strandpromenad.
I väntan på sovdags får det bli På spåret och torgvantsstickning.

Önskar alla en god helg!

Rubrikrenons

Nä, jag hittar ingen bra rubrik idag. Speciellt som jag tycks ha  kletat in mig riktigt ordentligt i detta att rubriken också ska allitterera.  Var mycket bättre på rubriker förr. Tanten börjar bli gammal. Eller också bryr hon sig inte lika mycket längre.

Tanten börjar också bli ordentligt orolig för sig själv, och på vilket neurologisk diagnos hon egentligen har. Förskräckliga saker händer i världen, och hon känner ingenting. Blir bara irriterad över att radioprogram tas bort, och i stället ersätts av ett evigt ältande om det som hänt i Paris. 

Det kunde ju räcka med förlängda nyhetssändningar....

Inser till min stora sorg och förskräckelse, att jag saknar empati. Tror aldrig att jag haft sådan, för människor som jag inte har någon relation till.  Tur att jag ändå kan känna för de människor som jag känner.... för det kan jag.

Berördes av händelserna på Utöya i Norge.... det  var så många unga som fick sätta livet till, bara för att de trodde på en god värld.  Discoteksbranden på Hisingen  väckte också känslor. Det hemska hade kommit så nära.

Paris är långt bort för mig... har ingen relation med staden, även om jag besökt den vid ett tillfälle.
Visst har en massa oskyldiga människor drabbats...detta händer dagligen i flera delar av världen, utan att det ens nämns i en nyhetssändning....

Fast visst är det otäckt att IS´olika celler breder ut sig över hela "västvärlden".  Att religiösa fundamentalister är beredda att offra sitt liv för något som de blivit påverkade att tro på.

Man kan inte känna sig trygg längre, iallafall inte om man beger sig till en storstad i västvärlden.

Det är sannolikt så som terroristerna vill att vi ska känna. Medier hjälper till att sprida terroristernas skrämselpropaganda.

Varifrån kommer ondskan?  Jag tror att alla människor bär på en bit ondska. Yttre omständigheter - uppväxtmiljö, grupptillhörighet ( eller brist på sådan), mediapåverkan.... .... gör att ondskan kan växa sig starkare än det inneboende goda hos människan, eller till och med förväxlas med godheten.

Man tror på det man gör... eller man hämnas en oförrätt.

En enkel förklaring... men så tror jag att det kan vara.

Det finns människor som säger sig kunna gråta över hemska händelser, där man inte känner någon personligen.
Jag förstår ju inte sådant!
Skulle aldrig personligen "hedra" terroristoffer genom att ,som idag händer , "måla" facebooksprofilbilden i trikolorfärger...eller tända ljus..... men tycker att det är helt rätt att offentliga byggnader och offentliga evenemang uppmärksammar det som har hänt.

Nu lämnar jag detta, och är helt säker på att terrorismen kommer att fortsätta och dessutom eskalera. Det gäller att slippa oturen att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt....

Har tillbringat ett dygn i Hjälshammar. Tre hästar behövde lite tillsyn... och två ( tre) katter likaså.

Åkte till den lilla fina byn söder om Värnamo i går eftermiddag. Tanten var trött efter veckan... som vanligt. Stallarbete och sushi-kvällsmål piggade upp. C-E skötte stallets morgonsysslor ensam... jag har lite svårt att stiga upp tidigt en helgmorgon. Det blev ändå frukostväckning för tanten före klockan åtta ...

Hade planerat att vi skulle ta oss runt Vidöstern och samtidigt leta upp några av de geocacher som finns längs vägen. Lite kyligt var det allt, vid avfärden före klockan nio.... men det visade sig att C-E hade valt den rätta tiden för oss... det blev en sjörundresa i en blek, men fortfarande lite värmande novembersol.

Åminne bruksmuseum hade två gömmor, den ena ända nere vid sjöa-stranden. ( Bild 1-2)

Har varit vid gömma nummer två, en gång tidigare och rotat under en gammal tågvagn. Inte konstigt att  vi inte fann någon liten burk då, för den fanns i en helt annan maskin, några meter därifrån. ( bild 3)

Det gamla mjölkbordet satte igång nostalgi-tanke-produktionen. Vi hade också ett nummer på vårt mjölkbord och våra mjölkflaskor. (bild 4)

I Hånger parkerade vi bilen vid den fina pingstkyrkan och tog sedan dagens promenad på den ca 1600 m långa elljusbanan...( bild 5) med en avstickare på ca 500 meter till en cache i en massa skitiga stubbar... men där hittade vi ingen burk.... Bra att vi fick röra på oss iallafall.

