Surtant

För det första: Jag har ingen anledning av att vara surtant. Jag har det jättebra.  Jag mår bra, jag har en fin familj som har det bra, jag har t.o.m fått en litet barnbarn att glädja mig åt. Jag har ett jobb som jag verkligen tycker om, och som jag får jobba i under flera år ytterligare om jag vill, jag har pengar så jag klarar mig...... kanske är det lite skralt med vänner, men jag får skylla mig själv, jag har absolut inte vårdat mina vänskapsrelationer på ett bra sätt
Men någon anledning att vara surtant, det har jag inte... men idag känner jag mig som en sådan....

För det andra: Bilderna som är tagna med "vardagskameran" under veckan, de ska inte sättas i sammanhang med min surtantskänsla. Att få besök av en hel flock bergfinkar, där rester från vinterfåglarnas restaurang finns kvar, det är ju en ren glädjekälla. Samma gäller åsynen av den fina föltjejen och hennes mamma, Bellis bellis och Grus grus....

För det tredje: Jag tänker inte dela detta surtantsinlägg på FB. En delning som jag understundom ju gör, och som påverkar antalet besökande på bloggen. Odelade inlägg  har, enligt sidstatistiken, enbart ett par handfullar med besökare. Detta inlägg kommer inte att vara värt att hamna högt i den besöksstatistiken.

Då är ju den stora frågan; Varför är den tant, som borde kunna vara ganska så glad i sinnet, en riktig surkärring idag?

Surtanten tror att vädret påverkar väldigt mycket. Iskalla vindar, snötäckt mark då persiennen lyftes upp strax före åtta. Sol som försvann in i bulliga, retsamma moln.
Hade jag kunnat sitta på altanen och fått mitt gamla face lite mera brunfärgat, kunnat lyssna på tokiga vårystra fåglar, kunnat kännna solen värma en t-shirtsklädd rygg under det att jag tagit ett nappatag med kirskålen, kunnat läsa en engagerande bok i solstolen..... ja, då hade jag sannolikt känt mig ganska o-sur. Ganska tillfreds, alltså.

Idag är det inget lockande att gå ut.... får bli en kort sejour framåt eftermiddagen, bara för att man bör ta en promenad varje dag. Och man mår bättre efteråt....

 

Om man inte går ut med hundar förstås. För då mår man inte så bra av en långpromenad. Tror att gårdagens halvmilslånga (drygt) hundpromenad också påverkar surheten. När man är ombedd att ta hand om hundar ( egentligen C-E som är det) så vill man ju göra det bra för hundarna.  Ta dem på promenad, alltså.

Surtanten har en konstig kropp, den tål bra att går på relativt hård tantträning, men inte att gå ut med en hund.

Jag får skitont i ryggen av att hålla i en dragande hund, som inte alls egentligen ska var draghund. Är ju sned och konstig i skelettet, och här blir det helt enkelt för mycket snedbelastning.

En natts vila gör normalt gott för knasig rygg... men idag är det fortfarande ömt och svidande.

Egentligen borde jag skämmas, som inte har bättre smärttålighet, än att blir surtant för lite ryggont!

Idag är det Gölingsorps marknad. Vårmarknad. I vinterkyla.
Jag avskyr Gölingstoprs marknad. Speciellt när jag är surtant.
Var där senast för ( tror jag) fyra år sedan. På höstmarknaden.  Vet att jag köpte en massa hemgjorda salvor... som jag slängde för ett tag sedan. Oanvända.
Tycker att det är så mycket skit på marknaden i Gölingstorp.  Men uppenbarligen tycker andra inte så, för jag vet att marknaden drar massor av folk.
Har varit på Kiviks marknad en gång. Den gillade jag inte heller.

Något som är jätteknepigt, det är att jag gärna åker på julmarknader. Inom rimligt avstånd hemifrån, visserligen, men det avståndet är då betydligt längre än den mil som vi har till Gölingstorps marknadsplats. 

Beror förkärleken till julmarknader på att a) det är mer kvalitét på varorna  b) de till stor del är inomhus, så man slipper frysa c) att det säljs mycket mat på julmarkander, och (tyvärr) är jag ju rätt gla i mat  d) att jag gillar tiden före jul, ända till själva julen infaller, för den har jag lite svårt för 

( speciellt maten... julmat hör alltså inte till matglad  surtants glädjeämnen... det gör f.ö. ingen form av buffemat.... ) ??

Julmarknader är, som tur är, inte aktuella på länge.... även om vädret idag passar bättre för julmarknad än vårmarknad.

