Tre tabletter

Man tror att man är odödlig. Fast man vet att man inte är.
Samtidigt bär man på en ständig dödsångest. Tror att det är "kört" dagligen. Vilket man ju inte vet om det är.....
Men det blir ju inte bättre av att tänka så hela tiden....

Jag har väl inte mått så bra den senaste tiden.
Fast det är ju det ingen som ser. Eller efterfrågar?

Och vid de tillfällen som det rent rutinmässigt efterfrågas.... ja, då säger man  att det är OK ....

Tänker ibland på den gång som C-E svarade i telefonen och min gamla vän rutinmässigt frågade "Hur är det?" " Inte så bra" svarade C-E, som hade en ordentlig förkylning.

Det blev  tyst i telefonens andra ända.... för så svarar man ju inte ..... eller?



Nä,det är inte riktigt enkelt, det där med att svara på rutinmässiga frågor, där positiva svar förväntas.
Ska man fara med osanning, för att avge det "rätta" "förväntade" svaret, eller ska man säga som det är... och framkalla en pinsam situation? Eller ta chansen att verkligen  få prata ut med någon?

Jag ställer väldigt sällan rutinmässiga trevlighetsfrågor. Det är andra så bra på.

Utanför vårdcentralen mötte jag en gammal arbetskamrat från förra skolan.
- Hur är det? frågade hon
- Inte så bra, svarade jag. För annars hade jag inte varit här.
- Nänä,det förstår jag ju, blev svaret. Jag mår ju heller inte så bra.

Vid de vårdgivandes eget hus, är det OK att vara sanningsenlig.

- Jag önskar mig en dag utan att ha det minsta ont, har jag flera gånger sagt till C-E den sista tiden.
Ingen annan vet att jag inte mått så bra.
Jag har inte mått så dåligt heller.... har ju egentligen varit jättepigg, lite för pigg egentligen, men med mer eller mindre ständig smärta i rygg, axlar, bröst. ovandel mage....
Plus att jag känt mig nedstämd. Beroende på ett antal olika saker, som hela tiden förstärkts i mitt negativa tänk.
Nätterna har varit bra, har sovit gott, vaknat smärtfri. Alltså inte så mycket att bry sig om det där onda.... har jag tänkt.

I veckan som gått har det bara  blivit värre. Tror bl.a att det jag skrev om i förra inlägget egentligen påverkat negativa tankar och gett mer smärta... fast jag inte kunde erkänna....

Natten till i går kunde jag inte hitta den goda sömnen, hade bara ont och ångest.

Bestämde mig på morgonkvisten att nu fick det vara nog. Jag skulle stanna hemma och ta kontakt med läkare. Dessutom skulle det var en bra dag att stanna hemma, min klass hade full täckning av andra lärare och särskilda aktiviteter hela dagen. Typiskt lärartänk: Man är ju oersättlig, så innan man stannar hemma, så måste man vara säker på att skoldagen för ens elever, möjligen skulle funka utan ens närvaro.  Vilket det skulle göra, om jag skickade en planering för dagen till ett par av mina kollegor.

Fick läkartid klockan 11.
Det var proppfullt när jag kom till väntrum nr 2 en stund före bokad tid.
Lång väntan blev det, många kom och gick in före mig...... Kändes som om jag bara ville åka hem.... ingen brydde sig om mig ju.
Kvart i tolv så var det min tur. Sist av alla.
Gråtande tant kom in till läkaren. En kvinna av (tror jag) ungerskt ursprung. Stafettläkare.
- Du mår inte bra, konstaterade hon.
Nä, det var ju därför jag kommit dit.

Berättade om det onda i kroppen, smärtor som kommit och gått under många år, egentligen. Mest från magen....
Undersökning.
BLODTRYCKSMÄTARE. Min fasa. Klart överfört från min mor. ( Kan på det sättet förstå att föräldrar kan överföra olika fobier på sina barn.... spindlar, ormar, hissar ... och andra ganska icke skrämmande saker) Men blodtrycksmätare, det var/är? min fobi.
Hann inte reagera förrän vänsterarmen var uppspänd och tryckanordningen i gång.
Nä, det var inte bra med blodtrycket.
- Du pressar dig själv för mycket, sa läkaren. 170/100. Du ska få medicin.

Nu är det inte så konstigt att jag har fått diagnosen hypertoni.
Den ligger i släkten, från min mammas sida.
Jag som har tänkt kolla blodtryck i flera år, men det har inte blivit av. Har inte haft tid, HAR INTE VÅGAT: Hypertonimätarfobi.

Är så tacksam att jag gavs schemateknisk möjlighet att ta tag i mig själv, efter den (nästan) sömnlösa smärtande ångestnatten.

 Läkaren tyckte att jag behövde bli lite gladare till sinnes och skrev även ut antidepressiv medicin.
Är inte första gången jag äter sådan....det är fjärde gången sedan den stora livskrisen vid fyrtio unga års ålder.

Något fel på magen kunde inte läkaren känna ( inte lätt på den tjockmagen... men det var nget som smärtade då hon tryckte ordentligt genom det mjuka fettet). Men visst har jag magkatarr, riktig surmage ibland.... så då fick jag lite magmedicin också.

Lite prover ville man ha också... men det var inget konstigt med dem....

Gick mot apoteket för att hämta ut det förskrivna. Tänkte att det här måste väl kosta en del.... (löjlig tanke, även den påverkad från barndomen tror jag...då var jag/vi betydligt mindre bemedlade än i dag)

173 kronor! Ungefär lika mycket som tre paket receptfria huvudvärkstabletter kostar!
Vad  var det för medicin ? Reavaror???

Avsmakade alla tre sorters piller vid hemkomst.  Vilade hela eftermiddagen, mest för att kompensera den uteblivna nattsömnen.

Idag gick jag till skolan igen. Trots att kollegor meddelat att de kunde täcka upp på mina lektioner. Klart dom inte kunde.... jag skulle ju förbereda eleverna för terminens sista prov... frihetstiden, gustavianska tiden.... 1700-tal.

Har mått jättebra idag. Känner mig mycket gladare. Nästan helt smärtfri.... magen mår bra....

Tänk vad tre olika små billiga tabletter kan förändra livskvalitéten !
Så idiotiskt att inte ha insett den möjligheten tidigare.
Så bra att min gamla kropp var smartare än  dess huvud, och sa i från.

Känns fantastiskt att ha mått så bra som idag. Vet inte när det var senast.
Fantastiskt att ha kollegor som bryr sig om den gamla tantlärarinnans hälsa.
Fantastiskt att känna att jag kan vara trevlig tillbaka mot dem.... för att jag mår bra.....

Bilderna är från förra torsdagens skolresa till Taberg.