Var bara tvungen att stanna och ta en bild på den lilla kreatursfamiljen som vi passerade på väg ut ur Hånger samhälle. ( Bild 6) Dagens favoritbild.

En badplats vid en liten sjö, Södra Fyllen, hamnade vi också vid. Gungorna såg nya ut... men skulle nog inte komma att användas på ett antal månader... ( bilden ovan)

Badplatsen låg vid en bokskog. Att en bokskog är vacker året runt, det är tydligt... nästan lika vackert med höstlöven på marken, som sommarlöven på träden.

I Hånger har vi varit ett par gånger tidigare, men sedan har vi vänt och åkt tillbaka samma väg till V-mo igen. Idag fortsatte vi söderut, och hamnade naturligt nog i Kronobergs län. Kul att hitta en gömma som vännen Inga lagt ut alldeles vid gränsen.

Dagens favoritgömma, den var också Ingas. Några kilometer norr om Vittaryd ( samhället vid Vidösterns sydligaste spets) passerade vi stora gravhögar och hamnade så vid denna labyrint från vikingatid. Ett verkligt välbevarad fornminne, som säkerligen haft stor betydelse för den tidens festligheter. Ja,det var så man hörde historiens vingslag här - och tanken slog mig- vikingatidens människor bar också på en stor ondska och vilja till förstörelse....

Dagens sista gömma har jag flera gånger funderat över, då jag läst cache-namnet, "Cliff Burton memorial". Vem var denne Cliff Burton?
Det visade sig att han var basist i Metallica 1982-1986. Vid Dörarp, på vad jag kan förstå var dåvarande riks-ettan, voltade turnébussen och Cliff Burton omkom.

En nyhet som jag missat totalt, då det begav sig. Eller har glömt. Bodde i Stockremma vid denna tid, med man och två små döttrar, och hade ingen relation med vare sig Värnamo eller Metallica... så det kan nog vara så att olyckan inte blev noterad i mitt minne.

En minnessten finns på rastplatsen en bit från Tånnö. Basistens aska finns i hans hemstad i Kalifornien.

Det var en rolig runda, men både lite motion och lite lagom letande. Ingen svårhittat dock... utom det som inte alls hittades....
Åkte till Stigs drive in, parkerade bilen och gick in och fikade med både fralla och bananbakelse.
Stallskötsel och hästlunch fixades och sedan tog vi vägen över Bredaryd hem och passade på att äta den jättestora snitzel, som värdshuset serverade.

I kväll blir det fotboll... Sverige - Danmark. Kommer att kolla, men blir inte speciellt besviken om Sverige förlorar. Inget viktigt. Inte ens den känslan har jag kvar....nä, nå´t fel, det är det allt på denna tanten.

Novembernostalgi

Lite dyster till sinnes blir den ( av naturen???) dystra tanten, så här i novembers nakna tid. Öppnade ögonen och drog upp persiennen ( omodern väl???)  och tittade ut genom fönstret, vid en tid på dygnet,  då många människor redan sett dagsljuset i över en timme. Konstaterade att Freja inte varit intresserad av växthuset ( som f.ö. stod i beskydd av C-Es Le Mans), men däremot tagit med sig varenda löv från de från sovrumsfönstret synliga träden. En smula saltlösning steg upp i tantens ögon och rann så sakteliga nedför de gamla kinderna.  Vackerhetshösten hade definitivt dragit i väg under natten. Nu finns bara den långa mörka vintertiden att vänta...

Du som läser detta.... Om du bara visste vad jag är trött på mig själv, som inte kan se det positiva i stället för att älta det negativa.  Vi har haft en fantastisk höst, och även idag var det en fin dag... varför inte njuta av det, i stället för att tänka på kall och ruggig vintertid?

Veckan  som var.... en kort sammanfattning...

Det är fortfarande oktober, den allra sista dagen.... den dagen då irländarna firade Halloween, på dessa bilder.

Min första bekantskap med den, för svenska förhållanden ganska så dåraktiga "högtiden", fick jag i London. Det föll sig så att vi åkte dit i samband med Halloweenfiradet, under flera år i rad. Blev ganska förvånad då jag fann att den druitiska, flertusenåriga skördehögtiden fått fäste i Sverige... där har den ju ingenting att göra.....

Blev äntligen av med ett besök hos bror och svägerska förra helgen.  Skäms över hur sällan  vi får till att träffas. Allt handlar ju om att prioritera ... och faktum är, jag vet inte längre vad som står högst på min prioriteringslista... skolan kanske.... geocaching... nja....

