Ångest

"Ångest, ångest, är min arvedel" skrev Pär Lagerqvist.
Jag tror att den är min arvedel också.
Orolig mor skapar ångestfylld dotter. Kanske.
Läser på info från hjärnfonden att ångest är var tredje kvinnas arvedel.... någon gång i livet.

Nu kanske det inte ens kan ges diagnosen "ångest", det som jag så ofta känner.  Mera oro. Kroppsoro. Vad är skillnaden på "lätt" ångest och oro... ? Inte vet jag.
Jag känner av det varje dag, redan på morgonen. Hjärtat, värken i kroppen, varje liten smärtkänsla.... höjdskräck, egenbildsskräck, ångest inför möten, inför det som är okänt, inför mina egna tankar, inför hur det ska gå med vår värld....

Så himla fånigt..... kanske är denna känsla jättevanlig hos människor.... men det är ingen som man pratar om. Förstås!

I torsdags var det dags för  hela skolans skolresa.
Denna gång till Store Mosse.
Superbra resmål, kostade "bara" bussresan.
Hade jag ångest, då vi lät eleverna gå ut och känna på gunget på gungflyet?
Nej, vi var ju tre vuxna på gruppen om tjugofem elever från åk 3-6.
Vad kunde hända? Fast tanten vågade sig inte ut, och slapp uppleva det oroande, gungande okända.

Mängden av knott kunde definitivt framkalla ångest hos den som har knottfobi. Eller reagerar starkt på de små blodsugarnas bett. För egen del får jag mera uttalad ångestkänsla av någon enstaka inande mygga, än av en hel  knottflock.
Visste faktiskt inte att man kan få  så stora reaktioner på knottbett, som en del fick, alldeles svullet och rött efter betten, jag som bara blir lite prickig och sedan försvinner det. Svider lite, det gör ju själva bettet, förstås....

Myggbett, det får jag lida för i flera dagar. Eller veckor. Sönderrivna, såriga svullnader brukar bli resultatet av mina möten med äggläggningsbenägna myggtjejer.

Konstigt att det är så stor skillnad på reaktion mellan knottbett och myggbett. Kan någon förklara????

Betygen för mina sexor är satta.
Tänker på alla de elever som känner ångest för att få se sina betyg.
De som vet att de inte har förmåga att prestera på godkändnivå, och som nu får detta "misslyckande" bekräftat, med svarta bokstäver på vitt papper.

Inte ett dugg schysst.

Betygssättarångest ingår förstås i min ångestarsenal.
Jag vill inte sätta F. Men ibland måste jag! Jag tycker att det är grymt.... och väldigt onödigt, vad det gäller 12-13-åringar. Jag vet att det finns barn som har pressen på sig att a) få höga betyg b) få godkända betyg. Nu uttalar jag mig generellt, inte över mina elever speciellt.
Jag vet att det finns barn som har pressen på sig själva, att få lika bra betyg som kompisarna. en del har inte förmågan till detta. Många av dessa elever kommer att klara sig väldigt bra i livet ändå, när de väl kommit igenom den skola som absolut inte är för alla.
Tyvärr finns det de som inte klarar sig igenom den pressande skoltiden, utan att drabbas av psykiska problem, ångest, oro,  missbruk för att lindra.

Ett glas vin eller två lindrar. Absolut.
Men man kan ju inte börja sin dag med två glas vin, bara för att lugna det oroliga därinne i själen?

Där är jag privilegierad, någon/något har gett mig förmågan att inse detta.

Faktum är jag inte ens längtar till fredagskvällens ( nästan) obligatoriska glas med vin...... Men gott är det.... och lite gott gör det i en orolig själ.....

Nå, jag kommer inte att bli alkoholist. Prövade att dricka vin en tordagskväll.  Fick ångest av att jag kände mig påverkad på fel dag!

Träning är absolut ett av de bästa ångestdämpande åtgärderna.
Det är dåligt med organiserad träning, så här års. Det får bli något på egen hand, men oftast så är det för lite ansträngning i mina egna, nästan dagliga, gång/cykelrundor. Jag  är väl för bekväm av mig, för att att i ordentligt....
En önskan jag har, det är att återigen kunna jogga en halvmil.... bara det att den dumma ryggen inte gillar att jogga.