C-E har varit på marknaden. Han kom just hem till en sur fru.... stackarn.
Han hade inte köpt något, bara sålt lotter.
När han. alldeles för tidigt, enligt sin sura kärrig, valde pensionärslivet, så gick han med i en ideell förening. En förening som är världsomspännande, och som gör mycket nytta på många platser på jorden.
I den krets där C-E är medlem ( och sekreterare) så handlar det mer om Hjälmå-hjälp än om omvärldshjälp.
På marknaden i Gölingstorp, så har man ett återkommande kaklotteri. För pengarna så köper man marknadsgodis till de som bor på äldreboendet i Dalstorp. Absolut en vacker gest..... men jag blir så sur, när man förväntar sig att jag ska baka kakor till lotteriet.  Tio kakpaket, det tar den stund att baka... Jag ställer upp en gång per år, för jag har påsklov som har lite tid över för kakbak. Men inte två gånger per år.... och jag blir skitsur, då jag tjuvläser i sekreterarens protokoll och upptäcker att man planerar tårtbuffé för äldreboendets pensionärer i höst.
1. Jag bakar inte gärna tårtor... det är klabbigt och estetiken på slikt bakverk, utfört av mig, det har mycket övrigt att önska.
2. Det är inte jag som är medlem i föreningen. Jag betalade medlemsavgift ett tag, men när den nationella ledningen hade förskingrat en massa pengar, då avslutade jag mitt medlemsskap. Det är ju synd att Hjälmås pensionärstillfallande lotteri, i förlängningen får färre antal kakor bakade tack vare Bengt Westerberg....  Får väl skriva ett brev till föreningen och tala om att de bara kan räkna med mig en gång om året.... för det tycks som sekreteraren har svårt att framföra detta.... Kanske vill han inte att hans fru ska ses som en surtant....

Säkert en del av surtants-heten, det där med kakbaket... vilket tog en ledig förmiddag på lovet, och som borde vara historia nu.
Vad jag vill ha det är ett tack....men jag vet inte varifrån.
Tack för att du hjälpte till!
Ett tack är väldigt viktigt.. ett riktigt tack,.... som menas som tack... och inte framtvingat....

Ibland känner jag mig utnyttjad.

Faktum är att jag kan stå ut med det, speciellt som jag är en lite rastlös typ..... iallafall om inte solen skiner och jag kan slå mig ner i solstolen med en bok... för där försvinner rastlösheten...

Men jag vill ha ett tack!  Och gärna en lite blombukett, som tack. Det här med uppvaktning då jag fyller år, det kan jag absolut vara utan... men jag skulle önska mig en spontan tackbukett någon gång...

Vilka har jag glömt att tacka? Sannolikt många. Man tänker inte längre, än så långt den egna potatisnäsan räcker. Det är inte så långt!

Blev så förbaskad, då jag i går på lokalradion hörde om mannen från Syrien som inte fick köra taxi, för att finansiera sina studier.

Mannen är narkossköterska och jobbade som sådan i sitt hemland.
För det första: Syrien var, innan inbördeskriget, ett modernt land.... vad skulle hindra att den som jobbat inom sjukvården där, men en tids "gå-bredvid- lärotid" skulle kunna utföra sitt yrke i vårt land. I ett absolut bristyrke, dessutom.
Men då mannen skulle behöva läsa in sin sjukskötarbehörighet i vårt knasiga land, så har han tagit taxikörkort, till ett pris av 12000 kr. Genom att köra taxi på kvällar/nätter skulle hans studier finansieras.
För att få få köra taxi, måste kunna visa att man inte gjort något kriminellt under de senaste fem åren.
Mannen hade fått ett intyg, från sitt hemland, på detta.
Men... helt sjukt.... intyg från Syrien och Somalia, de gäller inte. Det är för lätt att få fram förfalskade intyg, enligt myndigheterna.

Jag blir så jäkla förbannad på våra fyrkantiga myndighetsprinciper. De allra, allra flesta av våra  nya invandrare är superbra människor, som bara vill komma in i vårt samhälle och börja jobba.Och så bär vi oss lika dumt åt mot dem, som den regim som de flytt från, gjort. Fast vi använder inte skjutvapen...  använder segregationsvapnet i stället!
Klart surhetsframkallande!

Läser historia med klassen, just nu.  Vi har massor av  minnesmärken från stenålder till medeltid inom ett par mils närhet. Tänkte göra en rundresa med eleverna för att visa och väcka intresse. När jag berättade detta, så säger någon av kollegorna "Får man verkligen gör så, köra med egen bil?"
Jag hatar dessa tankar om att om "tänk om skulle hända". Det går inte att skydda sig mot allt... och inte är det något problem när idrottsklubbar kör barnen i bil till olika matcher.

Ibland ska man inte säga något... bara göra... så slipper man blir sur.

Tror att man får göra värre saker för att bli avskedad, med tanke på hur lärartillgången är... speciellt för en landsortsskola vid vägs ände....

Ute blåser en frisk nordvästvind. Kylan känns nästan genom treglasfönster.  Tveksam till promenad idag. Man måste inte alltid. Tror att man måste lätta på kraven på sig själv ibland.

Katthår flyger över tangentbordet. Katterna fäller något kopiöst nu. De är katthår överallt. Speciellt vita.  Men man kan ju inte stänga ute vit katt för att den just nu delar med sig för mycket av sin päls.

Jag har delat av mig av min surhetskänsla. Hjälpte det att skriva av sig? Nja.... det hade hjälpt betydligt mer med solsken och 18 graders värme.

Man kan inte få allt... och klagade, det gjorde jag inte, för det har man ingen anledning till att göra när man har ett liv, som är så bra som mitt.

Men sur kan man känna sig ändå....