Blev en nostalgipromenad i barndomstrakterna, med målet att hänga ut en julgransprydnad, en geocache till 7härads adventskalender, vid det gamla Färgatorpet, ett par kilometer från barndomshemmet...

Tess och jag är lika gamla, om vi omräknar hundår till människoår. Lite andfått blev det under den kuperade promenaden.... men det är nyttigt för både folk och fä.

Katten Tindra, trivs bäst inomhus, så här års. Har förståelse för det.

Under skolveckan, så var den stora begivelsen, ett besök på Navet i Borås.
I år så fick vi till ett heldagsbesök i Borås, då vi kombinerade navetbesöket med en konstpromenad.
Uppskattat av alla fina elever.
Ja, det är otroligt glädjebringande att åka ut med de helt galet fina elever som finns i åk 4-6.
Positiva föräldrar ger likadana barn, det är så tydligt....

Fyrorna jobbade med kemi, medan 5-6an fick lära mer om rymden. Arbetet fortsätter i skolan.

Igår gick färden till Småland.

Det var dags för en riktig nostalgitripp.

I bygdegården, det som förr var  missionskyrka, skulle det hållas en gammaldags auktion.

En sådan där som jag var med min mamma ( och mormor) på, när jag var liten.

En auktion som sålde handtillverkade saker, och där behållningen helt eller delvis gick till något behjärtansvärt.
Nu var det mesta handtillverkade sådant som var bakat eller syltat... det var inte mycket "handarbeten". Eftersom jag tycker att det är enormt avkopplande att sticka sockar, men inte har tillräcklig avsättning för det som blir ihopsnärjt, så hade jag skänkt randiga fotvärmare i olika storlekar. Någon tycktes gilla att sticka grytlappar.

Nej.... jag köpte inget alls.  Mer än lotter och fika. Dels var det inget som jag egentligen ville ha, dels tror jag att jag är lite för rädd att höra min röst i tystnaden. Oförberedd. ( konstigt att det ska vara så för den som inte har några större svårigheter att prata ( förberett) för många människor..)

Men nostalgi var det... och det var en stund av själslig och kroppslig avkoppling. En lugn eftermiddag... tror att jag ( många av oss) behöver sådana lite oftare än vad vi tar oss.

Det skulle bli blåst i natt... och det blev det. Freja drog förbi med regnet i släptåg

På förmiddagen idag, var det sol och relativt lugnt i luften. Läge att göra höstfärdigt i trädgården.

Hade ju trott, att med en pensionär i huset, så skulle jag slippa ifrån en del av det vanliga höstarbetet- att göra rent i blomsterland, grönsaksland och växthus. Tro går bra, verkligheten är en annan. 

Pensionären gjorde det han brukat göra i alla år.... krattade löv.

Nu är det iallafall höststädat.

Tog en promenad in mot byn, efter uträttat värv.
Hittade en liten planta lönn som fortfaranade inte lärt sig vad som förväntas av en bladbärande växt inför vintern.

Åsynen av det gröna väckte sommarkänslenostalgi.... kändes lite gott..... och lite dystert.

Hoppas nu att hösten fortsätter på samma milda sätt.

Fann fler växter som inte tycks kunna hålla reda på årstiderna.

Den lågt stående solen värmde fortfarande ganska så gott.

Kollade den plöjning som pensionären ägnat sig åt under veckan som gick. Såg väldigt bra ut.
Fortsatte den gamla ridvägen från Kroken till Stockremma.
I hagen var det länge sedan som det gick några hästar.... väckte återigen nostalgiska tankar på  de halvblod som brukade finnas här under sommartid, på den tid då det begav sig.

Den gamla ridstigen var ljungbevuxen. En smal djurstig fanns att följa. Kände igen en backe och en bäckövergång, och visste att jag var på rätt väg.
På hygget hade växtligheten kommit igång igen.
När jag var ardennern på döttrarnas ridturer, så fanns en ordentlig stig genom den gamla skogen...

Roberts stenmur... oj, vilket jobb.... tänkte på mannen bakom verket. Han gick bort någon gång på -80-talet.

Man får glad att man får hänga med in i den dystra tiden ännu en gång. Tänkte på det, under det att jag gick de sista 500 metrarna hem.  Ett liv vid 62 är ju inte alla förunnat.

Mörkret har fallit, helgen är snart över. Ganska skönt.... under skoltid, så har jag absolut ingen tid till dysterhet. Skoljobbet gör mig trött, men ger positiv energi. Något som jag behöver mängder utav så här års... eller kanske alltid.