Några backpass i samband med geocaching i trakten av Limmared, blev det idag.  Precis vad jag behövde. Så gott att bli lite andfådd och svettig.

Förbaskad blev jag också, på den som hängt upp en av burkarna högt uppe i björken. Inte nåbart med lång pinne ... man måste ha specialverktyg med sig. Tycker att sådana gömmor är skitgömmor.

Nära ångestkänsla att gå över stenbron. Jag kunde ju ramla ner ..... och .... slå mig. Litar inte ett dugg på min balans....jag är lite för sne´  för att allt ska funka som det ska.

Kul med teamwork. C-E pillade ner ett petrör med en pinne. Men hur få upp den igen? Röret hade ingen upphängningsanordning, för det låg i en hålighet i björken.  Tanthjärnan fungerade......ett grässtrå funkar bra som krok i klykan.... och C-E fixade röret på plats igen.

Lingonen blommar talrikt detta år. Om vädret blir gynnsamt och insekterna gör sitt ålagda arbete, så kommer det att bli rekordår igen, vad det gäller lingon.

Vad händer då? Mild ångestkänsla hos tanten... jag klarar ju inte av att plocka av alla vackra bär som pockar på plockning.

Broar ger absolut ångestkänsla/oroskänsla. Speciellt om de har lite höjd.  Då sticker det både i skinkorna och under fötterna av ren skräckkänsla.
Så var det inte här  Jag tror inte ens att jag höll i räcket!!!

Björnmossans sporproduktion är i full gång.
Lärde mig just att som ser ut som små knoppar är honplantor och de som ser ut som blommor är hanplantor.
Björnmossa är vackert.

Tycker f.ö. att kryptogamer är klart underskattade, att de flesta människor vet alldeles för lite om olika arter....
Det är allt så med mig också... men det är inget som inger ångest.

Dagens favoritfotografi.... ja, t.o.m veckans .... även månadens bästa naturögongodis ( för mina gamla ögon) så här långt.

På toppen av stenen fanns ett petrör. Jag lyckade krångla mig upp så långt att jag kunde nå den, utan att få stickningar vare sig i skinka eller under fot. Bra tantcache!

Hade inte cacheutläggaren dummat sig med att sätta upp ett rör högt upp i ett träd, så skulle han fått min enda favoritpoäng för denna. Men nu jämnade det ut sig, minusgillarcache + gillarcache, det blir noll!

Tre hundbajspåsar. För att påminna om att man ska plocka upp efter hunden även i skogen... eller som service? Ångest för att trampa i bajs..... ?....nej, inget som jag känner av... förrän det är gjort. Itrampat alltså.

Fikade på Glasets hus. En gammal kollega hälsade glatt på C-E.
- Du jobbar än? frågade hon sedan mig.
- Ja, sa jag. Jag gillar mitt jobb.

Men ärligt, ångesten tar ett strupgrepp ibland, då jag inser att så många i min ålder gått eller ska gå i pension. Efter 62-63 års ålder är det självklart för många. Undrar vad det är för fel på mig, som mår så bra av att gå till det jobb som jag tycker så mycket om?  Roligare efter 41-42 år, än vad det var de första åren.
Det finns ett ämne som ger mig ångestkänning dock. Teknik. Fanns inte med i vår utbildning på sjuttiotalet. Dessutom finns det folk i min nära omgivning som sagt att jag är oteknisk....och då är det väl så?

Stickning är klart  ångestdämpande. Tror att det finns forskning på det. Empiri är tillräckligt för att förstå att det är så.
Tredje gången i rad, då har det blivit tradition? Avskedspresent till mina sexor.....

Paket är roligt att få, tycker nog eleverna, men kanske inte alla uppskattar innehållet.

Barn har svårt att  uppskatta något, generellt sett. Inte är det  många som tackar om de blir bjudna på något, de undrar i stället om det inte finns mer.

Inte ångestframkallande. Ilskeframkallande, på föräldrarna, som inte lärt dem hyfs.....

Babyfilt nummer två är klar. Det hade man inte kunnat tro för ett år sedan..... att jag skulle ha fixat två babyfiltar inom det närmaste året. Livet är överraskande.......ofta helt fantastiskt .... men inte möjligt att kontrollera..... inte konstigt att man har ångest ibland.